Inför Expendables 3

	Expendables 1	Expendables 2	Expendables 3
Sylvester Stallone	X	X	X
Jason Statham	X	X	X
Jet Li	X	X	X
Dolph Lundgren	X	X	X
Eric Roberts	X
Randy Couture	X	X	X
Terry Crews	X	X	X
Steve Austin	X
Mickey Rourke	X
Bruce Willis	X	X
Arnold Schwarzenegger	X	X	X
Chuck Norris		X	X
Jean-Claude Van Damme		X
Harrison Ford			X
Mel Gibson			X
Robert Davi			X

Red 2 – 2013 – Jag kan nog se den igen!

Det känns som att jag upprepar mig gång på gång när jag påstår att jag inte har några direkta minnen av den första filmen. För, handen på hjärtat, hur många gånger har ni sett mig skriva det? Den här gången är det dock lika sant som annars. Jag minns inte mycket av Red.

Lyckligtvis är filmen gjord på ett sådant sätt att man inte behöver särkilt mycket bakgrundshistoria, och det lilla man behöver presenterar filmen på ett bra sätt. Egentligen rör det sig i mångt och mycket om hjärndöd action. Det är många som dör och det är många lönnmördare, spioner och dubbelagenter. Dock med den lilla skillnaden att det är en hel del humor i den. Det är nästan så att det går till överdrift men jag tycker man lyckas tyglas det precis på rätt sida om gränsen.

Det är många kända skådespelare. Bruce Willis förstås, John Malkovich, Helen Mirren, Anthony Hopkins och Catherine Zeta-Jones. Det finns fler kända ansikten, många fler, men jag är som vanligt dålig på att koppla samman ansiktet med ett namn. Det finns inget att klaga på när det gäller skådespeleriet. Man får vad man förväntar sig, varken mer eller mindre.

Men hur underhållande filmen än är, är det inget som gör något bestående avtryck. Jag tycker det är en riktigt underhållande film så länge den vara och jag skulle nog kunna se den igen om bara några dagar. Men det är som sagt inget speciellt. Man får vad man förväntar sig och inget mer, det finns inga överraskningar och, som jag tidigare var inne på, bestående intryck.

5/10

Det är knappt ens jag orkar kommentera detta…

För mig känns det lite som att det är ett sätt att söka uppmärksamhet men vem vet, det kanske verkligen är så som aftonbladet beskrivet det. Läser man lite mellan raderna kan man lätt få intrycket att Bruce Willis och Sylvester Stallone inte riktigt drar åt samma håll. Dock kan man konstatera att Harrison Ford vore en frisk fläkt i Expendables 3 eller vilken annan film som helst för den delen!

A Good Day to Die Hard – 2013 - Die Hard 5

Egentligen en ganska onödig uppföljare men trots allt en underhållande sådan. Länge känns det som att enda anledningen till att den heter något med Die Hard i titeln är att exploatera de tidigare filmernas framgångar(?). Hur som helst utspelar sig den här i Ryssland där McClane och hans son tar sig an skurkar. Det är mycket skjutande, under stundom extremt mycket bilar som förpassas till skroten och ett bra tempo. Historien i sig kunde kanske ha varit roligare men för alla oss som sitter och väntar på att Bruce Willis ska säga Yippee-ki-yey motherfucker är det väl ändå värt det på något sätt.

6/10

CDON
Discshop
Ginza

Recension: Perfect Stranger - 2007

Perfect Stranger

Regi: James Foley

2007

Thriller

Rowena (Halle Berry) är utredande skandalreporter på en stor tidning i New York och skriver till exempel mycket smaskiga historier om mäktiga män i maktpositioner. Hennes senaste story om en, i hemlighet homosexuell senator tystas dock ned vilket gör Rowena alldeles rosenrasande, hon anser att yttrandefriheten är hotad och säger, i ren protest, genast upp sig från sitt jobb. I samma veva dyker en gammal bekant – Grace (Nicki Aycox) till Rowena upp och berättar smaskiga detaljer om en viss Harrison Hill (Bruce Willis), vilka perversa böjelser han tydligen ägnar sig åt och så vidare. Ett par dagar senare hittas Grace mördad och Rowena är fast besluten att sätta sig den skyldige och börjar infiltrera Harrison Hills reklambyrå, till sig hjälp har hon datorgeniet Miles (Giovanni Ribisi) men att tränga in i Harrisons nätverk visar sig vara lättare sagt än gjort.

Till en början får jag intrycket av en väldigt frånvarande produktion. Det är svårt att beskriva vad jag menar, men nånting i stil med att regissören inte riktigt verkar ha vetat vad han ska göra med sina skådespelare, de tycks gå på tomgång och även om ingen av dem direkt är dålig, så känns de trötta och oinspirerade. Lyckligtvis är detta en övergående fas som avtar allt eftersom att spänningen kommer igång mer och mer. Jag vet inte om det är för att man blir mer förlåtande när det börjar bli mer intressant men efter en halvtimme eller så är det i alla fall inget som stör mig så särskilt mycket längre.

                           

Fortsättningsvis finns det heller inga vidare ekvilibristiska element i filmen, men Halle Berry gör ett stabilt intryck som den undersökande skandaljournalisten som nästlar sig in i jakten på scoopet. Bruce Willis, som naturligtvis är ett namn man inte kan förringa i sammanhanget även om jag aldrig varit överdrivet förtjust i hans mest kända roll, den iförd svettig undertröja och med utrymme för halvkomiska oneliners i parti och minut. Men den typen av rolltolkning är vi förskonade från här, snarare gör han en roll som inte torde vara någon som helst utmaning för honom. Han utmärker sig inte på något sätt alls utan spelar rollen helt enkelt utifrån det man kan förvänta sig av en stjärna på halvfart.

Någon som jag däremot blev riktigt förtjust i är Giovanni Ribisis rollkaraktär Miles. En rollkaraktär vars åtrå till Rowena är svår att beskriva till fullo utan att begagna sig av vulgära och/eller obscena glosor, han är helt enkelt störtkåt på henne och gör sig heller inget besvär att dölja detta för henne. Man får dock inget riktigt grepp om honom utanför den där förutsättningen, vilken sida står han på egentligen? Vill han hjälpa till eller tänker han enbart på sina egna intressen i sammanhanget? Det är många frågor som måste besvaras.

Annars är själva grundhistorien inte särskilt komplicerad och jag satt länge och funderade på hur jag skulle formulera, att jag minsann visste hur allt hängde ihop redan efter några minuter, när jag såg den. Jag var så övertygad om att jag hade rätt att det verkligen kändes som en befrielse när sluttwistsen började uppenbara sig och jag insåg hur fel jag hade. Slutet tog mig verkligen på sängen och höjde upp filmen ett par snäpp på betygsskalan. Det var länge sen jag blev så överrumplad att det nästan blev en uppenbarelse för mig. Dessutom måste jag tillägga att även om själva handlingen inte var särskilt komplicerad var karaktärerna väldigt fylligt skrivna, deras intentioner mot varandra var klart intressanta och inte alltid helt självklara. Överlag kan man nog säga att det är något som speglar hela filmen, det finns en känsla av ovetande som gör filmen väldigt intressant och trots att den lider av många problem, gör det här att den i slutändan blir mycket intressant. Man vet egentligen inte särskilt mycket om någon karaktär och det är denna okunskap som gör filmen till en sådan framgång för mig.

Spännande och rekommendabelt!

Recension: The Exendables 2 – 2012

Gillade man första filmen har man mer av samma vara här! Där skulle egentligen recensionen kunna sluta för så enkelt är det egentligen. Det är underhållande hjärndöd action som inte skäms för att använda sig av klichéhumor och oneliners när det behövs. Men trots att den är med glimten i ögat och med blinkningar till äldre filmer blir det aldrig tramsigt.

Sedan förra gången har man dessutom tryckt in ett par actionskådisar till. Man nöjer sig inte bara med Sylvester Stallone, Jason Statham, Jet Li, Dolph Lundgren, Bruce Willis och Arnold Scwarzenegger. Som antagonist har man tagit in Jean-Claude Van Damme och så har vi som extra grädde på moset även Chuck Norris i en mindre roll. Det hindrar dock inte att man lyckas få med en Chuck Norris fact i manuset. En kul gliring helt enkelt. Vilken av alla de ”fakta” som finns om Chuck Norris får du se när du ser filmen!

Handlingen är inget man behöver lägga tid på att varken förklara eller veta om innan man ser filmen. Det som trots allt finns där skulle lätt kunna rymmas på baksidan av en tändstisksask i alla fall. Att skjuta mycket, explosioner och springa runt är i stället filmens epitet.

Action!

6/10

Fire With Fire - 2012 - Bruce Willis i en mindre roll

Fire With Fire

Regi: David Barrett

2012

Action

Brandmannen Jeremy blir vittne till hur en gangsterboss först mördar sonen och sedan pappan i en lokal jourbutik. Jeremy undkommer med nöd och näppe och blir förstås huvudvittne inför rättegången. Man ställer upp David Hagan, som gangsterbossen heter tillsammans med andra män för att få hon identifierad av Jeremy som inte har några som helst problem att känna igen bossen. Därefter tar sig dock vändningarna en annan form än vad någon hade tänkt sig. Hagan börjar rabbla upp adresser till Jeremys kompisar och liknande. Hotet är uppenbart och Hagan har också en historia som talar om att han inte drar sig för någonting, att avrätta nära och kära till sina fiender verkar vara mer regel än undantag för honom. Här hjälper inga vanliga metoder och Jeremy ingår snabbt i vittnesskyddet. Men ny identitet flyttas han till en annan del av landet. Men att underskatta Hagan går inte för sig, snart är han vittnet på spåren och det är dags att flytta Jeremy igen. Kommer han någonsin att bli fri utan att ta saken i egna händer?

Kanske inte den mest välspelade filmen i filmhistorien även om Vincent D’Onofrio är mycket övertygande som den känslokalle och totalt hänsynslöse sociopaten David Hagan! Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig men jag antar att det funkar ok. Man hoppas ju alltid på något exceptionellt och när man upptäcker andra kvaliteter vill man att även skådespeleriet ska följa i samma spår antar jag. Det är nämligen en oerhört rå film. Jag vet inte riktigt varför för det finns onekligen filmer som är både mycket våldsammare och mer explicita än den här. Det är något med det känslokalla och skoningslösa våldet som gör det. Att sätta fingret på det är i vanlig ordning mycket svårt men jag kan inte ignorera det jag känner. I detta avseende är det en oerhört grym film!

I en mindre roll medverkar även Bruce Willis. Man kan ha olika åsikter om honom men när han inte spelar den typiske klämkäcke machosnuten (Die Hard) är han oftast bättre. Min personliga åsikt såklart men här har man lagt kvickheterna på hyllan och det tjänar man mycket på i slutändan. Jag tycker att han fungerar mycket bra i den lilla roll han har. Jag antar att hans namn har fått agera dragplåster för filmen och ska sanningen fram hade jag nog heller inte fått ögonen på filmen annars! Egentligen är det tragiskt att man ska behöva ta till sådana metoder för att kunna sälja in en film med så pass höga kvaliteter som denna, men nu är ju filmindustrin en gång marknadsstyrd så det är väl bara att acceptera antar jag.

I huvudrollen ser vi Josh Duhamel som passar utmärkt som brandman. Som hämnare kanske jag inte är lika övertygad men det passar väl in i filmens titel att han ska vara just det. Det blir liksom lite mer ordvits av det hela. Inte för att det påverkar filmen egentligen men jag gillar det. Även Rosario Dawson gör en av de stora rollerna och jag kan väl egentligen inte klaga på henne heller. Frågan är varför jag initialt kände ett behov av att klaga på skådespelarprestationerna? De jag har beskrivit hittills har ju varit stabila! Jo visst, men det saknas ändå den där sista gnistan som skiljer det stabila från det exceptionella!

Men trots allting annat tycker jag ändå filmen är riktigt sevärd! Det är råheten som är den största tillgången och det är ovanligt att man hittar den typen av kvalitet i en film av det här slaget.

7/10

Catch .44 – 2011 - en film man antingen älskar eller hatar...

Redan i inledningen är jag lite konfunderad över vad jag ser. Musiken i kombination med bilderna för åtminstone mina tankar till Bröderna Coen och ett tag trodde jag nästan att jag läst fel på omslaget. Det är en sådan där film vars slut egentligen inte är speciellt intressant, det är vägen dit som är hela grejen. Handlingen i sig är alltså inte så spännande kanske men genomförandet är hur fängslande som helst!

Nu tillhör jag inte dem som är överdrivet förtjust i Quentin Tarantino, men dialog kan killen skriva i alla fall och det här påminner precis om den typ av närvarande dialog som jag har förväntat mig och han varit inblandad i filmen. Nu är han inte det utan det är istället regissören Aaron Harvey som också har skrivit manus. Jag är faktiskt förvånad över att den här filmen inte har fått ett högre betyg än 4,8 i snitt på IMdB. Vad är det folk som gillar den typen av filmer som jag jämför denna med inte gillar med den här? Är det helt enkelt så att den har gått dessa människor förbi eftersom den inte stoltserar med de namn som anses vara kvalitativa i sammanhanget? Det känns föga troligt eftersom det trots allt är kända skådespelare i filmen. De stora namnen Bruce Willis, Forest Whittaker och Malin Åkerman är alla hur bra som helst även om den förstnämnda inte medverkar speciellt mycket.

Forest Whittaker stjäl förstås showen i de scener där han medverkar. Han har en fantastisk pondus och varierar sin rollkaraktär mellan flera olika personligheter som i slutändan knyts samman till en enda identitetsförvirrad person. Han är helt fantastisk men ingen hade väl räknat med något annat?! Historien berättas en smula fragmenterat och vi får själva räkna ut var på tidslinjen vi befinner oss. Det är inte svårt eftersom det är ganska uppenbart men det är likväl ett kul grepp. Vi har ingen aning om hur allting kommer att knytas ihop när vi introduceras för rollkaraktärerna och det är verkligen en fröjd att se hur de närmar sig varandra. Malin Åkerman spelar väl den egentligen huvudrollen men jag gissar att de båda andra namnen är större dragplåster när det gäller att locka åskådare. Hon är visserligen en dröm för alla dem som tittar på film för de vackra skådespelerskornas skull och det kanske inte ska underskattas.

Men det är alltså en film som fokuserar med på stil och hur saker och ting genomförs snarare än på en klurig upplösning. Jag tror inte mycket på att det skulle finnas några gömda budskap eller dubbelbottnade handlingar men det är inte poängen heller. För en gångs skull finns det kvaliteter som kan gå förlorade om man analyserar för mycket och väntar sig att det ska hända något hela tiden.

Filmen har också en våldsam sida! Det är helt och hållet realistiskt våld och det känns oerhört naket. Från ingenstans skvätter blodet när en avstyckar kramas och ett skott sliter bort delar av skallen. Glöm alla överdrivna effekter för att göra det så häftigt som möjligt. Det är rikligt men inte överdrivet. Och för den delen inte underdrivet heller! Det är helt enkelt gjort så att det ser ut som det verkligen skulle göra, åtminstone som jag föreställer mig att det skulle se ut om någon blev skjuten på nära håll med ett hagelgevär.

Jag gillar den här filmen mycket mer än vad jag trodde att jag skulle göra men det verkar samtidigt vara en film som man antingen älskar eller hatar. Så var det i alla fall i det sällskap som jag avnjöt filmen tillsammans med!

8/10

Recension: The Expendables

Det känns som om jag gått in för ganska många filmer på senaste tiden med alldeles för höga förväntningar. Det här är ytterligare en film i raden som jag hört mycket gott om (men också en del dåligt) och rollistan är verkligen imponerande. Inte några briljanta karaktärsskådespelare kanske, men för en actionfilm nöjer jag mig med namn som Sylvester Stallone, Eric Roberts, Jet Li, Dolph Lundgren, Jason Statham, Arnold Schwarzenegger och Bruce Willis. Dessutom har jag säkert glömt bort någon i min uppräkning. Men man ska vara på det klara med att vissa av namnen inte är med särskilt mycket, Schwarzenegger och Willis har till exempel helt meningslösa roller som knappast hade behövts om det inte vore att just de hade spelat dem. Större cameos kan man säga kanske, ett par tre repliker eller så. Och visst är det en actionfilm, det råder ingen tvekan om det. Den är till och med ganska underhållande längs vägen och det är väl tur det för någon större handling är det inte frågan om. Jag vet knappt vad den handlade om efter att jag sett klart den om jag ska vara lite elak. Men replikerna är småkul och hela filmer dryper av macho bullshit vilket förmodligen är ungefär vad som var meningen med den. Stallone har varit med och skrivit den samt står för regin och det funkar väl så där. Underhållande och kul för stunden, men bra? Nja… 

6/10

Setup - 2011 - En besvikelse

Setup stoltserar med Bruce Willis i rollistan och det var väl därför den letade sig in i min DVD-spelare. Han medverkar vid tre eller fyra tillfällen i sammanlagt kanske fem minuter… Inte för att jag är något fan egentligen men lite mer hade jag i alla fall räknat med. Ingen huvudroll alltså… Istället är det 50 Cent som står för den och hela filmen är någon slags heist eller nästan i alla fall. 50 Cents rollkaraktär – Sonny, blir skjuten av sin kompanjon efter ett rån och ägnar sedan resten av filmen åt att leta upp och hämnas på den forne kamraten. Inget dåligt upplägg egentligen kanske och det funkar faktiskt rätt så bra skådespelarmässigt men det blir ack så tråkigt. Det finns ingen spänning någonstans och även om händelserna inte alltid är direkt väntade är det inga överraskningar som levereras. Plötsligt utbryter en eldstrid och man bryr sig inte ett smak om vilka som blir skjutna. Det här en film utan både hjärta och själ men som för den delen inte har dåliga produktionsvärden.

3/10

What Just Happened? - 2008 - underhållningsfaktorn ligger i cynismen!

Robert De Niro har väl inte gjort sig känd för att ha medverkat i några kvalitetsfilmer de senaste åren och det här kändes som ytterliggare en i raden av filmer som han skulle avverka på ren rutin. Men trots detta och att jag inte kan förneka att han åter igen valt ett säkert kort är det här faktiskt en ganska underhållande film. Inte för att det förekommer några briljanta skådespelarinsatser trots medverkan av både Sean Penn (i en ytterst liten roll som sig själv) eller Bruce Willis (i en något större roll som sig själv). Nej, underhållningsfaktorn ligger snarare i den cynism som man speglar filmbranschen med. Vi vet alla att det är en industri som ska tjäna pengar, precis som vilken annan industri eller affärsidé som helst, men jag har sällan sett den framställas med en sån självironisk ton eller fräckhet tidigare. I korthet spelar Robert De Niro en filmproducent vars hektiska liv består i att förhandla olika filmrelaterade problem, att medla mellan bolagets syn på en våldsam film och regissörens egen vision till exempel, att hitta en gyllene medelväg helt enkelt! – 7/10

Köp filmen på CDON