Killer Crocodile – 1989 – Den är stor, riktigt stor!

Det här är en helt fantastisk film, det råder ingen som helst tvekan om det! Stort tack till StudioS Entertainment som gjorde den tillgänglig! Den innehåller inga skådespelarinsatser som någonsin kommer att rendera i några utmärkelser. Låt vara att filmen är från sent 80-tal och att utmärkelser av det slaget sällan, eller aldrig, kommer retroaktivt. Ingen lifetime award för de inblandade i den här filmen alltså!

Men faktum är att jag tycker att skådespeleriet är klart mycket stabilare än vad jag hade väntat mig. Jag har också sett klart mycket sämre skapelser av djur i en djurskräckfilm! Det är inte så att det går att ta  någonting på allvar men det är kanske inte poängen heller. Åtminstone inte om man ser det i retrospektivet. Jag skrattade högt flera gånger när krokodilen uppenbarade sig. Den är stor, riktigt stor! Och hade det inte varit en krokodil och utspelat sig i träsket hade jag nästan trot att det var Jaws jag såg på. Det är helt klart en rip off av det klassiska temat. Till och med filmmusiken minner om det. Det är på intet sätt något negativt i det här fallet.

För till skillnad från en massa andra kloner och ripoffs har den en närvaro och ett underhållningsvärde utöver det vanliga. I grund och botten handlar det om några miljörättskämpar som av en händelse utforskar träsket. Där dumpar man givetvis radioaktivt avfall, vilket i sin tur gör att tillväxten av den här krokodilen är gigantisk! Naturligtvis är den legala lokala auktoriteten korrupt så det skriker om det och har inga som helst skrupler när det gäller att hemlighålla avfallshanteringen. Inte till en början i alla fall.

Det är en väldigt typisk handling, det ryms inget nytt under den. Men det spelar ingen roll. Eller det kanske är just därför den är så oerhört underhållande förresten? Jag gillar den här filmen skarpt! Visserligen är jag ett stort fan av djurskräckfilmer men med handen på hjärtat måste jag erkänna att jag tycker att många av dem trots allt är oerhört undermåliga. Den här är däremot fantastisk!

9/10

Ninja Academy – 1989 – The Octagon möter Polisskolan

Det här är en film som troligen bara kunde göras på 80-talet. Den är precis lagom tramsig för att vara underhållande. Det är förstås fortfarande en bagatell och inget som borde ha gått till historien. Det gjorde den ju inte heller. Kort sagt kan man säga att det är Polisskolan i repris men med ninjapremisser. Det finns också en blinkning till Chuck Norris filmen The Octagon att hitta. Det är nämligen så att filmen börjar med en tillbakablick där två kämpar – en väster- och österlänning, slåss om sin senseis gunst. Den vite mannen vinner kampen men inte mästarens gunst. Det är visserligen tvärtom i The Octagon men principen är den samma. Ovänskapen och rivaliteten står sig under de kommande åren.

Men glöm nu allt allvar(?) som the Octagon står för, det här är otvivelaktigt en komedi. Det är kanske inte uppenbart i den inledande tillbakablicken men snart står det klart att detta är fallet. En efter en lockas udda personligheter att delta i ninjaakademin. Till och med dessa kan sägas vara inspirerade av Polisskolan. Istället för en komisk kille (Michael Winslow) som gör ljud ifrån sig i alla möjliga och omöjliga situationer har vi här en pantomimkomiker. Vi har också en hemlig agent, en stridis och en mes förstås. Kort sagt, samma typ av personlighetsgalleri som i Polisskolan…

Filmen är klart underhållande, även om den inte borde vara det. Den är underhållande på ett dumt sätt kan man säga. Dumma komedier är ibland riktigt skojiga även om det talar emot allt förstånd att hävda det. Karaktärerna är förstås precis så träiga som man kan förvänta sig men det spelar ingen roll. Det är kul i alla fall.

Man ska dock vara på det klara med att det inte handlar om någon ninjafilm i vanlig bemärkelse. Det finns lite klassiska dräkter med och några enstaka scener, annars är det mest ”eleverna” som ska ta sig genom en hinderbana, härdas och känna tillhörighet. Och hör och häpna, när filmen är slut har samtliga utvecklas och klarar att samarbeta mot filmens stora skurk. Ingen överraskning där alltså…

6/10

House of Clocks – 1989 – en film av Lucio Fulci

Vid ett flertal tillfällen har jag konstaterat att ”det här måste vara Lucio Fulcis bästa film”. Det betyder förstås att jag inte har sett tillräckligt av hans filmer än. Detta måste göras någonting åt och på den vägen är det. Då och då tar jag tillfället i akt och lägger en film som jag inte har sett i referensramen, så även med denna.

Versionen jag såg var dubbad till engelska så jag tar förstås med den upplevelsen i min bedömning. Och faktum är att vissa av röstskådisarna gjorde upplevelsen fasansfull! Det var repliker som levererades med en sådan avsaknad på inlevelse att jag inte tror att jag varit med om något liknande förr. Det var faktiskt helt makabert!

Och filmen i sig kan också sägas vara makaber. Det är ju trots allt en film av mannen som fått epitetet ”the Godfather of Gore” i Europa. Jämförelsen med den amerikanska motsvarigheten – HG Lewis, känns onödig då den senares filmer mest är en studie i så mycket äckel som möjligt utan den finess som kan tillskrivas Lucio Fulci. Finessen kan heller inte sägas vara begränsad till blodiga effekter, det är faktiskt en riktigt spännande film trots att det har så stora problem med skådespeleriet/dubbningen. Det är svårt att bedöma vad som är skådespelarna och vad som är röstskådisarnas ”fel”. Huruvida Lucio Fulci var en personinstruktör att räkna med eller inte vet jag inte men jag har inte fått den uppfattningen.

Men det är som sagt spännande och det är verkligen inte helt självklart hur handlingen kommer att utvecklas. Det är helt klart en styrka filmen har. Men det är ett tveeggat svärd. Det är också svårt att hänga med i vad som verkligen händer, betydelsen av händelserna. Liksom titeln anspelar på så är nämligen tiden en viktig ingrediens i händelseförloppet. Med det menar jag att det är en central del av handlingen. Det är nämligen så att när våldsverkarna, för det handlar om några ungdomar som bryter sig in hos ett äldre par, börjar klockan ticka baklänges. Vad som sedan händer – och återupplevs, är kanske inte helt logiskt alla gånger men det är en utmärkt idé! Orsak och verkan får en helt ny betydelse kan man säga.

House of Clocks gjordes efter Lucio Fulcis storhetstid och är dessutom en TV-produktion. Den har mycket som talar emot sig och den är lång ifrån perfekt men trots detta den så pass effektiv, det tycker jag är starkt. Så skulle man bara gå efter känslan filmen frambringar skulle betyget bli högt, tar man med allt runt omkring i beräkningen också blir det inte lika imponerande. Det sorgliga är att jag måste göra det då allt trots allt ingår i helheten.

4/10

Laser Mission – 1989 – Brandon Lee och Ernest Borgnine

När jag först hörde talas om den här tänkte jag att det var en film av Mats Helge, inte för omslagets skull, bara för titeln. Jag vet inte varför, kanske är det en koppling till The Ninja Mission i titeln? Men å andra sidan lär det finnas mängder av filmer med ordet ”mission” i titeln som för den sakens skull inte får mig att tänka på Mats Helge. Kanske är det för att filmen är gjord i rätt tidsperiod? Jag vet helt enkelt inte så det kanske är dags att sluta spekulera?

Hur som helst upptäckte jag rätt snart att både Brandon Lee och Ernest Borgnine medverkar. Det måste borga för något tänkte jag. Nu har jag förvisso inte någon direkt koll på Brandon Lees filmkarriär. The Crow har jag förstås sett, filmen som blev hans sista, men mycket mer än så är det nog inte. I alla fall inte som har satt sig på minnet och det kan inte båda gott i så fall. Ernest Borgnine är med försvinnande lite men jag antar att man kunde sälja filmen lite extra med hans namn i rollistan. Ändå kretsar hela handlingen kring honom, mer eller mindre.

Han är tydligen någon sorts laserexpert och med en gigantisk diamant i handlingen vill både öst och väst ha tag i honom för att tillgodogöra sig hans hemligheter. Det blir lite action, en hel del action faktiskt och lite spänning. Inget över sig på något sätt. Faktum är att det snabbt blir ganska ointressant och Brandon Lee ser mest ut som en mycket ung Johnny Depp tycker jag (tänk 21 Jump Street). Han kommer förstås inte i närheten av skådespelartalang men det är en helt annan historia.

Överlag tycker jag att det här var en ganska trist historia som möjligen passar dem som måste se alla lågbudgeterade actionfilmer från 80-talet. Är man ute efter kvalitativ film för man hålla sig undan från den. Nostalgi möjligen men som underhållning? Njä…

3/10

Cannibal Women in the Avocado Jungle of Death – 1989

Det här är en film som jag haft på ”vill se” listan i många år. Kanske beror det på den fantastiska titeln, vad vet jag? Kanske beror det på att man inkluderat ordet ”Cannibal”. Hur som helst har jag inte hört mycket gott om filmen. Den ska inte alls motsvara förväntningarna hos dem i min bekantskapskrets som har sett den. Frågan är bara vilka förväntningar på en film med en sådan titel man bör ha?

För min egen del, efter att ha läst filmens synopsis, trodde jag att det var en film med kannibaltema. Jag förväntade mig amazonkvinnor och jag förväntade mig en hel del våld och en smula sleaze. Det handlar trots alls om hur de amerikanska myndigheterna får en framstående etnolog att söka efter en mytomspunnen stam – Pirayakvinnorn. Dessa lär enligt legenden äta upp sina män efter fullbordat samlag, likt den svarta änkan hos spindlarna.

Det som följer är absolut inte seriöst menat som jag trodde. Det hade på något sätt varit roligare om filmen hade varit allvarligt menad och fallerat på kalkonvärden. Fast det är en underhållande film ändå. Det är uppenbart en film menad som komedi, vilket jag inte hade räknat med, som driver med könsrollerna. Eller rättare sagt med de som till varje pris vill banda in könsrollsdebatten i alla frågor. Jämställdhet är förstås den rätta vägen men ibland kan det bli lite löjligt att debattera om det. Män och kvinnor är inte lika, så är det bara.

På något sätt finner jag det vara en drift med Indiana Jones filmerna. Det är i alla fall den typen av äventyr det bjuds på. Fast med tanke på humorn kanske Allan Quartermain-filmerna känns mer adekvata som jämförelse. Det är ibland lite på gränsen av för tramsigt när det gäller slappstick och sådana saker men jag tycker att karaktärerna funkar ganska bra trots allt. Shannon Tweed spelar det som får betraktas som huvudrollen, den intellektuella etnologen som visserligen är feminist men som inte vill utrota männen från mänskligheten och som inte har något intresse av att höja kvinnorna till en nivå över männen.

Med på sin expedition har hon Jim som spelas av Bill Maher och är en riktig chauvinist. Fast ska sanningen fram så är han inte riktigt så tuff som han tror att han är. Det känns också som att han vet att han inte lever upp till de manliga förebilder han säger. Han är egentligen ett stort skämt och en toffel. Slutligen har vi Bunny som liksom namnet insinuerar är en blåst blondin. Hon gestaltas av Karen M. Waldron. Det är en härlig trio som i sig driver med allt vad könsroller heter samtidigt som de personifierar den och ironiserar sig över den. Bland Pirayakvinnorna finner vi Adrienne Barbeau som ledare. Hon är riktigt bra i filmen och jag har förresten inget emot de andras insatser heller. Det är bara om man prompt måste ta filmen på allvar som man kan reta sig på överspel etc. Jag tror dock att den ser sig själv med en ganska stor glimt i ögat.

Det kunde ha blivit en riktigt smart film om manuset hade varit lite mera genomtänkt. Nu blir det mest en humoristisk avokadosoppa av den. Hade man bara vetat var man skulle sluta skämta och lägga in ett och annat allvarligt inlägg i debatten istället…

5/10

Den Lilla Sjöjungfrun – 1989 – Disneys klassiker no. 28

Regi: Ron Clements, John Musker

Animerad film

Man ska inte säga att man inte kan lära sig något av en Disney klassiker. Jag har till exempel ingen aning om att det var HC Andersen som skrev sagan om Den lilla Sjöjungfrun. Det var något helt nytt för mig men med det i medvetandet kan jag se filmen med andra ögon. Jag kan känna igen andra verk av HC Andersen, eller kanske snarare andemeningen som genomsyrar många av hans berättelser. Det är mer än bara en berättelse om sjöjungfrun som förälskar sig i prinsen (och till slut får honom). Den finns sensmoral om självuppoffring och man behöver inte titta på extramaterialets Andersen-analys för att förstå att det finns en hel del av författaren i berättelsen.

    

Men det är också en Disneyfilm och den har de karakteristiska kännetecken om åtföljer en sådan. Det är förstås frågan om en utsökt animering som knappast behöver beskrivas. Det är klassisk animation som vi är vana att se den helt enkelt. Den är också en tämligen förutsägbar historia där man redan från början vet hur det kommer att gå. Det är inte nödvändigtvis något dåligt men det är ändå ett faktum. Vi har den klåfingrigt nyfikna prinsessan – Ariel, hennes far som är någon sorts version av Poseidon, prinsen och så förstås den elaka häxan som till slut förvandlas till Kraken eller något liknande. Det finns alltså en hel del grekisk mytoilogi där.

Men eftersom det är en Disneyfilm är det också frågan om talade djur. I det här fallet är det frågan om en guppy och en hummer (eller om det är en krabba?). Det intressanta är att denna hummer faktiskt är röd. Lite märkligt eftersom hummer och kräftor inte blir röda förrän man han kokat dem. Men det är klart att det är lättare att känna igen den i färgen snarare än svart som hade blivit lite dystert.

Till syvende och sist är det frågan om en saga, en kärlekssaga där det goda står mot det onda. En saga där man redan från början vet att det goda kommer att segra. Det betyder inte att resan dit inte är intressant men ska sanningen fram är det inte riktigt min favorit bland Disneyfilmerna. Musiken är bra i den men jag gillar filmerna utan så mycket musik bättre. Men man kan inte förneka att musiken är synnerligen effektiv i denna!

6/10

Bilder: © Disney

Recension: Lost in New York - 1989

Lost in New York

Regi: Jean Rollin

1989

Drama/Erotik/Skräck

Med hjälp av en mystisk statyett förflyttar sig två kvinnor och/eller unga fickor i tid och rum. De befinner sig plötsligt i New York och är fullständigt vilse, både från varandra och i den storstadsdjungel denna storstad innebär. Veklighet och fantasi blandas och vem kan egentligen äga vad som är vad? Åratal senare träffas de igen och ger sig iväg på en ny fantasifärd.

Vanligtvis är det oerhört svårt att skriva ned en kort och koncis handling på en Jean Rollin film. De pendlar vanligen mellan estetik och art-house med erotiska inslag mellan varven. Det behöver inte vara regelrätt sleaze eller pornografi för den sakens skull. Här är det till exempel bara en känsla som förmedlas såsom en slöja över hela produktionen. Det förekommer förvisso en del naket, som dessutom är ganska omotiverat, men det är så lite att man knappast tänker på det. Är man känslig för en naken kvinnokropp bör man dock vända bort ansiktet.

Men för att återgå till handlingen så är den här filmen inget undantag, snarare tvärtom! Det är i och för sig inga problem att hänga med i svängarna men det är en så pass abstrakt handling att det är svårt att sätta ord på den. Det är en vacker film, såsom oftast brukar vara fallet med Jean Rollin och jag tycker mig känna igen vissa strandmiljöer som förekommer i filmen. Det är väl visserligen inga unika platser på något sätt så har man sett någon annan film av Jean Rollin med liknande miljöer är det väl lätt att man drar paralleller kanske.

Ska man leta efter budskap i filmen finns det nog inga rätt och fel, det är en så pass fri berättelse att man kan tolka in ungefär vad som helst i den. Och det är heller inte poängen att filmen ska vara statisk i sitt budskap, det är först och främst en estetisk film som tilltalar på ett helt annat plan än linjär handling. Den är lite drygt en timme lång och det är faktiskt upplyftande att man har vågat göra den så pass kort. Det betyder att man inte måste dra ut på tiden med onödigheter utan kan koncentrera sig på konstnärligheten fullt ut!

Recension: The Woman in Black - 1989

The Woman in Black

Regi: Herbert Wise

1989

Horror

En ung advokat åker till den lilla kuststaden Crythin för att reda upp dödsboet efter en gammal änka. En änka som levt ensam, utan vare sig familj eller vänner, i ett stort hus långt ute i träskmarkerna. Invånarna är dock mycket ovilliga att hjälpa till och talar ogärna om det spöklika huset och vågar sig än mindre dit. Ingen vill heller ens nämna något om den kvinna klädd i svarta kläder han ser om och om igen i omgivningen, även om det är tydligt att de döljer något för honom. Fast besluten att göra sitt jobb beger han sig, trots alla kryptiska varningar, i alla fall till huset. Han blir snabbt varse att huset gömmer en mörk hemlighet och efter att ha utfört diverse efterforskningar blir han allt mer medveten om den, han blir en del av husets mörka arv.

Trots filmens långsamma tempo, eller kanske snarare tack vare denna makliga hastighet i historieberättandet, är filmen synnerligen effektiv i att bygga upp en kuslig stämning. Visst ser man direkt i inledningsscenen att det faktiskt är en TV-film men efter några minuter är det inget man längre tänker på. Dialogen är förstås stadigt brittisk och man ser också tydliga spår av Storbritannien som ursprungsland i bildspråket.

Något som är bra, är att man inte tar till bloddrypande effekter och/eller översminkade monster för att skrämmas. Istället används ett gediget hantverk och bra skådespeleri som får spökhistorien att faktiskt bli ganska spännande. Det är väldigt få filmer förunnat att kunna skryta med så effektiva scener som The Woman in Black emellanåt besitter. Den svartklädda damen, som hela historien centrerar sig kring, är klart skrämmande utan att för den skulle vara överexploaterad eller speciellt framträdande i särskilt många scener. Man har heller inte fallit i fällan att ge tittaren allt för många ledtrådar på en gång utan låter oss snällt vänta på svaren – eller låter oss rent av lista ut saker och ting själv.

Det finns en sällsam känsla av mystik även när det faktiskt inte händer något speciellt mystiskt. Man sitter helt enkelt och väntar på att nåt ska hända och verkligen skrämma skiten ur en. Huruvida det händer eller inte tänker jag inte avslöja här, men jag kan ju säga så mycket att jag kommer att minnas åtminstone EN scen väldigt väldigt länge!

Så får du tag i den här lite ovanliga och udda pärlan tycker jag definitivt att du ska slå till, den är helt klart värd din uppmärksamhet i lite mer än 100 minuter och du kommer dessutom att kunna skryta med att du sett nåt betydligt mycket otäckare än Hollywoods nyare trendskräckisar som det går tretton på dussinet av.

10/10

Der Siebente Kontinent - 1989 - The Seventh Continent

Der Siebente Kontinent

Aka: The Seventh Continent

Regi: Michael Haneke

1989

Drama

Familjen Schober lever ett ganska enformigt och monotont liv tills en dag när dottern Eva (Leni Tanzer) påstår sig ha blivit blind inför sin skolfröken. Detta blir startskottet för George (Dieter Berner) och Anna (Birgit Doll) som beslutar sig för att förändra sig tillvaro på det mest drastiska av alla sätt. Det ska en gång för alla göra upp med det förflutna och på något sinnesförvridet sätt börja om från början – någon annanstans!

Det här är en svår film att beskriva handlingen på, för det händer verkligen inte mycket i den. Man får mest följa huvudpersonernas vardagliga vardag och se på hur se borstar tänderna, knyter sina skor och sådana grejor. Fast det är väl i och för sig heller inte meningen att visualisera en flämtande berättelse som ska ta tittaren med storm. Det finns en poäng med det långsamma berättandet och med det sparsamma och för den delen monotona händelseförloppet.

                     

För här handlar det om att det faktiskt är viktigare hur det berättas än vad som berättas. Det är viktigt att det framställs på ett ofattbart tråkigt och faktiskt ganska segt sätt, allt för att konstrasten till filmen andra halva ska bli så stark som möjligt. Eller tredje halva egentligen för filmen är uppdelad i tre segment som skiljer sig lite åt. Kanske inte så mycket mellan del ett och två där det mest verkar ha förflutit tid, men tredje delen och den som det är värt att vänta på har helt andra godbitar att bjuda på. Den skulle inte fungera utan de inledande sega segmentet, det är uppenbart men frågan är om det verkligen är värt detta. Är det värt mödan att genomlida så mycket för att i slutändan få all symbolik och förändring i slutändan?

Haneke är en stor regissör, det är inget snack om det, och jag hade våldsamt höga förväntningar på den här rullen då min erfarenhet av hans tidigare verk har varit mycket god! Jag menar, en kille som gjort både Funny Games (tillika remaken) och La Pianiste måste ju bara vara bra! Därför blev jag nog lite besviken trots allt. Jag menar, det är klart att hantverket är briljant, med sina långa och iakttagande, nästan paranoida tagningar, och det finns helt klart något att ta med sig från filmen. Man kan diskutera den med likasinnade och komma fram till helt olika och individuella slutsatser och den är inte bara slut när eftertexterna börjar rulla!

Jag har alltså svårt för att bestämma mig för vad jag ska tycka, om jag tycker att den inledande halvan är på tok för tråkig jämför med vad som senare kommer eller om jag tycker att budskapet är så starkt att det ursäktar detta beteende. Jag vet faktiskt inte, men i vilket fall som helst var det verkligen inte en särskilt underhållande film och är du ute efter en sån ska du se något annat. Vill du däremot se något som utmanar ditt intellekt och ställer uthållighetskrav på tittaren, då har du nog hamnat helt rätt! Den baseras, för övrigt, tydligen på en verklig händelse.

Recension: Der Todesking - 1989

Der Todesking

Regi: Jörg Buttgereit

1989

Drama/Horror

Filmen utspelar sig under en vecka och ett kedjebrev tycks cirkulera. Var och en av de mottagare som får brevet begår självmord, vissa under våldsamma former andra mer stillsamt. Vad ligger bakom? Är brevet någon slags utlösare till dessa makabra händelser eller finns det någon helt annan innebörd? Är det till och med så att det finns en övernaturlig varelse som håller sin vakande hand över förloppet, som bestämmer livscykelns slut – Der Todesking…

Efter att ha sett Nekromatik och Nekromantik 2 och fått mersmak av Jörg Buttgereits filmer sökte jag upp den här rullen och satte mig att titta med stor spänning. Det en film med sju kortfilmer i en kan man säga. Sju kapitel, ett för varje dag i veckan, en löst sammanhållen film med samma grundfilosofi, allt handlar om självmord på olika sätt. Ibland är det riktigt artistiskt och ibland snudd på obegripligt. Det är säkerligen inte en film för alla och envar och den kräver en speciell sinnesstämning för att stå ut med. Ett ruttnade lik mellan varje veckodag sammanhåller filmen.

Det här är en tämligen abstrakt film utan en alltför linjär handling. Däremot är den tämligen påfrestande och deprimerande, är du ute efter humoristiska splattersekvenser är du fel ute, det här är inte roligt. Inte ens om man jämför med Nekromantiks svarta humor. Det här är en fest i makabert filmskapande med stil och klass. Bild och ljudkombinationerna som är en av de starkaste sidorna i Jörgs filmskapande, kommer även här till sin rätt och gör att det som först tycktes tråkigt och vulgärt sammanfogas till en trevlig och njutbar kombination. Detta förstås under förutsättning att man står ut med den något bisarra handlingen.

Att filmen är öppen för tolkningar står helt klart och det är kanske en del av dess styrka. Ingenting är helt självklart och det är den egna uppfattningen som är den enda sanna meningen med filmen, oavsett om man anser det vara ett poetiskt epos om vår egen dödlighet eller bara en samling deprimerande bilder.

Alien from the deep - 1989 - Har jag sett sämre skådisar?

Alien from the deep

Regi: Antonio Margheriti

1989

Horror/Sci-Fi

Jane (Marina Giulia Cavalli) och hennes kameraman Lee (Robert Marius) tar sig för en Greenpeaceliknande organisations räkning till en ö i stilla havet för att undersöka företaget E-Chem’s förehavanden. Det visar sig snart att företagets elproduktion bara är en front och att det de egentligen sysslar med på ön är atomavfallshantering, de skickar helt enkelt resterna rakt ned i öns vulkan. Denna aktivitet gör att vulkanen börjar få ett eget liv och när bubblan till slut spricker och vulkanen erupterar väcks ett fasansfullt och uråldrigt monster till liv.

Frågan är om jag någonsin sett sämre skådisar än i den här filmen. Självklart överdriver jag och självklart har jag det, men bra är de då rakt inte. Få undantag finns, men man får väl säga att Daniel Bosch och den mer kända Charles Napier är strået vassare än sina kollegor.

Som titeln antyder har den här filmen lånat eller stulit en hel del från Ridley Scotts Alien, dock kan man säga att titeln utlovar mer än den orkar hålla då mer än halva filmen handlar om något helt annat än en varelse från yttre rymden. Det fokuseras mycket på kampen mot det multinationella företag som dumpar radioaktivt avfall ner i vulkanen och den kamp som en Greenpeaceliknande organisation för mot företaget.

När man väl får se det beryktade ”monstret” upptäcker man att det tycks vara skapat av många andra olika filmmonster från tidigare filmer. Man ser till exempel spår från filmerna critters, moontrap och naturligtvis tidigare nämnda alien. Det utomjordiska monstret är dessutom gjort i levande metal som på grund av de enorma energiavfallen som dumpats i vulkanen på nåt sätt blivit levande. Ingenstans är filmen spännande eller intressant men bitvis är den väldigt rolig, åtminstone om man som jag är ett stort fan av genren.

Största behållningen av den här filmen är inte att se den utan att hitta den billigt och äga den!

976 Evil - 1989 - Robert Englunds regidebut!

976 Evil

Regi: Robert Englund

1989

Horror

Skrivet av: Linda Snöberg

Du hittar inte numret i telefonkatalogen. Inte ens hos nummerbyrån. Men det finns och det går till en plats långt ner i underjorden. Platsen där den onde vilar i väntan på att lösgöra sin förödande kraft. Just i denna stund får Hoax (Stephen Geoffreys) en lapp, på lappen står numret, numret som går till en ond plats. Någon är på väg för att varna honom men det är försent, han har redan luren mot örat. Den sista siffran är slagen och det tutar inte upptaget…

Detta är en av de värsta skräckfilmer jag har sett. Det är en del jag inte förstår med denna film, det första är att Hoax ska vara i 20 års ålder men hans agerande är mer likt en 13 åring. Är det så att vi ska tro att han har nått fel på hjärnan, som gör att beter sig som ett barn?

Atmosfären är dum och tråkig och skådisarna är dåliga förutom Stephen Geoffreys, han gör ett skapligt jobb. Jim Metzler och Robert Picardo gör nog den sämsta insatsen i sina karriärer.

Det fanns inte så många bra dödsscener, men en fanns det och det var när Hoax slet ut hjärtat på två som muckade med honom hela tiden. Det värsta var helt klart när spindlarna krälade ut från matfoliet, hade det inte varit för att man tycker spindlar kan vara läbbiga så hade man inte blivit ett dugg påverkad.

Hoax´s religiösa mamma Lucy (Sandy Dennis) vinner min statyett av att vara den mest irriterande karaktären jag någonsin har sett och det är ju inte så bra.

Man kunde ju tro att mannen som spelar en av den mest skrämmande mördare genom tiderna, Freddy Krueger vet hur man skrämmer tittarna, men jag vet inte hur Robert Englund har tänkt här, för bra är det inte. Efter att ha sett filmen så finns det verkligen ingen mening att ens tänka på att göra en uppföljare, men det finns en i alla fall. Om man tycker om att spendera pengar så borde man ha lagt dem på att få bättre effekter eller bättre skådisar så hade kanske filmen blivit någorlunda bättre.

Frågan är varför gjorde man en uppföljare?

Star Trek V: The Final Frontier - 1989 - Den femte filmen

Här har Leonard Nimoy lämnat over regissörsstolen åt William Shatner och förutom några avsnitt ur TV-serien T.J. Hooker är det här hans debut i de sammanhangen. Jag vill inte påstå att det märks någon större skillnad jämfört med tidigare delar i sviten, åtminstone inte vad gäller de stora rollerna, de är alla så rutinerade och familjära med temat att det säkerligen inte behöver någon vidare instruktion för att bete sig på ett, i sammanhanget, korrekt sätt. Själva historien tycker jag har växt ganska mycket sedan jag först såg den här filmen för rätt många år sedan nu. Det handlar väl, i stort sett, om sökandet efter Gud oavsett vilket namn man kallar honom för. En metafor för våra olika religioners tolkningar av samma historia kanske, eller bara en uppdiktad historia som lämpar sig i science fiction sammanhang. – 7/10

Meet the Feebles - 1989 - Peter Jacksons dockfilm

Det här känns väl som ett naturligt steg i Peter Jacksons utveckling och en film, trots att det faktiskt är en dockfilm, helt klart kan jämföras med Bad Taste och Braindead. Det är en ganska grov och taktlös berättelse, men inte utan humor och gjord med självdistans. I brist på bättre ord och referenspunkter skulle jag nästa vilja kalla det här för Mupparna – The Splatter Way. Persongalleriet är fyllt till bredden med den ena udda karaktären efter den andra och som om inte det vore nog är den kryddad till bristningsgränser med sex och våld – det här är absolut inte barntillåtet. Personligen tycker jag nästan att den går ett par steg för långt i sin stilistism, men den tar å andra sidan steget fullt ut och det ska den ha en extra eloge för. – 7/10