Sushi Girl – 2012 – Förbannat rå!

Vid första anblicken kan man väl tro att det här är en stjärnspäckad film. Eller rättare sagt, det är en stjärnspäckad film, men kanske inte med A-kändisar. Jag vet inte hur det står till med kunskaperna om Tony Todd, Danny Trejo och Michael Biehn hos massorna. Bland de som läser den här bloggen gissar jag att det är solklart. Det är lite kult över dem förstås även om jag genast ska dräpa stämningen genom att säga att ett par av dem inte är med särskilt länge innan de går hädan.

Det är däremot Mark Hamill, som väl alla känner till från George Lucas storfilmer om en viss Jedi riddare. Det är förstås Star Wars filmerna jag syftar på. Han kommer väl alltid att vara förknippad med dem och ska sanningen fram är han inte speciellt bra skådespelare. Här funkar han hyfsat men det är definitivt lite karikatyr över rollen. Något som däremot är riktigt roligt att se är Noah Hathaway som åtminstone inte jag har sett göra en roll sedan The Never Ending Story! Och när var det?? 1984!! Han har visserligen haft några roller sedan dess men har inte varit med i överdrivet många produktioner. Jag måste säga att han är filmens pärla och står för den klart bästa prestationen. Han är ingen söt lite pojke längre…

På omslaget stoltserar man med Tarantinos namn. 100 % Tarantino Style, kan man läsa. Det är förstås ren bullshit! Jag ser åtminstone inte något åt det hållet men jag antar att man bygger sitt påstående på att det finns vissa vaga likheter med Reservoir Dogs. Jag kan icke för mitt liv förstå hur man vid sina sinnens fulla bruk kan jämföra men det är säljer väl ett och annat exemplar av filmen kanske. Men lite märkligt blir det, eftersom jag bestämt hävdar att Tarantino är en imitatör när det kommer till filmskapande, att man hävdar att filmen är en lik en skapelse av en imitatör. För mig blir det syntax error i huvudet.

Men alldeles oavsett namnets dragplåster så gillar jag filmen. Den är både rolig och förbannat rå! Det var ingen ordvits menad där, ingen anknytning till filmens titel även om man skulle kunna tro det. Nej, det är riktigt rått våld och faktiskt nästan lite otäckt emellanåt. Inte så att man som luttrad filmtittare ryggar tillbaka på nåt sätt, men jag blev klart imponerad över hur välgjort allting var. Det finns helt klart en nerv i filmen som inte ska förringas.

Manuset i sig är väl inte superintellektuellt. Vi har sett det förr i en eller annan form, eller åtminstone till innehåll. Det som är speciellt med den är här kanske som titeln antyder – Sushi Girl. Under hela filmen, som mestadels utspelar sig i ett enda rum, ligger en naken kvinna på bordet som en jättelik levande tallrik. Hon serverar sushi på sin nakna kropp. Om det är en verklig japansk tradition som filmen vill göra gällande, eller inte förtäljer inte historien. Hon ska ligga där och inte reagera på vad som händer runt om kring henne, vilket blir lättare sagt än gjort. Men är man ordentligt tränad på saken så ska det gå.

7/10

Recension: Minotaur - 2006

Minotaur

Regi: Jonathan English

2006

Fantasy/Action

För länge sedan i en svunnen tid härskade Kung Minos över ett lika väldigt som ondskefullt imperium. Vart tredje år kräver detta kungarike åtta unga män och kvinnor från andra sidan havet som tribut för en gammal oförrätt emot dem – mordet på imperiets prins! De ska offras till Minosimperiets mäktiga Gud Minotaur som lever under palatset i en väldig labyrint. Men detta år har byn på andra sidan havets ledare - Cyrnans (Rutger Hauer) egen son Theo (Tom Hardy) tagit plats bland ynglingarna, fast besluten om att dräpa den väldiga besten.

Filmer som behandlar olika mytologiska legender är oftast intressanta baser för fantasyfilmer. Men man ska vara klar över att det är lite samma sak som med verklighetsbaserade filmer. De behöver inte vara sådär rysligt förankrade i vare sig verkligheten eller myter och legender. Den här filmen är inget undantag även om man tydligt ser kopplingarna mellan vedertagen mytologi och filmens historia.

Ska sanningen fram så finns det dock ett otal olika versioner av historien. Någonstans läste jag till exempel att det var sju flickor och sju pojkar som skulle offras varje år till Minotaurus, ett annat uppslagsverk säger att det var vart nionde år… Klart står emellertid att Theo är en omskrivning av den grekiska hjälten Theseus som enligt legenden dödade Minotaurus och sedan hittade ut ur labyrinten med hjälp av ett garnnystan som Kung Minos dotter Araidne givit honom. Det finns dock ingen gemensam bakgrund i karaktären Theo med Thesues som förekommer i ett antal andra grekiska äventyr, men det är väl å andra sidan ingen som kräver det heller.

Nåja, nog om myten och legenden. Det här är i alla fall ett halvhjärtat försök till att göra en storlagen film där miljöerna, åtminstone ovan jord, skulle kunna trollbinda under rätt förutsättningar. Tyvärr fattas det något som det är svårt att sätta fingret på men man skulle troligen ha kunnat komma till rätta med problemen om det funnits en lite större budget. Inget ont behöver heller sägas om skådespelarna, det är inga virtuoser på något sätt men de klarar mestadels av att leverera ett gediget arbete.

Själva Minotauren är en annan historia. Här har man förlitat sig allt för mycket på datoranimerade effekter och resultatet är förödande, åtminstone i de scener när man får se vidundret i sin helhet. Det är heller inte en varelse som jag i min vildaste fantasi kan få till ”hälften människa – hälften tjur”. Snarare har man försökt att göra en så monströs tolkning av odjuret som möjligt. Historien om Kung Minos dotter som förälskade sig i Theseus har också bytts ut mot härskarens syster. En syster som han dessutom vill inleda ett incestuöst förhållande med. Borta är garnnystanet men kvar är lyckligtvis den komplicerade labyrinten och den ser faktiskt ganska trovärdig ut!

Det här är ingen film för Rutger Hauer fantasten (då han endast medverkar några få minuter) utan för den som har ett brinnande intresse för mytologiskt baserade filmer i fantasygenren!

Recension: Hatchet 2 – 2010

Jag vill inte påstå att jag minns särskilt mycket av den första filmen mer än att jag inte var någon älskare av den. Det är kanske inte de bästa förutsättningarna att gå in med när det är dags för en uppföljare men det är så det är. En uppföljare bör ju dessutom, i någon mån, kunna stå på egna ben och berätta historien på ett sådant sätt att man ändå förstår allt man behöver veta från tidigare delar. Jag tycker att den här filmen lyckas hyfsat med det även om det tar lite tid innan allt faller på plats. Hur skådespeleriet i första filmen var har jag inget minne av men här skulle man verkligen kunna önska mera. 

Det är väl i stort sett Tony Todd, i rollen som voodoopräst eller bedragare, som lyckas vara trovärdig. Ja, och så medverkar Kane Hodder och gör bra ifrån sig också förstås. Men efter som det egentligen är mycket känslor som ska förmedlas. Alla de vars släktingar mötte döden i den första filmen kanske borde reagera på något sätt mer än ett helt nollställt ansiktsuttryck? Nåja, som underhållning för stunden fungerar filmen även om det inte är något mästerverk vad gäller slashers eller neoslashers heller för den delen. Det finns vissa mordsekvenser som är hur innovativa och underhållande som helst men det överdrivs också tyvärr lite för mycket emellanåt vilket ger ett tramsigt intryck snarare än ett humoristiskt.

5/10