Now You See Me – 2013 – Tidernas största illusion!

En gång i tiden var jag väldigt intresserad av trolleri, alltså inte äkta magi utan små korttrick och andra close-up manipulationer. De gigantiska illusionerna var inte lika intressanta av någon anledning. Kanske för att det inte fanns någon som utförde sådana som jag kunde räkna till mina idoler. Detta var långt före Joe Laberos tid och långt efter att de största genom tiderna lämnat oss. Annars hade först Harry Houdini varit ett självklart namn att beundra. Än i denna dag är jag imponerad av de som med fingerfärdighet kan manipulera en hel kortlek att bete sig som de vill. Riktigt lika intressant är fortfarande inte de riktigt stora manipulationerna och illusionerna.

Det här är dock en film där de största illusionerna har huvudrollen. I korthet handlar filmen om fyra stycken gatumagiker som slår sig samman för att genomföra de största tricken som någonsin genomförts framför publik och på Las Vegas stora scener. Det första är att just från denna scen råna en bank i Frankrike… det låter förstås för bra för att vara sant, och det är det också. Men för den som inte ser bortom illusionen är det ett faktum. Pengarna har onekligen försvunnit från den franska banken och publiken i Las Vegas har sett alltihop. Detta måste utredas. FBI och Interpol ska samarbeta för att klura ut hur det egentligen ligger till. De måste titta noga, men inte för noga för då riskerar de att missa den stora bilden.

Filmen stoltserar med stora namn: Michael Caine, Morgan Freeman och Woody Harrelson. Med undantag för Woody Harrelson är det dock inte frågan om några huvudroller. Dessa innehas istället av Jesse Eisenberg, Mark Ruffalo, Isla Fisher, Dave Franco, Mélanie Laurent och så Woody Harrelson då. I den mån man kan tala om huvudroller förstås. Jag är inte säker på att det är den rätta benämningen när så många är involverade. Den ena är inte viktigare än den andra och alla kompletterar varandra på ett bra sätt. Det är historien som är den avgörande faktorn plus det rappa manuset förstås. Naturligtvis spelar de roll hur replikerna levereras och jag får lov att säga att filmen inte hade kunnat besättas bättre. Självklart måste jag åternämna Woody Harrelsons briljans eftersom jag som alla [sic] vet är en stor beundrare av hans agerande framför kameran, nästan helt oavsett film. Men sanningen är att jag finner de andra jämbördiga med honom. Fantastiska insatser alltså!

Alla som har sett en heist vet ungefär vad man har att vänta. Vi räknar med en katt och råtta lek mellan tjuvarna och polisen. Vi räknar också med att allt inte ska vara som man först tror, att publiken inte riktigt får all information förrän vi behöver den. Och vi behöver inte den förrän själva twisten avslöjas. Det är det som är heistfilmens epitet. Vi förvägras information som gör att vi i förväg ska kunna räkna ut vem som i slutändan har lurar vem och således kammat hem alla stålarna.

Under filmens första halva var jag salig! En fantastisk smart och rapp dialog blandades med en förundran för hur själva kuppen verkligen gått till. Vi planteras med tanken att det finns ytterligare en inblandad förutom de fyra illusionisterna men vi förvägras ytterligare information. Så småningom får vi också veta hur bankrånet gick till. Morgan Freeman är helt fantastisk som mannen som gjort det till sitt yrka att avslöja hur magiker utför sina trick. Det finns en hel del terminologi, inte på nördnivå utan mera för att belysa hur trollkarlen använder sin assistent och hur man avleder uppmärksamhet från det som verkligen håller på att hända. För att få oss att förstå och tänka på avledande manövrar under resten av filmen kanske?

Andra halvan är inte lika vass som den första. Jag vet inte riktigt var jag började känna att den sjönk lite men när filmen förvandlas till något av en actionfilm är det helt klart att en del av originaliteten försvann. Det är inte längre en lika smart film med fyndig dialog även om tempot hålls uppe av biljakter och annat. Jakten på pengarna och den slutgiltiga stöten finns kvar men när slutet kommer är det inte längre någon jättelik överraskning som det är brukligt med heistfilmerna. Jag vill inte påstå att jag hade räknat ut precis hur allt låg till men jag hade i alla fall tänkt tanken. Jag tycker att man borde ha kunnat leverera det lite bättre. Nästan två timmar film och så låter man själva poängen falla publiken genom fingrarna.

Nu är det fortfarande en riktigt underhållande film. Men när inledningstimmen håller så hög standard blir man ändå besviken när nivån inte riktigt lyckas hålla hela vägen in i mål. Jag var, som jag sa, salig under inledningstimmen, den andra timmen var jag ”bara” underhållen.

8/10

Recension: The Tower Heist – 2011

Bara titeln borde få fans av Heist-filmer att intressera sig! Det är nämligen precis vad det utger sig för att vara – åtminstone till en början. Ben Stiller spelar manager för ett stort bostadskomplex – kallat The Tower. Säkerheten är den högsta tänkbara och han månar om alla de boende på bästa sätt. Högt upp bor den ofantligt rike Arthur Shaw spelad av Alan Alda som en dag blir gripen av FBI för förskingring. Josh Kovacs (Ben Stiller) tror förstås att det rör sig om ett missförstånd som kommer att reda up sig. Senare inser han att denna Arthur Shaw också tagit hand om och investerat hela personalens pensionspengar – som nu är borta. Han bestämmer sig för att iscensätta ett inbrott i takvåningen för att skaffa tillbaka de förlorade pengarna.

Ben Stiller har väl aldrig varit min favorit men faktum är att Eddie Murphy (jodå, han är med!) är bättre än vad jag har sett honom på mycket länge! Det här är en film som visserligen är en komedi men som inte kommer i närheten av det trams han varit involverad i de senare åren. Medverkar gör också Casey Affleck och Matthew Broderick. Jag har inget att klaga på hos någon av dem.

Men filmen då? Jodå, den är kul och en sådan där film som man troligen kan se om och om igen med ett par veckors mellanrum bara för att den är underhållande. Det är som en korsning mellan en trevlig familjefilm och en mer renodlad matinekomedi (om det nu var någon som såg någon skillnad där?). Det är inte någon kollosant genomtänkt film på något sätt men den förmedlar i alla fall feelgoodkänslor.

Och det här med heist då? Nja, det är väl en god intention men hela vägen går det inte. Det är halvskojiga förberedelser och är man uppmärksam kan man finna melodislingor som för tankarna till Mission Impossible. Men om man är van vid att det ska vara kluriga upplösningar där man inte är säker på vem som har blåst vem ens när eftertexterna börjat rulla är man illa ute. En stund får man kanske fundera på vilka som är med på rånet och vilka som inte är det men det varar inte hela vägen och slutet är faktiskt en besvikelse även om vägen dit är underhållande!

7/10

The Maiden Heist – 2009 - En heist är alltid underhållande!

Heistfilmer är som regel synnerligen underhållande. Det krånglas till och till slut vet man inte om tjuvarna har det minsta aning om vad planen egentligen är eller vem som lurar vem i slutändan. För det handlar nästan alltid om någon form av inre blåsning också, det är inte bara ett rån eller stöld och sedan inget mer, vanligtvis finns det också inre stridigheter.

Men nu är det här frågan om en komedi och allt det man trodde sig veta om heistfilmer är inte verklighet här. För det första så finns det ingen inre girighet och för det andra är tjuvarna så klumpiga att man förundras över hur väl det till slut går för dem! På vägen strular både det ena och andra till sig och det uppstår en massa komiska situationer längs vägen. Det är hyggligt stora namn i filmen: Christopher Walken, William H. Macy och Morgan Freeman och de gör bra ifrån sig! Det lilla karikatyr- eller överskådespeleri som finns i filmen känns avsiktligt och ger en komisk poäng snarare än ett irritationsmoment som annars kan vara fallet.

Tyvärr känns filmen lite fadd i slutet och tappar några procent på betygskalan. Det känns lite väl enkelt och det är helt enkelt inte komplext nog för att tillfredställa mig. Man borde ha kommit på ett bättre sätt att avsluta på som fortfarande hade varit filmen trogen men jag ska väl inte gnälla. Filmen är trots allt underhållande och har man inget bättre för sig kan man använda sin tid till mer onödiga saker än att se den här. Den är kul, men inget som dröjer sig kvar någon längre stund.

6/10

Setup - 2011 - En besvikelse

Setup stoltserar med Bruce Willis i rollistan och det var väl därför den letade sig in i min DVD-spelare. Han medverkar vid tre eller fyra tillfällen i sammanlagt kanske fem minuter… Inte för att jag är något fan egentligen men lite mer hade jag i alla fall räknat med. Ingen huvudroll alltså… Istället är det 50 Cent som står för den och hela filmen är någon slags heist eller nästan i alla fall. 50 Cents rollkaraktär – Sonny, blir skjuten av sin kompanjon efter ett rån och ägnar sedan resten av filmen åt att leta upp och hämnas på den forne kamraten. Inget dåligt upplägg egentligen kanske och det funkar faktiskt rätt så bra skådespelarmässigt men det blir ack så tråkigt. Det finns ingen spänning någonstans och även om händelserna inte alltid är direkt väntade är det inga överraskningar som levereras. Plötsligt utbryter en eldstrid och man bryr sig inte ett smak om vilka som blir skjutna. Det här en film utan både hjärta och själ men som för den delen inte har dåliga produktionsvärden.

3/10

Thick as Thieves

Thick as Thieves – Filmer om komplicerade kupper, stötar, rån eller vad man nu vill kalla det är oftast av ett stort intresse för undertecknad. Det är intressant att se hur rånarna förbereder sig och hur de till slut lurar alla de tekniska hinder som egentligen borde göra stöten totalt omöjlig. Här är det Morgan Freeman som är själva hjärnan bakom stöten som ska utföras tillsammans med Antonio Banderas. Det fungerar väl sådär, det blir rejält segt i långa partier och själva stöten är heller inte tillräckligt komplicerad för att vara riktigt underhållande. Morgan Freeman går på tomgång och levererar inte sin fulla potential, man får ungefär vad man kan förvänta sig men inget mer. Antonio Banderas antar rollen som eldig spanjor, och det är ju heller ingen direkt utmaning för honom. Naturligtvis avslöjas heller inte allt för tittaren och slutet blir en uppvisning i twists i vanlig ordning, vem lurar egentligen vem, och vem är egentligen mästaren bakom planen. Jag tycker dock att det blir lite platt, lite intetsägande och enkelt för att vara den typen av film vilket också avspeglar sig på betyget. – 5/10

Köp filmen på CDON
Hyr den på Lovefilm

The Sting aka Blåsningen

The Sting aka Blåsningen – Det här är en av mina favoritfilmer – alla kategorier. Den är i stort sett helt perfekt. Skådespelarinsatserna är mycket bra och det gäller inte bara de största namnen Robert Redford och Paul Newman, heller inte Robert Shaw även om han är sanslöst bra i denna. Nej, även det mindre rollerna, besatta med folk som inte riktigt är lika kända, funkar strålande. Kanske hjälper själva tonen i filmen till att framhäva dessa då man verkligen lever i illusionen att det här är en verklig berättelse och inte bara en filmad historia. Det är väl egentligen ett av de bästa vitsord man kan få men det slutar inte där. Det är en perfekt avvägd, jag skulle nästan vilja kalla det för heist, även om det kanske inte strikt talat faller in under denna subgenre, film som både underhåller och lockar till skratt. Lägger man också till den fabulösa musiken av Scott Joplin, som definitivt hjälper till att sätta den rätta tidsprägeln på filmen råder det inget som helst tvivel om att vi faktiskt pratar om ett mästerverk här! – 10/10

Ocean’s Thirteen - 2007 - Den tredje filmen!

Tredje filmen om Danny Ocean och hans gäng i regi av Steven Soderbergh är visserligen en stabil heist med många bra och kända skådespelare, såsom Brad Pitt, George Clooney, Elliott Gould och Al Pacino, men det blir lite för stereotypiskt för att vara riktigt underhållande. Inte för att man alltid har koll på alla twists som hör genren till, men att det lite förutsägbart går inte att komma ifrån. – 6/10