Recension: Al Pacino och Robert De Niro i samma film - RIGHTEOUS KILL - 2008

¨

Det här är en recension som har flera år på nacken, men nu äntligen ligger den på bloggen!

Righteous Kill

Regi: Jon Avnet

2008

Thriller

En seriemördare härjar i New York, men det är en seriemördare som ingen egentligen vill sätta fast eftersom offren består av dem som på ett eller annat sätt lyckats komma undan lagens långa arm. Någon anser helt enkelt att offren inte längre förtjänar att leva och tar lagen i egna händer. Mitt i detta står två erfarna poliser – Turk och Rooster, (Robert De Niro och Al Pacino) och vet inte riktigt hur de ska bete sig, de ansvarar för utredningen men har sån pondus i och med sin stora erfarenhet att det gör lite som de vill. Detta resulterar i anklagelser om att de, i själva verket, skulle vara inblandade i morden. Men om dessa anklagelser är utryck för någon form av avundsjuka eller inte är svårt att säga. De ärrade veteranerna tar i alla fall väldigt lätt på anklagelserna och driver lätt med, för att inte säga provocerar, sina yngre kollegor.

Robert De Niro och Al Pacino har spelat mot varandra förr, senast var det i Michael Mann’s Heat från 1995, och man kan tycka att dessa båda giganter på egen hand kan lyfta en film till nya höjder. Jag vet inte riktigt om det stämmer, kanske är det sant, för det är onekligen dessa båda prominenta herrar som gör den här rullen sevärd. Inte för att någon av dem briljerar nämnvärt, faktum är att de mestadels tycks gå på rutin, men deras lägsta nivå är ändå så pass hög att de spelar skjortan av de flesta andra i branschen.

                                            

Karaktärerna är ganska stereotypiska, det är poliser som varit i kåren under väldigt många år, ärrade veteraner som kan rutinerna utan och innan och kanske heller inte drar sig för att tänja lite på gränserna. Å andra sidan har vi de lite yngre killarna som stör sig på deras stil och som, nästan till varje pris, vill sätta dit dem, eller åtminstone en av dem. De är hungriga och vill göra en snabb karriär genom att lösa fallet. Tyvärr lider de av samma problem som de stora namnen, de är helt enkelt inte särskilt intressanta. Ingen av rollkaraktärerna har något större djup och vi får heller inte veta särskilt mycket om dem. Vi lär oss inte att tycka om dem och vi lär oss inte att hata dem heller.

Filmens styrka ligger därför i dialogen, som många gånger är knivskarp och som, trots min anklagelse om rutinskådespeleri ovan, levereras med finess. Personligen tycker jag att Al Pacino gör det något bättre jobbet av de två, men det är till syvende och sist en smaksak. Till filmens nackdel måste den relativt standardiserade historien nämnas. Det är inte heller särskilt svårt att räkna ut hur det faktiskt ligger till med mördandet och det är ju sällan bra när denna typ av överraskningseffekt förvägras publiken. Kanske är det inte ens meningen att åskådaren ska bli överraskad, vad vet jag?

Jag finner det här alltså att vara en typiskt medelmåttig polisthriller med några riktigt stora namn i rollistan. Förutom De Niro och Pacino hittar vi förresten och Brian Dennehy som deras chef och John Leguizamo som den drivande kraften bakom anklagelserna mot huvudrollsinnehavarna. En ganska fantasilös historia förpackad i en snygg förpackning, maskerad med stjärnskådisar.

CDON

Ginza

Machete - 2010 - en vacker våldsbalett

Machete

Regi: Robert Rodriguez, Ethan Maniquis

2010

Action

Machete är en stenhård mexikansk polis. Eller polis förresten, han tillhör ett speciellt förband av superpoliser som väl närmast kan beskrivas CIA, FBI och NSA i en och samma person. Det är personer som är extremt svårt att döda och som har en utpräglad fallenhet för att få jobba gjort – med vilka metoder som än står till buds. Men likväl försöker gangsterbossen Torrez få Machete dödad. Detta lyckas naturligtvis inte även om det är nära. En tid senare befinner vi oss i USA och Machete har blivit dagarbetare och står och tigger jobb bland alla andra illegala mexikanska invandrare. Detta är en invandring som politikern John MacLaughlin vänder sig kraftigt emot. Helst av allt skulle han vilja stänga gränsen mot Mexico för gått. Till sin hjälp har han gränsmilisen som inte skyr några som helst medel för att avskräcka ytterliggare försöka att ta sig över gränsen. Men så en dag blir Machete kontaktad av en man med snuskigt mycket pengar. Han blir erbjuden hundratusen dollar om han går med på att skjuta senatorn John MacLaughlin. Machete är motsträvig men har till slut inget annat val, pengarna kan ju trots allt komma väl till pass för motståndsrörelsen. Men om saker och ting inte har varit jävliga nog innan så bryter hela helvetet ut nu. Machete blir den mest eftersökta mannen i hela landet och till råga på allt är han oskyldig. Nu ska huvuden rulla!

Först av allt ska vi vara noga med att skilja äkta grindhouse från fejkad grindhouse, det vill säga sådant som har gjorts i syfte att efterlikna de gamla filmerna. Det här är otvivelaktigt en fejkad film vilket i alla hänseenden borde spegla av sig på omdömet, och det gör det också! Men inte så mycket faktiskt. Efter själva prologen, där man använder sig av fejkade skador på filmen för att få den att se gammal ut. Blomstrar filmen upp och man har inte lagt sig till med något ytterligare för att förställa den till något den inte är. Naturligtvis är bildspråket och liknande av ganska speciellt natur, men så måste det vara om illusionen ska bli komplett.

Det som är roligt är också att det kryllar av kändisar i den. Och det handlar inte bara om kultskådespelare som Danny Trejo och Cheech Marin. Nej, Robert De Niro gör en ganska stor roll, Don Johnson är med på ett hörn, Jessica Alba, Lindsay Lohan och till och med Steven Seagal, som kanske gör sin bästa roll någonsin i den här filmen!

”En vacker film, en balett, ett konstverk”

Det är fullt ös från början till slut och som nybliven Blu-ray ägare tycker jag mig kunna se klar potential i denna för inköp på det formatet. Det är svårt att beskriva men det känns som att det här är en film som skulle tjäna mycket på högupplösning! Blodet skvätter och Danny Trejo är inte direkt snäll i titelrollen. Jag vet inte om jag kan hitta något svensk uttryck för det men annars får ni hålla till godo med badass eller mean motherfucker, för det är precis det han är!

Det finns kanske viss sensmoral i filmen, jag vet inte, det är inte filmens huvudsakliga mål att debattera i alla fall. Det finns definitivt humor, inte i slapstick format men man förlöjligar makten och valkampanjerna ganska rejält. Politikerförakt har man väl hört talas om och det finns här i parti och minut, och på ett väldigt underhållande sätt. Förresten så var det länge sedan jag såg Robert De Niro gör en roll med sådan övertygelse som han gör här. Han är riktigt bra som senators MacLaughlin, som inget hellre vill än att bli omvald.

En mycket underhållande rulle som jag verkligen vill rekommendera varmt till alla som gillar fart och fläkt och som inte räds ett och annat blodsprut. En vacker film, en balett, ett konstverk, och alltsammans i våldets tecken!

8/10

What Just Happened? - 2008 - underhållningsfaktorn ligger i cynismen!

Robert De Niro har väl inte gjort sig känd för att ha medverkat i några kvalitetsfilmer de senaste åren och det här kändes som ytterliggare en i raden av filmer som han skulle avverka på ren rutin. Men trots detta och att jag inte kan förneka att han åter igen valt ett säkert kort är det här faktiskt en ganska underhållande film. Inte för att det förekommer några briljanta skådespelarinsatser trots medverkan av både Sean Penn (i en ytterst liten roll som sig själv) eller Bruce Willis (i en något större roll som sig själv). Nej, underhållningsfaktorn ligger snarare i den cynism som man speglar filmbranschen med. Vi vet alla att det är en industri som ska tjäna pengar, precis som vilken annan industri eller affärsidé som helst, men jag har sällan sett den framställas med en sån självironisk ton eller fräckhet tidigare. I korthet spelar Robert De Niro en filmproducent vars hektiska liv består i att förhandla olika filmrelaterade problem, att medla mellan bolagets syn på en våldsam film och regissörens egen vision till exempel, att hitta en gyllene medelväg helt enkelt! – 7/10

Köp filmen på CDON

Analyse That - 2002 - En blek skugga

Endast en blek skugga av första filmen Analyse This som kom tre år tidigare. Överspelet är mer konstant i den här rullen och det begränsar sig heller inte bara till Robert De Niro utan Billy Crystal är också långt ute och seglar emellanåt. Borta är den klockrena betraktelsen av respektfull vänskap mellan gangsterboss och psykiatriker och kvar är bara trams som känns framtvingat bara för att göra en fortsättning på den framgångsrika första filmen. Måste man se allt som finns bör man väl även se denna, men om man inte är komplettist finns det ingen anledning att offra tiden på denna. – 5/10

Analyse This - 1999 - klockren noir-gangster-pastisch

Egentligen en ganska klockren noir-gangster-pastisch där Billy Crystal briljerar väldeliga. Jag vill inte påstå att Robert De Niro gör ett dåligt jobb heller, men filmen innehåller några scener där han spelar över till den mildra grad, kanske för en komisk effekt, att det bara blir tramsigt av det. Handlingen i korthet går ut på att en psykiatriker (Billy Crystal) ska ha samtal med gangsterbossen Paul Vitti (Robert De Niro) om dennes problem, vilket är lättare sagt än gjort då Vitti har en fallenhet att lösa saker och ting på en gangsters sätt. Det gäller med andra ord att hålla tungan rätt i mun för psykiatrikern om han inte vill ha en ståplats i Nybroviken så att säga. Efterhand utvecklas dock en sorts vänskap mellan de två som bara fungerar på grund av gangsterns filosofi om ära och att till varje pris ställa upp för sina egna och så vidare. – 8/10