Reine och Mimmi i Fjällen – 1997 – Tidernas kalkonklassiker?

Är det så att man råkar samla på film och måste ha alla filmer som har gjorts, ja då får man vara beredd att punga ut med en rejäl slant för den här filmen. Är det värt det? På den frågan finns inget lätt svar. Är det så att man är omåttligt intresserad av svenska filmer med liten budget, och allmänt taskigt skådespeleri är det inte säkert. Men om man dessutom lägger till variabeln ett fantastiskt fantasifullt manus av självaste Hans Rosenfeldt kommer saken i ett annat läge. Det är klart att det inte kommer upp till genialiteten av Bron som kanske är det främsta Hans Rosenfeldt har skrivit, men det är onekligen en rafflande historia med både skottlossning på bank och skoterjakt! Det är inte lite vibbar av Mats Helge man får!

Dialogen är tafflig men klart underhållande i sin uselhet! Själva grundpremisserna med ryska bankrånare och Reine och Mimmi från Tre Kronor på semester i fjällen är helt fantastisk. Eller ja… Jag är ironisk förstås. Under alla omständigheter borde det vara ren katastrof. Men kalkonvärdet är så högt att jag skrattar rakt ut av de fantastiskt långsökta situationerna många gånger. I alla fall under filmens första halva. Det går till en viss gräns innan man tröttnar. Det är inte längre roligt efter ett tag, man kan inte ta hur mycket dumheter som helst med andra ord.

Karaktärerna är som gjorda av papper, ungefär lika tunna och tredimensionella. Det vill säga inte alls. Jag gillar i och för sig Reines fantastiska snålhet och hur han har en förmåga att vända allt till sin egen fördel. Eller som han tror till sin egen fördel i alla fall. Egenkär som Narcissus är bara förnamnet men han har ändå en viss charm och hjärtat på rätta stället när det verkligen krävs.

För att återgå till min initiala frågeställning, om det var värt pengarna att införskaffa den här filmen. Jag måste nog svara ja på den frågan! Dels är min nyfikenhet tillfredsställd och dels blev jag faktiskt oerhört underhållen stora delar av filmen. Att sätta ett betyg är som vanligt svårt när det kommer till såna här kulturklenoder men som alltid måste man ställa underhållningsvärdet mot det faktiska kvaliteterna.

6/10

OZ – Emerald City Collection – 1997-2003

Harold Perrineau JR.

Jag har tidigare skrivit om min första kontakt med den här fängelseserien. Det var i början av den första säsongen om jag inte minns fel. Det känns nästan som en evighet sen men så är det också en serie som spänner över sex säsonger och 56 avsnitt. På baksidan av boxen står det att det rör sig om totalt 49timmar och 32 minuter. Jag tänker inte kolla, jag litar på den som har summerat. Och skulle det inte stämma? So what? Det är i alla fall en jävla massa timmar bakom lås och bom.

Oz är en förkortning av Oswald Maximum Security Correctional Facility: Level Four. Men det är också på sätt och vis en ordlek då Emerald City, eller Em City, också är en hänvisning till en plats i Wizard of Oz. Det är en synnerligen våldsam plats och vem som helst av de stora huvudrollerna kan när som helst bli mördad. Analvåldtäkter, mord och lemlästningar kan ske när som helst och vem som helst kan vara offret. Ena dagen kung, nästa dag offer för brutaliteten.

För att vara en TV-serie är den lite speciell, inte bara för att man aldrig kan räkna med vem som överlever till nästa avsnitt, utan också för sin brutalitet. Det känns inte som att man räds för att visa något och med tanke på dubbelmoralens land USA är det lite märkligt att man inte har censurerat bort allt det hårda språket som verkligen inte drar sig för svordomar, könsord eller rasnedsättande glosor. På det hela taget känns det faktiskt oerhört realistiskt.

Men det är inte bara språket som är omstörtande. Man drar sig heller inte för att visa skådespelarnas könsorgan i bild. Kanske inte i extrem närbild men i alla fall i sådana vinklar och situationer där andra TV-serier skulle ha ryggat tillbaka. Allt sådant stärker realismen tycker jag. Det smids planer och ränker och mycket av fångarnas vardag går ut på att nyttja droger av alla de slag. Oftast är det frågan om heroin och där är också en av serien stora intriger – vem som ska kontrollera knarkhandeln på OZ.

Det finns nämligen olika grupperingar som alla vill bestämma och ha sin del av kakan, helst den största delen av kakan förstås. Det innebär att alla egentligen måste titta sig över axeln, ingen går att lita på. Man kan bli förrådd av den man trodde var sin bäste vän.

Bland grupperingarna märks det ariska broderskapet, som hatar alla som inte är som dem. De är mot drogerna men om det dödar de andra är det ingen fara med det. De svarta är i ständigt krig med italienarna – maffian. De är båda intresserade av att kontrollera drogflödet. Det är också latinamerikanerna förstås. Muslimerna står utanför drogträsket och vill påverka rättssystemet till ett mer rättvist sådant. Sen finns det ensamvargar och irländarna.

Utöver dessa finns det förstås de som tvingas leva med beskydd från andra fångar – av andra fångar. Detta kräver förstås sitt pris – kort sagt sexuella tjänster. Det är mycket manipulation från an del håll och det finns de som är helt fantastiska på att få andra att göra de smutsiga dåden åt dem. Låter det som ett hårt fängelse?

Men förutom detta, den uppenbara fängelsemiljön. Finns det också en filosofisk sida hos serien. En av fångarna, Augustus Hill (Harold Perrineau JR.) för också en ständig dialog med åskådarna. Han ställer frågor som tål att funderas på och han konstaterar kalla fakta om fängelsesystemet. Han dyker upp några gånger i varje avsnitt och håller liksom ihop den röda tråden. För mig är det kanske dessa inslag som skiljer agnarna från vetet. Det är den här delen av serien som är unik. Låt vara att det är våldsamt och att snopparna in skyls, men det är det här som är det intellektuellt gångbara med serien och som får den att vara fortsatt aktuell! Jag hade gärna sett en sammanfattning av detta bland extramaterialet men tji fick jag. Som helhet är extramaterialet, som finns samlat på en sista DVD, ganska fattigt. Det består mestadels av bortklippta scener och reklamkampanjer för säsongsavsluten. Ganska tråkigt.

Och ska sanningen fram så tycker jag faktiskt att serien tappar lite grand framåt slutet också. De första säsongerna är hur bra som helst. Det är inte många avsnitt per säsong, åtta vill jag minnas. Utom i säsong fyra förstås, där här man av någon anledning fördubblat episoderna. Hur som helst. När serien börjar närma sig slutet, jag vet inte riktigt var man ska dra gränsen, blir den lite annorlunda. Det känns som att man börjar blanda in övernaturligheter som inte riktigt hör hemma i serien. Detta får visserligen sin förklaring till slut men just då känns det fel.

Det känns också som att man framåt slutet försöker att skapa en poäng av att kritisera det amerikanska rättsystemet. Man kan tycka vad man vill om rättssystemet och jag tänker verkligen inte debattera det här, men det känns som att man ökar kritiken ganska rejält framåt slutet, kanske för att verkligen få fram vad man vill ha sagt. Det blir mindre underfundigt och mer rakt på sak. Jag gillade inte den utvecklingen. Även kvaliteten på intrigerna blir sämre, det känns lite som att man bara introducerar nya fångar för att de ska dö direkt, som att man panikartat försöker ta kål på serien men inte riktigt vet hur man ska göra det. Kanske var det lika bra att det inte blev fler säsonger. Nu fick man trots allt chansen att sluta med det mesta av äran i behåll!

7/10

Open your Eyes – 1997 – Abre Los Ojos

Regi: Alejandro Amenabár

Thriller

Att det är den här filmen som Vanilla Sky är en nyinspelning på Vanilla Sky slog mig faktiskt inte när jag tittade på den. Förresten har jag faktiskt inte sett Vanilla Sky ännu så jag är kanske ursäktad? Däremot så kände jag att jag hade koll på vilken typ av film Alejandro Amenabár skulle ge oss trots att jag bara hade sett två av hans andra filmer före den här: En av mina första favoritfilmer – Tesis och så förstås The Others som dessutom var på engelska. Den här filmen är, liksom hans första film Tesis, på spanska. Har du problem med det är det ditt problem och inte filmens. En film ska aldrig behöva lida av att åskådaren inte klarar språket. Så länge det finns undertexter vill säga. Självklart skulle jag fördra om jag kunde hänga med utan dem men det kan jag inte. Att lära sig alla dessa språk som inte är engelska får jag försöka hinna med i nästa livstid.

Och faktum är att utökad livstid är en central del av filmens handling. Det skulle man i alla fall kunna säga. Men man skulle också kunna tolka den som en enda lång nihilistisk dröm. I det här fallet en mardröm men det här inte hit. Vår huvudperson César som spelas av Eduardo Noriega råkar ut för en olycka som vanställer hans ansikte. Rätt som det är sitter han inspärrad på ett mentalsjukhus och för dialog med en psykiatriker. Han är anklagad för ett mord som han inte minns och faktum är att han inte minns särkilt mycket. Det finns fragment som psykiatrikern kan locka fram ur honom men mycket mer än så är det inte. Dröm och verklighet, illusion och vanföreställningar blandas med varandra och César kan inte riktigt skilja på tillstånden. Vad har hänt och vad har inte hänt? Är han verkligen galen eller har hans liv blivit en dröm?

Jag gillar verkligen när gränserna suddas ut så som de gör i den här filmen och jag kan icke för mitt liv förstå varför jag har väntat så pass länge med att se den här filmen. Visserligen är det en region 1 utgåva vilket begränsar mina möjligheter men det är ändå ingen ursäkt. Jag borde ha tagit tag i saken för flera år sedan!

Men oavsett hur sent syndaren än vaknar så är det i alla fall gjort nu och det var en upplevelse som inte blivit för gammal av att vänta. Visserligen så är inte kryogenetik en lika revolutionerande tanke nu som den var 1997 men det är väl snarast att det inte finns ett lika stort nyhetsvärde numera. Jag tror nog att gemene man är lika kluvna till tekniken nu som för 10-20 år sedan. Det finns helt enkelt en tyst debatt som det inte rapporteras om i tabloiderna om längre.

Eduardo Noriega gör egentligen tre olika roller i filmen. Alla är förstås samma person men det är ändå helt skilda åt. Både sinnesstämningarna och utseendet varierar starkt. Först har vi den vanlige César, innan något händer honom. Vi har också den vanställde och slutligen har vi den som gömmer sig bakom en mask, bestående av hans eget ansikte. Han gör ett mycket bra jobb och jag är imponerad! Jag gillar också vad Penélope Cruz tillför filmen. Hennes roll kan tyckas enkel vid sidan av det arbete Eduardo Noriega lägger ner men hon är ändå klippt och skuren för rollen. Så perfekt att hon dessutom repriserade den i nyinspelningen Vanilla Sky några år senare.

Filmen är nästa två timmar lång men det märks knappt. Den lyckas hålla intresset upp för vad som håller på att hända hela tiden. Man är oerhört intresserad av hur det till slut visar sig hänga ihop och för att göra det extra intressant så tillför den sista scenen faktiskt ytterligare ett tvivel precis när man trodde att man var på det klara med allting. Gränserna mellan dröm och verklighet, galenskap och sunt rationellt tänkande, suddas ut och det är nära på mina favoritingredienser i en film!

8/10

Recension: Prince Valiant – 1997

Jag konsumerar gärna Fantasy- och Äventyrsfilmer. Handlar de om något mytomspunnet är det bara bättre och vad vore väl bättre än Kung Arthur sagan? Där börjar vårt äventyr. Jag vet inte hur mycket som stämmer överens med den ursprungliga historien om Prins Valiant men så vitt jag förstår ska han, även i sin egen historia, korsa vägar med Arthur och till och med bli en riddare av runda bordet.

Hur som helst är det här frågan om att Excalibur blir stulet och utan det tycker inte Arthur att han kan styra riket. Det måste återfinnas! Att det skulle vara hans onda syster Morgana LeFay som ligger bakom stölden slår honom inte. Nej, stölden är planerad så att skulden hamnar på skottarna som genast bryter kriget ut. Det är bara Prins Valiant som förstår hur det egentligen gått till och när han kommer till Thule (Norge) blir allt än mer uppenbart för honom. Det visar sig att han är landets rättmäktige härskare och… ja, så ungefär ligger historien till.

Som fantasyäventyr är det ganska klent. Historien i sig är det är inget fel på men det är ganska tafflig dialog och det är ännu taffligare miljöer! Även om målgruppen är ungdomar eller till och med barn (filmen har 11-års gräns) är det lite för tramsligt. Jag blir nästan lite irriterad över att man har lyckats slarva bort tillfället så mycket. Det borde kunna vara hur underhållande som helst men det blir faktiskt mest pinsamt.

Var man ska lägga skulden vet jag inte. Jag brukar gilla Anthony Hickox filmer, men här vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Det måste vara ett fullt medvetet drag att instruera sina skådespelare på det sätt som har skett. Något annat ser jag för högst otroligt. Det är väl inga dundernamn kanske men väl etablerade skådespelare som Stephen Moyer, Katherine Heigl och Ron Perlman medverkar. På ett lite hörn finns även kultskådisen Udo Kier men det hjälper inte. Filmer är och förblir en tramshistoria som endast är av intresse för den som verkligen måste se allt i sammanhanget.

3/10

Recension: Two Orphan Vampires – 1997

Faktum är att jag inte hängde med så mycket i filmen. Verkligen inte för att det inte är en vacker film, för det är det absolut! Snarare är det kanske för att den är för vacker, det är för mycket yta och kanske för lite innehåll. Jag drar denna slutsats eftersom jag inte orkade sätta mig in i något mer än den mest ytliga handlingen. Två föräldralösa flickor växer upp med nunnorna på ett kloster, en dag blir de adopterade av en läkare eller liknande som ska studera deras ögon. Flickorna är nämligen båda helt blinda. Vad de inte talar om för någon är dock att de kan se hur bra som helst på natten. De är helt enkelt nattens barn. Tillsammans besöker de kyrkogårdar på nätterna och träffar på en del andra av nattens varelser. Ungefär så…

Filmen är förstås gjord av Frankrikes vampyrregissör nummer ett – Jean Rollin, om det nu var någon som undrade. Några stycken har det nu blivit att jag har recenserat och jag börjar definitivt känna igen stilen. Därför blev jag faktiskt förvånande när jag upptäckte att den här filmen är så pass sent gjord som 1997! Det är inte mycket som har förändrats genom åren. Man känner genast igen sig i stilen, den halverotiska berättartekniken. Frågan är om det är en styrka eller svaghet i det här fallet. Självklart är det en konstnärs styrka att ha en lätt igenkänningsbar stil, men å andra sidan kan det också lätt bli tjatigt om man får se samma sak i film efter film, år efter år.

För mig var det här en ganska tråkig film trots att jag egentligen inte hittar så mycket att klaga på. Inte mer än jag redan konstaterat i alla fall. Det är inte dåligt på något sätt, det är bara det att man tycker sig ha sett allting tidigare…

 5/10

Recension: Riket II - 1997

Riket II

Aka Riget II

Regi: Lars Von Trier

1997

Drama/Horror

Riket är det mest teknologiskt framstående sjukhuset i Danmark med landets skarpaste hjärnor både vad gäller läkekonsten och forskningen kring denna. Det är en plats där man tagit avstånd från allt vad vidskeplighet heter, men nu har mystiska ting börjat hända. Judiths (Birgitte Raaberg) son (Udo Kier), som redan vid födseln visade sig ha abnorma mått växer sig gigantisk, Fru Drusse (Kirsten Rolffes) blir påkörd av ambulansen och således inlagd utan att simulera den här gången, Underläkare Krogshøj dör medan överläkare Helmer febrilt försöker återuppväcka honom från de döda, men är han verkligen död? Vem är det som tillber Satan i sjukhusets nedersta källare och vilka metaforer döljer sig verkligen i de två mongolida diskarnas samtal? Har det något att göra med platsen sjukhuset är byggt på, en gammal mosse där blekningsdammarna en gång låg, en plats som på grund av vattenångan låg dold i dimmor?

I denna nästan fem timmar långa fortsättning på Lars Von Triers – Riket tar man ut svängarna betydligt mer än vad man gjorde i första installationen av berättelsen. Visserligen följer berättelsen direkt på i händelseförloppet men det finns inte längre en lika påtagligt fokusering på karaktärernas utveckling, det har utvecklats mera till en kamp mellan det onda och det goda. Mer och mer av historien behandlar istället oförklarbara övernaturligheter och metaforer. Då pratar jag inte om de två mongoloida diskarna som fortfarande får betraktas som en sorts ciceroner. Har man förresten inte sett de första delarna av serien föreslår jag att man slutar läsa här då spoilers kan förekomma nedan.

                                                              

Det finns också betydligt mer utrymme för skratt i den här andra delen och då menar jag inte nödvändigtvis uppenbar slapstick eller konventionell humor som man vanligtvis definierar den. Det handlar mer om absurditeter staplade på varandra eller svart tragikomisk humor om hur saker och ting går käpprätt åt helvete! Oväntade vändningar som egentligen inte borde vara speciellt oväntade med tanke på vad som tidigare försiggått tidigare på Riket. Man kastar också in några nya karaktärer som kanske inte är fullt lika underhållande men som förvisso måste anses ha en betydande del i handlingen. Sjukhusdirektören som är ute efter att jaga kostnader till exempel, han leds runt i alla möjliga korridorer och man försöker att manipulera honom på alla möjliga sätt. Logen, den frimurarliknande orden, som överläkarna tillhör vill ju inte att man ska skära i de anlag som varje avdelning får, det ser efter sina medlemmars bästa och är, trots att de delvis är till för att bekämpa ockultismen, beredda till seanser för att skydda sina intressen.

Skådespelarmässigt finns det egentligen inte mycket som är förändrat jämfört med första delen. Det är allt jämnt stabilt levererat från de danska skådespelarna men jag tycker mig märka en liten avsaknad i glansen som omhöljde Ernst-Hugo Järegård i första säsongen. Jag tror inte det är hans fel egentligen, det är bara det att han blivit något mjäkigare efter sin Haiti-resa. Naturligtvis spökar även historien om Mona fortfarande för honom, mer än någonsin kanske eftersom han väntar åtal. Hans advokat, som visserligen endast förekommer några få minuter i serien spelas förresten av Stellan Skarsgård. Kanhända ingen svår roll, men Stellan gör ändå bra ifrån sig och det visar sig att Mona faktiskt har mer att uttrycka än vad någon egentligen vet.

Man beger sig också mot en mer konventionell miniseriekaraktär och använder sig av betydligt tydligare cliffhangers än vad som hade varit tänkbart i första säsongen. Jag tycker det är synd att man valt den inriktningen men det verkar dessvärre som om detta kompenserar bristen på viljan att lösa mystiken och spiritualistämnena. Det blir allt tydligare ju närmare slutet man kommer att allt inte kommer att lösas och att vi inte kommer att presenteras någon lösning i vanlig ordning. Kampen mellan gott och ont fortsätter och den personifieras riktigt skapligt av kultskådisen Udo Kier som får göra en dubbelroll som far och son (ont och gott) och faktum är att jag tror att det är lika bra att det hela förblir olöst. Det är just det som är lite av storheten med serien, att manusförfattarna inte behövt ta hänsyn till lösningar när de skapat intrigerna, man får ju aningen friare tyglar på det viset.

Sammanfattningsvis vill jag säga att den här andra omgången inte når upp till riktigt samma höjder som tidigare, men nog tusan gör den mig sugen på en fortsättning!

Recension: Orgazmo - 1997

Orgazmo

Regi: Trey Parker

1997

Komedi

Mormonen Joe Young (Trey Parker) knackar dörr i Hollywood som en del av den mission han måste utföra. Målet är att förmedla Jesus budskap och förhoppningsvis få någon att ta till sig vad de har att säga. Han röner ingen större framgång utan hamnar istället mitt i en porrfilmsinspelning och efter att ha slagit ner hela säkerhetsteamet blir han erbjuden jobbet som filmens huvudrollsinnehavare – Orgazmo! Det är en superhjälte som med sitt speciella vapen omedelbart besegrar fienden genom att åstadkomma en orgasm hos den som vapnet riktas mot. Joe, som får artistnamnet Joe Hung, slåss med sin religiösa övertygelse, men ger efter för de enorma summor pengar han får för sin medverkan. Men nog är nog och när han, mitt i uppföljaren – Orgazmo 2, vill kliva av kidnappar producenten hans flickvän för att tvinga honom till medverkan. Han har nu inget annat val än att förvandla sig till en verklig Orgazmo och sätta efter skurkarna…

Ja, ni märker ju själv hur absurd den här filmen är. Det är först och främst en sanslös drift med religion kontra sex och det är inte bara mormonkyrkan som får ta smällar. Det är förvisso skönt att man inte envist kör fast i en tro och gör sitt yttersta för att förlöjliga den utan tar till alla möjliga knep för att göra en komisk effekt av hela konceptet istället. Skådespelarmässigt är det överspelat så in i h-e, men vad gör det? Det är ju uppenbart meningen att man ska driva med hela porrfilmsindustrin också när man ändå är i farten. Snabba produktioner och ännu snabbar pengar. Medverkar gör förresten en hel rad mer eller mindre kända porrfilmsaktörer, där kanske Ron Jeremy, som fått någon form av kultstatus sannolikt är den mest kända. Annars har vi Chasey Lain, Juli Ashton, Shayla LaVeaux, Jill Kelly, Jeanna Fine, Melissa Hill, Serenity för att bara nämna några. Max Hardcore tittar förresten också förbi i en pytteliten roll.

                                       

Som Orgazmos sidekick hittar vi Dian Bachar som om möjligt är en ännu mer skruvad karaktär än Orgazmo själv. Hans specialtillverkade sexleksaker som kommer till nytta i allehanda situationer är verkligen bara för mycket. Det kan handla om allt från att dyrka upp ett lås till att spränga hus i luften. Se filmen och kolla bara in hans huvudbonad. Jaja, jag kan inte hålla mig, det är en dildo på toppen av något som ser ut som en cykelhjälm eller något sånt.

På alla sätt borde det här verkligen vara en usel film, men faktum är att jag finner den ganska underhållande i all sin dårskap. Eller det är kanske rent av därför, absurditeterna tar aldrig slut och effekterna, där man bytt ut skådespelare mot dockor i slagsmålsscener eller brinnande hus mot uppenbara modellösningar (inte hade man råd med några storskaliga bränder av lyxvillor inte) kan man bara grava åt. Man ska inte ta filmen på allt för stort allvar utan helt enkelt se den som den kalkonrulle det faktiskt är.

På tal om kalkonrulle, så hittar vi förresten Lloyd Kaufman i en liten roll som läkare framåt slutet. Och i den videobutik där Joes fästmö först finner sanningen om Joes skådespeleri, för han har förstås ljugit och sagt att han medverkar i ”En Handelsresandes Död”, finner vi mängder med tromarullar.

En klart underhållande rulle!

Recension: The Necro Files - 1997

The Necro Files

Regi: Matt Jaissle

1997

Horror

Seattle plågas av en kannibalistisk våldtäktsman. Två poliser utreder fallet och under våldsamma omständigheter dör den misstänkte. Flera månader senare utför en satanistisk kult en rit på kyrkogården där denna våldsverkare blivit begravd och han återförs till livet. Hans instinkter sitter kvar i medvetandet och han beger sig åter igen ut på våldtäktsturné. Samtidigt ångrar sig några av satanisterna och försöker ställa allt tillrätta genom att åkalla en annan demon…

Verkar det rörigt? Verkar det fånigt? Jag påstår att svaret är ja på bägge frågorna och att det egentligen är ganska onödigt att befatta sig med den här filmen. Men vill man trots allt göra det finns det faktiskt ett par positiva saker att nämna. Makeupeffekterna ser faktiskt rätt bra ut nästan hela tiden och även om manuset är riktigt fånigt så kopplas ändå de många parallellhandlingarna samman till slut.

Tyvärr är filmen inte en realistisk, ens på vykort och det är kanske, tillsammans med de usla skådisarna, filmens svagaste del. Jag menar, jag har sett bättre skådisar på cornflakes paket än i den här filmen. Zombien som springer runt halva filmen med sitt enorma organ hängande ut genom byxorna är mer skratt retande än något annat. Men det är inte allt för vanligt att man får se våldtäktszombies så det får man väl ge ett extra plus för. Ett stort plus får man också ge till filmens längd som ligger nånstans strax över 72 minuter, mycket längre tid hade man nog inte orkat.

Filmen skriker amatörfilm lång väg och det faktum att filmen ser ut som den är filmad med en vanlig videokamera förhöjer detta ytterliggare. Missförstå mig inte nu, det kan vara en positiv poäng att göra på det viset, då det ofta, åtminstone i lågbudgetproduktioner, får illusionen av att hamna närmare verkligheten. Jag upplever det till exempel som positivt i filmens första scen där vi får se mördaren, iklädd mask, ge sig på sitt offer. Det känns nästan som om det vore på riktigt och att mördaren själv valt att filma sin gärning. Tyvärr funkar det bara under denna scen och jag undrar förresten om det hakkors som sitter mellan ögonen på denna mask är en medveten koppling till allas vår Charles Manson som ju har ett sånt tatuerat på samma ställe?

En annorlunda, men usel film, innehållande allt från zombieporr till polisbrutalitet.

Recension: Lost Highway - 1997

Lost Highway

Regi: David Lynch

1997

Thriller

Jazzmusikern Fred Madison (Bill Pullman) står anklagad för att ha mördat sin fru Renee (Patricia Arquette) och döms också för dådet. Straffet är döden och han hamnar strax på death row i väntan på sin avrättning. Han hävdar emellertid sin oskuld och går mer och mer ner sig i sina dystra och mörka tanker kring vad som egentligen hände den där kvällen. Så plötsligt så upptäcks att han har försvunnit från sin cell och att där istället befinner sig en yngre mekaniker. Denna oförklarliga händelse går över myndigheternas förstånd, men ynglingen friges i alla fall och börjar leva livet. Han träffar på en vacker kvinna – Alice, som han inleder ett förhållande med, men är det i själva verket så att Alice och Renee är samma person? Vilken är i så fall kopplingen mellan jazzmusikanten Fred och mekanikern Pete (Balthazar Getty).

Det finns obegripliga filmer som är dåliga och det finns obegripliga filmer som är bra och den här tillhör den senare kategorin. Inte för att den nödvändigtvis är helt omöjlig att förstås sig på, utan snarare för att det finns gott om möjliga tolkningar till många av filmens händelser. Handlar det om ren och skär galenskap eller finns det mer som döljer sig i kulisserna?

Första delen av filmen innehåller inte så mycket märkligheter, man imponeras mest över vilket spänning Lynch lyckas bygga upp med till synes hur enkla medel som helst. Det är tydligt att han tillhör den lilla klick av filmskapare som förstår varje aspekt med bildspråk och ljudsättning, dessutom förefaller han vara en strålande personinstruktör om man bara använder den här filmen som mall i alla fall. Livet rullar på för de inblandade och även om mycket av det som händer dem inte borde vara särdeles intressant kommer man på sig själv med att sukta efter mer information hela tiden.

Andra delen av filmen innehåller väl i sig inga direkta märkligheter heller. Det berättas helt enkelt en annan historia än i första delen. Intressant är förstås de gemensamma nämnare som finns I olika karaktärer. Bara det faktum att både Renee och Alice spelas av Patricia Arquette är till exempel mycket intressant och även om man inte hittar några uppenbara kopplingar förstår man att det borde finnas något där.

Så har vi slutet då… Den del av filmen där allt ska knytas samman och ge åskådaren svaren han så desperat söker. Nja, några direkta svar får man väl inte. Man presenteras istället ett antal ledtrådar där man får tolka sig till vad det ena eller det andra i filmen egentligen betydde. Historien är komplex så med facit i hand förstår man hur många kopplingar till olika karaktärer i de olika berättelserna det egentligen finns. Eller… Det är nog inte riktigt sant förresten. Jag tror filmen kräver åtskilliga genomgångar innan man hittat alla subtila ledtrådar som trots allt finns där!

En mästerlig film, det är helt klart!

Recension: Kichiku - 1997

Kichiku

Aka: Kichiku Dai Enkai

Regi: Kazuyoshi Kumakiri

1997

Drama

Aizawa sitter i fängelse och i hans frånvaro styrs gänget av flickvännen. Hon har kanske inte riktigt samma pondus som han och saker och ting går snabbt överstyr. Både hon och Aizawa ifrågasätts och ett myteri är förestående. Stämningen är spänd och folk slits mellan lojalitet mot Aizawa som verkar vara, fruktad, älskad och hatad på samma gång och de revolutionerade delarna av gruppen. När dessutom Aizawas nyligen frigivna vän från fängelset dyker upp och blir medlem i ligan och Aizawa till råga på allt tar livet av sig i fängelset bryter hela helvetet löst.

Utan att vara vidare utbildad i det japanska språket, bestämde jag mig ändå för att försöka göra en översättning av den här filmens titel, det finns ju trots allt ganska gott om översättningstjänster runt om på nätet. Dessa tjänsters svar får man dock ta med en nypa salt och dessutom formulera om resultatet till begriplig svenska. Jag kom fram till ungefär ”Den brutala festen” men ordet ”dai” kan tydligen även insinuera att det handlar om lojalitet mot de äldre eller ett visst tema.

Det där med tema verkar ju synnerligen logiskt för filmen är helt klart en studie i galenskap även om det vid första anblicken verkar vara riktigt långsam, seg och trist historia. Aizawas kamrat från finkan fungerar som någon slags åskådare till dekadansen och får personifiera oss i publiken som medverkande i filmen så att säga. Han får stå för det moraliska och det hedervärdiga, eller rent av lojaliteten om man så vill.

Bland ifrågasättandet finns också inte bara de uppenbara motsättningarna av att en stark ledare som ersätts med en svagare och därmed skapar ett visst kaos i gruppen, utan även frågan om meningen med ALLT! Alltså, meningen med själva livet och alla de existentiella bitarna detta har med sig. Detta bidrar i högsta grad till filmens melankoliska stämning och det är faktiskt inte det minsta underhållande.

Halvvägs skiftar dock filmen karaktär och blir en våldsam historia fylld med aggressivitet, makt, förtyck och tvång. Lägg också till lite hetsig sex, som i och för sig fanns med redan i öppningsscenerna och du har hela konceptet klart för dig. Tilläggas kan dock att de hetlevrade sexscenerna är filmade på ett sånt sätt att ingen dimma från de japanska censurmyndigheterna behövts läggas in över könsdelar och behåring. Både våldet och sexet ser mycket trovärdigt ut och även när man använt rejält mycket gore ser det fruktansvärt realistiskt ut.

Det är också här galenskapen tar fart på allvar, Aizawas flickvän tappar totalt kontrollen och det gör väl egentligen de andra i gruppen också. Det är början till slutet kan man säga och när väl blodtörsten satt igång finns det inget som kan stoppa den.

Slutligen vill jag säga att det här var lite väl segt för min smak, visserligen får man ta med i beräkningen att filmen i princip hade nollbudget och att den gjordes under två år som en del av Kazuyoshi Kumakiris studier men jag hade emellanåt svåra problem att hålla mig vaken.

Att det är en välgjord film råder det dock ingen som helt tvekan om!

Recension: In the Presence of Mine Enemies - 1997

In the Presence of Mine Enemies

Regi: Joan Micklin Silver

1997

Drama

Livet inne i Warszawagettot 1942-43 är allt annat än följsamt. Likväl lyckas judarna där fördriva tiden även när modet hållet på att överge dem. Mitt inne i denna misär lever också Rabbin Adam Heller som försöker hålla modet uppe på sina medmänniskor. Det är inte lätt under nazisternas ständiga utgallringar och blir heller inte lättare när hans eget hopp håller på att utplånas. Hans son är fylld av hat och beskyller honom att vara utan ryggrad när han inte står upp och i väpnad kamp mot förtrycket, och anser att öga för öga, tand för tand är den enda rätta vägen. Rabbins dotter blir föremål för åtrån av en SS-kapten och således utnyttjad av honom, men lyckligtvis finns det ett ljus i mörkret för hennes del då hon erbjuds hjälp av kaptenens underordnade sergeant som också fattat tycke för flickan. Värderingar ställs emot varandra och det är inte säkert att blod är tjockare än vatten alla gånger, rationella konklusioner måste vägas mot emotionella lösningar där gränserna mellan hjältar och offer, förtryckare och syndabockar suddas ut.

Liksom alla filmer som berör de brott som begicks mot mänskligheten under andra världskrigets segregationspolitik har den här en viktig historia att berätta. I den här tappningen utgår man inte från nazisterna utan centrerar istället historien kring de intriger som finns inne i samhället, till och med inom den egna familjen, där olika värderingar kommer till ytan under olika typer av stress och hopplöshet. Problemet är att det aldrig väcks så starka reaktioner som vore önskvärt för att avskyn mot sättet judarna behandlas på ska nå riktigt de dimensionerna som vore adekvata i sammanhanget. Med det menar jag inte att filmen inte skulle vara välspelad, eller brista i miljöerna eller framställningen av nazisternas obarmhärtigheter, den är bara inte tillräckligt stark och vad det beror på är svårt att sia om. Det saknas något helt enkelt, det känns inte som om det som sker är riktigt på riktigt utan bara en fasad designad att lura åskådaren med.

Dock måste erkännas att intrigen i den egna familjen, det vill säga mellan Rabbin, sonen och dottern är det som räddar filmen, och hade det inte varit för de moraliska dilemman filmen tar upp i denna sfär hade den troligen gått förlorad som en ren bagatell. Nu blir det inte riktigt så, utan man får problem att jobba med som tittare, huruvida det är rätt att döda människor av en annan nationalitet bara för att den egna är förföljd av nazisterna. Gör det alla tyskar till obarmhärtiga skurkar? Vilka konsekvenser kan förväntas av ett väpnat uppror? Är det mödan värt om man kan räkna med att bli nedslagen till sista man, eller är det alltid rätt väg att gå då man åtminstone får dö med stolthet i kroppen? Martyrdöden, att dö för sin övertygelse.

Dessa bryderier eskalerar efterhand och framåt slutet på filmen har de nått sin kulmen. Det är också nu man på allvar börjar imponeras av Armin Mueller-Stahl som porträtterar Rabbin. Man känner hur hans förstånd håller på att vittra sönder och hur det lugn han från början kunde bibehålla oavsett vad som hände i gettot är ett minne blott, även om han gärna vill ge sken av att inget hänt med honom. Han förlorar tron på den Gud som tidigare varit hans stöttepelare och mycket mer än så kan inte nazisterna ta ifrån honom. Nu är det bara överlevnad som gäller.

Recension: Kiss the Girls - 1997

Kiss The Girls

Regi: Gary Fleder

1997

Thriller

Skriven av: Linda Snöberg

Washington DC detektiven Dr Alex Cross reser till North Carolina för att undersöka en uppenbar kidnappning av sin brorsdotter. Då får han reda på att åtta kvinnor är kidnappade. Alla är vackra. Alla är intelligenta. Kvinnornas slutliga öde ligger nu i polismannen och psykologen Dr Alex Cross (Morgan Freeman). Men den här gången är det mycket mer än hans rykte som står på spel: Den här gången är en av ”samlarens” kvinnor ingen annan än hans brorsdotter som hålls fånge i denna spännande och fängslade thriller. En lugn, egoistisk seriemördare som älskar sig själv, en finsmakare av ovanliga kvinnor som håller sina fångar under jorden och mördar dem när de inte gör som han vill. Hur som helst gör han två misstag, det första är: Att han kidnappar en violinspelerska vid namn Naomi (Gina Ravera) som i sin tur är Alex Cross brorsdotter. Det andra är: Att han inte kan stoppa Dr. Kate McTiernan (Ashley Judd) att smita från honom och nu är hon fast besluten att rädda de andra kvinnliga fångarna.  Det förs en intensiv, nervpirrande och provocerande jakt mot klockan. Tillsammans med medhjälparen Kate McTiernan jagar de kidnapparen som går under täckmanteln ”Casanova”.

Kiss the girls är verkligen nervkittlande. Den har en bra historia och jag tycker att filmen gjordes på ett bra sätt så att man inte förstod direkt vilken det var som var ”Casanova”. Denna thriller startade med en bra premiss om en otäck seriemördare som kidnappar unga kvinnor som han åtrår. Det blev t.o.m. mer intressant när huvudrollsinnehavaren förstod att det hände på två olika ställen samtidigt. Jag gillar hur Alex Cross kommer på vem som är Casanova till slut.

Morgan Freeman verkar ofta spela den smarta detektiven och han bevisar att han är enastående som Alex Cross. Kiss the Girls är en underbar thriller med brilliant skådespeleri. Morgan Freeman är ju som så ofta helt otrolig, Ashley Judd var också hon strålande, Brian Cox var fantastisk och Cary Elwes var nått helt lysande.

Filmen var mörk och vid en del tillfällen riktigt skrämmande. Jag tycker också att musiken i filmen tillförde en hel del till manuset. Fleder verkar veta exakt vad han vill uppnå och gör det brilliant genom att välja Morgan och Ashley som huvudrollsinnehavarna.

Men utan Morgan Freeman och Ashley Judds karaktärer hade inte filmen haft samma smekning som den så enastående hade. Slutet är lite överraskande. Om man ska hitta nått fel med filmen, skulle det möjligen vara att det drog ut lite väl mycket i slutet, man trodde att det var slut vid flera tillfällen.

Med en del skådespelare kan du nästan se att de läser innantill i manuset och inte lever sig in i rollen, vilket då blir väldigt lamt. Med Morgan Freeman blir det tvärtom… han är rollen och han är helt underbar, övertygande och man tror att man ser en riktig detektiv i arbete.

Recension: Funny Games - 1997

Funny Games

Regi: Michael Haneke

1997

Drama/Thriller

Två unga välutbildade män bestämmer sig för att terrorisera en familj på semester. De kallar varandra för Peter och Paul men även för andra namn som Tom och Jerry eller Beavis och Butthead samt leker blodiga och sadistiska lekar med familjen. Genom diverse hot får de familjemedlemmarna att förnedra sig själva och när Georg, Anna och deras son Georgie, som familjen heter, väl börjar gå med på att förnedra sig själva på detta sätt förändras reglerna och Anna tvingas bland annat välja vem som ska plågas, hon själv eller hennes älskade make.

Det här är nog ingen film som passar alla. Det tror jag nog att jag kan säga med ganska stor sannolikhet. Vilken film är förresten det? Handlingen är tämligen simpel men skickligt berättad, skådespelarna är riktigt bra och allt som sker är helt trovärdigt. Filmmusiken är sparsam men när den trots allt finns där, är den nästan öronbedövande metal eller följsam klassisk musik. Bra kontraster som faktiskt har en mening. Tittaren tvingas också tänka själv och får inte hela filmen nedkörd i halsen.

Handlingen är tämligen simpel har jag skrivit, men ska sanningen fram så är den nog allt annat än enkel och simpel, snarare mångfacetterad och djup. Jag kan också konstatera att behållningen av faktiskt växer när man inte längre ser den för första gången, man vet redan vad som ska hända och kan koncentrera sig på regissörens små och subtila insinuationer och förstår således betydligt mer av filmens underliggande budskap.

Filmen är något så ovanligt som en film som föraktar sin våldsälskande publik och samtidigt bjuder på en riktigt våldsam föreställning. Därmed inte sagt att våldet utförs i bild. Det mesta av våldet får man själv tolka sig till och kanske är det kontrasten mellan våldet och våldet utanför bild som gör att man behåller intresset för filmen och inte stänger av och går därifrån för det är en ganska obehaglig film. Våldsutövarna vänder sig då och då direkt till publiken och därigenom blir publiken en aktiv del av filmen. Tanken är, som jag tolkar den, att få folk att tänka efter varför man egentligen valt att se filmen.

När jag tittade på extramaterialet på Nobles nya utgåva fick jag bekräftat mina teorier ovan i en intervju med Haneke. Tankeställare är definitivt intensionen men även pekpinnen till den våldsälskande publiken. Något som också blev fullständigt klart i och med att jag såg om den och med regissörens egen beskrivning i bakhuvudet är kollisionen mellan två olika genren. Filmen är gjord på ett sånt sätt att offren – den stackars utsatta familjen, spelar en tragedi. Medan förövarna, som kan jämställas medcirkusens clowntyper, den helvita allvarsamma typen som vet allting och den mer komiska ”idioten” som blir tillrättavisad av den först nämnda, spelar en komedi. Det ger en härlig krock och det förstärker också terrorn som familjen utsätts för så det är tydligt att ingen av förövarna tar någonting på något egentligt allvar.

Filmen har också en oundviklighet över sig, man vet hur det kommer att gå för den stackars familjen även om det tar ett tag att acceptera det. Det finns dock vissa motsättningar även mellan förövarna, samtidigt som rollkaraktärerna är tredimensionella, kanske smått efterblivna och lekfulla. En av höjdarscenerna är en ca tio minuter lång scen utan klipp, sådana saker höjer den realistiska känslan och förstärker den empati man känner för offren.

Kan man handskas med ångest och känslolöst våld med budskap är det här en film jag skulle rekommendera.

Ovanstående kommentar är inte stark nog, det här är sannolikt den starkaste film som finns i subgenren ”terror”, ett mästerverk hela vägen igenom som verkligen rekommenderas!

Recension: Cube - 1997

Cube

Regi: Vincenzo Natali

1997

Sci-Fi/Horror

En grupp människor vaknar upp en efter en inne i ett komplext system av olika rum som inte tycks leda någonstans. Oberoende av varandra börjar de utforska miljön och upptäcker snart att alla rum ser precis likadana ut. Det enda som skiljer dem åt är färgerna. Rummen är förenade med små luckor, en på varje håll samt uppåt och nedåt. Att använda dem för att ta sig till nästa rum är emellertid förenat med livsfara, då hela stället verkar vara riggat med fällor av någon okänd makt och man vet aldrig vad som väntar i nästa rum. Så småningom stöter de dock på varandra och drar nytta av det. De har alla talanger som visar sig vara användbara och måste nu samarbeta för att ta sig ut, något som verkar vara lättare sagt än gjort!

Denna succéfilm hade väldigt låg budget när den spelades in. Det är dock ingenting som märks, förutom det faktum att nästan hela filmen spelades in i ett ”set”. D v s rummen som har olika färg är egentligen ett och samma. Nu tycker jag inte att det är något som drar ner filmen, snarare tvärtom. Det är en fröjd att se hur man kan åstadkomma så mycket med så lite.

Stämning av spänning byggs upp från ruta ett och konfliktdramat blir snart påtagligt. Allt eftersom stressen hos karaktärerna ökar ju kortare blir stubinen och desto mindre tolererar de från de andra i gruppen. Just det här samspelet tycker jag är filmens starkaste sida.

Samtidigt sitter man som på nålar och blir orolig för de fällor som finns lite varstans. Ska de klara sig den här gången eller kommer någon påhittig fälla att sätta stopp för dem?  Tydligen finns det något slags mönster för hur fällorna är utlagda, åtminstone kommer karaktärerna fram till det genom någon avancerad matematisk operation som låter övermänsklig för mig. Dessutom är man ju så klart nyfiken på meningen. Varför vaknar de där? Vem ligger bakom? Varför just dem? Etc.

Personligen ser jag den här filmen som ett slags metafor för livet. Eller kanske snarare för meningen med livet. Man kan se deras kamp för att hitta en utgång till något större och finare, som en strävan att bättra sig själv och hitta sina egna mål och värderingar i livet. Om det här är tanken med filmen låter jag vara osagt, men i teorin skulle det kunna vara så.

Ett självklart val för den som vill se något riktigt intellektuellt utmanande eller kanske bara vill se en spännande film med bra dramatik och listigt manus!

Recension: Gone Fishin’ – 1997

Även om komedier inte är det jag vurmar mest för inom filmen finns det en och annan som sticker ut från mängden. Det här är till exempel en sådan. Det är inte på något sätt något mästerligt, nytänkande eller annorlunda över den egentligen. Det är tvärtom en ganska förutsägbar historia, som kanske har berättats alldeles för många gånger i sin grundform, men som på grund av sina skådespelare trots allt utmärker sig från mängden. Den gamla klyschan om att de inte spelar sina roller utan gör det så bra att det blir den de försöker spela ligger nära till hands. Och faktum är att Joe Pesci spelar skjortan av Danny Glover i detta avseende.

Filmens titel är helt perfekt, den talar om precis vad det handlar om. De två vännerna Joe och Gus ska åka och fiska och det är denna utflykt de har sett fram emot hela året. De är väl inte de smartaste killarna i världshistorien men de trivs tillsammans och de vill bara väl. Att säga att mycket går emot dem under resans gång vore en grav underdrift. Snarare är det så att inget går deras väg. De råkar ut för en solochvårare som är på flykt från polisen, han lurar av dem deras bil. De blir också av med sin båt och i sin jakt efter en ny blir de förstås lurade igen.

Men trots att det egentligen bara handlar om saker som går fel är det en feel-good film av stora mått. Man behöver inte hänga med särkskilt mycket och det finns många skratt längs vägen. Men man skrattar sällan åt dem, snarare med dem. Det är kanske därför filmen tilltalar så mycket som den gör. Joe och Gus är inte smarta, men de nöjer sig med det lilla och de är glada för det de har, inte för det de kunde ha haft. Mycket glider dem mellan fingrarna men i slutändan lyckas det med det de tar sig för och är nöjda med det. Allt de vill är trots allt att fiska…

7/10

Recension: The Ugly - 1997

The Ugly

Regi: Scott Reynolds

1997

Thriller

Inspärrad på ett mentalsjukhus sitter en seriemördare (Paolo Rontondo) i väntan på utredning om han är mentalt frisk för att ställas till svars för sina brott. Dr Marlowe (Roy Ward) som basar för sjukhuset ser mer än gärna åt andra hållet när vårdarna då och då bestämmer sig för att läxa upp patienterna. Som en räddare i nöden kommer den unga skrytsamma psykiatrikern Dr. Karen Shoemaker (Rebecca Hobbs) för att ta sig an fallet. Dr. Marlowe tror att ingen kan nå in till mördaren och att det inte ens är lönt att försöka men Dr. Shoemaker hävdar att hon är rätt för jobbet. Hon har tidigare gjort anmärkningsvärda genombrott med en annan mördare. Bakom den enkelriktade spegeln sitter Dr Marlowe och ser på det första av många samtal mellan mördare och psykiatriker.

Det här är en film som man inte lämnas oberörd av, många fräscha grepp och ett intressant sätt att berätta historien på gör att man mer eller mindre sugs in i filmen utan att man har nånting att säga till om. Saker och ting berättas inte alltid i kronologisk ordning och det som först tycktes obegripligt får ibland sin förklaring några minuter senare.

Samarbetet mellan skådespelare och regissör tycks fungera nästan unisont i filmen, allt är rätt hela tiden. Paolo Rotondo är brilliant som mördaren Simon Cartwright, en kille som man inte riktigt får grepp om. Även Roy Ward och Rebecca Hobbs gör strålande insatser i sina roller. Det man möjligtvis kan ha en åsikt om är den extremt orealistiska miljön där förhören äger rum och de vårdare/vakter som emellanåt själva tycks vara de intagna eller som åtminstone borde vara det. Personligen tycker jag att dessa saker höjer filmen och gör den mera abstrakt vilket jag gillar.

Nåväl... Den här filmen rekommenderar jag varmt för den som vill se nåt annorlunda!

Recension - Kull the Conquerer - 1997

Kull the Conquerer

Aka: The Conquerer – Son of Conan

Regi: John Nicolella

1997

Action/Äventyr/Fantasy

Kull blir oväntat kung efter att ha dräpt den förre konungen och börjar genast med att rasera de gamla uråldriga lagarna med sina nya men mänskliga dito. Naturligtvis skaffar detta honom fiender eftersom de nya lagarna inte är like fördelaktiga för de rika och förtryckande för det fattiga. Dessutom anser de rättmätiga arvingarna till kungen att de äger rätt till tronen. Planen att bringa en urgammal häxa tillbaka till livet för att besegra Kull sätts i verket men ingen har tänkt på att hon knappast är intresserad av att hålla sin del av avtalet. Varför ska hon ge upp den makt som nu tillfaller henne?

Jag vet inte om det är så på flera ställen i världen men i Sverige har man av någon anledning blandat in Conan i titeln på filmen. Jag antar att detta beror på att man försöker rida på nyhetsvärdet av den nya Conanfilmen eller kanske rent av den äldre med Arnold Schwarzenegger? Men historien har väldigt lite att göra med Conan, det är en barbarfilm men det är också allt. Naturligtvis finns det trolldom och magi men det är knappar explicit för Conan. En helt normal äventyrs/fantasyfilm snarare.

Huvudrollen som Kull spelas av Kevin Sorbo som åtminstone för mig är mest känd som Hercules i ungdomsserien om honom. Han är ingen virtuos när det gäller skådespeleri men att spela muskulös barbar klarar han utmärkt. Det är ungefär samma rolla som Hercules faktiskt. Tyvärr är också resten av filmen lite för mycket ungdomsriktad. Den blir lite okomplicerat och enkelt av det hela. Man har sett det mesta redan.

Hade man satsat lite mer på att göra historien intressant hade man säkerligen tjänat underhållningsvärde. Man kunde åtminstone tagit ut svängarna lite mer. Det är platts stelt och tråkigt som det är nu. Tia Carrere gör rollen som den uråldriga häxan och även hon gör ett adekvat jobb. Det finns inte mycket mer att säga mer än att jag tror att samtliga skådespelare hade kunnat agera bättre om de bara hade fått mer utrymme att göra det. Karaktärerna är lite för träiga för att det ska gå att göra något vettigt av det.

Men filmen är trots allt inte helt misslyckad och det finns poänger här och där. Så jag ger den ett noga avvägt betyg.

5/10