Oculus – 2013 – Varför är speglar så otäcka?

Filmer om hemsökta hus är som regel ganska spännande. Filmer om hemsökta speglar, som den här, brukar vara snäppet värre. Jag vet inte vad det är med speglar som är så skrämmande egentligen. Det blir så utelämnande på något sätt. Det är helt onaturligt att man ska se en reflektion av något som inte finns i rummet och ändå gör man det allt som oftast i de här filmerna. Här har man tagit det hela ett steg längre och gett spegeln ett eget liv.

Filmen tar sin början när Tim släpps ut från mentalsjukhuset. Det är till en början oklart hur länge han har suttit där men snart står det klart att händelserna som leder fram till nutid ar sitt ursprung elva år tidigare. Tim har alltså suttit i elva år och släpps ut på sin 21 års dag. Han verkar vara helt återställd efter det trauma som uppenbarligen drabbat honom. Hans psykiatriker menar att han inte längre är någon fara varken för sig själv, eller andra.

Utanför väntar Tims äldre syster, Kaylie, som inte har haft hjälp av psykvården för att bearbeta händelserna. Hon har hela tiden fått klara sig själv och har gjort upp planerna för att göra sig kvitt minnena en gång för alla. Hon är nämligen fortfarande övertygad om det som Tim numera har en rationell förklaring till. Hon har heller inte glömt det löfte de båda syskonen gav till varandra natten allt hände, nämligen att krossa spegeln och dess makt. Kaylie är dessutom ute efter att fria sin far från ett mord hon menar inte var hans fel, det ligger en förbannelse över spegeln.

Tim tror först inte sina ögon när han ser vilket jobb Kaylie har lagt ner på förberedelserna. Hon har skaffat spegeln och riggat hela huset där alltsammans hände med kameror, värmegivare och annat som ska säkerställa hennes dokumentation av de övernaturliga händelser hon tror spegeln ligger bakom.

Det är en tät, spännande film. Det är kanske inte en så originell historia egentligen. Det finns mängder av filmer där man försöker dokumentera övernaturliga fenomen. Oftast misslyckas man förstås kapital. Men även om innehåller kanske inte är genialiskt har filmen en form som är riktigt välgjord. Den utspelar sig nämligen vid två tidpunkter samtidigt, både i nutid och för elva år sedan. Jag har sällan sett så fantastiska övergångar som den här filmen bjuder på. Allt händer samtidigt och det är här filmen får sina pluspoäng. Till en början kan det vara lite rörigt när vi befinner oss men till slut när allt flyter samman till en enda enhet råder det inget som helst tvivel längre.

Man kan filosofera kring om filmen berör sinnessjukdom eller inte, eller om det bara rör sig om övernaturliga fenomen. Det är lite grand av styrkan att det inte är helt klart hela tiden. Tim eller Kaylie eller båda, kan vara galna vid vilket givet tillfälle som helst nästan. Samtidigt kan alltsammans hända precis så som det beskrivs ur det berättande perspektivet. Det vill säga, ur deras synvinkel.

Jag gillar den mycket men det når inte riktigt ända fram. När det börjar närma sig slutet och tempot höjs börjar man ana hur det kommer att sluta. Filmer där man kan ana slutet är på något sätt inte lika intressanta längre. Det är i ovissheten man vill befinna sig. Ändå blir betyget gott när filmen är slut och det finns inte så mycket att klaga på.

6/10

Recension: Mirrors 2

Nu är det två år sedan Alexandre Aja gav oss Mirrors, en film som jag inför den här uppföljaren inte hade en smack minnen av. Undan för undan återkom dock vissa minnen även om det egentligen var gissningar om att det och det kunde ha hänt i första filmen. Nu tror jag i och för sig inte att man är i så stort behov att ha första filmen i minnet när man ser den här heller, den står helt på egna ben även om det självklart finns en liknande röd tråd här. Det finns en värld bakom speglarna och får man se sin egen spegelbild leva ett eget liv är man ganska illa ute, det kan inte sluta annat än med ond bråd död egentligen. Sen finns det en annan historia också som känns halvt kopierad från de asiatiska spökfilmerna där man måste hitta kroppen av en ung tjej som blivit förorättat (läs: mördad). Den första filmen var i och för sig en version av Into the Mirror, som självklart hade en koreansk titel också som har jag glömt nu, men det här är bara en uppföljare. Inte dålig på något sätt egentligen, bara tråkig och intetsägande.

4/10

The Unborn

The Unborn – Det här är en film som onekligen ser ut som om det vore en nyinspelning av en asiatisk spökfilm, men mig veterligen är det faktiskt inte det. Dock förekommer det tveklöst en eller två scener där man ohämmat stjäl från asiatiska förlagor. Jag tycker inte att det påverkar filmen i varken positiv eller negativ riktning egentligen, men det är klart, har man sett de asiatiska filmerna försvinner ju själva överraskningseffekterna lite. Annars är det väl som moderna spökfilmer är mest, man kanske får se lite mer lite tidigare än vad som är brukligt, men det är inte speciellt svårt att räkna ut hur det hänger ihop och överraskningseffekterna är lagom frekventa. Man bjuds på en stabil film helt enkelt, inget revolutionerande på något sätt, men om man är mer obekant med genren än luttrade skräckfilmsfantaster kan man säkert få sig ett par hjärtklappningar. Godkänt men inte så mycket mer. Gary Oldman medverkar förstås i en liten roll och det är alltid ett extra plus i kanten. – 6/10

Köp filmen på CDON
Hyr den på Lovefilm

The Broken - 2008 - Har vi inte sett det förr?

Det känns som om man redan sett själva grundhistorien som den här filmen centrerar sig kring ett antal gånger tidigare inte minst i de flerfaldiga filmatiseringarna av Invasion of the Body Snatchers. Visserligen finns det saker som skiljer historierna åt, en del ganska små saker och en del som kanske är av mer betydande vikt, men på det hela taget handlar det alltså om samma sak. Hur som helst tycker jag filmen lider av en hel del problem och det som faktiskt kunde ha blivit riktigt bra slarvas bort genom för dåligt tempo under första halvan. Man får aldrig något riktigt intresse för filmen och det blir heller inte särskilt intressant att klura ut vad som egentligen händer (i den mån man inte är rejält övertydligt). Dock måste man erkänna att det börjar skapas någon form av spänning ungefär i samma ögonblick som det börjar hända något, vilket sker ganska precis mitt i filmen – på tok för sent för att skapa den atmosfär som skulle ha behövts för att hålla intresset uppe. Slutet känns också lite väl krystat och platt och det känns ungefär som att man inte har kunnat hitta på mer och bara avslutar filmen. Man känner sig lite snuvad på konfekten och det är ju sällan ett bra epitet på en film… – 5/10

Köp filmen på CDON

Mirrors - 2008 - Speglar är fan skrämmande!

Skräckfilmer med speglar har alltid haft en lite speciell plats i mitt hjärta och i synnerhet sedan jag såg en episod ut Amazing Stories, betitlad Mirror Mirror, som fortfarande skrämmer skiten ur mig bara jag tänker på det. Den här är väl inte riktigt lika effektiv och efter första halvtimmen var jag måttligt imponerad. Lyckligtvis växer dock filmen i och med att mysteriet tätnar, man blir intresserad av vad som egentligen ligger bakom och hur upplösningen kommer att bli. Kiefer Sutherland, som spelar huvudrollen, har enligt min åsikt tappat rejält de senaste åren, men gör ändå ett stabilt intryck här. Han klarar av att spela en avdankad polis som kämpar mot sina alkoholproblem. I övrigt är kanske historien lite tunn och om man har sett Into the Mirror rymmer den kanske heller inte några rejäla överraskningar, men i brist på annat duger den. – 6/10.