Killer Mountain – 2011 – en produktion från SyFy

Regi: Sheldon Wilson

Äventyr/Fantasty

För att rädda en tidigare expedition av bergsklättrare fixar man så den beryktade Ward leder räddningsuppdraget. Detta trots att han sedan länge är pensionerad från all klättring. Han har helt enkelt inte den fysiska kapaciteten längre. Det tycker han själv i alla fall. Men alldeles oavsett om han egentligen borde kunna leda en expedition klättrare, han är inte den smalaste klättraren i världshistorien, så ger de sig i alla fall iväg.

Men allt är förstås inte lika enkelt som man först trodde. Det visar sig att de inte är ensamma på berget. Där finns också något som väl närmast kan liknas vid en drake som skyddar bergets hemlighet kan man säga. För det som företaget som påstår sig bedriva är kanske inte medicinsk forskning trots allt. Man är på jakt efter någonting helt annat och som en gång har siktats i just dessa berg. Nämligen en mytomspunnen plats kallad Shambala där allting blir frid och fröjd. Allt makt och rikedom ska tillkomma den som finner platsen eller nåt sånt.

Jag hade aldrig hört talas om denna myt tidigare men liksom man i filmen jämför med Shangri-La så kan jag också göra det. Helt enkelt en plats där alla bekymmer försvinner och som existerar enbart i myterna. Man kan väl säga att letandet är lite som att söka efter den heliga graal, det är sökande för sökandets skull inte för att finna platsen i sig utan för att tillgodogöra sig visdomen av den.

Man ska vara på det klara med att det rör sig om en produktion från SyFy. Det betyder att man kanske får räkna med en del konstigheter. Personligen tycker jag det funkar förvånansvärt bra även om det finns vissa blundrars här och där som i alla fall inte jag kan förklara logiskt. Men skådespelarna är helt ok och historien i sig är det inget fel på heller. Jag kan inte ens påstå att det är fel på de drakliknande varelser som finns på berget. Det är en hyggligt underhållande film och inget mer. Ta den för vad den är!

5/10

Krigaren – 2011 – väpnad kamp for faderslandets väl

Jag vet inte vad det är som gör det men så fort det är en svastika på omslaget blir filmen genast intressant! Läggas till detta kan att jag allt som oftast hävdat att jag inte finner politiska thrillrar särskilt underhållande. Vad är ett hakkors om inte politiskt? Det blir motsägelsefullt på något sätt. Det behöver verkligen inte handla om nazisploitation, som i sig kan vara nog så underhållande, utan, som här, ett realistiskt drama. Ofta hör det ihop med gäng och ett agg mot samhället i stort. Och liksom i de flesta fall finns det en yngre person som håller på att lära sig det ”rätta” hatet.

Den här filmen skiljer sig inte så mycket från grundförutsättningarna. Vi har en synnerligen arg ung kvinna som i och med att hon vägrar att expediera flyktingar i den butiken honom jobbar sätter igång en kedja händelser som ingen kunnat ana, allra minst hon själv. Marisa planerar en tatuering av Hitler på ryggen och har lärt sig allt hon kan av främlingsfientlighet och antisemitism av sin morfar. Hon är tillsammans med en av de tuffaste i gänget och de planerar att skaffa barn bara han kommer ut från fängelset. De är enade och beredda på väpnad kamp for faderslandets väl.

I andra änden har vi Svenja, en femtonårig tjej som inte får röka för sin far, men gör det ändå i smyg förstås. Hon är hårt uppfostrad och vid ett tillfälle tvingas hon röka upp en hel ask cigaretter för att hennes pappa hittat hennes fimpar. Mamman är av en annan natur och tar istället gärna ett bloss med henna. Hon slår följe med en fem år äldre kille som tar med henne på fester och lär henne allt hon behöver veta om ”den sanna vägen”, om allt som regeringen fört dem bakom ljuset om. Hon är snart lika hatiskt som någon annan i gruppen även om hon fortfarande bara är ett barn och knappast förstår vad hon pratar om. Hatet känns viktigare än varför kan man säga.

Dessa två människoöden möts och det gör också invandrarna. Det blir en komplicerad soppa där det inte alltid är helt lätt att veta hur man ska bete sig, som man själv känner är rätt eller vad gruppen förväntar sig. De två tjejerna, med några års åldersskillnad tar olika vägar. Svenja blir mer och mer hatisk medan Marisa börjar tvivla. Av sin morfar har hon lärt sig mycket men också att ta ansvar för sina gärningar. Hon vet inte vad hon ska göra men undan för undan förstår hon vad det rätta är.

Det är svårt att skriva om vad som händer utan att avslöja för mycket så jag låter det vara där. Jag tycker inte att det är speciellt svårt att räkna ut vad som kommer att hända och hur upplösningen kommer att bli, kanske inte in i minsta detalj men i alla fall i grova drag. Själva styrkan i filmen går därigenom lite förlorad för mig. Det är onekligen en välspelad och rå film men den där sista klumpen magen infinner sig aldrig. Hur som helst är det alltid kul(?) att se filmer om brutala gäng med extrema övertygelser, vare sig de är politiska eller religiösa.

6/10

You’re Next – 2011 – Mördare i djurmasker!

Jag gillar de inledande premisserna även om vi kanske har set konceptet allt för många gånger redan. En grupp människor i djurmasker bryter sig in under en familjemiddag och börjar döda familjen en efter en. Djurmaskerna kanske är ny touch men det är också allt. Inledningsvis är det ganska så spännande och man har lyckats väl med överraskningsmomenten. Det blir en slags belägringshistoria där de inne i huset måste barrikadera sig och försvara sig mot de utanför, inte olikt någon annan film. Faktum är att jag i skrivandets stund kommer att tänka på Death Wish 3 som en god referens.

Och det är tämligen underhållande att se hur folket inne i huset håller betydligt bättre stånd mot inkräktarna än vad dessa hade föreställt sig. Det är blodigt och våldsamt också för den delen. Men själva motivet blir klargjort allt för tidigt. Spänningen till det oförklarliga, och i alla avseenden ofattbara bestialiska dådet, går förlorad. Jag ska inte avslöja något men det är inte ett bra sätt att hålla spänningen vid liv i alla fall.

Nä sen filmen har gått ytterligare en liten bit blir den bara för mycket. Det blir tramsigt och till slut till och med splatterkomik av det hela. Jag tycker det är synd att man inte lyckades hålla den initiala gruvligheten och spänningen vid liv hela vägen igenom. Då kunde det ha blivit en riktigt bra film, nu blev den bara halvtaskig.

5/10

Game of Thrones – Ännu en succéserie från HBO!

Jag har inte skrivit något här på ett tag, i varje fall inte publicerat något, och det finns en anledning till det. Det är nämligen så att jag ar fastnat i min blu-ray box med Game of Thrones första och andra säsong. Enligt CDON är det en box med total speltid av 1098 minuter, alltså styvt 18 timmar. Jag plöjde den på ett par tre dagar så Ni förstår att jag var hooked! Redan efter första avsnittet visste jag att det här var en serie jag skulle älska. Jag gillar filmer/serier som utspelar sig i ett fantasifullt rike, gärna med drakar trollkarlar och barbarer. Den här serien har inget av det…

I alla fall inte till en början. Det är nämligen inte en fantasyserie, det är snarare en äventyrsserie om man prompt ska etikettera den. Den utspelar sig dock i en svunnen tid och i en annan värld. Det är svärd och yxor som gäller men några egentliga barbarer står inte att finna. Det är en historia som egentligen handlar precis om det som det låter som. Vi har ett antal olika klaner som alla, nästa i alla fall, konspirerar för att få sitta på järntronen, att bli kung över de sju rikena.

Till en början kunde jag inte riktigt klura ut vilken – om någon – av klanerna som skulle stå för det goda. Det brukar ju på något sätt stå mellan det onda och det goda i sådana här berättelser. Det verkade bara finnas onda, eller kallt beräknande individer, som enbart ser till sitt eget bästa. Och i en drömvärld konspirerar så bra att de kan tillskansa sig en del av makten. Är man inte kung får man påverka denna att ta beslut som gagnar den egna agendan.

Vi får följa de olika grupperna en stund i taget och det är en helt perfekt redigerad serie. Man märker knappt när det skiftar fokus från en handling till en annan även om det borde göra det. De skiljer sig både när det gäller miljöer och människor så klart, men ändå är det skarvar som man inte tänker på och det gör det hela väldigt spännande. Man har ingen aning om vad som kommer att hända och eftersom det är HBO som ligger bakom har man tagit utsvängarna. Man värjer inte för någonting, varken för vildsint incestuös sex eller brutala köttsår i närbild. Man kan inte vara säker på vem som överlever och vem som inte gör det. Huvudrollsinnehavare kan plötsligt få ett svärd genom kroppen eller bli lemlästad av en fiende. Det är faktiskt flera gånger man drar efter andan när det gäller den här seriens brutalitet när det gäller sex och våld.

Det är också en serie som är fylld med cynism och genompyrd med falskt smicker och inställsamhet. Det är förstås ingen humor i vanlig bemärkelse men jag finner set ändå oerhört underhållande att lyssna på hur man hotar och konspirerar genom att vara överdrivet artig i alla situationer. Spelet som pågår bakom maktens officiella tronrum är kanske det som är den här seriens innersta essens och det är ju också seriens namn.

Rekommenderas å det varmaste och om ett par dagar har jag även tillgång till seriens tredje säsong. Det innebär förstås en ny rapport…

Stay tuned!

Recension: Immortals – 2011 – Grekisk mytologi med en twist!

Regi: Tarsam Singh

2011

Fantasy/Action

För eoner sedan utkämpades ett krig mellan Gudarna och titanerna. De senare fördrevs och Gudarna, med Zeus i spetsen stod som segrare. Den mäktiga pilbågen Epirus försvann och har sedan dess varit försvunnen. Legenden säger att den som använder bågen får makten över alla andra. Nu är den makthungrige Kung Hypeiron på jakt efter den och får han den i sin hand kommer det att betyda att han släpper de fängslade Titanerna fria. Det blir i så fall ett krig mellan de gamla Gudarna och Titanerna som hittills varit oskådat. Det enda hoppet står nu till Theseus som Zeus har valt ut och i hemlighet ledsagat för uppgiften. Ska det räcka eller kommer helvetet att bryta ut?

Kan man någon om grekisk mytologi brukar man kunna ta till sig filmerna som behandlar ämnet på ett bättre sätt. Glöm det! Här det så löst baserat på de gamla sagorna att bara det allra nödvändigaste stämmer överens med det man trodde att man visste! Det är en spektakulärt visuell film och jag måste erkänna att jag inte riktigt var beredd på vad jag skulle få se. Jag hade väntat mig en dussinfilm i stil med Centurion eller Valhalla Rising. Det är väl själva omslagsbilden som luras antar jag.

Jag har inte sett något annat av regissören Tarsem Singh, förutom debuten The Cell, som jag minns som helt ok. Det var länge sedan jag såg den och det har blivit en hel del filmer sedan dess så mitt minne är inte klockrent. Men jag gillar det här! Det ser storslaget ut utan att vara episkt skulle man kunna säga. Det vill säga att miljöerna är kraftigt begränsade men det som finns är fortfarande imponerande!

Mytologin ska man som sagt ta med en nypa salt, men det där med stridigheter med Titanerna känner man i alla fall igen. I min värld, som gärna vill skryta med att jag kan någon om de mytologiska förutsättningarna, var det föregångarna – eller föräldrarna – till de som senare skulle etablera sig som gudar på Olympos, Gudarnas berg. Här är det väl inte riktigt så, men det är snyggt och det är väl det som räknas i första hand i den här filmen.

Det är mycket datoranimerade scener tvärs igenom hela filmen. Tittar man på extramaterialet får vi veta att man har använt sig av någon ny metod för att kunna generera scener i realtid för skådespelarna att studera, till skillnad från andra filmer när man har animerat in allting i efterhand. Man menar på att det här ger en ökad kvalitet eftersom man nu kan ha större medvetenhet på vad det egentligen är man gör, man behöver inte längre tänka sig vad som komma skall, det finns redan så att säga. Jag kan inte riktig förklara det där märker jag…

Jag har inget emot skådespelarna, ingen av dem, och det är trots allt en del väldigt udda karaktäriseringar. Man får ta det för vad det är och vara nöjd med att man även hittar storheter som Mickey Rourke och John Hurt i rollistan. Historien i sig kan väl sägas vara lite tvådimensionell kanske men å andra sidan verkar det som att regissören hade lite serietidningskänsla i åtanke.

7/10

Recension: Apollo 18 – 2011 – Det hemliga uppdraget på månen

Regi: Gonzalo López-Gallego

2011

Horror/Sci-Fi

Det känns lite som att det har gått inflation i de så kallade ”found footage” filmerna. Jag vet inte vad det var som startade trenden, men det känns som att de blir fler och fler. Den här utspelar sig under en månfärd som dessutom blir hemligstämplad av de amerikanska myndigheterna. Varför den blir hemligstämplad och varför Apollo 17 är den sista officiella bemannade resan till månen.

Det börjar lugnt och stilla, precis som det brukar. Snart eskalerar händelserna till något som vid första anblicken skulle kunna kallas för lappsjuka eller paranoia. När astronauterna hittar en rysk månlandare och en av kosmonauterna död en bit därifrån börjar teorierna om en konspiration att gro hos astronauterna. Vid samtal med jorden kommer det snabbt fram att man visste att ryssarna var där och att det också finns något helt annat på månen, något som gör att man helt enkelt måste hemligstämpla expeditionen och inte under några omständigheter låta informationen sprida sig till allmänheten.

Det ligger i sakens natur att filmen framställs som om händelserna vi får se verkligen har hänt. Det finns naturligtvis både för- och eftertexter som hävdar detta men självklart måste man ta dem med en nypa salt. Det faller på sin egen orimlighet att det skulle röra sig om verkliga händelser. Inte för händelserna skull utan för att filmsnuttarna annars inte skulle finnas tillgängliga – ens för de amerikanska myndigheterna.

Som film betraktat är den väl hygglig, det finns inget exceptionellt med den men har man inget annat för sig kan man väl offra en och en halv timme på den. Men andrahandsvärdet är lågt, att se om den känns mer som en plåga än som underhållningsvärde faktiskt. Måste man se allt som finns i subgenren ”found footage” är det väl en intressant film men annars är den rätt medioker.

6/10

Recension: Rise of the Planet of the Apes - 2011 - Början på historien...

Rise of the Planet of the Apes

Regi: Rupert Wyatt

2011

Sci-Fi/Action

Will jobbar på ett forskningscenter där hans mål är att hitta botemedlet mot Alzheimers sjukdom vilken hans pappa lider av. I arbetet ingår att göra experiment med apor, eller närmare bestämt med chimpanser som anses vara väldigt lika människan i de avseenden som forskningen kräver. Därför utsätter man dem för en experimental drog som återbildar hjärnceller. Sidoeffekten blir, att om man inte lider av några fel i hjärnan så ökar intelligensen hos försöksdjuret istället. Ledningen för företaget ser dollartecken i ögonen och experimenten fortsätter. Vid en tillfällig svacka i forskningsutvecklingen suspenderas dock experimentet och samtiga försöksdjur avlivas, det vill säga alla utom ett. Nyfödda Ceasar, vars mamma utsattes för drogen när non var gravid räddas och växer upp hemma hos Will. Apan visar enorma framsteg när det gäller lärande och hans intelligens ökar mångfaldigt jämfört med mänskliga bar i samma ålder. Alla lever i harmoni, Will, hans pappa och Ceasar. I alla fall ända tills den dagen pappan blir överfallen. Ceasar se rött och vill inget hellre än att skydda honom. Snart blir han förflyttad till en bur där han tillsammans med andra apor blir utsläppta en gång om dagen i på en rastgård. Snart inser Ceasar att han inte hör hemma bland människorna och leder de andra aporna i revolt.

Är det någon film jag älskar så är det Apornas Planet från 1968. Jag vet inte vad det är som gör det för onekligen är det inte trovärdiga apor som presenteras. Det är väl inte det viktiga heller kanske, man får försöka se det metaforiska i det. Men här borde aporna gestaltas som riktiga apor. Och man försöker verkligen, det är bara det att det inte lyckas fullt ut. Om det beror på att de faktiskt spelas av skådespelare, alltså med en massa elektroder på sig som sedan sänder information till en dator som i sin tur animerar själva aporna. Jag har svårt att sätta fingret på det men det ser inte riktigt äkta ut. I slutet borde det kanske inte vara det heller, eftersom Ceasar och de andra aporna utvecklar mer och mer mänskliga beteenden, men i början tycker jag nog att det skulle vara mera naturtroget.

Fast nu letar jag fel där inga finns för det är egentligen ett ganska litet problem. Jag ser hellre att rörelsemönstren inte funkar till hundra procent och att man får ansiktsuttryck som är hundra procent klockrena, än tvärt om! Andy Serkis gör rollen perfekt. Han har tidigare gestaltat bland annat King Kong i Peter Jacksons version men är förmodligen mest känd som Gollum i Sagan om Ringen filmerna.

Är man ett fan av de tidigare filmerna lär man hitta en hel del hommage. Det är inte alltid stora saker utan ganska små detaljer utan att för den skulle går till överdrift. Det är som de säger i extramaterialet, det är en tunn gräns mellan att ha roligt och att gå till överdrift. Det skapar bara en tramsig film. Här har man lyckats hitta en bra balans men om jag åter igen får hänvisa till extramaterialet så finns det en del detaljer som är så gömda att man nog måste vara en riktig Apornas Planet nörd för att hitta och förstå referenserna. Jag är inte riktigt där kan jag säga!

Jag klagade lite på JamesFranco när jag skrev om Oz: TheGreat and Powerful, att han spelade över. Det syns ingenting av det här! Han passar perfekt in i rollen som den unge ambitiöse forskaren som faktiskt också har ett hjärta. Det blir ett perfekt samspel med Ceasar som efterhand utvecklar ett agg mot människan och då framförallt de fångvaktare som håller honom fången och som plågar honom. Han inser att en intelligent apa inte är stark nog att genomföra en förändring men att styrkan sitter i antalet. Han ser till att det händer och är den första som verkligen sätter ned foten och säger ifrån!

John Lithgow är även han perfekt i rollen som den Alzheimers drabbade pappan. Är det något han kan spela så är det förvirrad… Han har en uppenbar fallenhet för det! Och Brian Cox dyker upp som ägare av aphuset där Ceasar sitter inspärrad. Alla dessa mänskliga karaktärer plus några som jag inte har räknat upp ligger till grund för utvecklingen som på något sätt är oundviklig.

Filmens budskap? Tja, om det finns något så är det först och främst en vädjan att behandla alla djur med respekt. Att djurplågare får vad de vill när väl djuren släpps lösa samt att man kanske inte ska bedriva forskning om allting och med alla medel försöka leka Gud. En del saker är inte menade att förändras helt enkelt.

8/10

CDON

Discshop

Ginza

DÖDSLISTAN - 2011 - Nazitysklands folkmord i Frankrike

Dödslistan

Regi: Volker Schlöndorff

2011

Drama

Under andra världskriget bestämmer sig motståndsrörelsen i Frankrike att två tyska officerare ska mördas. Det spelar inte så stor roll under vilka omständigheter bara det blir gjort! Sagt och gjort, man kliver fram och skjuter sonika en tysk officer i ryggen. Den andra officeren som också finns på platsen ska också dö men pistolen klickar. Nåja, man har i alla fall lyckats med halva sitt uppdrag. Men vad händer? Självklart hämnas tyskarna detta nidingsdåd, för enligt dem är det inget annat. För att lära det franska folket veta hut bestäms från högsta instans – av Hitler själv, att en tysk officer är värd livet på 150 personer i fransk gisslan. Alla tycker inte detta är en bra idé och snart har man lyckats förhandla bort en tredjedel av antalet, inte av humanitära skäl utan snarare för att man anser att det skulle skada tyskarnas framgångar i Frankrike. Men vilka ska dö? Det är här dödslistan kommer in i bilden!

För en gångs skull tycker jag att den svenska titeln är så mycket bättre än den engelska att jag väljer att använda den som rubrik! På engelska heter den Calm at Sea som jag inte alls får samma motbjudande vibbar av som den svenska titeln. Fast det är klart, på franska heter den La mer à l’aube, vilket är ännu mer obegriplig i mina öron. Översatt med google translator blir det havet vid gryningen och jag kan inte minnas nåt hav alls.

Inte alla tyskar är känslokalla inför uppgiften.

 Jag är omåttligt fascinerad av filmer som behandlar folkmord eller ofattbar grymhet mot folkgrupper. I synnerhet gäller detta filmer som centrerar sig kring andra världskriget och koncentrationslägren. Detta är strikt talat inte riktigt fallet här eftersom filmen inte utspelar sig på ett vedertaget koncentrationsläger utan på ett fängelseläger egentligen. Det drivs dessutom av fransmännen och inte av tyskarna (även om dessa ockuperar och har den egentliga makten). Dessa filmer har en nästan osviklig förmåga att beröra mina känslor så djupt att jag helt enkelt måste ge utlopp för dem. Jag kan alltså inte bara vifta bort det och konstatera att det bara är fiktion. Och jag vet att jag har skrivit det många gånger tidigare, den här delen av vår mänskliga historia får tamefan inte glömmas bort. Det är vår plikt att föra historien vidare till våra barn så de kan förfasas så mycket av den att de ser till att det aldrig händer igen!

Flickorna på andra sidan planket.

Alltså stortjuter jag när filmen börjar närma sig sitt slut och de som väljs ut verkligen har valts ut. Det är med stor styrka de går sitt öde till mötes och varenda en av dem möter martyrdöden med ett kolossalt mod! Det går helt enkelt inte att hålla emot, och jag som trodde att jag var utan empati. Tar man dessutom med i beräkningen att det är en film som bygger på verkliga händelser blir det allt starkare. Det är faktiskt lite roligt [sic!] att det som ligger till grund för filmen är berättelsen nedskriven från båda hållen. Det är både offrens och tyskarnas historia som berättas.

Jag kan inte påminna mig och någon enda enskild händelse eller scen i filmen, så här ett par dagar efter att jag såg den, som inte känns fullständigt autentisk. Skådespelarna spelar inte sina roller, de är dem. Miljöerna är helt fantastiska och personporträtten är så väl målade att man känner att man får veta allt man behöver om var och en. Här är det inte frågan om grunda antaganden, det är riktiga människor som har riktiga känslor. Till och med kärlekshistorierna, för även för detta finns det utrymme, känns klockrent berättade och kanske det som i slutändan påverkar mig mest emotionellt. Att tråna och längta men till slut inte kunna få det som hela tiden funnits andra sida stängslet.

9/10

CDON
Discshop
Ginza

Recension: The Kick - 2011

The Kick

Regi: Prachya Pinkaew

2011

Action

Jag är inte jättebevandrad i Prachya Pinkaews filmer men ett par av dem har jag sett. Ong-bak och Tom Yum Gong är de som ploppar upp i huvud på en gång. Både mycket kompetenta actionfilmer i ”slåss-genren”. Vad får en att tro att det här skulle vara något annorlunda? Det borde vara en underhållande ”slåssfilm” precis som det andra. På Pappret!

Det finns förstås en handling men den är väldigt tunn. Någonstans i grunden handlar det om en legendarisk kniv som enligt legenden ger sin ägare makt över hela världen eller liknande. Denna kniv han nyligen återbringats till landet och står nu, förstås, i begrepp att stjälas. Stölden förhindras av en familj taekwondo utövare som sedermera blir föremål för skurkens onda planer.

Egentligen kan handlingen kvitta. Det vi vill se är slagsmål, gärna koreograferade på ett så underhållande sätt som möjligt. Och visst är det under stundom underhållande, säkerligen medvetet men det känns ändå som att en del av klumpigheten är misstag. Nu håller jag på att trampa i klaveret känner jag. Men jag menar alltså att en del av actionscenerna är medvetet misslyckade så att de kan ge kalkonvibbar nästan. I synnerhet gäller detta de scener när familjen ”visar upp sig” på scen men även i riktiga slagsmål.

Det är väl egentligen detta jag inte gillar med filmen. Den får en tramsig framtoning som inte alls klär den. Humor är en sak men när man försöker driva med sig själv – och misslyckas, blir det lätt pinsamt. Till råga på allt är karaktärerna som huggna i sten, det finns ingenting originellt över vare sig handling eller framställning av den. Stereotypiskt är ett alldeles för milt ord för den här filmen. Vi har till exempel far och son, som har en fnurra på tråden. Faderns vilja är att sonen ska vinna medalj i OS, medan sonen är mera intresserad av något helt annat. Senare får vi veta att fadern en gång i tiden missat sin chans på OS-medalj eftersom han då prioriterade sin familj. Att projicera sina drömmar på sina barn har vi sett lite för ofta för att det ska funka som någon riktig konflikt. Det är också självklart hur denna relation kommer att utvecklas.

Dock finns det positivt att säga också. Det kräver förstås att man orkar hålla sig med i filmen fram till slutet. Som i alla filmer av det här slaget ökar tempot ju närmare finalen vi kommer och det är också här som de bästa actionscenerna finns. Den roliga koreografin som brukar återfinnas i Jackie Chans filmer finns här i light-format. Man har kanske inte nått ända fram men ambitionen har åtminstone funnits där. Så klarar man bara de första två tredjedelarna av filmen är underhållningsvärdet klart högre i slutet. Och på tal om Jackie Chan så finns det också lite blunders att njuta av under eftertexterna.

5/10