The Day Time Ended – 1979 – Sci-Fi, Aliens, John “Bud” Cardos…

Som ni kanske har snappat upp är jag ganska förtjust i filmer som inte följer mallen. Alltså den stora Hollywoodmallen. Jag ser gärna filmer som tänjer på gränserna och som kanske inte riktigt kan anses vara i samma spelliga som de stora bolagens mastodontfilmer. Nu uttalade jag mig diplomatiskt. Jag gillar skräpfilm, kalkonfilm, finurlig film och kvalitativ film. Det svåra är att hitta balansen mellan dessa ytterligheter.

Hur som helst så fick jag för mig att jag skulle samla på mig Grindhouse Collection av 88 Films. Jag gillar helt klart konceptet att man har samlat en massa kultfilmer som ingen annan skulle ha en tanke på att ge ut. Den första i serien, för det är såna där gulliga nummer på ryggarna som gör att man bara måste samla på sig hela serien, är Cannibal Women in the Advocado Jungle of Death. Lysande titel på en film, kanske inte lika väl genomförd alla gånger men klart underhållande. Filmen med nummer 2 på ryggen – The Day Time Ended, ser ut att vara lika underhållande om man får tro bilderna på omslagen. Men…

Jag får inget riktigt grepp om den. Jag vet att John ”Bud” Cardos ofta har fått i uppdrag att ta över en film när den förre regissören har fått sparken eller liknande. Jag har dock inte en susning om fallet är så just när det gäller denna film. Jag har inte säga att han har gjort ett dåligt jobb på nåt sätt egentligen men det är lite för mycket lågbudget när det gäller effektmakeri framför allt. Effekter i 70-tals sci-fi kan absolut vara underhållande, framtidsskildringar kan vara synnerligen innovativa. Det stämmer dock inte i det här fallet…

Snarare handlar det om tråkigt utförda stopmotionsekvenser utan själ och hjärta. Kameramontager är lite för slarvigt utförda för att det ska bli underhållande och historien i sig är bara… dum! Det som dock höjer filmer och faktiskt gör den lite intressant är rollbesättningen. Inget speciellt egentligen men det är roligt att se Jim Davis i en roll som inte är Jock Ewing i Dallas! Klen tröst för den plågsamma filmen kanske men klart värt att nämna i sammanhanget. Sen är filmen inte så lång heller, vilket är otroligt skönt när den slutar…

3/10

Wet & Rope - 1979 - Nunsploitation från Japan

Wet & Rope

Regi: Koyu Ohara

1979

Drama

Strax efter sitt giftermål blir en kvinna brutalt våldtagen av en man som bryter sig in i deras hem. Hennes skuldkänslor förvärras ytterliggare av att hennes äkta man tycks lägga skulden på henne och hon går ut för att ta livet av sig. Hon hindras dock av en präst som menar att Gud inte tolererar självmord och rekommenderar henne till ett kloster för att söka kontakt med sin Gud. Väl på klostret börjar det hända allehanda besynnerligheter, nunnorna tycks vara sexgalna hyndor som tar varje chans till sexuell tillfredställelse, både med varandra och med de män de kommer över. Trots detta är klostret styrt med järnhand och de nunnor som ger sig hän åt synd bestraffas med prygel. Är det helvetet hon har hamnat i?

När det gäller nunsploitation är det väl européerna och i synnerhet italienarna som skapat och utvecklat genren. Här handlar det dock om en asiatisk motsvarighet, eller japansk för att vara mer exakt. Nu kan man tycka att japanerna är kända för att göra vidriga filmer och denna titel skulle därigenom kunna vara tämligen intressant. Det var dags att se om titeln kunde leva upp till vad man kan förvänta sig av en film från ett bolag som kallar sig Japanchock.

Sexscenerna i filmen är ganska dumt gjorda och vem som helst kan se att dessa är fejkade. Positionerna, aktörerna emellan, hade inte haft en chans att funka om det skulle vara fråga om penetrering, dessutom överspelas den en hel del under dessa scener. Kanske framförallt den våldtäktsscen som visualiseras i filmens början.

De scener av tortyr som också förkommer är bättre, men inte heller de särskilt realistiska. När någon piskas på bara skinnet kan man tycka att det borde lämna sår efter sig, vilket det inte gör mer än i undantagsfall.

Ska man då se till filmens absurditet så får den faktiskt ett ganska högt betyg. Den är emellanåt helt sjuk och man skrattar högt åt en del skruvade scener. Vissa karaktärer torde varit väldigt roligt att skapa, som t.ex. den något efterblivna ”tormentor” som dessutom rengör någon form av toaletter/pottor och emellanåt slickar på dem.

Filmen är inte speciellt lång (ca 74 min) men man kommer ändå på sig själv flera gånger med att titta på klockan, läsa på Dvd-omslagets baksida och diskutera filmen under filmens gång. Detta är sant framförallt under filmens första halva. I andra halvan bättrar den sig faktiskt radikalt, även om den förblir mer ”Japan” än ”Chock” och absurditeterna bjuder tittaren på vällustiga utflykter och bisarra sexuella orgier.

Inget chockerande, men kan vara av intresse för nunsploitationentusiasten ändå!

Star of David - 1979 - mer an bara en dussin-bondage-exploition-rulle

Star of David

Aka: Beautiful Girl Hunter

Regi: Norifumi Suzuki

1979

Drama

En ung man i artonårsåldern blir föräldralös då ha mister sin far i en segelbåtsolycka. Men egentligen är han en produkt av en våldtäkt som hans mamma utsattes för och som fadern tvingades bevittna. Ju mer sonen gräver i det förflutna desto fler sanningar uppdagar han. Att mamman egentligen tände på sexuell förnedring och att han själv, likt sin biologiska far, går i gång på att degenerera unga kvinnor genom förödmjukelse, bondage och manipulering. Han lockar och kidnappar därför oskyldiga kvinnor ned till sin egenhändigt inredda tortyrkällare.

Som vanligt när det gäller japanska exploitionrullar är logiken bakom de moraliska värderingarna märkliga. Det är hel ok att visa ultrarealistiska bondage och våldtäktsscener och så vidare bara man inte visar penetrering eller könshår. Därför behåller kvinnorna trosorna på då de förödmjukade tvingas onanera inför publik och männen tycks knappt hinna få ned gylfen innan våldtäckscenerna tar vid. Trots detta lyckas filmen förbli tämligen realistisk utom vid ett par enstaka övertramp då man överdriver blodiga effekter till den milda grad att allting bara blir löjligt.

Om filmen har något egentligt budskap eller om det är bara är meningen att man ska gotta sig åt förödmjukelsen vågar jag inte svara på men om man ska spekulera i en eventuell mening, ligger kanske det genetiska arvet nära till hands. Betyder detta arv verkligen mer än den miljö man växer upp i? Ja, det är väl egentligen ingen fråga som bör besvaras i en filmrecension. Vi lämnar helt enkelt frågan till psykologerna att besvara!

Nära till hands ligger också tanken att filmen vill utmana och vara påfrestande, rent av få tittaren att tänka efter och manifestera sina egna moraliska betänkligheter. Jag tycker kanske inte att filmen är tillräckligt stark för detta och att andra filmer lyckats betydligt bättre med detta uppsåt. Samtidigt måste man också komma ihåg att filmen faktiskt gjordes 1979 och att den i skrivandets stund är över 25 år gammal. Saker och ting förändras över tid, både vårt sätt att uppleva filmen och den utveckling de utmanande filmerna gjort under denna tid.

Men filmen är helt klart kompentent gjord, det här är mer an bara en dussin-bondage-exploition-rulle. Man har lagt ned mer jobb än vad man skulle kunna förvänta på karaktärsdjup och den är också vackrare filmad än vad man hade kunnat förutse genom att analysera handlingen.

Jag rekommenderar filmen till dem som vill fördjupa sig inom genren medan mainstreamfansen av naturliga skäl bör hålla sig på ett rejält avstånd!

Recension: Jan Troells ORKANEN - 1979

Hurricane

Regi: Jan Troell

1979

Äventyr

Tydligen är det här en nyinspelning av en av John Ford från 1937 med samma titel. Det är sådant man har IMdB till, själv hade jag ingen aning… Vidare påstås det att Roman Polanski egentligen skulle ha regisserat filmen men flytt landet när han haft sexuella relationer med en minderårig. Kanske är det synd att det inte blev så för jag älskar verkligen Polanskis filmer. Han har förmågan att plocka fram spänning där ingen finns och skapa kontrovers som ingen annan. Men nu blev det inte så och Jan Troell står istället som regissör. Jag har ingen speciell relation till hans filmskapande mer än att jag förstås älskar Utvandrarna/Nybyggarna. Jag har hittills sett det som Villhelm Mobergs förtjänst men vad vet jag. Man kan alltid få nya insikter när man ser om saker och ting med friska ögon. Minnen kan bedra, det har jag lärt mig både en och två gånger!

Jag har också lärt mig att man inte ska ha förutfattade meningar om en film, ändå har jag det gång på gång. Här hade jag fått för mig att det skulle vara någon form av katastroffilm men inget kunde vara längre från sanningen. Det inträffar visserligen en smärre katastrof, den är inte så lite förresten, framåt slutet, men det är inget som filmen egentligen centrerar sig kring.

I stället är det frågan om en kärleks- och ockupationshistoria. Kapten Bruckner (Jason Robards) styr med järnhand över kolonin där filmen utspelar sig och det är endast skenbart att infödingarna får behålla sina gamla traditioner. Allt är ok så länge de gör vad som sägs till dem kan man säga. Allt är definitivt inte ok när hans dotter (Mia Farrow) förälskar sig i en av infödingarna, hövdingen dessutom (Dayton Ka’ne).  Kapten Bruckner använder alla medel han har till hands för att stoppa romansen. Hans dotter ska verkligen inte hålla ihop med en inföding!

Hon har förstås andra planer och när hövdingen blir ställd inför rätta planerar hon redan hans fritagande. Det blir de två mot världen skulle man kunna säga. För vi måste komma ihåg att filmen utspelar sig i en annan tid där det inte var ok med blandäktenskap. Jag tror inte att det uttalas exakt vilket året är men det uppenbart att rasismen lever trots att mannarna under stundom hyser viss respekt för infödingarna. Alla anser inte dem vara lika mycket värda som vita, men en del av dem gör det definitivt.

Så, eftersom jag inte hade väntat mig en kärleksfilm, ett triangeldrama, utan en katastroffilm blev jag onekligen besviken. Det är ingen dålig film, långt ifrån. Jag gillar skådespelarinsatserna och Mia Farrow bländar mig särskilt mycket Och vår svenske Max Von Sydow medverkar i en mindre roll. Det är ett stabilt arbete och specialeffekterna när det väl blir lite katastrof av det hela, är det inget fel på. Det syns nästan inte att det är specialeffekter kan jag säga. Vattnet kommer och översvämmas och det ser hur naturtroget ut som helst. Det enda som jag störde mig lite på var att man använt sig av långa sekvenser av havsvatten, vågor stora som hus, och sedan klippt till händelsernas centrum och tillbaka igen. Det funkade säkert 1979 men nu är det inget tilltalande längre.

Det som tilltalar mig mest så här 2013 är insikten över hur fientlig filmen egentligen är mot USA. Jag gillar att man gör en ståndpunkt mot förkastligt handlande även om det inte räcker riktigt ända fram i dagens film- och samhällsklimat.

6/10

Recension: Seeking Asylum - 1979

Seeking Asylum

Regi: Marco Ferreri

1979

Komedi/Drama

Roberto (Roberto Benigni) har ett nytt jobb som förskollärare där han verkligen få leva ut sina drömmar om att förbli ett barn för alltid. Hans okonventionella metoder är redan från början en betydande del av hans personlighet och det dröjer inte länge förrän han tar med en åsna till skola. Livet är sång och musik och en massa upptåg och han lever verkligen som han lär. Men bakom fasade lurar något, polisen kommer en dag och ställer frågor om hans radikala förflutna och när han får veta att mamman till ett av barnen i klassen, väntar hans barn blir han livrädd.

Det här är den typ av film som tar ett stycke ur verkligheten och berättar den, utan att för den delen poängtera någon speciell början eller något speciellt slut på historien. Det är helt enkelt en betraktelse av vad som händer i livet hos dem som filmen handlar om. Det är också en film där skådespeleriet är ovanligt viktigt eftersom det är i dessa värden mycket av behållningen ligger.

                                               

Roberto Benigni är mycket underhållande att se på och han har en väldigt stor karisma. Vad han egentligen håller på med eller vad hans galna upptåg egentligen har för betydelse är, enligt mitt sätt att se det, mindre viktigt. Visst skulle man kunna ägna sig åt att analysera subtila betydelser i historien, om den finns gömda politiska budskap etc. men jag finner det inte nödvändigt att göra det. Att låta diskbänksrealismen göra sitt jobb på egen hand räcker alldeles utmärkt.

Fast det är klart, i och med att man överhuvudtaget blandar in någon form av ifrågasättande av Robertos radikala förflutna så måste det ju vara av vikt för tanken bakom filmen. Kanske vill Ferreri belysa ett politiskt ställningstagande eller så vill han bara betona att de barnsliga instinkterna inte nödvändigtvis behöver förtryckas bara för att man blir fysiskt äldre. Man är väl inte äldre än man känner sig, brukar jag säga.

Visuellt sett är det en mycket vacker film med fantastiska miljöer som trots detta fortfarande är realistiska. Skickligt genomförd mise-en-scène som fungerar i symbios med både skådespeleriet och handlingen skulle man kunna säga. Dragspelet som är en, om inte ständigt så åtminstone frekvent, följeslagare till vår huvudperson är ytterliggare ett sätt för honom att distansera sig från verkligheten, eller åtminstone från den verklighet vuxenvärlden försöker påtvinga honom.

Det finns också några skruvade karaktärer inbakande i historien och om det inte redan vore ställt bortom allt tvivel vilken inverkan dialogen har, skulle jag ta upp det här. Men det säger nästan sig själv att en film av den här typen, utan början och utan slut, där skådespeleriet står i ständigt fokus, är beroende av en välskriven och vass i dialog. Inte för att den alltid är satirisk eller drar åt någon särskilt håll, förutom det uppsluppna, egentligen. Den är bara knivskarp och en av sakerna som är mest fascinerande med filmen.

Recension: Phanstasm - 1979

Phanstasm

Regi: Don Coscarelli

1979

Horror

Unge Mike råkar genom en slump få syn på märkliga händelser som tycks oförklarliga. När han, tillsammans med sin bror, undersöker saken närmare står det snart klart att det som först var mystiskt och oförklarligt bara var toppen på isberget. I händelsernas centrum står begravningsplatsen, kyrkogården och minneshallarna fulla med namn på avlidna människor i den lilla staden Morningside. Eller är de egentligen döda? Kropparna tycks vara försvunna, kanske är de någonstans förslavade och kanske finns de inte ens kvar på vår planet.

En ganska märklig film egentligen. Den har styrkan att skrämmas utan att för den skull vara speciellt välspelad. Ofta kommer man på sig själv med att sitta och vänta på det oväntade, eller rättare sagt, man vet vad som komma skall men timingen tycks vara osynkad jämfört med man är van vid och det gör att man ändå blir totalt överrumplad och hoppar till, en angenäm känsla som numera infinner sig allt för sällan.

Historien känns välskriven och inte helt enkel, ingen övertydlighet finns att hitta. När filmen är slut har man fortfarande inte fått alla svar man väntar på att få och en blandad känsla av frustration och belåtenhet infinner sig. Frustration över att man inte är helt klar över vissa detaljer och belåtenhet över att man inte blir påtvingad massa information i onödan, ett märkligt fenomen som kan tyckas paradoxalt men som trots allt tycks genomsyra filmen.

Kanske borde man ha hållit historien samman lite mer och inte svävat ut fullt så mycket från kärnan. Bitvis är jag inte säker på om man ville göra en skräckhistoria eller en science fiction historia. Det känns aningen fragmenterat men i slutändan har man en historia som trots allt håller ihop och hela vägen dit har varit fylld med intressanta beståndsdelar.

Något som man, och även jag, ofta tjatar om i lågbudgetproduktioner är hur dåliga skådespelarna är. De är ganska usla även i denna film, men man stör sig inte lika mycket på det eftersom det faktiskt är snudd på spännande nästan hela tiden. Jag brukar vara tämligen hårdhudad men filmen satte faktiskt en del spår i mig och jag tittade noga i mörkret när jag gick ned för trappan på väg mot sovrummet.

Jag tror att det här är en film som växer med antalet tittningar då mera finns att upptäcka än vad man först såg. Mitt råd är därför att ge den här filmen ytterliggare en chans om du inte gillade den första gången. Jag tror också att desto mer filmerfarenhet man har desto mer uppskattar man den här typen av film. Inte för att den på nåt sätt är speciellt avancerad, inte för att det finns några djupa filosofiska tankar förmedlade, utan snarare för att det finns mycket intressant att läsa mellan raderna.

En klassiker som bör finnas i varje sann skräckfilmsfantasts hylla!

Recension: Osedliga Kvinnor - 1979

Osedliga Kvinnor

Aka: Immoral Women, Les Héroïnes du Mal

Regi: Walerian Borowczyk

1979

Erotik

En tredelad antologifilm som handlar precis det titeln antyder. Tre delar som alla utspelar sig i olika tidsperioder och under olika förhållanden. Först ut är bagardottern som använder sin kvinnlighet för att manipulera karlarna i renässansens Italien. Hon låter sig porträttmålas av en berömd konstnär och han får också tillgång till henne på alla sätt. Men han är inte den enda som får full tillgång, hon är omättlig och lyckas nå sitt mål genom att bussa karlarna på varandra. Sedan förflyttar vi oss framåt i tiden till 1800-talet där en ung flicka lever ett oskuldsfullt liv. Hennes bästa vän är en kanin – Pinky som skänker henne stor glädje. Hon är olydig mot sina föräldrar som slutligen straffar henne – hårt! Men hon tycks inte reagera och till slut kryper sanningen fram – kanske… Sist ut är ett kidnappningsdrama med en twist på…

Margherita: Första episoden utspelar sig alltså för ganska länge sedan – under renässansen i Italien. Så vitt jag kan förstå, utan att vara någon direkt kännare av historiska miljöer, ser det väldigt tidstypiskt ut. Det finns en komisk ton över det hela och jag kommer att tänka på Pier Paolo Pasolinis The Canterbury Tales faktiskt. Det är förstås inte riktigt exakt likadan känsla men det finns något lustfullt och lättsamt över alltsammans. Det är inte erotik som på något sätt eggar eller hetsar upp någon libido, men likväl är underhållande att se på. Det är väl inte lika intressant vad det handlar om och hur historien tar sig mot sin upplösning som själva formen av framställningen. Det är vackert och tilltalande snarare än erotisk upp hetsande men hur det går, det struntar jag blank i!

Marceline: Den här episoden är inte i närheten av den längd som inledningsepisoden Margherita stoltserar med. Men vad betyder det egentligen? Ingenting skulle jag vilja säga då den här är överlägsen den första delen. En kanin har en viktig betydelse för handlingen men även om det finns sexuella antydningar skulle jag aldrig kalla det här för tidelag. Och tur är väl det egentligen, för det finns väl andra, mer upphetsande saker än så? Men antydningar finns och jag kan tänka mig att det har orsakat en hel del rabalder genom åren. Själv tycker jag den här episoden är synnerligen vacker och faktiskt, till skillnad från den första – Margherita, erotisk i någon mån. Det är absolut inte frågan om några explicita bilder och man för vacker nöja sig med att se ett par bröst och något halvdolt könshår vid något tillfälle. Historien har också mer att förtälja än den första tycker jag och slutet är faktiskt riktigt makabert om jag får säga det själv. Poängen som kommer i slutet tänkte jag inte alls gå in på för det skulle definitivt förstöra upplevelsen! Även här är det frågan om en tidstypisk betraktelse men denna gång utspelar det sig i slutet av 1800-talet eller möjligen i början av 1900-talet. Fantastiskt bra om jag får säga så!

Marie: Tredje delen är lite annorlunda än de två första. För det första så utspelar den sig i nutid och den har inte alls samma mått av erotik i sig som de två första. Det är ett kidnappningsdrama som, låt oss säga, inte går riktigt som förväntat. Men det är som sagt inte så mycket erotik tycker jag. Det finns sex inbakat i den – absolut! Men det är av sådan karaktär att det i så fall skulle vara mera pornografiskt än erotiskt. Utan att för den skull vara explicit på något sätt. Det finns egentligen ganska lite handling i den här och det är svårt att beskriva dess egentliga behållning utan att avslöja för mycket. Jag tror vi får nöja oss med insinuerat tidelag (igen) och ett twistat slut!

Recension: The Lion, the Witch and the Wardrobe - 1979

The Lion, the Witch and the Wardrobe

Regi: Bill Melendez

1979

Animerad

Lucy hittar av en slump en förbindelse mellan vår värld och en annan i en gammal garderob. Hennes tre syskon Edmond, Peter och Susan tror henne dock inte trots att hon bedyrar att hon varit borta i timmar och träffat på märkliga varelser i landet Narnia. Värst är Edmond som inte spiller någon tid på att reta Lucy för hennes påståenden. Även han upptäcker dock porteln i garderoben när han följer efter Lucy och snart befinner sig alla fyra syskonen i landet Narnia. Det är ett land täckt av snö och is som hålls i ett järngrepp av den vita häxan. Hennes välde är dock på väg att ta slut och hon fruktar profetian som säger att två söner av Adam och två Döttrar av Eva ska befria Narnia från hennes grepp. Dessutom ryktas det att det mäktiga lejonet Aslan är på väg för att bistå människobarnen – och att besegra den onda häxan!

C.S. Lewis berömda romaner om det förtrollade landet Narnia har vid det här laget filmatiserats ett flertal gånger. Bara häromåret gjordes ju en storslagen version av berättelsen (som för övrigt ska få en uppföljare 2008). I skiftet mellan 80 och 90-talen gjorde brittiska BBC en serie TV-filmer och 1979 kom alltså den här animerade redogörelsen av sagan. Att den är animerad och inte har samma mångmillionbudget som den senaste filmen ser jag enbart som positivt. Det betyder att man kan ägna sig åt själv storyn utan att behöva förbrylla tittaren men en massa specialeffekter. Historieberättandet tar större plats och karaktärerna kommer i och med detta lite närmare tittaren. Det är lättare att identifiera sig med den huvudrollsinnehavande kvartetten trots att det inte är riktiga skådespelare utan tecknade figurer.

Jag minns att jag såg den här filmen som barn men hade inte speciellt många minnen från den nu när jag såg om den i vuxen ålder. Det jag kan erinra mig är att jag tyckte den vita häxan var otäck på den tiden. Det känns ganska löjligt nu när man ser tillbaka på det men dryga tjugofem års idogt filmtittande har väl satt en del spår kanske.

Nåja, filmen bygger på den först skrivna av C.S.. Lewis romaner. Jag har alltid fått för mig att det är den andra boken med i och med att jag skriver den här recensionen så snokande jag reda på att ”min morbror trollkarlen” som jag trodde var den första faktiskt skrevs näst sist trots att den utspelar sig före alla de andra. Men nu handlar det alltså inte om själva skapelsen utan om fyra syskon som enligt profetian ska ta makten i landet Narnia och störta den elaka vita häxan.

Man kan utan vidare dra paralleller till klassiska grekiska sagor om det oundvikliga ödet, där själva kunskapen om vad som ska hända och tappra försök att förhindra utfallet, resulterar i just det som var förutspått. (Ex. Oidipus som dödade sin far och äktade sin mor trots helhjärtade försök att hindra detta.) Den elake häxan förmår på samma sätt Edmond att förråda sina syskon och det hela resulterar i hennes egen undergång. Ska man dra fram någon sensmoral av det så är det väl att man inte kan undkomma sitt öde, varken på gott eller ont.

Tecknarstilen är något som egentligen inte tilltalar mig. Jag är personligen väldigt förtjust i de tidiga disneyfilmernas stil och det här ligger en rätt bra bit därifrån. Dock måste jag tillstå att det är förvånansvärt effektivt och lyfter fram både det gulliga och det mest skrämmande i historien.

En nostalgitripp som verkligen rekommenderas!

Recension: Hair - 1979

Hair

Regi: Milos Forman

1979

Musikal

Mot bakgrund av Vietnamkriget beger sig Claude (John Savage) från familjens ranch i Oklahoma för att ta värvning i armén. I New York träffar han på några hippies ledda av Berger (Treat Williams) som redan bränt sina inkallelseordrar. Under ett par dagar av drogmissbruk och allmänt samkväm med dessa hippies hinner han träffa och bli förälskad i överklassbruden Sheila (Beverly D’Angelo). Han har dock inte tid att utveckla kärleken eftersom plikten kallar och han måste rycka in i armén. Claude’s känslor för Sheila är besvarade och då hon söker upp Berger beslutar de sig för att hälsa på Claude – i Nevada!

Den här tillsynes glättiga och skojiga filmen är faktiskt betydligt allvarsammare än vad man först trodde och den har helt klart ett riktigt seriöst budskap. En tidstypisk känsla genomsyrar filmen och det känns nästan som om man verkligen befann sig på slutet av 60-talet mitt bland sex droger och flower power. Personligen tycker jag musiken är bra mycket bättre i Hair än många andra musikalfilmer och har ett betydligt bredare spektra, men det är ju bara min åsikt. Helt klart står i alla fall att musiken är kompentent gjord och att texterna passar ypperligt bra in i tiden filmen utspelar sig i. Att sen min gamle favorit Treat Williams spelar huvudrollen gör ju inte det hela sämre. Fast det är klart, det är ju på grund av Hair som han har blivit den favorit han är idag!

Ofta lockar den här filmen till skratt och man rycks med i de musikaliska utsvävningarna som ofta handlar om droger eller hallucinationer. Lyssnar man lite mellan raderna når man ytterligare en nivå med filmen, en eftertanke känns tydlig och en blandning av förtryck, orättvisor, förutfattade meningar och pacifism känns uppenbar. Här finns också utrymme för andra känslor än glädje och när filmens slutscen når näthinnan gråter även stora starka karlen, d v s undertecknad, floder av tårar.

Speciellt karaktären Berger är intressant och ibland är man inte riktigt säker på om han verkligen tar allt med en klackspark eller om han är hur seriös som helst. Att han verkligen vill alla väl och att han lever i kärlekens tid råder det dock ingen tvekan om.

Sätt in filmen, luta dig tillbaka och klipp dig aldrig mera…

Recension: Fascination - 1979

Fascination

Regi: Jean Rollin

1979

Drama/Horror

En småtjuv – Marc (Jean-Marie Lemaire) lurar sina kumpaner och flyr till ett närbeläget slott. Där stöter han på de två vackra kvinnorna Eva (Brigitte Lahaie) och Elisabeth (Franca Mai) som enligt egen utsago är där för att förbereda slottet inför herrskapets anländande ett par dagar senare. Något är emellertid märkligt med kvinnorna och deras historia är inte helt trovärdig. Marc anar oråd men är samtidigt nyfiken på vad kvinnorna försöker skrämma bort honom för och vad som ska hända vid midnatt. Föga anar han att han hamnat mitt i en kvinnlig blodkult där han är den enda närvarande mannen…

Jag må skämmas, men jag tror det här är den första filmen av Jean Rollin som jag ser och jag hade således väldigt små förväntningar på filmen och hade kanske inte heller full koll på vad det var för slags film. Om man utesluter det uppenbara då alltså. Att Jean Rollin är känd för sina filmer med kvinnor i mer eller mindre avklädda roller och vampyrer visste jag ju.

                     

Det här var fantastiskt bra! Mycket välgjort och med ett sällan skådat stilistiskt yttre. Det är en film i en vacker förpackning med andra ord men det stannar inte där även om det verkar vara en viktig ingrediens i Jean Rollins filmskapande. Det finns också underliggande betydelser i handlingen, eller så är det jag som överanalyserar händelserna och vill läsa in mer än vad som finns i könsrollerna. I vilket fall som helst är det väldigt framfullt framställt och även om kvinnokroppen exploateras en smula i ett par scener är det mycket estetiskt tilltalande. Det vräks inte på vulgariteter för sakens egen skull och med tanke på ämnet är det väl heller inte helt fel med lite halverotiska undertoner. Det hör liksom saken till.

Detta mynnar inte enbart ut i lesbiska kärleksakter även om det finns sådana längs vägen, utan även i heterosexuella lustar och rent allmänt erotiska kameraföringar. Hur sådana egentligen går till och/eller vad de består av har jag ingen aning om, men Jean Rollin tycks bemästra dem och trollbinda sin publik med dem oavsett om jag förstår mig på hur han gör eller inte.

Vad mer ska man nämna än den fantastiska atmosfären som jag redan nämnt otaliga gånger i olika omskrivningar ovan? Jag vet faktiskt inte!? Det är klart att man kan nämna skådespeleriet som en tillgång för filmen, för det är det naturligtvis, men det är ändå underordnat filmens förpackning. Man skulle också kunna skriva några rader om de blodiga scenerna och hur väl dessa fungerar med erotiken, men det känner jag också att jag egentligen redan gjort…

Jag får väl helt enkelt nöja mig där och slutligen helt enkelt slänga in mina varmaste rekommendationer och konstatera att ytterliggare en kulturskatt nu släppts av Njutafilms!

Recension: The Driller Killer - 1979

The Driller Killer

Regi: Abel Ferrera

1979

Drama/Horror

Abel Ferrera spelar själv huvudrollen som den ständigt stretande konstnären Reno Miller, dock under pseudonymen Jimmy Laine. Räkningarna som ska betalas läggs åt sidan tills Reno hunnit göra färdigt sin finaste skapelse, en tavla föreställande en buffel med ett väldigt speciellt öga. Att leva under denna stress är inget som Reno egentligen klarar av och det reflekterar av sig på hans arbete. Han blir besatt av tavlan och sin perfektionism. Det blir heller inte lättare för honom när ett punkband flyttar in som grannar och spelar musik under dygnets alla tjugofyra timmar. Han brister totalt och tar till en borrmaskin för att få utlopp för sina aggressioner.

Filmen börjar med en text som upplyser tittaren att den ska spelas högt! Hade det varit en ren musikfilm eller liknande hade jag köpt uppmaningen med hull och hår men här känns den mig lite märklig. Självklart innehåller filmen musik och den har en ganska framträdande roll också men jag tror inte det är den huvudsakliga anledningen till texten. Snarare är det så att varje ljud i filmen, musik eller inte, bör upplevas på ett påträngande sätt för att förstå vilket inverkan det har på Renos psyke.

                     

Men inte bara den psykedeliska musiken, som är en mycket viktig del i Renos förfall och dekadans, är enerverande i filmen, den är också gjort på ett sånt sätt att vi – publiken, påverkas av de omständigheter som till slut driver Reno till totalt vansinne. Detta innebär tyvärr också att filmen inte är särskilt rolig att titta på, det är inte underhållande, åtminstone inte för undertecknad, och är en plågsam och påträngande betraktelse av en resa in i galenskapens värld.

                     

Eftersom denna resa ska kunna ske i symbios med tittarens betraktelse tar det dock ganska lång tid innan Reno får utlopp för sina aggressioner för första gången och vi snällt vänta cirka 40 minuter på första mordet. Den som är ute efter en regelrätt slasher kommer därför troligen att bli besviken på det ganska sävliga tempot men det känns ändå naturligt för filmen.

På baksidan av fodralet har man förresten, från filmbolagshåll, tagit modet till sig att jämföra filmen med Martin Scorseses mästerliga Taxi Driver. Det är en jämförelse som förvisso, åtminstone delvis, kan kännas adekvat i sammanhanget, men samtidigt tror jag jämförelsen är ett sätt att sälja filmen. Man skulle förstås också, om man är på det humöret, kunna jämföra filmen med Falling Down som också, liksom Taxi Driver, innehåller ett stegrande förakt mot samhällsstrukturen med ett utflippat och destruktivt beteende som följd. Dock vill jag påstå att galenskapen är en klart viktigare ingrediens här än samhällets omkringliggande och påtryckande krafter. Självklart finns det yttre omständigheter även här, som gör att Reno till slut släpper greppet om allt förstånd och går bärsärkargång med sin borrmaskin på allvar, men de ligger närmare det personliga planet än samhället i stort.

Allt kretsar kring målningen som ska bli Renos stora mästerverk och frågan är om han får inspiration till detta monumentala konstverk från sina våldsamma gärningar eller om det rent av är så att den tar musten och gnistan ur honom och på så vis driver honom till våldsdåd. Det tycks finnas ett outtalat samband därom och vi får se blodiga bilder svischa förbi hans inre med jämna mellanrum. Dock är filmens gore, åtminstone med dagens mått mätt, ganska sparsamt visualiserat även om man någon enstaka gång kanske har gått något ”over the top”. Skådespelarmässigt finns det inget att anmärka på, ingen utmärker sig speciellt i varken positiv eller negativ bemärkelse och det är kanske tur det.

Slutligen kan jag bara konstatera att Driller Killer lever vidare med sin kultstatus intakt oavsett om Abel Ferrera aldrig kommer att nå de högsta höjderna inom filmskapandet. Han hade förvisso en liten glansperiod i början av 90-talet med filmer som King of New York, Bad Lieutenant och Body Snatchers men det är väl knappast någon som minns dessa filmer idag. Spana förresten gärna in hans The Gladiator från ’86 om Ni har lust att se vigilantistisk motorvägsrättvisa, den är inte heller bra men har högt affektionsvärde för undertecknad!

Recension: Elvis - 1979

Elvis

Regi: John Carpenter

1979

Drama/Musikal

Elvis är en blyg yngling som knappt vågar framträda för publik. Han i hand med farmgångarna ökar dock hans självförtroende och han är snabbt på väg att bli den allra största. Hjälp på vägen får han av Tom Parker som ser till att hans stjärnstatus aldrig kommer att släckas ut. Han är sin mammas ögonsten och hon är honoms och han köper allt och skämmer bort henne så mycket han kan. Men vart är framgångarna på väg att ta honom? Han kan inte längre gå ut utan att få skrikande fans efter sig. Han isolerar sig mer och mer på Graceland som han köpt till sina föräldrar. Men efter att ha dragit sig tillbaka och inte framträtt offentligt på nästan ett decennium planerar han sin comeback – i Las Vegas!

Elvis Presley behöver väl ingen närmare presentation egentligen. Det är och förbliver en av de absolut mest kända personerna i världen och onekligen en av de största artisterna musikbranschen har skådat! Som de säger i filmen, han är inte en artist eller musiker, han är ett fenomen. Och jag tror att det är precis så, Elvis lyckades med bedriften att komma med sin speciella stil precis i rätt tid och blev på grund av rockens födelse etc. gigantisk! Ett fenomen, en legend!

Kurt Russell spelar inte Elvis, han ÄR Elvis! Det är ord som jag helt enkelt ställer mig bakom och önskar att jag själv hade formulerat. Det är nämligen något som står präntat på omslaget. Historien är gripande och känns naken och utelämnande. Jag kan inte Elvis liv och karriär i detalj men vissa saker har man fått med i alla fall, som att Elvis, när han kom till Sun Records, påstod att han inte sjöng som någon annan. Och han hade rätt! Likaså finns det många andra detaljer längs vägen som får anses vara milstolpar eller essentiella händelser. De torde alltså ha en stor historisk riktighet.

Liksom många andra filmer om människor som blir allt för stora stjärnor för sitt eget bästa: Walk the Line, Cornelis med flera, tycks Elvis brottas med sina inre demoner. Fast inte riktigt likadant som det brukar vara. Här framställs det mera som att demonerna kommer med framgången än vad det brukar vara. Det tär på hans styrka att han inte längre kan gå ut, han måste hyra hela ställen hela nätter för att han ska få vara i fred men sina kompisar. Framgången blir honom för stor helt enkelt. I likhet med många andra musikfilmer finns det tyvärr problem med synkningen mellan det som hörs och det som ska föreställa sång. I just den här filmen är det ganska bedrövligt faktiskt. Andra, som sjunger kör etc. funkar ganska bra, men Kurt Russell framstår som totalt omusikalisk när han inte ens kan låtsas trovärdigt.

Han framställs dock också som extremt jordnära och som mest av allt bryr sig om sin familj och då framförallt sin mamma som han verkar älska över allting annat. Det är nästan så man skymtar lite Oidipussyndrom men riktigt så långt behöver man kanske inte dra det. Han ger bort presenter, fram till sina föräldrar (mamman i synnerhet) men även bilar etc. till sina vänner. Han verkar vara en mycket generös natur som faktiskt blev slav under sina framgångar.

Filmen följer honom inte ända till graven och tur är väl det kanske. Den följer däremot början och toppen av karriären och låter Elvis sluta som en framgång. Det är en majestätisk film som låter oss följa Kungen från tvivel till framgång, genom kärleken och sorgen och till slut till den legendariska status han än i dag åtnjuter.

A Force of One - 1979 - Mer nostalgi med Chuck Norris!

Efter att ha sett och skrivit om Good Guys Wear Black för ett tag sedan fick jag lite mersmak och bestämde mig för att gå igenom fler av Chuckens gamla filmer. A Force of One var en gammal nostalgisk upplevelse och som sådan kanske inte helt lätt att se med objektiva ögon. Skådespeleriet är emellanåt ganska bedrövligt och hela berättelsen är rätt så stereotypisk och klichéfylld egentligen. Men trots det gillar jag den, eller kanske tack vara det? I staden, som jag inte riktigt för kläm på vilken det är, härjar en knarkliga. När polisen utreder fallet hittas den ena polisen efter den andra ihjälslagna. Man misstänker att mördaren behärskar karate och konsulterar mästare Matt Logan (Chuck Norris) han är först motvillig med ställer sedan upp att träna poliserna i basalt självförsvar. Det är mycket fokus på fightingscener i ringen, lite för mycket kanske, och historien är kanske lite för enkel egentligen. Men det är som sagt en nostalgisk upplevelse att se filmen igen och jag kan inte annat än att låta detta färga mitt omdöme denna gång. 

7/10

Recension: Caligula - 1979

Caligula

Aka: Caligola

Regi: Tinto Brass

1979

Drama

Den romerska kejsaren Tiberius Ceasar börjar bli till åren kommen. Vid den respektabla åldern av sjuttiosju år kallar han till sig sin enda levande arvinge – Caligula. Om det är för att mörda honom och därigenom göra sig av med det sista hotet mot sitt eget liv eller för att inviga Caligula i maktens hemligheter är inte helt klart. Under besöket avlider dock Tiberius och Caligula blir ny romersk kejsare. Därigenom börjar en tid av allehanda galenskaper såsom att utnämna sin häst till senator, utropa sig själv som Gud och dessutom öppna en statlig bordell där senatens fruar tvingas agera horor för att bättre på Roms ekonomi. Förutom detta tar han naturligtvis alla tillfällen akt för att mörda alla hot mot hans makt och fienderna blir bara fler och fler…

Filmen är så förknippad med explicita sexscener att man ofta glömmer bort filmens övriga kvalitéer. Att det är ett lysande manus om Romarikets maktstruktur med enorma påfrestningar på maktens högre positioner med tillhörande megalomani, paranoia och byråkrati. Eller att det är ett storslaget kostymdrama som känns riktigt tidsenligt även om miljöerna i en eller två scener känns aningen konstgjorda. Detta kompenseras dock av mängder av storslagna och i det närmaste episka avsnitt. Sexet är dessutom endast utpräglat tydligt vid några få tillfällen. I övrigt är det naturligtvis lite mer närgånget än vad Hollywood skulle tillåta, men så här tjugofem år efter filmens premiär är det inget man höjer på ögonbrynen för. Åtminstone inte om man redan ögnat igenom några av de mer kontroversiella filmerna i filmhistorien.

Men det är väl lika bra att ta tag i sexscenerna med en gång så vi får det överstökat. Det finns något enstaka fall av penetrering, en eller ett par scener med cunnilingus och några fler med fellatio. Det senare torde också vara det lättaste att visualisera på film av naturliga orsaker. Dessa scener inkluderar dock inte huvudskådespelarna utan är scener som lades dit i efterhand av producenten Bob Guccione.

Men för mig är alltså detta av underordnad betydelse även om många av scenerna helt klart hjälper till att skildra den romerska maktens dekadans och osedlighet. Galenskapen och omoralen börjar dock inte med Caligula tre år vid makten. Nej, den är närvarande redan när vi för första gången får en inblick i hans föregångare Tiberius Ceasars hov. Visserligen har vi då redan inledningsvis fått reda på Caligulas incestuösa förhållande med sin syster men det sker nästan lite lekfullt och känns inte riktigt på allvar. Först senare ställs det bortom allt tvivel att hon är hans enda sanna kärlek.

Men storslagenheten är alltså den här filmens styrka. Redan från början är illusionen av pampigt hov slående och som jag inledningsvis sa så är studien av den romerska maktstrukturens förräderi, baktal och paranoia lysande. Den blir inte heller sämre när Caligula irrar omkring på Roms brokiga gator i jakten på sitt eget förstånd eller ett uppvaknande. Detta kan utan tvekan liknas vid Dantes vandring allt längre ned i infernot i den Gudomliga komedin och är en av filmens mest brillianta scener.

Rekommenderas alla dar i veckan – OM du klarar av lite kontroversiellt sex!

Killer Nun - 1979 - Nunsploitation med Anita Ekberg

Det här kanske är en av de mest kända filmerna inom den så kallade nunspoitaiongenren. Den innehåller dock förvånansvärt få sexuella situationer och våldet är inte särskilt explicit det mesta av tiden. Faktum är att den är ganska långtråkig i kanske en timme innan den börjar komma loss lite. Handlingen centrerar sig kring en nunna (Anita Ekberg) som måste komma över morfin för att inte bli galen och utspelar sig på ett sjukhus för äldre som nunnorna driver. Premisserna har helt klart potential men det hela blir allt för pretentiöst när man försöker att komplicera till handlingen mer än nödvändigt. Att göra något kvasiintellektuellt av en rulle av det här slaget är, enligt mig, totalt onödigt och tillför inte filmen några positiva aspekter alls. Några scener höjer dock upp upplevelsen och gör att det inte bara är tid som gått till spillo och med facit i hand anser jag nog att det här är en rulle som bör finnas i referensramen! 

6/10

Blu-ray: Star Trek – The Motion Picture

Eftersom jag nyligen införskaffade den stora blu-ray boxen med alla filmerna i kunde jag förstås inte hålla mig särskilt länge innan jag öppnade och såg om första filmen. Jag har sett den flera gånger tidigare men det var ganska länge sedan nu. Det som först slog emot mig var hur fantastiskt storslagen den faktiskt är, men jag konstaterade också snabbt att denna storslagenhet samtidigt var filmens värsta fiende! Man han emellanåt fastat i fällan att ägna sig åt alltför långa masturbationssessioner av specialeffekter. Missförstå mig inte, det är hur snyggt som helst och 1979 måste man ha blivit alldeles överväldigad av dem, men det påverkar filmens tempo i en negativ riktning och gör att den blir lite seg vid några tillfällen. Ändå vill jag påstå att det här, bioversionen, inte är den bästa versionen av filmen. Det finns en fyra minuter längre version som innehåller några vitala scener som här endast finns med som extramaterial – i bästa fall. Det räcker inte! Jag vill ha denna längre version på Blu-ray också – NU!

Ett tidigare omdöme av filmen finns att läsa här.