Suicide club - 2002 - en CHOCKERANDE film!

Suicide club

Aka Jisatsu Circle, Suicide Circle

Regi: Shion Sono

2002

Horror/Thriller

54 Skolflickor kastar sig kollektivt framför ett tåg och begår självmord. Det är det första i raden av allt flera kollektiva självmord i Japan. Polisen är förbryllad men inser snart att brott ligger bakom. De två poliserna Kuroda (Ryo Ishibashi) och Shibusawa (Masatoshi Nagase) som har hand om utredningen försöker pussla ihop bitarna, något som visar sig vara lättare sagt än gjort. De får ett telefonsamtal från data hackern ”the bat” (Yoko Kamon) som erbjuder sig att hjälpa till. Hon har upptäckt en mystisk sajt som verkar ha samband med självmorden. Dessutom verkar det nya flickbandet Dessart ha något med saken att göra.

Det här är en av de absolut bästa filmerna jag har sett från 2002. Nästan helt perfekt rätt igenom, kontroversiell och mycket stark. Redan i öppningssekvensen fängslas man av de nästan groteska scenerna när de 54 studenterna kastar sig framför tåget och man känner sig faktiskt lite chockad. Därefter vill filmen aldrig riktigt släppa taget utan fortsätter att vara lika tät rakt igenom. Jag skulle till och med vilja påstå att den är rent av spännande och oviss. Bitvis är den moraliserande och väldigt stilistisk. Den är smart filmad och även om man kanske först tycker att musiken känns opassande, så ger den en nästan absurd påverkan på vissa scener.

Det finns en liten sekvens en bit in i filmen som nästan för tankarna till ”the Rocky Horror Picture show”. Det känns lite småkomiskt att man valt att lägga in just såna scener här, men egentligen belyser det bara de subkulturer som lätt kan uppkomma efter sådana här händelser.

För övrigt kan jag bara tillägga att jag, som egentligen inte har sett speciellt mycket asiatisk film, får en otrolig mersmak av just sånt här. Jag vill påstå att asiaterna chockar oss nu lika mycket som italienarna en gång gjorde!

Bilder: © 2001 Omega Project / Biggubito / For Peace Co Ltd / Fyuzu / Kadokawa Pictures © 2011 Cine du Monde (UK Licence)

Recension: Cold Fish - 2010

Cold Fish

Regi: Shion Sono

2010

Drama/Thriller

Syamotos dotter åker dit för snatteri. Förnedrade kommer han och hans fru till affären för att klara upp saken. Affärsinnehavaren visar inga tecken på pardon men en man i medelåldern kliver in och löser situationen till allas bästa. Snart föreslår den medelålders mannen att Syamotos dotter ska börja arbeta för honom i hans fiskaffär. Eftersom både han och Syamoto ägnar sig åt handel med sällsynta tropiska fiskar finns där ett naturligt band mellan dem. Snart inser dock Syamoto att allt inte står riktigt rätt till och att det döljer sig en blodig sanning bakom entusiasmen.

Jag såg Suicide Club när den var aktuell och tyckte verkligen om den. Efter att ha sett den här vill jag se alla filmer mellan Cold Fish och Suicide Club som jag har missat! Jag blev oerhört imponerad av inlevelsen i berättelsen! Att det kunde vara en så blodig historia som det slutar som hade jag i min vildaste fantasi inte kunnat drömma om i filmens inledning. Det är helt enkelt något som gradvis smyger sig på.

Filmens egentligen handling är inte så intressant egentligen. Det är någon form av maffiaverksamhet där ingen får sätta sig upp mot Murata som den medelålders rika fiskhandlarknösen heter. Gör man det får man helt enkelt skylla sig själv, han ser sig själv som en Gud med rätt att bestämma vem som ska dö var och när. Sätter man sig ut emot honom hamnar man naturligt nog ett steg närmare sin egen grav.

Syamoto blir motvilligt hans kompanjon eller högra hand i affärerna. Det handlar förstås som fiskaffärer men det är som sagt inte intressant. Miljöerna bland akvarierna är förvisso vackra men det intressant är själva avrättnings- och avskaffningsmetoderna som Murata tillsammans med sin fru begagnar sig av. Det är bland det mest hårresande jag har sett på mycket länge faktiskt!

Tillsammans med skådespelarprestationerna som verkligen är i toppklass gör detta filmen till en mycket intressant rulle. Det gamla uttrycket om att det är viktigare hur filmen handlar om det än vad den handlar om besannas alltså här. Det är en ganska lång film, lite över två timmar, och är man ovan vild våldsmanifestationer kan det säkert bli lite påfrestande. Och visst skulle man kunna ha kortat den lite här och där men på det hela taget är varje scen nödvändig för helheten – som naturligtvis inte uppenbarar sig förrän framåt slutscenen!

7/10