Recension: Orson Welles THE MAGNIFICENT AMBERSONS - 1942

The Magnificent Ambersons

Regi: Orson Welles

1942

Drama

Jag brukar vara ganska rapp i pallet och inte tveka särskilt länge inför mina analyser eller recensioner. Det här var dock en film som jag var tvungen att se två gånger och som dessutom krävde en god natt sömn innan jag riktigt kunde sätta fingret på vad det var för en slags film. Till en början ter den sig som en komedi medan den i sitt slutskede inte är något annat än en tragedi. De människoöden som filmen skildrar känns verkliga och ingen ska komma och klaga på skådespelar- eller regissörsinsatserna i den här filmen. Handlingen är av en sådan art att den är svår att sammanfatta i ett fetstilt stycke som jag vanligtvis tycker om att göra, så jag tar tillfället i akt och skriver denna recension lite annorlunda jämfört med vad jag brukar. Det är ju inte så att det är något ovanligt att man bakar in en synopsis i själva texten istället för att låta den stå för sig själv ändå.

Hur som helst så börjar filmen be en kort beskrivning av De magnifika Ambersons, historiskt sett. Och det är just detta som är nyckeln till gåtan. Det är förr i världen som Ambersons möjligen kan ha kallats för magnifika. Tiden når i kapp dem och mycket av filmen centrerar sig kring den son som Major Ambersons dotter Isabel får – George. Det är tidigt tydligt att denne son blir så bortklemad som det överhuvudtaget är möjligt och knappast kan sägas mogna i takt med att man borde göra det. Han tycks istället vara kvar i gamla tider och hålla sig för mer än andra. Det är hans åsikt som räknas och får han inte sin vilja igenom är han som vilket bångstyrigt barns om helst trots att han har fyllt tjugo eller tjugotvå eller vad det är.

Om det är enbart hans görande att familjen går utför eller om det helt enkelt är tidens tand som håller på att ta kål på de gamla samhällsvärderingarna ska jag låta vara osagt, men det handlar väldigt lite om något magnifikt egentligen. Snarare är det en film om en familjs dekadans. Hur det ständigt går utför i takt med att samhället utvecklas. Bilen uppfinns och är en ständig stöttesten. Innebär den ytterligare ett förfall för mänskligheten eller inte? Är det så att teknikens framfart håller tillbaka människorna eller klarar vi helt enkelt av utnyttja tekniken på rätt sätt. Detta är väl egentligen en fråga som fortfarande kan stötas och blötas om än i något utvecklad form. Det är inte längre automobilen som står i farstun men vetenskapen och tekniken gör ständigt nya upptäckter och utvecklas. Är detta något vi egentligen bör sträva efter? Hela filmen är fylld utan moraliska frågor som man kanske inte märker första gånger man ser filmen. Då är det mest den bortskämda snorungen George man retar sig på. Men det är en film som belyser mycket mer än så. Det är ett budskap och en frågeställning om uppfostran, teknik och samhället i stort som är gjort på ett sådant sätt att det inte är särskilt svårt att hitta metaforer som passar in i kontexten än i dag. Och det är väl där lite av briljansen ligger också kanske.

Men jag ska trots allt behärska min hyllning och inte gå för långt. Det är en bra film med ett viktigt budskap och fantastiska skådespelare det är helt klart. Men vore den like globalt hyllad om Orson Welles inte hade varit 26 år när han gjorde den? Det är i alla fall en lätt grop att falla i! Jag är skeptisk! Och vad som kommer från Booth Tarkintons roman eller direkt från Orson Welles manus är också svårt att säga. De finns onekligen fantastisk visdom att ta lärdom av. Inte minst skillnaderna mellan åldrarna. Att 40-åringen inte kan förklarar för 20-årigen utan det krävs att 20-årigen först når de 40 innan han kan förstå. Jag tror jag skulle kunna hålla på hur länge som helst om genialiska fragment faktiskt. Slutligen kan jag inte låta bli att undra hur filmen hade blivit om inte, som ryktet säger, RKO hade klippt bort och förstört 50 minuter av filmen bakom Orson Welles rygg. Kanske hade allt varit annorlunda då. Kanske bättre? Det lär vi aldrig få reda på…

8/10

Bambi - 1942 - skiljer agnarna från vetet

Bambi

Regi: David Hand

1942

Animerad

I skogen föds en prins. Det är något som alla djuren har väntat på och självklart en stor händelse. Den lilla prinsen – Bambi, är ett litet rådjurskid som redan från barndomen för lära sig att upptäcka världen. Han förundras över dess skönhet och förfäras över allt som kan gå illa. Åtminstone när han upptäcker hur farlig människan kan vara. Ett skott ljuder och Bambis mamma kommer aldrig mera tillbaka. Men Bambi överlever och i nästa del har han vuxit upp. Ett helt annat liv väntar honom som tonåring, den första kärleken spirar och alla hans barndomskamrater, kaninen Stampe och skunken blomma träffar också sina kärestor. Men människan kommer tillbaka i stort antal och skogen är inte längre trygg. De tvingas fly och innan de vet ordet av är det inte bara jägarna och deras hundar de måste fly ifrån, skogen står också i brand!

Jag har tidigare varit inne på att Disneys klassiker har olika dignitet och Bambi har en av de allra högsta. Berättelsen är ömsom rolig och underhållande och ömsom så tragisk att tårarna faktiskt rinner. Den lilla Bambi är så söt och oskuldsfull och ser förstås världen med ett barns ögon. Han förstår inte det som hans vuxna mamma försöker varna honom för men blir varse om att allt inte är en dans på rosor. Senare har han växt upp, för filmen funkar lite antologiskt med olika perioder av hans liv, och står inför nya utmaningar – kärleken.

En av de mest kända scenerna i den här filmen, när Bambi är ute på hal is är väl något som man har sett även om man inte har sett filmen. Det är en så omtalad scen att den nästan sitter i folksjälen och det är en egenskap som inte kan tillskrivas särskilt många filmer eller scener! Man skulle väl nästan kunna säga att det har skapats någon sorts idiom av det hela ”som Bambi på hal is” brukar man säga, ganska intressant!

Tecknarstilen är som det ska vara, det är den klassiska stilen som sig bör och eftersom filmen är från 1942 är det inte konstigt. Men man har lyckats göra bakgrunderna oerhört levande jämfört med Pinocchio till exempel. Det beror på att man har använt någon sorts ny kamera som kan ta bilder i flera lager eller något sådant. Jag begriper inte riktigt det tekniska men det blir i alla fall en tredimensionell känsla av det hela!

Någon särskild sensmoral finns det väl inte i filmen, men man måste ju inte alltid ha en sådan heller. Det är faktiskt rätt så befriande att bara ta del av de söta karaktärerna utan att behöva lägga till på allegorier och liknande. Självklar finns det uppenbara saker som att mamma/son förhållandet lika gärna kunde varit mänskligt. I Disneys filmer finns det ju allt som oftast en själ som är svårt för andra att reproducera och det är väl kanske därför Disney har den statusen de har idag. Det är de som skiljer agnarna från vetet helt enkelt!

Bilder: © Disney