Knives of the Avenger – 1966 – vikingafilm, eller en förklädd western.

Jag har mången gång varit lyrisk över Mario Bava, eller hans filmer förstås. Men sanningen är den att fast jag äger en hel del av dem har jag trots allt många kvar att avnjuta. De flesta av de jag hittills har sett har hamnat inom skräcksfären, eller bra nära i alla fall. ABay of Blood, Baron Blood och Blood and Black Lace som jag alla har skrivit om innehåller ond bråd död, övernaturligheter och mycket blod. Fast det är klart Blood and Black Lace sneglar ju åt thillerhållet liksom RabidDogs. Planet of the Vampires får sägas vara Science Fiction och The Whipand the Body lutar åt erotik, rätt skruvad erotik men i alla fall. Det slår mig att jag faktiskt inte skrivit om Black Sabbath och Black Sunday, två filmer som jag verkligen avgudar! Nåja, det blir att göra något åt den saken inom en snar framtid!

Mitt i all denna spänning finns också den här filmen, Knives of the Avenger. Jag visste först inte vad jag skulle tro om den. Jag hade ingen anledning att tro att den inte skulle hålla hög klass, men jag visste inte riktigt i vilken genre jag skulle placera den. Är det en Barbarfilm? Peplum? Äventyr? Fantasy? Det var inte helt självklart och det är inte helt självklart efter att jag nu har sett den heller.

Det är inte så att den utspelar sig i ett fantasiland och den magi som finns är mycket sparsam, nästan försumbar. Visserligen är inte magi en nödvändighet för fantasygenren men det är ändå en ingrediens som trivs väldigt bra i den kontexten. Det finns inte ett spår efter någon mytologi och den utspelar sig ingalunda i en miljö där sådan borde brukas heller. Åtminstone inte grekisk/romersk sådan. Och barbargenren kan vi också lämna därhän, det finns visserligen scener och historia som skulle kunna passa in men filmen innehåller inga muskelknuttar och inte någon lättklädd kvinnlig fägring heller, i synnerhet inte av amazontyp.

Men vad är det då? Handlingen kretsar kring hämnd och åter hämnd men också om försoning och öde. Det är en synnerligen seriös film och det finns inte mycket av de kalkonvärden vi allt som oftast förknippar filmer som handlar om onda kungar och de som försöker att störta dem. Den här filmen går djupare. Det är ingen saga, det är riktiga människor det handlar om. Där är kanske skillnaden. Och så stilen förstås. Det är klart att det är överdrivet för dramaturgins skull men jag ser det här mer som en vikingafilm, eller en förklädd western. Det känns nämligen som att den har betydligt mer gemensamt med filmer som A Fistful of Dollars än Conan och Barbarian Queen. En lämplig referenspunkt vore kanske den isländska Korpen Flyger. Ja så är det. Korpen Flyger, fast som western..!

7/10

Gor – 1987 – Oliver Reed som den onda kungen

Jag visste inte riktigt vad det var jag gav mig in på när jag började titta på den här fantasyfilmen på Netflix. Den kom upp som liknande ett par andra barbarfilmer, med Conan the Destroyer i spetsen. Eftersom jag hellre ville se något jag inte redan hade sett, även om jag verkligen gillar uppföljaren till Conan the Barbarian, så det fick det bli den. Jag lärde mig snabbt att Gor tydligen bygger på en serie böcker som först publicerades 1966 och så vitt jag vet fortfarande gör det. Enligt wikipedia finns det 33 böcker än så länge. En riktig långkörare kan man väl säga?

Det kommer det dock sannolikt aldrig att bli när det gäller filmatiseringar. Det finns faktiskt en uppföljare, som jag gärna skulle vilja se kan jag tillägga, men kvaliteten är på tok för låg för att locka den stora massan, eller ens de som drar sig till fantasygenren i stort. Det vill säga om man inte är tokig i ila gjorda peplumfilmer och annat som utspelar sig i öknen. Sand, sand, sand och sand verkar vara den här filmens paroll. Jag finner det anmärkningsvärt att man bara genom att klä upp skådespelarna, eller klä av i kvinnornas fall, lägga på lite musik och en synnerligen stereotypisk historia kan få ut så mycket underhållning. Det är inte bra men det är underhållande!

Den som skiljer den här filmen från de andra är kanske det att filmens hjälte – Tarl Cabot, lever i vår moderna värld. Han är en nördig lärare som knappt kan hålla sina elever intresserad av lektionerna. Han har dock en gammal ring som förflyttar honom till en annan dimension, till landet Gor. Han är till en början hur nördig som helst och han måste tränas för att klara sitt uppdrag. Det handlar förstås om att störta den grymma kungen som genom terror håller landet förslavat. Något ditåt i alla fall.

Urbano Barberini som spelar Tarl Cabot är ingen toppskådis. I alla fall inte när jag ska vara så där mesig som han är i början. Det är faktiskt riktigt bedrövligt och det känns som rent löjeväckande dialog. Men man får ge sig tid, det blir bättre. Alltså mer underhållande! Den kvinnliga fägringen är lättklädd och Oliver Reed som den onda kungen är riktigt bra! Det är i särklass den bästa prestationen i filmen. Jag undrar hur man fick honom att medverka men det var väl pengarna förstås. Jag undrar också hur man fick Jack Palance att medverka de ynka få sekvenser han är med. Kanske var uppföljaren redan på gång, där jag har förstått att han har en betydligt mer framtrådande roll.

Jag tror de flesta kommer att tycka att det här är en riktigt dålig film, men låt dem tycka det. För mig är nästan alltid äventyrs- och fantasyfilmer av det här slaget underhållande. Det finns något speciellt med de väldigt enkla historierna. De om en befriare som ska fria folket från en grym tyrann. Om det handlar om en ond kung eller drottning spelar inte så stor roll. Ibland blandas in magi, vilket det är väldigt sparsamt med här, om man undantar resan fram och tillbaka mellan dimensionerna förstås. Det enda jag har emot den är att det framåt slutet blir lite för mycket svärdviftande. Det är lite grand som när man i en actionfilm lägger den sista kvarten på att alla ska skjuta på alla. Det kan bli lite för mycket. Annars gillar jag det här!

7/10

Hercules – 1958 – Faktiskt riktigt bra effekter!

Egentligen suger den här filmen om Hercules ganska hårt men den har trots allt positiva sidor. För det första är Mario Bava tillskriven fotot, bara en sådan sak gör filmen sevärd. För det andra är faktiskt Steve Reeves fantastisk i rollen som Hercules, inte på grund av sina skådespelartalanger, de lyser med sin frånvaro när det gäller alla inblandade. Hans fysiska manifestation är däremot briljant. Sällan har en kroppsbyggare gestaltat denne hjälte på ett bättre sätt. Jag tänker mig Arnold Schwarzenegger i Conan, fast större och starkare!

För det tredje är man faktiskt trogen mytologin så till vida att man hänvisar till Zeus som Jupiter, vilket är korrekt. Hercules är ju som bekant det romerska namnet på Herakles, som han heter i den grekiska mytologin. Det är det många som har missat, eller helt enkelt struntat igenom årens lopp. Jag gillar det, men resten av manuset är inget att hurra för.

Sällan har jag sett en rörigare film. När det kommer till de mytologiska inslagen tycks man ha tagit dem, placerat dem i en hatt och sedan lottat i vilken ordning man ska berätta dem. Det finns ingen kontinuitet i det och jag tror att det mesta av filmen faktiskt går ut på att låta Steve Reeves visa upp sina muskler. Han gör det bra men det är också det enda han gör. I övrigt känns det som att man har tagit alla legender man kan komma på som har det minsta samröre mer Hercules och tryckt samman dem för att få med så mycket som möjligt. Gärna allt i en enda röra…

Till filmens försvar måste jag betona att effekterna i filmen faktiskt är riktigt bra. Det må vara montage och traditionell trickfilmning men det är få tillfällen då detta blir uppenbart. Då det även är Mario Bava som ligger bakom dessa, förutom fotot, är jag egentligen inte förvånad. Men det är tragiskt att arbetet med filmen är så ojämnt. Det är allt för många negativa aspekter för att väga upp de positiva – tyvärr!

3/10

Recension: Deathstalker - 1983

Deathstalker

Regi: James Sbardellati

1983

Fantasy

I en svunnen tid lever Deathstalker, en ofrivillig hjälte som i sitt sökande hamnar mellan en härskare och landets rättmätiga tronarvinge. Han vill egentligen inte lägga sig i men eftersom han är på jakt efter tre magiska föremål har han inget val. Han är redan i besittning av svärdet och den falske kungen äger den magiska bägaren och den magiska amuletten. Endast tillsammans blir makten total. Den som äger alla tre föremålen blir inte bara mäktig eller mäktigast utan blir till och med själva makten!

Nåja, det är kanske inte den mest välspelade fantasyrullen någonsin men jag gillar den. Den har en charm och en närvaro som många andra svärd- och sandalfilmer saknar. Den utspelar sig inte i det antika Grekland såsom peplum traditionellt anses göra. Men varför kan man inte tälja på gränserna en smula? Det är en barbarfilm att räkna med och en som – tyvärr – verkar vara aningen bortglömd.

Av alla länder så är det en samproduktion mellan Argentina och USA. Jag vet inte om detta påverkar någonting egentligen men antagligen gör det det eftersom den finns en större europeisk känsla över den än en amerikansk. Faktum är att jag trodde att det handlade om en produktion gjord av Spanien/Italien när jag såg den. Kul att man även lyckats att göra den här typen av kultiga filmer även i USA! Undrar hur mycket i den som egentligen är amerikanskt? Nordamerikanskt alltså.

Till skillnad från en del andra filmer finns det gott om fantasifulla varelser som bebor filmens universum. Det handlar alltså inte bara om monster utan om krigare med grishuvud och sådana saker. Det finns också en hel del varelser som påminner mig mer om troll än om något annat. Det finns helt enkelt en riklig flora av skapelser förutom människan i filmen. Ett utmärkt epitet på en fantasyfilm.

Männen är muskulösa, i synnerhet huvudkaraktären – Deathstalker – och kvinnorna är sårbara för det mesta. Det finns förstås de som påminner mera om amazonkvinnor också och som verkligen inte behöver någon man att försvara dem. Filmen utspelar sig i en tid då det kanske inte alltid var nödvändigt för en kvinna att skyla sina behag och de tuttar som visas upp i filmen gör det på ett väldigt naturligt sätt. Man tänker nästan inte på det, så naturlig del av filmen är det! Går kläderna sönder så gör de, inget klädesplagg håller i evighet för svärden och visst vore det ologiskt att kungens harem skulle vara skylda med för mycket kläder?

Rick Hill passar ypperligt i rollen som Deathstalker, blond och med rejält tilltagna muskler. Han gör rollen minst lika bra som Miles O’Keeffe gör Ator the invincible och man tror på honom. Skillnaden är väl att Deathstalker är något av en antihjälte som egentligen inte vill vara i händelserna centrum och som verkligen inte är ödmjuk på något sätt heller. Jag skulle rent av vilja kalla honom för självgod! Det är, till skillnad från Ator, helt enkelt ingen hjältetyp!

6/10

Recension: Ironmaster - 1983

Ironmaster

Regi: Umberto Lenzi

1983

Äventyr

Vuud (George Eastman) vill inget hellre än att bli stammens nya ledare. Han mördar de som står i hans väg men lyckas inte fullt ut utan blir förvisad från stammen av Ela (Sam Pasco) som istället tar makten när de förra ledarna faller. Vuud ger sig dock inte utan hittar ett mystiskt material i en vulkan. Det är hårdare än trä och tycks göra honom oövervinnerlig! Han beger sig tillbaka för att åter försöka ta makten. Denna gång lyckas han bättre och fördriver istället Ela från stammen. Snart har han total kontroll och övertalar alla de andra männen i stammen att dans efter hans pipa och ta makten i hela dalen. Alla andra stammar ska hädanefter buda för dem och betala tribut och på så sätt försörja dem. Men en man står fortfarande i hans väg – Ela, som vägrar ge sig och slutligen står maktkampen mellan dessa två barbarer.

Handlingen i denna film är inte särskilt avancerad, på det hela taget går det ut på en maktkamp mellan de två stora karaktärerna Vuud och Ela. Det finns ingen vidare fantasy över filmen som man kanske vanligtvis brukar blanda in i historien av det här slaget. Se bara på Conan och min personliga favorit i genren – Ruggero Deodatos Barbarians. Men det behöver inte förekomma magi eller annat för att det ska fungera heller. Framförallt George Eastman har en blick som utan vidare kan jämföras med den legendariske Bruce Lees och det vill inte säga lite. Jag inser förstås olämpligheten av jämförelsen då de båda inte rör sig i samma svär eller att filmerna egentligen är jämförbara på något sätt.

Miljöerna är fina och det torde vara ganska enkelt och billigt att spela in en sådan här film. Det kräver inte mycket för att kunna fungera väl. Ett par olika platser som ser lite urtidsaktiga är allt som behövs och så lite motsättningar då. För ovanlighetens skull finns det också lite sensmoral inbakad i historien. Man anar den längs hela resan, från filmens början till dess slut, men det är först i slutet som det blir helt uppenbart och uttalat att det faktiskt rör sig om antivåldspropaganda.

Skådespeleriet är väl lite svårt att bedöma då filmen är dubbad (vilken italiensk film från sjuttiotalet är inte det?) och ljudspåret är på engelska trots att baksidan på DVD utlovar ett franskt ljudspår. Jag kan inte klaga, jag ser mycket hellre filmen på ett begripligt språk än på franska. Hade det varit det italienska original ljudspåret kunde jag ha stått ut förstås. Men å andra sidan är det ju frågan om en italiensk/fransk samproduktion och vem vet hur den egentligen lät från början?

Hur som helst så gillar jag filmen och jag tror att alla som har en förkärlek till barbarfilmer kommer att tycka om den här. Den är som sagt var lite klen när det gäller handlingen och karaktärerna kunde väl ha varit lite djupare kanske. Men det är ett stabilt hantverk och det ser snyggt ut. Till och med varelser som med dagens tekniker hade sett mycket bättre ut är charmiga och svåra att inte tycka om. Där är väl förresten fantasyingrediensen – varelser som inte finns i verkligheten utan bara i fantasins värld. Det är inte den bästa filmen jag har sett av Umberto Lenzi men den är klart sevärd och väl värd pengarna!

Recension: Conan The Barbarian - 2011

Conan The Barbarian

Regi: Marcus Nispel

2011

Action/Äventyr/Fantasy

På barbarernas tid väser Conan upp. Han ser sin pappa dödas av en ond man i jakt på makt och hans mor dör i barnsäng ute på slagfältet. Det blir en snabb och våldsam uppväxt och Conan kan inte sluta att tänka på hämnd. Han är beredd att pulverisera bergen för att hitta de som gjort honom, hans familj och hans by orätt. Det är hans skyldighet som den enda överlevande! Flera år senare när han har växt sig vuxen söker han upp de skyldiga en efter en och straffar dem med sin vrede. Han inser också att det är upptill honom att stoppa Khalar Zyms planer att bli värdens härskare. Till varje pris måste han hindra honom från att fullborda ritualen som kan väcka hans döda hustru – häxan till liv. Annars är allt förlorat!

Conan föddes 1932 och var inte, som jag trodde, ursprungligen en seriehjälte. Istället var det hjälten i några historier av Robert E. Howard. Men i den här filmen föds Conan i alla fal på slagfältet och det första han får smaka är sin mammas blod. Hans uppväxt blir verkligen barbarisk och han vill inget hellre än att kvalificera sig till krigare. Men för det krävs mod och list och det är egenskaper som måste bevisas! Det blir i och för sig inte särskilt svårt för Conan och det dröjer inte länge förrän han vinner sin fars (Ron Perlman) respekt.

För att göra en lång historia kort så tvingas Conan, innan han uppnått vuxen ålder, att se sin far dö. Det passar väl in i handlingen även om det är ett lite krystat grepp. Det är verkligen en visuell film i det avseendet att man lagt ner en hel del krut på våldsscenerna. Kanske inte direkt när svärden klingar mot varandra även om blodet skvätter ganska rikligt, men de extraordinära tortyrscenerna är verkligen innovativa och känns samtidigt väldigt trovärdiga i den värld som filmen utspelar sig i.

Jag har tidigare varit skeptisk mot Marcus Nispel, och sågat både honom och hans filmer. Men om jag har lagt upp de recensionerna än eller ej har jag inte direkt minne av. Hur som helst känner jag att det är dags att göra avbön! Jag gillar hur de filmer som kommer från honom ser ut. I alla fall gör det med den här och det är väl ett betyg så gott som något. Det är en trevlig actionfilm med rötterna i äventyrs- och fantasygenren. Det är onda kungar, magiska ritualer och vidunderliga bestar. Allt som ska finnas i en sådan här film och det ser bra ut alltsammans!

Men som vanligt är det inte bara rosor även om det är övervägande av den varan i det här fallet. Man har i vanligt ordning inte riktigt lyckats med slutet som känns lite krystat och enkelt. Jag hade hoppats att man hade kunnat behålla fokus ett litet tag till men man får vara nöjd i alla fall!

Slutligen ett ord om det här med nyinspelningar. Är det här en sådan? Finns det något mer än karaktären Conan som kan kopplas till filmerna med Arnold Schwarzenegger? Jag säger att det här inte är en nyinspelning utan snarare ett fristående äventyr liksom vilken annan barbarfilm som helst egentligen. Och jag saknar heller inte Arnold, Jag tycker att Jason Momoa gör ett alldeles utmärkt jobb i rollen!

7/10

Recension - Kull the Conquerer - 1997

Kull the Conquerer

Aka: The Conquerer – Son of Conan

Regi: John Nicolella

1997

Action/Äventyr/Fantasy

Kull blir oväntat kung efter att ha dräpt den förre konungen och börjar genast med att rasera de gamla uråldriga lagarna med sina nya men mänskliga dito. Naturligtvis skaffar detta honom fiender eftersom de nya lagarna inte är like fördelaktiga för de rika och förtryckande för det fattiga. Dessutom anser de rättmätiga arvingarna till kungen att de äger rätt till tronen. Planen att bringa en urgammal häxa tillbaka till livet för att besegra Kull sätts i verket men ingen har tänkt på att hon knappast är intresserad av att hålla sin del av avtalet. Varför ska hon ge upp den makt som nu tillfaller henne?

Jag vet inte om det är så på flera ställen i världen men i Sverige har man av någon anledning blandat in Conan i titeln på filmen. Jag antar att detta beror på att man försöker rida på nyhetsvärdet av den nya Conanfilmen eller kanske rent av den äldre med Arnold Schwarzenegger? Men historien har väldigt lite att göra med Conan, det är en barbarfilm men det är också allt. Naturligtvis finns det trolldom och magi men det är knappar explicit för Conan. En helt normal äventyrs/fantasyfilm snarare.

Huvudrollen som Kull spelas av Kevin Sorbo som åtminstone för mig är mest känd som Hercules i ungdomsserien om honom. Han är ingen virtuos när det gäller skådespeleri men att spela muskulös barbar klarar han utmärkt. Det är ungefär samma rolla som Hercules faktiskt. Tyvärr är också resten av filmen lite för mycket ungdomsriktad. Den blir lite okomplicerat och enkelt av det hela. Man har sett det mesta redan.

Hade man satsat lite mer på att göra historien intressant hade man säkerligen tjänat underhållningsvärde. Man kunde åtminstone tagit ut svängarna lite mer. Det är platts stelt och tråkigt som det är nu. Tia Carrere gör rollen som den uråldriga häxan och även hon gör ett adekvat jobb. Det finns inte mycket mer att säga mer än att jag tror att samtliga skådespelare hade kunnat agera bättre om de bara hade fått mer utrymme att göra det. Karaktärerna är lite för träiga för att det ska gå att göra något vettigt av det.

Men filmen är trots allt inte helt misslyckad och det finns poänger här och där. Så jag ger den ett noga avvägt betyg.

5/10

The Barbarians - 1987 - Kanske den BÄSTA barbarfilmen någonsin!

Få filmer har format mitt filmintresse som Ruggero Deodatos The Barbarians. Den ligger nästan helt själv bakom en fascination för en hel filmgenre. Conan Barbaren och dess uppföljare kanske hade andra kvaliteter än den här egentligen men kommer helt enkelt till korta när det gäller underhållningsvärde! Det här är en perfekt avvägning mellan tafflig komedi, fantasy, magi, äventyr och riktigt dåliga monsterscener. Och allt sammans är faktiskt helt underbart! De kroppsbyggande tvillingarna David och Peter Paul kanske inte är de bästa skådespelarna men genomför filmen med en omättlig charm och med glimten i ögat. Michael Berryman har helt säkert gjort bättre rollprestationer än här, men det passar in i konceptet så otroligt bra på något sätt. Det är svårt att sätta fingret på vad min kärlek till denna film baseras på men det är onekligen så att alla ingredienser finns med och i lagom dos. Den tillhör dock kategorin filmer som jag nästan var lite nervös att se om när jag äntligen fick tag i en DVD utgåva alldeles nyligen. Efter att ha tagit mod till mig kan jag dock konstatera att filmen faktiskt är lika bra som någonsin! George Eastman medverkar förresten i en liten roll och Eva La Rue, som senare gjort karriär i serier som CSI: Miami och All My Children har en av de största. 

8/10