Waterworld – 1995 – Den dittills dyraste filmen!

Spontant när jag tittar på filmen igen, och vet att det var den dyraste filmen som någonsin hade gjorts när den kom, så undrar jag – vad fan la de alla pengarna på? Det ser inte speciellt märkvärdigt ut om man jämför med många andra filmer man har sett sedan dess. Men jag vet att omkostnaderna var gigantiska. Jag vet att man byggde en massa sets för att få det att se ut som att det utspelade sig där det är meningen att det utspelar sig – på vattnet. Man hade också oturen (eller inkompetens nog) att råka ut för vädrets makter och liknande och jag har för mig att hela produktionen drog ut ganska rejält på tiden. En stor produktion som drar ut på tiden lär kosta pengar eftersom alla löner etc. ska betalas ut. Jag vet inte vilka summor Kevin Costner och Dennis Hopper kvitterade ut men om jag har förstått det hela rätt investerade Kevin Costner en hel del av sina egna pengar i projektet. Vilket torde ta ut vartannat ganska bra.

                                                              

Jag har sett filmen tidigare, och skrivit om den också om jag minns rätt. Det var 95 eller 96 och är jag inte helt ute och cyklar skrev jag om den i det enda tryckta exemplaret av Fanatisk Film. Jag är inte säker men sås skulle kunna vara fallet. Jag minns i alla fall att jag vid tillfället inte var särskilt imponerad av filmen och i synnerhet inte av Kevin Costner. Jag gillade inte någonting han gjorde utom möjligen JFK. Däremot gillade jag Dennis Hoppers inblandning och tyckte att de gånger han var med i bild var det en riktigt skaplig film. Tiderna förändras, och idag har jag en helt annan uppfattning. Kevin Costner sköter sig förvånansvärt bra medan Dennis Hopper spelar över alldeles för mycket!

Jag gillar fortfarande hur universal-loggan liksom smälter och hur man integrerar detta in i filmen. Isen vid polerna har smält och orsakat en värld fylld av vatten. Det enda som återsår är en myt om torra land. Människorna har lärt sig att leva på egenhändigt skapade atoller. Det finns vanligt folk, och de som inte drar sig för att sticka kniven i ryggen på sin nästa för att få fördel av det. Precis som den värld vi lever i alltså. Det finns också pirater som skövlar allt i sin väg och lägger beslag på det de behöver med våld. Dennis Hopper är ledare för dessa. Kevin Costner är ensamvargen som kommer till en atoll för byteshandel men fastnar i våldet.

Mitt i alltihop finns också flickan Enola spelad av Tina Majorino. Det är en tuff tjej på kanske 8-10 år som står i centrum för hela handlingen. På sin rygg har hon en mystisk tatuering som enligt legenden lär visa vägen till torra land. Hon har adopterats av Helen, gestaltad av Jeanne Tripplehorn. Mest av allt vill piraterna ha tag i flickan för att kunna tyda kartan men ensamvargen hamnar emellan. Så kan man beskriva handlingen. Jag inser att jag har målat upp en bild som verkar mer komplex än vad den är. Egentligen är det en ganska simpel historia om överlevnad som inte är helt ovanlig i vilken postapokalyptisk rulle som helst.

Så har jag egentligen aldrig tänkt på den här filmen – som postapokalyptisk, men det är klart att den är! Bara för att de olika grupperingarna kör omkring i futuristiska motorcyklar och bilar som i Enzo Castellaris The New Barbarians eller miljöer a la Mad Max betyder det inte att motsättningarna inte finns där. Om det sen utspelar sig på vatten eller land spelar egentligen inte så stor roll. Och jag tycker, nu när jag många år efter första bekantskapen, ser om filmen för första gången, att den blickar lite åt dessa filmer. Det finns liknande storhetsvansinne där banditerna vill kontrollera hela världen och de andra bara vill klara sig själva. Det är väl egentligen bara budgeten som skiljer. Hade den här varit gjord 20 år tidigare, kostat en bråkdel av vad den faktiskt gjorde och varit 30-40 minuter kortare, är jag övertygad om att den hade tillhört de stora kultfilmerna idag!

6/10

Elysium – 2013 – Matt Damon och Jodie Foster

För någon dags sen stod valet mellan den här och Oblivion med Tom Cruise. Valet föll på den senare. Det var emellertid helt omöjligt att släppa denna och jag visste att den inte skulle ligga länge innan jag tog tag i den.

Som Science Fiction är den ganska stereotypiskt dystopisk. Det är vad man i det närmaste skulle kunna kalla för postapokalyptiska miljöer även om tankarna kanske inte i första hand knyter an till en värld efter det stora kriget. I stället tycker jag att det är lätt att föreställa sig vår egen värld med den segregering som verkligheten bjuder på. Det handlar om de rika få, som bosätter sig i/på Elysium. Det är en värld som i det närmaste kan beskrivas som en konstgjord jättesatellit som kretsar kring jorden.

Resten av befolkningen är kvar på jorden som lätt kan jämföras med ett arbetsläger. I och för sig tror jag inte att filmen är politiskt menad men att dra paralleller till andra verk – 1984, Total Recall och Metropolis känns inte svårt. Det finns en totalitär makt som styr allt och det verkar onekligen vara pengarna som styr folkets uppdelning. Det är lite som vår egen värld, de rika västländerna blir ännu rikare medan tredje världen svälter. Man har möjligen svept in dessa fakta i en dramatisering men det är inte svårt att se igenom detta.

Jag trodde att det skulle vara en film som kändes som fiktion och fick något kvasirealistiskt. Jag är beskviken. Matt Damon, som gör huvudrollen är ok. Jodie Foster som styr Elysium, åtminstone bakom fasaderna är ok. I stort sett alla är ok faktiskt. Men inte mer än så. Det verkar inte som att det finns någon glöd i Jodie Fosters prestation i alla fall. Hon kanske inte har möjlighet att välja och vraka mellan rollerna men ska sanningen fram så var det länge sedan hon imponerade nu. Det är kanske dags att börja bruka allvar igen? Matt Damons rollkaraktär är allt igenom förutsägbar, liksom hela filmen är. Vi har sett allt förut!

Jag kan hitta element av Johnny Mnemonic, i det avseendet att den information som alla jagar finns i huvudet på Matt Damon. Det går onekligen att jämföra med diverse filmer som delar upp sin befolkning mellan rika och fattiga. De rika är vackra till det yttre men egentligen superonda och drar sig inte för att offra vem som helst för sin egen framgång. De fattiga å andra sidan har en motståndsrörelse och arbetar frenetiskt med att få systemet på fall. Kommer de att lyckas? Vad tror du?

Det finns scener som passar in i konceptet science fiction. Mest är det frågan om mekaniska, hydrauliska och tekniska hjälpmedel som kan skruvas fast vid människokroppen för att göra den starkare och snabbare. Antagligen är detta en förvändning för några av actionscenerna, som trots att de blir tröttsamma i längden faktiskt är rätt bra gjorda.

5/10

Tre säsonger senare…

Det är förstås Falling Skies jag talar om. En serie som jag troligen aldrig hade börjat titta på om det inte vore för husfriden. Men faktum är att efter några avsnitt tyckte jag att det började bli bättre och bättre. När det hade gått så långt att det inte längre ”bara” handlade om postapokalyps som så många andra serier. Här var det faktiskt frågan om aliens också, och ganska roliga aliens också. Alltså inte skrattretande utan intressant och bra gjorda.

Det verkar som att man har gjort en poäng av att introducera en ny ras i varje säsong. De som först var fienden visade sig sedermera vara styrda av någon annan som därmed istället blev fienden. Senare introducerades andra som också fick betydande utrymme. För min del har serien varit som bäst när det varit fokus på de olika utomjordingarna, inte på postapokalypsen.

Det kunde väl ha varit mera rymdskepp och grejor kanske men det är inte nödvändigt för att skapa en spänning. Det som istället behövs och som verkligen existerar i serien är att man inte riktigt talar om allt. Det innebär att det blir en viss osäkerhet om var man har de olika karaktärerna, de olika raserna av utomjordingar och de olika grupperingarna. Det är hela tiden intriger och en osäkerhet om vad som ska hända härnäst.

Personligen tycker jag att säsongsavslutningarna för första och andra säsongen har varit riktigt bra medan den tredje var lite svag. Jag är förstås fortfarande intresserad av vad som kommer att hända i nästa säsong men det är inte en riktigt lika stark cliffhanger som i de tidigare säsongsavsluten. Helt oavsett vilket är jag intresserad av att få lösningarna på de trådar som ännu inte har knutits upp och den information som hittills förvägrats oss. Jag ser fram emot säsong 4!

Recension: Rats: Night of Terror - 1984

Rats: Night of Terror

Regi: Bruno Mattei

1984

Horror

I en postapokalyptisk framtid anländer ett motorcykelgäng till en ny plats. De finner alla slags förnödenheter och blir utom sig av lycka för sådana varor som till exempel mjöl och socker. Men inte bara livsmedel finns att finna, det verkar vara ett forskningscentrum och högteknologisk utrustning finns på platsen. Dock visar det sig också krylla av råttor och tillika de halvruttna och halvt uppätna liken av forskarna. De upptäcker också en gammal maskin som de först tror är ett TV-spel men som sedan visar sig vara en avancerad dator. De får igång denna och den börjar genast arbeta på den fråga de gav den. Problemet är bara att de inte har en aning om vilken fråga de ställde… Svaret låter dock inte vänta på sig och snart står det total utplåning på dataskärmen. Men vilka är det som ska utplånas, är det råttorna eller de själva?

Det här är beviset på att en film inte behöver vara kvalitativ för att vara underhållande. Taffligt manus, usla skådespelare, tam regi och kass dubbning är några av sakerna den här filmen har emot sig, trots detta kan jag inte låta bli att fascineras av den. Den har något, som jag inte riktigt kan sätta fingret på, som lockar.

Det är ingen regelrätt djurskräckis även om den ingår i Djävla Djur boxen. Snarare är det en postapokalyptisk rulle med en extra touch av muterade superintelligenta råttor som krydda åt historien. Eller rättare sagt, historien är beroende av rått-temat för att kunna fungera men inte så centralt som i den genomsnittliga djurskräckfilmen. Det här är trash-cinema på hög nivå och man dras sig inte för att utnyttja de kvinnliga kropparna som dragplåster, några tuttar har väl aldrig skadat populariteten?

Karaktärerna heter rätt roliga saker minsann och jag kan inte låta bli att dra lite på smilbanden åt Lucifer och Lillith, negressen Chocolate eller Taurus och Noah. Jag vet inte om man ska kalla dessa namn för oerhört genomtänkta eller korkade men de berör i alla fall oavsett hur man ser det och det är ju bra.

Råttorna ser förvånansvärt bra ut, åtminstone i de fall man använt riktiga råttor. Vid attackerna har man bytt ut dem mot konstgjorda ekvivalenter men det är väl å andra sidan inget annat att vänta, det är ju sånt som är en del av charmen med filmer som den här. Hade man tagit den på fullt allvar hade mycket av behållningen gått förlorad. Man måste ta filmen för vad den är helt enkelt.

En postapokalyptisk berättelse som rekommenderas å det varmaste, med eller utan råttor.

Recension: 2019: The New Barbarians – 1983

Det här är nog den tydligaste post-apokalyptiska rulle jag vet. Åtminstone har jag inte sett någon som kommer i närheten av den här när det gäller framtidsvisioner. Det är väl lite extra kul nu när vi börjar närma oss det årtal som filmen påstår sig utspelas i. Faktum är att man till och med skriver ut att filmen utspelar sig efter en kärnvapenkatastrof, något som man brukar få läsa mellan raderna för att få reda på. Inte för att det inte är självklart med ändå.

Men trots detta gillar jag egentligen inte alls den här filmen! Jag hyrde den någon gång i tiden på VHS också men när Njutafilms gav ut den på DVD tänkte jag ge den en ny chans. Men nej, jag ser inte charmen med den! Det är inga dåliga skådisar och det är väl inget fel på själva historien heller egentligen, men det tilltalar mig verkligen inte. Bilarna som kör om kring är ombyggda framtidsfantasier som ser ut som pappkartonger och motorljuden är så irriterande att jag inte kan ha volymen på en sådan nivå att jag trivs med den. Den blir helt enkelt ointressant av någon anledning jag inte riktigt kan klura ut. Av intresse är den förstås trots allt för postapokalypsefantasten. Och är man inte fantast från början lär nog inte den här filmen föda intresset…

3/10

Recension: I Am Legend - 2007

I Am Legend

Regi: Francis Lawrence

Action/Horror

2007

Robert Neville (Will Smith) är ensam överlevande, efter ett dödligt virus nästan totala annihilation av mänskligheten, på New Yorks gator. Eller rättare sagt, han är inte ensam, det finns nämligen humanoida mutationer som uppstod i samband med smittan och som lever i ständigt mörker då de inte tål solljuset. Tillsammans med sin hund Sam fördriver han tiden med att leta efter mat och andra förnödenheter. Han ägnar också en stor del av sin tid åt att forska kring epidemin, med målet att föra över sin egen immunitet på de forna och deformerade människorna som, samtidigt som han försöker bota dem paradoxalt nog också är hans värsta fiender. Varje dag sänder han också ut ett radiomeddelande där han konstaterar att han finns och ber andra överlevande komma i kontakt med honom. Hoppet har ännu inte övergivit honom…

Jag är alltid skeptiskt till sådana här moderna postapokalyptiska filmer och även om den här inte har något med kärnvapenkrig att göra, vilket vanligtvis är fallet, är gatorna öde och förödelsen uppenbar. Det finns visserligen inga tomma ökenlandskap men de övergivna bilarna längs stadsarkitekturen förtäljer effektivt den folktomma ödsligheten. Huruvida detta är konstruerat i en dator eller ej, ska jag inte spekulera kring men emellanåt ser det onekligen ut som vi hamnat mitt i ett TV-spel och det säger jag inte för att det ser dåligt ut, för det gör det inte och det är faktiskt svårt att sätta fingret på vad det är. Kanske är det helt enkelt att det ser alldeles för bra ut, för många detaljer som inte känns helt naturliga eller så.

Ska sanningen fram så drog detta ner inledningsscenerna lite för mig och intresset infann inte sig så där initialt. Detta bättrar sig dock allt eftersom att filmen går och redan efter några minuter tänker jag inte ens på de eventuella datorgenererade effekterna. Dramaturgin börjar komma igång och man börjar faktiskt bry sig om karaktärerna. Jag säger karaktärerna för Robert är aldrig helt ensam, han har bearbetat sin ensamhet och ställt upp skyltdockor på de platser han besöker frekvent. Han pratar också med sin hund och vad märkligare är, hunden verkar förstå honom fullt ut. Jag tycker det är intressant att se vilken galghumor han utvecklat under de ensamma åren mitt i stan och han skämtar ofta med både skyltdockorna och sin hund om situationen han har hamnat i.

Jag gillar också att han, i stora delar av filmen, har samma fiende. Någon slags extra intelligent version av de nedsmittande människorna. Jag skulle inte vilja gå så långt som att kalla dem för zombies, men likheterna är slående. Jämför till exempel med några av de modernaste zombiefilmerna; Land of the Dead, 28 Days/Weeks Later och du kommer att hitta många likheter. Varelserna är uppenbart datorgenererade vid många tillfällen men funkar ganska bra ändå, kanske beroende på att man har gett den där enskilda ärkefienden lite mer personlighet än vad som är brukligt.

Specialutgåvan, som recensionen avser, innehåller två versioner av filmen som skiljer sig avsevärt åt. Jämför man sluten är jag faktiskt inte helt nöjd med något av dem, det finns element i dem bägge som jag skulle vilja ha med. I det alternativa slutet får man till exempel helt klart för sig varför ärkefientligheten uppstår med den där überzombin, medan det vanliga slutet bjuder på en mer logisk förklaring till filmens titel.

Recension: Eden Log – 2007

En man vaknar upp i en grotta utan några som helst minnen av vem han är eller varför han befinner sig där. Det enda han vet är att han är instängd och måste ta sig ut! Ungefär så kan man beskriva den här framtidsvisionen av ett postapokalyptiskt samhälle. Överlag tycker jag att den blir tämligen svårförstådd och efter hand blir den också segare och segare ju närmare slutet man kommer. Man har helt enkelt missat att göra det lite spännande och heller inte lagt in några element som får oss att fundera på något. Vissa teorier formar man väl i tanken men det blir helt enkelt inte intressant nog att lägga ner möda på att fundera ut någon lösning. Det är synd för filmens inledning är stark och så länge man egentligen inte vet någonting är den ganska intressant. På slutet blir det varken hackat eller malet och renderar mest i en enda stor gäspning.

4/10

Recension: Mutants

Det här är väl egentligen en blandning av postapokalyps, virus och zombie nästan. Jag vill inte påstå att den lyckas speciellt bra med någotdera och man har lyckats göra den kollosalt ointressant om man ska vara helt ärlig. Skådespeleri och annat kan man väl inte klaga på egentligen även om jag kan konstatera problematiken kring att bedöma trovärdigheten i replikernas framförande av ett språk man inte behärskar, i det här fallet franska. Undan för undan blir den väl något bättre och framåt slutet när tempot trappas upp ganska rejält blir det som bäst med på det hela taget en ganska stor besvikelse av en film som faktiskt hade ganska stor potential. 

4/10

20 Years After - 2008 - Postapokalyps..

I en postapokalyptisk värld sänder Michael ut radiotransmissioner tills den dag han får påhälsning av en främling som påstår sig ha hört även en annan röst i etern, tillsammans ger de sig ut för att finna den främmande rösten. Samtidigt ger sig en gravid kvinna, den första sedan tjugo år, och hennes mamma ut efter att söka upp andra människor. Det finns också en tredje gruppering som vill komma åt den havande kvinnans barn för sina egna syften och slutligen sammanstrålas deras stigar. Så kan man nog beskriva den här filmens handling tror jag. Det handlar alltså om postapokalyps och människorna lever i skyddade byggnader, under jorden, i grottor och liknande. Det finns vissa motsättningar mellan de olika grupperingarna men för det mesta är det helt förvirrande. Det finns ingen tydlighet i motiven bakom någon av karaktärerna egentligen och även om filmen egentligen inte är dålig på något sätt blir den en smula seg och meningslös. Just det, omotiverade karaktärer är en bra beskrivning å den här filmens största problem! I filmen slutplädering, eller vad man ska kalla det finns det någon form av poäng, det ska erkännas, men vägen dit är så lång och så seg att det inte är säkert att man ens orkar bry sig om den. 

4/10

Recension: Solos aka Decendants – 2008

En postapokalyptisk rulle får man väl säga. Jorden är förstörd och eftersom endast ett fåtal platser är näringsrika nog att odla gröda har människan krigat med varandra om dem. Numera lever de under kupoler eftersom luften är smittsam och endast ett par sekunder räcker för att man ska förvandlas till en av de smittande. Vi får följa en flicka som tillhör den nya ”rasen”. Hon har märken på halsen och är immun mot smittan. De infekterade rör heller inte och det finns ett fåtal barn som henne. De står mellan infektionen och myndigheterna som sanerar området genom att likvidera alla smittade människor.

Intressanta premisser måhända men med ett utförande som verkligen inte gav mersmak. Låt vara att bildkompositionerna är snygga, frånsett allt det sepiabruna kanske, och att själva sminkeffekterna är riktigt bra. Handlingen känns helt meningslös och när filmen är slut tänker man: jaha? Den gav mig faktiskt ingenting och jagförstår heller inte riktigt vad det är man vill ha sagt med filmen. Fast det är ju i och för sig inte säkert att det finns någon sensmoral eller liknande heller.

Filmen är kort, ca 70 minuter och det är nog tur det för maken till ointressant film har jag inte sett på länge.

3/10

Recension: The Blood of Heroes aka Salute of the Jugger - 1990

The Blood of Heroes

Aka Salute of the Jugger

Regi: David Webb Peoples

1990

Action

En futuristisk film som kanske utspelar sig efter undergången, atomkriget eller den stora naturkatastrofen. Landskapen är i alla fall öde och det enda som tycks hålla folket vid liv är spelet. Spelet där det gäller att sätta ett hundkranium på en pinne för att vinna. Det är ett mycket brutalt spel som kanske närmast kan liknas vid någon form av rugby, mycket kroppskontakt och svåra skador är vanliga. T o m dödsfall inträffar emellanåt i de tuffa matcherna.

Filmen fokuserar sig på Sallow (Rutger Hauer), en mystisk spelare som bär ligans tatuering. I ligan får bara de allra bästa spela och de har förmåner som det vanliga folket bara kunnat drömma om. En som drömmer om just detta är Kidda (Joan Chen) som förföljer Sallow lag och när en av lagmedlemmarna blir skadad försöker hon ta hans plats. Hon drivs hela tiden av ära och berömmelse och det smittar av sig på de övriga lagmedlemmarna. Efter lång tid går Sallow till slut med på att utmana ligans lag.

Att framställa samhället som man har gjort här med några få som lever i lyx och överflöd medan folket i princip svälter är väl egentligen inget ovanligt. Jag tycker att det här är en av de bästa och definitivt en av de mest underskattade skildringarna av det. Kanske försöker man sig på att göra ett politiskt inlägg apropå en fascistiskt samhällstopp eller så är det bara ett sätt att skildra rädslan för ett möjligt framtidsscenario.

Man kan så klart koppla bort allt det där och bara se filmen som en underhållande actionfilm. Den politiska maktstrukturen är inte helt självklar och en del referenser som känns väldigt intressanta utforskas tyvärr inte alls. Kanske ska man se filmen som en del av den amerikanska drömmen. D v s att om man bara jobbar tillräckligt hårt och viljan verkligen finns kan man uppnå vad som helst. Ära och berömmelse, pengar och framgång.

Recension: The Road

Det här en av de filmer som jag på senare tid bollat upp till högst förväntningar på senaste tiden. Det gör också att det här blir en av de filmer som jag blivit mest besviken på under samma tidsrymd. Det innebär egentligen inte att filmen är dålig på något sätt, för skådespeleri och budskap är helt klart över genomsnittsnivån och filmen är också stilistiskt utförd och trovärdig nästan helt igenom. Det finns några scener när ruiner och liknande verkligen ser uppbyggda ut a la Full Metal Jacket och inte som raserade fastighetsspillror eller liknande men dessa går att ignorera. Jag mådde dock inte så dåligt av filmens postapokalyptiska kontext som jag hade förväntat mig och det tycker jag man ska göra av en film som tar sig själv på så stort allvar som jag finner att den här filmen gör. Det handlar inte om någon obskyr subgenre (postapokalyps) från det glada 70- eller 80-talet utan om en seriöst menad film som inte bara är ute efter att exploatera temat. Några överraskningar bjuds man dock inte på och det är väl ganska tydligt ungefär vad som kommer att hända redan från början. Det finns en tydlig nedåtgående spiral som förstärks allt mer medan hoppet försvinner för karaktärerna. Samtidigt finns det en medmänsklig faktor som känns uppfriskande och som gör att man någonstans i bakhuvudet kan förutsätta att det inte är slutet vi ser utan att det faktiskt finns möjligheter att kämpa vidare, bygga upp på nytt och, faktiskt, inte ge upp hoppet! 

6/10

America 3000 - 1986 - Post apokalypse!

America 3000

Regi: David Engelbach

1986

Action / Äventyr / Sci-Fi

Skrivet av: Linda Snöberg

I Colorado, 900 år efter ett kärnvapenskrig i USA, är vi tillbaka till stenåldern. Amazonkvinnan Vena (Laurene Landon) leder stammen, männen är stumma eller hålls som slavar, leksaker och som befruktningsmaskiner (Där mannen klär upp sig i en speciell utstyrsel och gör en fastbunden kvinna gravid) eller lever som vilda djur. Bara Korvis (Chuck Wagner) och hans vän Gruss (William Wallace) är intelligenta nog att rymma och bildar sin egen stam. Korvis som blir ledaren i den manliga stammen snubblar på en hemlighet som kan vändas till mannens fördel, eller att ena dem med kvinnorna. Kommer de att kunna lära kvinnorna att man kan älska män och inte bara utnyttja dem till vad man vill?

Vet inte riktigt vad jag ska säga om detta. Det är uppenbart att man inte ska ta filmen på allvar. Den är rätt så dum om jag får säga det själv och du kan t.o.m. bli frestad att stänga av, men ge den en chans ändå. Det är sparsamt med handling, men de låter inte filmen bli seg för det, filmen fortsätter i sin egen takt ända tills den blir rätt meningslös faktiskt. Det är mycket som bara skriker FEL i den här filmen. Eftersom det var 900 år efter det att tredje världskriget hade brutit ut, tyckte jag allt att det var lite konstigt att ALLA led av 80 talets frisyrer. Alla kvinnorna utom en gammal tant ser ut som om de vore direkt hämtade från Playboy, med ton av hårspray och smink och inte speciellt bra skådisar heller.

En del underbara repliker finns det dock: När Korvis hittar bunkern och möts av ett meddelande som var ägnat åt Presidenten, ”ingen bad om det här kriget, men jävlar, det är Presidenten, vi vann kriget”! När Korvis visar den kvinnliga ledaren runt och hon sträcker sig efter fjärrkontrollen, säger han med en urusel ton: ”försiktigt! Vi vill ju inte förstöra världen”

Den har också en charmig händelse (När den kvinnliga ledaren upptäcker för första gången vad en ”man” är för något). Rolig händelse: Ledaren rider ut klädd en glittrande gul radioaktiv kostym bärandes på en bandspelare som är 900 år gammal och spelar metal, konstigt. Även en del slutscener är faktiskt riktigt bra, visar efterdyningar av en förödande kamp, fält med skräpiga lik och det har en överraskande effekt.

Filmen har gjorts med schvung, alla verkar verkligen ha kastat sig själva rakt in i filmen och de förstår att detta inte är så svårt som att utföra en hjärnoperation och inte heller är det borta med vinden de ska spela in. Allt du ser i filmen är gjort med den bästa an intentioner, men utan talang.

Chuck Wagner som man tidigare har sett i Automan som gick som serie 1983, har inte precis haft någon fortsatt lycka i filmbranschen. Laurene Landon är också hon en skådis som inte har direkt fortsatt i filmens värld, hon hade dock en roll i Maniac cop och Maniac cop 2, men därefter är det inte så mycket liv runt henne.

Filmen är rätt så dum, banal, platt och bedrövlig, men jag lockas av att se den ändå.

2019: After the Fall of New York - 1983 - klassisk postapokalyps!

2019: After the Fall of New York

Regi: Sergio Martino

1983
Action/Sci-Fi

Efter det stora kärnvapenkriget växer två olika grupperingar fram. De onskefulla Eurakerna och den revolutionära federationen. Men ingen av dessa grupper skyr egentligen några medel för att nå sitt mål och för att säkra sin egen överlevnad. Mänskligheten är steril och dömd till undergång men det ryktas att det fortfarande finns en kvinna kvar som är fertil. Hon hålls gömd långt inne i ruinerna av det som en gång var New York. Legosoldaten Parsifal (Michael Sopkiw) ställs inför ett ultimatum av federationen – hämta henne eller dö! Till sin hjälp får han med sig medhjälpare som tycks ha övermänsklig styrka och färdigheter som kommer väl till pass under det svåra uppdraget. De har alla emot sig, både Eurakerna och de lokala mutanter som anser området vara deras. Åtminstone till de får hjälp av Big Ape (George Eastman).

På något sätt känns den här filmen både som en samling klyschor och som en film som sätter normen för andra att följa. Med klyschor syftar jag förstås på alla de ingredienser som bara måste finnas med i en film av det här slaget – en gruppering som anser sig vara herrefolket där tankarna lätt kan skena iväg mot nazistiska eller fascistoida metaforer. Vi har också ett antal grupperingar som är muterade på ett eller annat sätt och filmen skulle inte klara sig utan någon av dessa stereotyper. Det ska bara vara med, annars blir det inte bra och/eller underhållande! Detta innebär förstås att filmen blir normsättande också. Jag har ingen aning om var på tidslinjen den här ligger jämför med andra filmer av samma slag men jag gillar att den kom till ungefär samtidigt med ett kluster av andra filmer.

Den är förvånansvärt välgjord även om det ser ut som byggmodeller emellanåt, något som är lätt att förlåta med tanke på filmens ålder och dess sannolikt låga budget. Handlingen i sig är väl heller inte revolutionerande men klart tilltalande och man behöver helt enkelt inte göra det mycket märkligare än så för att det ska tilltala – och rent av att fascinera! Det gäller att rädda mänsklighetens fortsatta existens och personliga uppoffringar som måste göras för att uppnå målet. Båda sidorna av de överlevande tycker sig förstås har rätt till den sista fertila kvinnan på jorden för att kunna föra vidare sina gener och på så sätt få ett övertag över de andra.

Karaktärerna är helt klockrena, de kanske inte spelas med total trovärdighet i alla nanosekunder av filmens längd, men fullt tillräckligt för att det här ska bli en synnerligen underhållande film. George Eastmans korta inhopp som Big Ape är klart underhållande och passar honom som handen i handsken, han är fullständigt briljant och sminkeffekterna tvärs igenom hela filmen är också mycket bra!

Framtidsskildringar, eller spekulationer som man naturligtvis måste kalla dem för, är alltid lika intressanta även som det inte behöver innebära postapokalyps och dystopiska samhällsstrukturer som här, men jag antar att vi får skylla den här typen av historier på George Orwell och hans 1984 i alla fall när det gäller de dystopiska delarna. Postapokalypsen kommer väl kanske från människans egen rädsla om hur det skulle vara om någon slutligen gjorde slag i saken och verkställde sina hot om angrepp. Möjligen är det ett minne blott om några generationer när det kalla kriget glömts bort helt och hållet, men vi är inte där än och i synnerhet inte när den här filmen såg dagens ljus! Jag gillar den och jag rekommenderar den verkligen till alla fans av genren och till alla som just börjat upptäcka charmen med de här filmerna, eller för den delen till alla som vill vidga sina vyer och utöka sina referensramar med mer än bara hollywoodproduktioner!

Sick

Det här är tydligen en postapokalyptisk skräckfilm. Jag ser mycket fram emot den och kommer att leverera mitt omdöme om sin i sinom tid. För den som är intresserad finns det mer matnyttigt att hämta här:
http://sicksurvivethenight.com/ och här: http://sicksurvivethenight.blogspot.com/
Eller varför inte kolla in facebooksidan?
https://www.facebook.com/pages/SICK-Survive-The-Night/103764249713806

The Walking Dead

Det här är en TV-serie skapad och/eller utvecklad av Frank Darabont som väl främst har gjort sig känd för att ha regisserat två av de absolut mest populära Stephen King adaptionerna – The Green Mile och The Shawshank Redemption. Han gjorde även The Mist härom året som många verkar gilla oerhört mycket. Hur som helst så handlar det förstås, såsom titeln insinuerar om zombies, de döda går omkring och söker efter föda. Vad skulle vara bättre än människokött? Och man ska passa sig för att bli biten, då blir man själv infekterad och blir säkert som amen i kyrkan förvandlad till en zombie inom bara några ögonblick. Inget nytt så långt alltså.

Men som TV-serie måste jag säga att det är oerhört välgjord, åtminstone den första säsongen som består av sex avsnitt. Det är utmärkta makeupeffekter och skådespelarna är inte så pjåkiga heller. Jag kan väl tycka att det är lite för lite zombies för att kalla det för en zombieserie även om det i vissa scener väller fram horder av dem. De är aggressiva och snabba och skulle det vara verklighet skulle man förmodligen inte överleva 2 minuter.

Men ett antal människor överlever mot alla odds och överlever dessutom flera överfall och andra problem, vilket gör det här mer till en serie om överlevnad än om de odöda som dyker upp i någon scen då och då. Jag skulle alltså snarare kategorisera det här som postapokalyps än som zombieserie även om det finns ingredienser från den mytologin också. Det är intreiger inom den överlevande gruppen precis så som det ska vara i en postapokalypsfilm, eller för den delen i de klassiska zombiefilmerna också förresten. Se bara på Romeros klassiker, Night of the Living Dead, Dawn of the Dead och Day of the Dead. Detta var filmer som satte standarden för senare filmer i zombiegenren.

Men det jag vill komma till är inte vad serien bör rubriceras som, den kan ha kvaliteter oavsett vad man väljer att kalla den för. Jag skulle dock velat att det var lite mer tempo i den och att det antingen hände lite mer eller var lite mer spännande. Det är helt klart en ok serie men kanske inte så överdådigt genialisk som jag har sett folk kalla den för. Min psikt är nog lite mer nyanserad. Jättebra effekter som sagt, med den kunde nog ha kännat på ett lite annorlunda manus, lite snabbare, lite mer av det goda!

Katastrofer och postapokalyps

Jag satt och tänkte på det här med förödelse för ett tag sedan, på film alltså! Om hur vanligt det är att Frihetsgudinnan får symbolisera en förlorad civilisation. Jag förstår ju att det är ett känt byggnadsverk som de allra flesta känner till men den har ändå en ganska stor överrepresentation jämfört med andra internationellt kända konstruktioner – Eifeltornet, lutande tornet i Pisa, Taj Mahal etc. Självklart är det vanligast i amerikanska produktioner och det är väl det som är själva kärnan kanske, att det är ett angrepp på den amerikanska nationen snarare än världens undergång? Roland Emmerich brukar ju förstöra Vita Huset i många av sina filmer, ett par av dem i alla fall, och det kan jag väl tycka är mer i linje med denna filosofi egentligen.

Jag vet inte heller hur det började men det vore säkerligen intressant att forska i. Jag ställer här mitt hopp lite grand till Er kära läsare. Er kunskap är vital i sådana här sammanhang och jag vet inget bättre än att få tips om vad man bör undersöka. Planet of the Apes (1968) är förmodligen den första och mest kända av de här filmerna, åtminstone som jag känner till och kommer att tänka på i skrivandets stund. Det finns många andra också. Kanske är det förresten så att det inte är Frihetsgudinnan i sig som är viktig utan snarare New York förstörelse och att denna staty får symbolisera staden? Ja, vem vet…

Carriers

Carriers – Post-apokalyptiska filmer är alltid av intresse för undertecknad och här är en film som utspelar sig efter att en stor epidemisk katastrof inträffat och decimerat jordens befolkning till ett fåtal. Det handlar alltså inte om förödelse på grund av kärnvapenkrig och liknande, vilket förstås betyder att landskapen och husen är i stort sett orörda. Visst finns det tecken på plundring och liknande, men vi pratar alltså inte om ruiner. Mitt i allt detta får vi möta ett brödrapar med flickvänner som åker runt för att undvika den dödliga smittan. Det finns utrymme för sentimentalitet och en del scener är riktigt rörande samtidigt som det finns några scener som är riktigt spännande! Tyvärr blir det på det hela taget en ganska meningslös film som inte ger någonting egentligen. Den borde ha kunnat leverera mer helt enkelt! – 5/10


Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

9 - 2009 - Animerad film med paralleller till Nazi-Tyskland

Animerad film med ett ganska vuxet tema, inte för att den känn särskilt olämplig för barn, men det är nog humor och tragik som kräver en vuxens erfarenhet för att fungera fullt ut. Storyn är inte unik på något sätt, man skulle väl nästan kunna applicera vilken postapokalyptisk rulle som helst i den här grunden, skillnaden är animationen och att det handlar om några dockor som överlevt det stora kriget mellan människa och maskin. Överlag tycker jag att det är en ganska grund handling men det hela räddas av filmen charm. Det finns en hel del referenser till ett totalitärt samhälle och jag kommer personligen att tänka på nazityskland när jag ser den. Det finns, låt oss säga, vissa symboler som påminner om andra symboler om ni förstår vad jag menar. Rösterna består av idel kändisar, Elijah Wood, Christopher Plummer, Crispin Glover, Jennifer Connelly och Martin Landau är väl åtminstone värda att nämna. I slutändan tycker jag dock att man blir lite snuvad på konfekten, det blir lite för lätt och lite för mycket yta i förhållande till innehållet, vilket förstås måste dra ner betyget. – 5/10

Köp den på CDON

Blindness - 2008 - Ingen sensmoral eller kontenta...

Jag förstår inte riktigt poängen med den här filmen, för det känns som om det borde ligga någon sensmoral eller kontenta gömd någonstans. Gör det inte det blir filmen än mer meningslös eftersom den idogt brister i logiken. Skådespelarinsatserna är inte urusla, men ingen är särskilt trovärdig som blind och det drar ju ner intrycket en hel del. Miljöerna är däremot bra även om man gärna skulle ha velat ha lite mer kött på benen orsakerna till at det ser ut som det gör. Det är förödelse överallt vilket naturligtvis kan relateras till människornas sjukdomstillstånd men man kan fråga sig varför regeringen sköter saken på det sätt som de gör? Allt som allt för många lösa trådar, och trådar som inte är särskilt intressanta att filosofera kring i efterhand heller, annars hade det nog kunnat funka. – 5/10