Recension: Texas Chainsaw Massacre - 2003

Texas Chainsaw Massacre

Regi: Marcus Nispel

2003

Horror

Sommaren 1973 åker fem ungdomar genom Texas för att ta sig hem. Vid vägen står en lifterska som de plockar upp, hon beter sig underligt och blir panikslagen när de ”kör på fel håll”. Plötsligt tar hon fram en pistol, sätter den i munnen och trycker av. Ungdomarna som bevittnat självmordet tar sig i chocktillstånd till närmaste stad för att rapportera om självmordet. Staden de åker till ligger på ”fel håll…”

Så var det dags igen att se en nyinspelning på en älskad film och åter igen försökte jag låta bli att jämföra alltför mycket. En del jämförelser går dock helt enkelt inte att komma ifrån och faktum är att det fanns positiva överraskningar. Framförallt gillade jag ljussättningen som ofta var väldigt läcker och stämningsfull. Den var också ganska underhållande även om den saknade den samhällskritik som Tobe Hoopers film hade.

Filmen består till största delen av överspelande skådisar och även om R. Lee Ermey gör ett bra jobb som sheriffen börjar man nästan bli lite trött på hans full metal jacket roll nu. Man har liksom sett den för många gånger även om han är väldigt bra på det. Här finns också något mer blod än i originalet utan att för den skull överdriva och den är filmad på ett sånt sätt att den säkert tilltalar MTV-Generationen. Billiga skrämseltricks är frekvent förekommande och den är allt för ofta uppblandad med ganska billiga, komiska och klichéartade inslag.

Det är uppenbart att den här produktionen enbart sett dagens ljus av ekonomiska skäl, den saknar all den kropp och själ som originalet hade och tycks gå på tomgång utan någon egentlig filosofi. Familjen är heller inte alls lika framträdande här och hade man inte vetat att de hängde ihop på något sätt hade det varit nästan en chansning att säga det.

Frågan är om filmen överhuvudtaget hade haft en chans om inte det omtalade originalet redan hade existerat. Jag tror inte det. I dagens filmklimat är det här en ganska snäll och tam film som visserligen innehåller en del våld men inget som någonsin kommer att skapa några rubriker. Tobe Hooper gjorde sin film på minimal budget och lyckades chockera sin samtid på ett sätt som man inte trodde var möjligt. Kan man säga samma sak om den här? Knappast!

Pathfinder - 2007 - Nyinspelningen av vägvisaren!

Pathfinder

Regi: Marcus Nispel

2007

Action/Äventyr

I en tid daterad till sexhundra år före Columbus blir en ung vikingapojke, efter blodiga sammandrabbningar med Amerikas urbefolkning, kvarlämnad på den nya kontinenten. Han tas om hand av indianerna som uppfostrar honom till en av sina egna, men riktigt så lätt har han det inte. Han plågas av sitt förflutna och måste förtjäna sin plats i samhället. Hans livsstig är annorlunda mot de andras och han måste möta sitt förflutna för att bli accepterad fullt ut i stammen. Plötsligt ser han ett skepp av samma sort som han känner igen från sin barndom, det är vikingarna som är tillbaka efter femton år, för att åter bränna och plundra landet. Dessa blodtörstiga män skyr inga medel och dödar allt som kommer i deras väg, vare sig det är män, kvinnor eller barn. Han ser hur hans adoptivföräldrar slaktas vilket slutligen blir för mycket för honom och han är nu fast besluten att hämnas, en efter en ska de falla offer för hans hand.

För det första måste jag väl börja med att erkänna att jag faktiskt inte sett det norska originalet – Vägvisaren, men jag gillade verkligen den här filmen skarpt! Marcus Nispel, som tidigare mest gjort musikvideos lyckas verkligen fånga brutaliteten i det nästan sepiabruna fotot. Det känns skitigt och hänsynslöst och vikingarna framstår verkligen som bestialiska monster i sammanhanget. Jag tycker han har lyckats bra mycket bättre här än i vad som blev hans genombrott – remaken av Texas Chainsaw Massacre, som många onekligen uppskattar.

Det finns en realism i filmen som verkligen berör och som gör att saker och ting känns helt äkta. Detta även om jag, utan att på något sätt vara varken vikinga- eller vapenexpert, kan ställa mig skeptisk till vikingarnas vapenarsenal ur ett historiskt perspektiv. Inte för att det egentligen är något stort problem, utan snarare för att det får mig intresserad av den historiska prägeln filmen försöker att förmedla. Samma sak kan gälla vikingarnas rustningar och kanske framförallt hjälmar. Att de historiskt sett inte var dekorerade med stora djurhorn torde vara allmän kännedom numera, men det funkar ändå mycket bra i filmen. De ser enorma ut, skrämmande och nästan lite fantasyinspirerade och det är inte svårt att förstå varför indianerna refererar till dem som ”drakmännen”. Som en extra krydda talar de dessutom isländska vilket jag anser vara ett lyckodrag!

Nåja, både svärden, som känns lite väl skarpa emellanåt, och stridsgisslen känns som sagt var, inte riktigt vikingatypiska men är väldigt effektiva och blodet skvätter rikligt omkring. Lyckligtvis har man trots detta inte fastnat i splatterfällan och våldet är brutalt och närgånget utan att någon gång bli fånigt. Kanske kunde man ha önskat sig en något mer oväntad utveckling av handlingen, då det inte är särskilt svårt att räkna ut vad som kommer att hända ganska tidigt i filmen, men jag tycker faktiskt att det är helt ok. Det krävs inte så mycket eftertanke i den här typen av sagor, för jag vill nog påstå att det handlar om en vikingasaga, och faktum är att man aldrig påstår att det handlar om något annat än en gammal legend. Mer saga än så blir det inte hur våldsamt det än är!

Visuellt är filmen skarp och ger också den där känslan av realism som jag talade om tidigare. Miljöerna kan möjligen tyckas lite konstlade emellanåt och ibland verkar det vara väldigt få steg mellan barmarken och vinterlandskapen. Detta är heller inget som gör något i helheten och med tanke på att filmen utspelar sig under rådande vår, kanske det är helt i sin rätt. Lägger man också till att den utspelar långt norrut och i bergstrakter är det kanske inte så konstigt. Någonstans måste ju gränsen dras och så vitt jag förstår är denna gräns precis där filmens handling berättas. Det är också viktigt ur både dramaturgisk och storymässig synvinkel.

Skådespelarmässigt har jag inget att klaga på, möjligen skulle man kunna hävda att en del av indianerna inte riktigt ser ut som fullblodsindianer utan mer som en skapelse av kostym- och sminkdepartementet, men även detta anser jag vara av mindre vikt för helhetsintrycket. Det är fullt drag nästan genom hela filmen, den är blodig, fantasieggande och realistisk och det är vad jag vill ha ut av en film av det här slaget.

Rekommenderas!

7/10

Recension: Friday the 13th - 2009

Friday the 13th

Regi: Marcus Nispel

2009

Horror

Några ungdomar har bestämt sig för en weekend full av livets goda. Detta innebär förstås att ta varje tillfälle i akt att bli så hög som möjligt och att utforska varandras kroppar. Det är ett ömsesidigtutnyttjande för sex och den ena är inte bättre än den andra. Snart inser de dock vilket misstag de har gjort som förlagt tillställningen till Crystal Lake, platsen där Jason Voorhees enligt legenden fortfarande irrar omkring på jakt efter hämnd på dem som dödade hans mamma.

Jag vet att jag predikade att man skulle ignorera originalet till My Bloody Valentine remaken som jag skrev om nyligen men här är det precis tvärtrom. Det här är ingen film som står sig själv på helt egna ben och den kräver nästan att man är bekant med filmserien om Jason Voorhees sedan tidigare för att man ska kunna få så fullt utbyte som möjligt av denna. Jag kan ju i och för sig inte göra någon bedömning på hur man klarar sig utan att ha de föregående rullarna i bakhuvudet, eftersom jag trots allt har dem där…

                                                  

Min åsikt är alltså att det här är en film gjord för fansen till filmserien och att den inte skulle kunna fungera annars. Det står sig inte på egen hand! Handlingen är alltför tunn för att det ska vara intressant och om man inte redan kände till valda delar av mytologin hade man nog haft stora problem med att förstå vad det verkligen handlar om. Faktum är att det är tillräckligt svårt ändå, det är ganska rörigt och inte särskilt intressanta karaktärer heller. Det finns liksom inget intresse av att lära känna dem vilket gör att det inte är helt lätt att sätta sig in i vilka inbördes relationer alla ha med varandra.

Nu kan man förstås hävda att det är ganska oviktigt i sammanhanget om karaktärerna är intressanta eller inte, bara de dör på ett intressant sätt! Det är ju trots allt lite av grundkriteriet i en riktig slasher, mördaren ska hitta på sätt att döda på som är underhållande på åskådaren. Helt sjukt egentligen men jag ska då inte sticka under stol med att jag är ett stort fan av genren!

Tyvärr tycker jag inte filmen lyckas så väl på detta plan heller även om det bättrar sig betydligt allt eftersom att filmen går. Jämför man början och slutet kan man knappt tro att det är samma film. Karaktären Jason har växt och man får en och annan schysst mordscen. Givetvis får man också sitt lystmäte av tuttar även om det i detta avseende märks att det gått några år sedan genrens storhetstid. Jag tänker på införandet av silikon! Men med eller utan inplantat så gökas det och stönas när ungdomarna inte är upptagna med droger eller med att fly undan mördaren.

Jason har en ganska bra kroppsbyggnad i denna så det går väl egentligen inte att klaga på men tyvärr blir det ganska ospännade mest hela tiden. Jag saknar den där speciella känslan som brukade finnas i slashers från gulderan och Fredagen den Trettonde i synnerhet. Det finns inget särskilt som utmärker filmen och det skulle lika gärna kunnat vara någon annan dussinslasher. Nä, det här var inget vidare och kan knappast jämföras med Jason i sina bästa stunder!

Recension: Conan The Barbarian - 2011

Conan The Barbarian

Regi: Marcus Nispel

2011

Action/Äventyr/Fantasy

På barbarernas tid väser Conan upp. Han ser sin pappa dödas av en ond man i jakt på makt och hans mor dör i barnsäng ute på slagfältet. Det blir en snabb och våldsam uppväxt och Conan kan inte sluta att tänka på hämnd. Han är beredd att pulverisera bergen för att hitta de som gjort honom, hans familj och hans by orätt. Det är hans skyldighet som den enda överlevande! Flera år senare när han har växt sig vuxen söker han upp de skyldiga en efter en och straffar dem med sin vrede. Han inser också att det är upptill honom att stoppa Khalar Zyms planer att bli värdens härskare. Till varje pris måste han hindra honom från att fullborda ritualen som kan väcka hans döda hustru – häxan till liv. Annars är allt förlorat!

Conan föddes 1932 och var inte, som jag trodde, ursprungligen en seriehjälte. Istället var det hjälten i några historier av Robert E. Howard. Men i den här filmen föds Conan i alla fal på slagfältet och det första han får smaka är sin mammas blod. Hans uppväxt blir verkligen barbarisk och han vill inget hellre än att kvalificera sig till krigare. Men för det krävs mod och list och det är egenskaper som måste bevisas! Det blir i och för sig inte särskilt svårt för Conan och det dröjer inte länge förrän han vinner sin fars (Ron Perlman) respekt.

För att göra en lång historia kort så tvingas Conan, innan han uppnått vuxen ålder, att se sin far dö. Det passar väl in i handlingen även om det är ett lite krystat grepp. Det är verkligen en visuell film i det avseendet att man lagt ner en hel del krut på våldsscenerna. Kanske inte direkt när svärden klingar mot varandra även om blodet skvätter ganska rikligt, men de extraordinära tortyrscenerna är verkligen innovativa och känns samtidigt väldigt trovärdiga i den värld som filmen utspelar sig i.

Jag har tidigare varit skeptisk mot Marcus Nispel, och sågat både honom och hans filmer. Men om jag har lagt upp de recensionerna än eller ej har jag inte direkt minne av. Hur som helst känner jag att det är dags att göra avbön! Jag gillar hur de filmer som kommer från honom ser ut. I alla fall gör det med den här och det är väl ett betyg så gott som något. Det är en trevlig actionfilm med rötterna i äventyrs- och fantasygenren. Det är onda kungar, magiska ritualer och vidunderliga bestar. Allt som ska finnas i en sådan här film och det ser bra ut alltsammans!

Men som vanligt är det inte bara rosor även om det är övervägande av den varan i det här fallet. Man har i vanligt ordning inte riktigt lyckats med slutet som känns lite krystat och enkelt. Jag hade hoppats att man hade kunnat behålla fokus ett litet tag till men man får vara nöjd i alla fall!

Slutligen ett ord om det här med nyinspelningar. Är det här en sådan? Finns det något mer än karaktären Conan som kan kopplas till filmerna med Arnold Schwarzenegger? Jag säger att det här inte är en nyinspelning utan snarare ett fristående äventyr liksom vilken annan barbarfilm som helst egentligen. Och jag saknar heller inte Arnold, Jag tycker att Jason Momoa gör ett alldeles utmärkt jobb i rollen!

7/10