27 Sekundmeter snö – 2006 – Insnöad mordgåta

Det tog inte särskilt många sekunder innan jag fattade att jag skulle störa mig på den styltade dialogen i 3 timmar. Dialogen är verkligen under all kritik om man räknar naturligt framförd dialog som något positivt. Det finns ingenting som är naturligt med hur skådespelarna levererar sina repliker och jag kan inte tro annat än att det är meningen att det ska låta som teatersvenska. Det är den enda möjligheten jag kan se. Alla andra alternativ låter befängda för mig. I alla andra fall borde man ha upptäckt sitt misstag som regissör och rättat till fadäsen.

Manuset, själva storyn, känns också tämligen teaterinspirerad. Någonstans om omslaget till filmen görs jämförelser till en mordgåta signerad Agatha Christie och det är kanske inte så dum jämförelse. Det är i princip vad det går ut på. Ett antal personer samlas i en stuga medan snös yr utanför. Snart blir en av dem mördad och alla är egentligen misstänkta för dådet. Alla har haft möjlighet och alla har haft motiv. Låter det som Agatha Christie? Klart att det gör! Det finns till och med möjlighet att läsa in en Miss Marple i det hela. Om man vill alltså.

Det är dock ganska krystat och jag antar att man försöker att utveckla karaktärerna och göra dem tredimensionella. Dock lyckas man inte med detta och det blir egentligen bara pannkaka av alltihop. Visserligen klarar skådespelarna av att leverera känslor emellanåt. Men på det hela taget går det inte att ta på allvar. Jag räknade ut vem mördaren var några minuter efter mordet och fick lida mig igenom den ena anklagelsen efter den andra från i princip alla karaktärerna mot de övriga. Det blev lite för mycket för min smak.

Eftersom det är en miniserie i två delar är längden onödiga 3 timmar. Man hade kunnat korta detta betydligt då jag finner en hel massa onödigt dravel längs vägen mot målet. Speciellt som att mördarens identitet inte kom som en överraskning för mig. Dock vill jag påstå att kostymerna är snygga och tidstypiska för handlingen som utspelas i en svunnen tid. Det är svårt att säga en exakt tid men jag gissar på tidigt 1900-tal. Det finns saker som tyder på detta.

Den som vill se en svensk korsning av Agatha Christie och italiensk giallo (dock utan blodiga mordsekvenser) bör se den här. Den som vill se kvalitativ underhållning med naturligt framförd dialog bör undvika den som pesten.

4/10

Young Playthings – 1972 – en gunghäst med två fallosar

Ingenstans gör man anspråk på att det skulle vara frågan om en speciellt kvalitativ utgåva rent bildmässigt. Det har förstås sin förklaring när filmen i fråga är ultra-rare och man har fått plocka delar från VHS-kopior för att få en så komplett version som möjligt. För min del skulle jag säga att det är bättre att få se filmen i en kass version, an att inte få se den alls. Därigenom har Klubb Super 8 åter igen gjort en kulturgärning!

Själva filmen i sig ger mig inte så mycket däremot. Den är definitivt en erotisk betraktelse med lite för osammanhängande för min del. Jag fattar heller inte för mitt liv varför man har, om man nu ska göra ett engelsk ljudspår, använt svenskklingande namn som Gunilla, Janne, Anita och Britt. Borde man inte ha tagit sig den tiden att byta ut dessa mot något lämpligare?

Men Christina Lindberg är vacker som vanligt och det får väl räknas som en tillgång. Det saknas inte heller annan kvinnlig fägring och tämligen uppfinningsrika karaktärer. Delvis är filmen lite som ett teaterstycke. Man är vitsminkade och man har innovativa sexleksaker till sin hjälp. Bland annat en gunghäst med två fallosar så drottningarna i de båda rikena kan sitta på samma tron.

Men jag har som sagt svårt att hålla fokus. Kanske beror det mer på mig än filmen. Kanske inte. Jag tror att det är en rulle som lämpar sig bäst för komplettister. Om det sen är av Joe Sarnos filmer eller Christina Lindbergs, det kan vi väl låta vara osagt. Att sätta ett definitivt betyg känns lite orättvist men eftersom jag ändå sätter ut ett numera ska jag göra ett försök.

Summering: I den här typen av film betyder ändå den kvinnliga fägringen en hel del. Det är liksom grunden i det hela på något sätt. Handlingen är delvis riktigt underhållande även om den i mångt och mycket är obegriplig. Skådespeleriet är oväntat bra men det engelska uttalet är som vanligt under all kritik. Vad får man ut av det här då?

4/10

The Legend of Hercules – 2014 – Ett stort sakfel!

Först och främst lider filmen av ett stort sakfel. Det är ganska vanligt i filmer som behandlar den mytologiska figuren Herkules. Saken är nämligen att man rör ihop mytologierna med varandra. I den här filmen är Herkules grek vilket, enligt grekisk mytologi skulle innebära att hans namn var Herakles. Och eftersom Zeus och Hera nämns vid namn flera gånger är det grekisk mytologi det handlar om. I romersk mytologi hette hjälten däremot Herkules och Zeus gick under namnet Jupiter.

Är det verkligen Herkules? Jag skulle kunna svära på att jag har sett den här
scenen i en film om Simson.

Förutom det känns det redan innan jag hunnit börja skriva, som att jag kommer att haspla ur mig en hel del kritik mot filmen. Det är nämligen inte någon bra film i något som helst avseende. Manuset är tramsigt och slarvigt skrivet. Det är klichéer staplade på varandra och i dialogerna är under all kritik. Det enda som egentligen kan ses som positivt är väl några actionscener. Det är inget som borde fungera egentligen och det känns inte som att det passar in i filmens övriga kontext. Så även om somliga scener är lite speciellt utformade, på bästa Matrix-manér, tillför det inte mer till helheten än tillfällig förströelse. Jag gillar inte det här alls.

Man kan väl inte begära att mytologiska filmer ska vara historiskt [sic] korrekta. Men lite mer substans än så här kan man väl förvänta sig. Det finns någon enstaka händelse som stämmer in i någon form av mytologisk korrekthet men de är lätt räknade. Vidare finns det scener som ser så fejkade ut att man kunde tro att filmen hade sitt ursprung bland 60-talets monsterfilmer. Här är det dock frågan om CGI till skillnad från de konventionella effekter som fordom nyttjades av filmmakarna.

Ibland är det bra att ha hjälp av pappa Zeus blixtar.

Hade jag läst på lite innan jag såg filmen hade jag väl kunnat räkna ut ungefär vart det skulle barka. Renny Harlin, som står för regin, har väl gjort ungefär en film som jag tycker är bra. Resten är mer eller mindre skit. Lite överdriver jag förstås och jag har full respekt för de som gillar hans filmskapande, jag gör det inte och tycker mest han är en klåpare i sina försök. Dessutom suger de flesta av skådespelarna…

Men, det är som sagt en snygg film emellanåt och de får väl ha nån liten extrapoäng för det när det är dags att betygsätta.

4/10

Bilder: © 2013 Hercules Productions, Inc. Artwork & Supplementary Materials © 2014 Summit Entertainment, LLC. All Rights Reserved.

Jack the Giant Killer - 2013 - Galenskaper från dårhuset

Dårhuset - The Asylum - har gjort det igen! Man har tagit en nyare storfilm och gjort en helt egen grej av det. Lite komiskt kan man tycka att det inte finns en enda jätte i filmen. De är nämligen redan döda när vi kommer in i handlingen. Det som däremot finns är humor. Jag skulle ljuga om jag trodde att allt är avsiktligt, men en stor portion självdistans är det onekligen frågan om.

Det finns ett par underbara scener med något som närmast måste anses vara urtidsödlor. Man måste vara på det klara med att landet som Jack hamnar i efter att han har klättrat upp för bönstjälken är helt annorlunda jämfört med vår värld. Det är en sagovärld där det finns en ond drottning som inget hellre vill än att ta makten över värden ''där nere''. Fast när filmen börjar närma sig sitt slut upptäcker man att det inte riktigt är så enkelt.

Det finns ett par riktigt fantastiskt stereotypiska roller som är omåttligt underhållande. Jag tänker främst på den piprökande översten. Han är helt fantastisk. Om det där inte är en drift med klichéer så vet jag inte vad. 

Överlag är jag dock besviken. Jag hade förväntat mig en mer trogen tolkning av sagan. Jag har absolut inget emot att man tar ut svängarna, tvärtom så välkomnar jag det, men jag skulle ha velat känna igen mig mer i storyn.

4/10

The Expedables 3 – 2014 – Idel stora namn

Tja, vad ska man säga om det här då? Har vi inte redan sett allt som den här filmen har att erbjuda? Den enkla sanningen och svaret på den frågan är förstås JA! Låt vara att man här har lyckats få med Harrison Ford och Mel Gibson i rollistan. De sköter sig precis lika bra som man kan förvänta sig. Det gör också Wesley Snipes som också är med. Övriga roller besätts som vanligt av Sylvester Stallone, Jason Staham, Dolph Lundgren, Jet Li och Arnold Schwarzenegger. Bruce Willis återfinns däremot inte såsom han har gjort i de två tidigare filmerna. Jag har egentligen ingen åsikt om det. Det är Harrison Ford som har tagit över funktionen och det funkar för mig.

Alltså idel stora namn men det har vi ju å andra sidan vant oss vid sedan de två tidigare filmerna. Bara stora namn gör ju som bekant ingen film, det krävs någon form av handling och eftersom det här är en högexplosiv actionfilm behövs det också tilltalande actioneffekter, explosioner och massor av skjutvapen.

För min del fallerar filmen på alla plan utom just kända namn i rollistan. Det är en ganska tråkig story, skådespelarna känns ganska trötta och det exploderar på tok för mycket för att det ska vara underhållande att se på. Bara action för dess egen skull är inget jag förespråkar.

I enkelhet handlar det om att gänget, som förstås är ute på uppdrag stöter på Conrad Stonebanks som spelas av Mel Gibson. Snart står det klart att det är skurkarnas skurk och att det dessutom finns en historia mellan honom och ledaren för gänget, Barney Ross (Stallone). Riktigt vad kommer förstås inte fram förrän senare men det är inte alltför svårt att räkna ut hur det ligger till. Överhuvudtaget är det en ganska förutsägbar film, även med actionfilmsmått mätt.

Hur som helst ska Barney ge sig efter skurken och skaffar för det personliga uppdragets skull nu personal. Låt oss säga att det inte går helt smärtfritt. Han kommer att behöva all hjälp han kan få och under tiden smäller det omkring honom. Vi kan alla räkna ut hur det kommer att gå…

Överlag en ganska trött film alltså. Det smäller och exploderar men det räcker inte. Historien är tråkig och karaktärerna får inget utrymme att jobba på klichékomiken heller.

4/10

House of Clocks – 1989 – en film av Lucio Fulci

Vid ett flertal tillfällen har jag konstaterat att ”det här måste vara Lucio Fulcis bästa film”. Det betyder förstås att jag inte har sett tillräckligt av hans filmer än. Detta måste göras någonting åt och på den vägen är det. Då och då tar jag tillfället i akt och lägger en film som jag inte har sett i referensramen, så även med denna.

Versionen jag såg var dubbad till engelska så jag tar förstås med den upplevelsen i min bedömning. Och faktum är att vissa av röstskådisarna gjorde upplevelsen fasansfull! Det var repliker som levererades med en sådan avsaknad på inlevelse att jag inte tror att jag varit med om något liknande förr. Det var faktiskt helt makabert!

Och filmen i sig kan också sägas vara makaber. Det är ju trots allt en film av mannen som fått epitetet ”the Godfather of Gore” i Europa. Jämförelsen med den amerikanska motsvarigheten – HG Lewis, känns onödig då den senares filmer mest är en studie i så mycket äckel som möjligt utan den finess som kan tillskrivas Lucio Fulci. Finessen kan heller inte sägas vara begränsad till blodiga effekter, det är faktiskt en riktigt spännande film trots att det har så stora problem med skådespeleriet/dubbningen. Det är svårt att bedöma vad som är skådespelarna och vad som är röstskådisarnas ”fel”. Huruvida Lucio Fulci var en personinstruktör att räkna med eller inte vet jag inte men jag har inte fått den uppfattningen.

Men det är som sagt spännande och det är verkligen inte helt självklart hur handlingen kommer att utvecklas. Det är helt klart en styrka filmen har. Men det är ett tveeggat svärd. Det är också svårt att hänga med i vad som verkligen händer, betydelsen av händelserna. Liksom titeln anspelar på så är nämligen tiden en viktig ingrediens i händelseförloppet. Med det menar jag att det är en central del av handlingen. Det är nämligen så att när våldsverkarna, för det handlar om några ungdomar som bryter sig in hos ett äldre par, börjar klockan ticka baklänges. Vad som sedan händer – och återupplevs, är kanske inte helt logiskt alla gånger men det är en utmärkt idé! Orsak och verkan får en helt ny betydelse kan man säga.

House of Clocks gjordes efter Lucio Fulcis storhetstid och är dessutom en TV-produktion. Den har mycket som talar emot sig och den är lång ifrån perfekt men trots detta den så pass effektiv, det tycker jag är starkt. Så skulle man bara gå efter känslan filmen frambringar skulle betyget bli högt, tar man med allt runt omkring i beräkningen också blir det inte lika imponerande. Det sorgliga är att jag måste göra det då allt trots allt ingår i helheten.

4/10

The Ninja Misson – 1984 – Mats Helge Olssons mest (ö)kända film!

Det här är inte första gången jag ser Mats Helge Olssons mest (ö)kända film. Men det var några år sedan sist och så värst mycket minnen hade jag inte. De minnen jag har är dock inte särskilt positiva. Men vem är jag att lita på minnen från förr? Det är klart att jag fräschar upp minnet innan jag skrivet något. Att skriva direkt ur minnet, så gamla minnen dessutom, är ingenting att hålla på med.

Faktum är att det var en positiv överraskning att se om filmen. Det är mediokra skådespelare som bäst och det saknas tillräckligt tempo i filmen för att göra den riktigt intressant, men grundidén är faktiskt inte så dum. Inget unikt kanske men ändå något som tilltalar, trots att jag inte är särskilt förtjust i politiska thrillers. För det är egentligen en politisk thriller det är. En professor, som hittat något odefinierat i sina studier, något så viktigt att det kan äventyra världsfreden om det hamnar i fel händer, skall fritas från Ryssland. Han ska helt enkelt hoppa av. Det blir inte lika enkelt som man har tänkt och ryssarna lurar honom att tro att han numera befinner sig på säkert territorium i Sverige. Det är lite biljakter och lite skjutande här och där, helt enkelt lite action.

Detta håller på ungefär en timme innan det kan bli tal om något egentligt ”Ninja Mission”. För inte kan man låta professorn, som alltså har blivit lurad av ryssarna, sitta kvar och avslöja sina hemligheter för fienden. Man skickar helt enkelt in sina bästa killar – ninjorna! Det är inte mycket ”ninja” i filmen alls men framåt slutet blir det som sagt lite. Hur det går är tämligen självklart när man ser filmen men jag väljer ändå att inte avslöja för mycket.

Antagligen är det inte en film som tilltalar de som inte har actionfilmerna från 80-talet bland preferenserna. Jag tycker att det är rätt kul att se även om en del scener är smärtsamt långdragna och händelsefattiga. Mest ser jag den nog som ett tidsdokument över en tid när man med relativt små medel och en stor portion inspiration kunde producera actionfilmer i Sverige. Det ska vara Mats Helge till det!

4/10

In Search of Dracula – 1975 – Dokumentär/Mondo

Så länge jag kan minnas har jag varit fascinerad av den riktige Dracula. Alltså inte den karaktär som Bram Stoker skrev om och som var vampyr, utan den person som han delvis grundade sin roman på. Det lär nämligen vara en historisk figur, en härskare grym som få.

Jag hade hoppats på en riktigt ingående genomgång här men jag är besviken. Nästan genast börjar Christopher Lee, ett fantastiskt val av berättarröst, tala om de gamla legenderna i Östeuropa. Således börjar själva dokumentären med just det jag inte var intresserad av. Givetvis inser jag att det inte finns något annat sätt att ta sig an uppgiften. Först måste man förklara myten, sedan kan man gå in på riktig historik.

Jag vet inte om det har att göra med att filmen numera är över trettio år gammal men det känns inte som att den levererar något nytt. Kanske är undertecknad redan allt för kunnig i ämnet eller så griper dokumentären helt enkelt inte tag i mig. Bilder från gamla filmer ackompanjerar berättandet och under stundom undrar jag om inte bilderna tillhör något helt annat ämne egentligen. Detta skulle i så fall innebär att filmen förflyttas från dokumentärernas värld till Mondofilmen. Jag vet faktiskt inte. Det känns emellanåt som att man vill visa mer arkivbilder än vad man klara av. Jag är inte säker på att alla bilder verkligen föreställer det som man påstår.

Är man ute efter kunskap skulle jag nog hellre rekommendera ett bibliotek. Är man ute efter underhållande Mondo finns det också annat som är mer lämpat. Men vem kan då vara intresserad? För det första är det förstås en kulturskatt och för det andra är det alltid sevärt att se Christopher Lee som Dracula. För han agerar inte bara berättare, han tar också på sig rollen som Dracula och Vlad Tepes. Att klippa in scener från de Draculafilmer han har medverkat i känns väl inte så svårt förstås. Nä, jag är besviken. Jag hade förväntat mig mer!

4/10

Gravity – 2013 – Syrefattigt för Bullock och Clooney

Det finns onekligen en del nollgravitationsscener som är imponerande gjorda. Som vanligen när det gäller filmer där en eller två skådespelare befinner sig på i sort sett samma plats hela tiden så krävs det något extraordinärt för att det ska fungera. Här är det i stort sett Sandra Bullock som ska bära upp filmen tillsammans med George Clooney. Min kunskap om vad filmen skulle behandla grundades sig i princip på den effektiva trailer som jag tidigare hade sett, i övrigt hade jag ingen aning.

Under ett rutinuppdrag, Stones (Bullock) första och Kowalskis (Clooney) sista sker en katastrof som totalt kraschar deras enda sätt att ta sig hem igen. Eller i alla fall deras omedelbara möjlighet. Kowalski, som är erfaren har ett par ess i rockärmen om hur de ska komma hem, men tiden är knapp och syret håller på att ta slut för Stone.

Inget häpnadsväckande egentligen och som jag alltid är tydlig med kräver det något extra av filmen för att hålla intresset uppe. Jag tycker inte att den här filmen levererar det! Inledningen skulle kunna vara hur spännande som helst med levererar inte. Jag vet inte riktigt varför men man rycks aldrig med av de katastrofala händelserna. Själva grundpremisserna, ensam i den stora kalla tysta rymden borde rendera i rejält kalla kårar men gör det inte. I några få scener stiger spänningen en smula men på det hela taget är det synnerligen mediokert för att inte säga stereotypisk. Man kan räkna ut precis hur det kommer att gå utan att anstränga sig så väldeliga. Det blir helt enkelt trist och förutsägbart.

Jag ville verkligen gilla denna, men jag lyckades inte. Det fanns några snygga scener men det räcker inte. Jag hade även velat ha en historia som jag inte hade sett förr, oavsett om den utspelar sig i rymden eller inte. Miljön är egentligen inte det intressanta, den kan på sin höjd bringa lite extra krydda åt historien men aldrig ersätta den helt. För mig blev det här en stor besvikelse.

4/10

Oblivion – 2013 – Fantastiska vyer och miljöer!

Om man plockar isär en films alla beståndsdelar, vänder och vrider på dem för att undersöka allt in i minsta detalj. Om man sedan sätter ihop allt igen, med full förståelse för alla beståndsdelar, vad får man då? Kommer man att få ett resultat som motsvarar helheten? Blir resultatet kontaminerat med för mycket information? Det enkla svaret är: därom tvista de lärde!

Anledningen till att jag tar upp frågeställningen är att jag inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till den här filmen. Den lider av stora problem samtidigt som vissa delar av den är hur storslagna, pampiga och välgjorda som helst. Mitt i alltihop finns skådespelarna med Tom Cruise i centrum. Han gör ett utmärkt arbete liksom de andra som är inblandade gör. Mest tid framför kameran får förstås Tom Cruise som är filmens hjälte och möjligtvis även antihjälte. Minst tid, i förhållande till namnets status, får Morgan Freeman. Det är inte många repliker han har och hans roll är inte särskilt viktig heller. Morgan Freeman gör den på rutin och visst är det ett bra namn att kunna visa upp i rollistan. Det är ett namn som lockar mig i alla fall!

Det som är riktigt bra med filmen är alla effekter och framtidsvisioner. Allt som har med detta att göra är hur bra som helst. Handlingen i sig är som bäst medioker, åtminstone på det sätt som den berättas. Det är rörigt och skulle jag komma på ett fyndigt superlativ som prefix hade jag använt mig av det. Det är förbannat rörigt! Jag säger inte att man inte klurar ut vad som händer till slut men det är lite för mycket konspirationsteori för min del. Det mesta känns det som att vi redan har sett och själva postapokalypstemat känns mest tröttsamt. Allt detta beror säkerligen på att det är ett olidligt lågt tempo i filmen. Man kunde ha kostat på sig att avslöja något mer om den slutgiltiga lösningen för att åtminstone hålla teoretikerna vakna. De som vill finna en mening med filmen. Som det är nu känns det som att man mest väntar på att den ska ta slut så att vi äntligen får veta det som hemlighålls för oss.

Mest känns det som att man försöker att kopiera något som redan har gjorts även om jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är man försöker att återberätta. Resultatet blir en actionfylld science fiction rulle med ett så lågt berättartempo att man mest hoppas på att den ska ta slut snarast möjligt. Men effekterna är som sagt bra…

4/10