The Butterfly Effect - 2004 - Ofta sitter man som på nålar...

The Butterfly Effect

Regi: Eric Bress/J. Mackye Gruber

2004

Drama/Sci-Fi/Thriller

Evan (Ashton Kutcher) råkar som barn ut för en massa traumatiska händelser som hans hjärna väljer att blockera. Han har inga minnen från dessa mystiska blackouter och nu i vuxen ålder börjar han mer och mer intressera sig för hur han ska återfå dessa minnen. Med hjälp av skrivna journaler lyckas han återvända till tiden för blackouterna och t.o.m. ändra på historien. Han inser först inte hur vanskligt detta är och vilka framtidens konsekvenser kan bli. Han vill ju bara göra allting bra och rätta till sina misstag men han blir dock snart varse om följderna då verkligheten runt omkring honom ställs på ända gång efter gång.

En mycket smart filmad film, tittaren får själv uppleva det som huvudpersonen Evan får uppleva under sina blackouter, d v s ingenting och därigenom komma in under skalet på honom för att lära känna honom bättre. Man vet precis lika mycket som han själv och först långt senare får man inblick i vad som verkligen hände, eller kanske vad som hade kunnat hända? Ofta sitter man som på nålar och sugs verkligen in i filmen. Kanske beror detta på den ovisshet som i början i alla fall tilltalade mig starkt. Filmen undviker fällan att använda snabba klipp, som är så vanligt i den här typen av film, för att locka sin publik. Nej, det här är en film som med sin originella handling och sitt kluriga budskap drar till sig sina tittare likt ett flugpapper.

Tanken att man själv skulle vilja göra om en del saker i sitt liv som man kanske gjort fel eller som kunde ha gjorts annorlunda har väl slagit alla och det är just det som är den här filmens styrka, lättillgängligheten. Alla skulle väl vilja rätta till sina misstag och göra alla människor runt omkring sig lyckliga. Tänker man lite logiskt så upptäcker man snart att det som skulle följa, verkligen skulle vara kaos eftersom det torde vara helt omöjligt att förutsäga varje litet ingrepp. Tänk om du skulle hälsa på fel man på gatan en dag och det i så fall skulle innebära att dina föräldrar blev mördade.

Då till trovärdigheten. Filmer av den här slaget brukar nästan alltid innehålla någon form av tidsparadox som tycks vara helt omöjlig och den här filmen är väl egentligen inget undantag. Allt som händer är inte helt logiskt hela tiden men på det hela taget tycker jag att trovärdighetsfaktorn är förhållandevis hög och trots den något övernaturliga handlingen känns det som om det här vore på riktigt.

Ett starkt drama med budskap och en väldigt intressant handling och jag måste här även passa på att ge en eloge till Ally Smart för sin rollprestation som Evans vuxna barndomskamrat Kayleigh, filmens okrönta pärla!

Recension: Apollo 18 – 2011 – Det hemliga uppdraget på månen

Regi: Gonzalo López-Gallego

2011

Horror/Sci-Fi

Det känns lite som att det har gått inflation i de så kallade ”found footage” filmerna. Jag vet inte vad det var som startade trenden, men det känns som att de blir fler och fler. Den här utspelar sig under en månfärd som dessutom blir hemligstämplad av de amerikanska myndigheterna. Varför den blir hemligstämplad och varför Apollo 17 är den sista officiella bemannade resan till månen.

Det börjar lugnt och stilla, precis som det brukar. Snart eskalerar händelserna till något som vid första anblicken skulle kunna kallas för lappsjuka eller paranoia. När astronauterna hittar en rysk månlandare och en av kosmonauterna död en bit därifrån börjar teorierna om en konspiration att gro hos astronauterna. Vid samtal med jorden kommer det snabbt fram att man visste att ryssarna var där och att det också finns något helt annat på månen, något som gör att man helt enkelt måste hemligstämpla expeditionen och inte under några omständigheter låta informationen sprida sig till allmänheten.

Det ligger i sakens natur att filmen framställs som om händelserna vi får se verkligen har hänt. Det finns naturligtvis både för- och eftertexter som hävdar detta men självklart måste man ta dem med en nypa salt. Det faller på sin egen orimlighet att det skulle röra sig om verkliga händelser. Inte för händelserna skull utan för att filmsnuttarna annars inte skulle finnas tillgängliga – ens för de amerikanska myndigheterna.

Som film betraktat är den väl hygglig, det finns inget exceptionellt med den men har man inget annat för sig kan man väl offra en och en halv timme på den. Men andrahandsvärdet är lågt, att se om den känns mer som en plåga än som underhållningsvärde faktiskt. Måste man se allt som finns i subgenren ”found footage” är det väl en intressant film men annars är den rätt medioker.

6/10

Recension: Wes Cravens fjärde skrikfest - Scream 4 - 2011

Scream 4

Regi: Wes Craven

2011

Horror/Komedi

Nu har det gått tio år och Sidney Prescott återvänder till sin hemstad. Som den enda överlevande i massakern för ett decennium sedan har hon blivit något av en celebritet och de ursprungliga morden har också inspirerat en hel filmserie – Stab-filmerna! Men nu är hon tillbaka med en egen bok i bagaget tillskillnad från de som Gail Weathers skrev om henne. Knappt har hon hunnit dit förrän en ny serie mord börjar inträffa. Någon håller på att upprepa de ursprungliga dåden men med en ny twist.

Trots att det bara är fjärde delen i serien känns det lite som om själva idén bakom redan har överlevt sig själv. Det är referenser till olika klyschor i skräckfilmer mest hela tiden och även om jag verkligen gillar det draget blir det lite för mycket – även för mig. Skådespelarearsenalen känns igen från tidigare delar, åtminstone själva kärnan: Courteney Cox, Neve Campbell och David Arquette och de gör väl det som förväntas av dem. Dessutom medverkar några kända skådespelerskor i några mycket små roller, till exempel Kristen Bell, Anna Paquin och Hayden Panettiere. Men även om rollerna är små tillför de faktiskt filmen något. Och på tal om detta så kryllar det av twists och vändningar som sig bör.

Men jag tycker som sagt att det blir lite för mycket. Jag är inget större fan av de tidigare delarna och har inga större minnen av dem, men var det verkligen så här klämkäckt? Var det så här humoristiskt från början? Dialogen är hur kul som helst tycker jag och det märks att det är Kevin Williamson som varit inblandad i manusarbetet. Säga vad man vill om honom men skriva intriger i småstadsliv kan han i alla fall.

Nu är ju komiska, eller klichékomsiska inslag en viktig del av slasherkulturen så dess förekomst borde inte förvåna. Det är bara lite för ensidigt och inte mycket annat. Det här är en film som trots allt får räknas som neoslasher och när det gäller blodiga mord har man inte sparat på krutet. Det här är den överlägset mest blodiga av alla fyra filmerna så långt och det kanske kan räknas som något positivt om man är på rätt humör. Men filmen hittar aldrig någon spännande nerv, den är allt för komisk hela tiden och det finns ingen direkt poäng med den. Den tillför inte något nytt till serien och den tillför inte något nytt till genren. Vi bjuds på gammal skåpmat som man har försökt fräscha till genom att byta datummärkning på förpackningen. Det enda positiva jag har att säga är egentligen en av slutpläderingarna om man kan kalla det så, som konstaterar att stjärnor numera föds på internet och numera inte ens behöver ha genomfört något speciellt för att bli stora. Exponering är allt!

Nja… en ganska onödig film on Ni frågar mig!

Recension: Taken 2 - 2012

Om man har sett första filmen inser man att så fort Bryan Mills (Liam Neeson) åker till Istanbul med sin före detta fru och sin dotter kommer något att hända. Förresten behöver man inte ens ha sett första filmen för att räkna ut det, själv grundprincipen är inte särskilt originell. Det handlar om hämnd för alla dem Bryan dödade i första filmen för att rädda sin dotter, speciellt från en särskilt hatfylld pappa till den som låg bakom trafficking affärerna i första filmen.

Hur som helst så ger sig skurkarna på Bryan och hans familj och han får ta till alla knep han kan för att ta sig och sin familj ur situationen helskinnad. Det är inget innovativt, men det är faktiskt ganska underhållande. Några scener är väldigt intressanta och det är inte ens några actionscener faktiskt, snarare hur man tar reda på var Bryan och hans fru hålls fångna. Det är lite roligt faktiskt. I första filmen letade Bryan efter sin dotter, här blir det omvända roller så Bryan och hans fru sitter fångna och dottern fortfarande är på fri fot. Lite explosioner, en hel del skjutande och ganska mycket biljakter. Underhållande förstunder och/eller som hjärndöd action!

7/10

Recension: SINISTER - 2012

Sinister

Regi: Scott Derrickson

2012

Horror

Ellison Oswalt är författare men inte vilken författare som helst. Han specialitet är att söka upp riktigt makabra mordfall och skriva om dem. För att komma sitt senaste projekt riktigt nära flyttar han helt sonika in i huset där en hel familj hängdes i trädgården för att komma så nära händelserna som möjligt. Han vill sätta sig in i allt så bra som möjligt för att om möjligt kunna skriva ytterligare bestseller. Han hade en för tio eller femton år sedan men sedan har det mest gått utför. Han behöver helt enkelt en riktig succé till, inte minst av ekonomiska anledningar. Hans fru vet inte om vad det är för hus de flyttar in i men det dröjer inte länge förrän hon inser att något är fel, Ellison dricker allt mer och verkar osedvanligt nervös. Men det är bara början, ju mer Ellison gräver i det förflutna desto värre blir det!

Det dröjer inte särskilt många minuter innan jag inser att det här är en riktigt bra och spännande film, precis som jag vill ha dem! Det är initialt en film som inte avslöjar för mycket av det som ligger bakom utan man tar sin tid och utvecklar både karaktärer och spänning. Vi får reda på mycket om Ellison, som gestaltas av Ethan Hawke, att han en gång haft en succé och att han åter igen söker berömmelsen. Han tycker om att sola sig i glansen av de gamla inspelningarna med intervjuer från TV och jobbar hårt med sina projekt. Han är dock av en känslig natur och kan inte utan vidare se de inspelningar av dåden han kommer över. Han börjar dricka, vilken vi som åskådare möjligen kan tolka som en anledning till de syner han tycks se. Eller är det bara vi som ser, inte Ellison?

Han är inte särkilt populär hos polismakten, faktum är att han genast under inflyttningen får besök av sheriffen som förmanar honom och som säger att han inte alls uppskattar hur korkade poliserna brukar vara beskrivna i böckerna. Ellison ska verkligen inte räkna med någon hjälp från den lokala polisen för att sedan förlöjliga dem. Dottern har en fallenhet att måla på vägarna och sonen har nattskräck trots att han egentligen är alldeles för gammal för att ha symptomen. Det är alltså en levande familj, men normala familjeproblem vi konfronteras med. Det är inte bara grunda karaktärer som så råkar vara där för att skrämseleffekterna ska fungera. Sen är det för den delen inte heller någon film som bygger på överraskningseffekter. Det finns förstås ett par men de har sig förklaring och är mer genomtänkta än vad dylika brukar vara!

Tyvärr måste jag säga att filmen inte riktigt lever upp till förväntningarna hela vägen igenom. Man räknar ganska snabbt ut hur det i stora drag hänger ihop och det är väl inte så önskvärt när de sista bitarna fakta inte presenteras förrän i slutet. Jag vill inte säga att jag hade allting 100 % klart för mig innan förtexterna men de stora dragen hade jag räknat ut och även om Scott Derrickson nu har några filmer i sin portfolio (The Day the Earth Stood Still, The Exorcism of Emily Rose etc.) lånar han från sådant som redan tidigare gjort. Kanske inte rakt av men är man någorlunda bevandrad inom genren lär man snabbt upptäcka det och det är inte bra för ovissheten. Å andra sidan, hur många oanvända sätt att berätta historien på finns det?

Hur som helst är det helt klart en effektiv film som det finns alla anledning att spana in om man är i behov av lite spänning. Jag gillar den!

7/10

Recension: Saw 2 - 2005

Observera att det här, med tanke på slutpoängen, är en gammal recension...

Saw 2

Regi: Darren Lynn Bousman

2005

Horror

Jigsaw har spärrat in drygt en handfull människor i ett hus och dessutom släppt ut en dödlig gas bland dem. De tvingas nu kämpa mot klockan och jigsaws kryptiska ledtrådar för att hitta en lösning och ett botemedel innan tiden rinner ut. Samtidigt spårar polisen Eric Mason (Donnie Wahlberg) upp den beryktade brottslingen med målsättningen att sätta honom bakom lås och bom, men jigsaw avslöjar sanningen för honom, en av de inspärrade är polisens son och jigsaw vill spela ett sista spel…

För er som har sett första filmen kommer mycket att kännas igen. Kvar finns de groteska problem deltagarna i Jigsaws spel tvingas lösa och den kallt beräknande atmosfär där mördaren tycks ha tänkt på allt och manipulerar sin omgivning exakt enligt planen hela tiden.

Filmen lider dock av ett annat problem som de allra flesta uppföljare lidar av, man vet ungefär vad man ska förvänta sig och det vet förmodligen filmskaparen också. Man blir inte lika överraskad denna gång och blir inte lika chockerad av kallblodigheten. Det är dock  fortfarande lika rörigt och filmen döljer sin twist väl, eller kanske borde man till och med använda plural här då det är ganska gott om överraskningar och vändningar framåt slutet.

Personligen ser jag ganska gott om likheter mellan den här och en av mina absoluta favoritfilmer från senare år – Cube! En handfull människor som springer runt utan att veta var de är eller är på väg. Deras relationer till varandra och paranoian som skoningslöst sipprar fram ur den hopplöshet personerna tycks stå inför  - finns det en utväg och är priset i så fall värt att betala?

Rent skådespelarmässigt funkar filmen bättre än första filmen och flera kända ansikten medverkar. Kanske inte folk man nödvändigtvis känner till namnen på eller de allra största stjärnorna men känner igen dem gör man absolut, till exempel Dina Meyer som även var med i första filmen. Mest imponerar kanske Tobin Bell som Jigsaw även om rollen kanske inte kräver något direkt mångsidighet.

Den som gillade ettan kommer förmodligen inte att bli besviken på den här heller och det är väl heller ingen omöjlighet att det här kan bli en riktig långkörarfranchise. Del tre är redan planerad och slutscenen vittnar om en historia som verkligen går att spinna vidare på.

Rekommenderas varmt!

Recension: Old Boy – 2003

När jag nyligen recenserade I Saw the Devil kom denna film på tal eftersom den felaktigt refererades till på omslaget. Naturligtvis var jag därför tvungen att uppdatera mitt minne av den, speciellt med tanke på att den ännu inte fanns i recensionsarkivet!

Men jag ska hålla mig kort och inte gå in på onödiga detaljer eller långdragna resonemang. I korthet handlar filmen om en man som suttit inspärrad i femton år utan att veta varför eller vem som har spärrat in honom. När han släpps lös har han begränsad tid på sig att ta reda på sanningen. Det är en film som till mig synes vill moralisera och kanske rent av lyckas med det. Dess omslag är sprängfyllt med lovord och höga betyg men jag tycker det är en ganska seg film. När den är slut är jag trots alla lovord ganska besviken. Jag tycker inte att den lever upp till alla mina förväntningar helt enkelt! Den är våldsam men inte over-the-top vilket är skönt.

6/10

Recension: Saw - 2004

Saw

Regi: James Wan

2004

Thriller/Horror

Två män vaknar upp i varsin ända av ett rum, fastkedjade och med ett lik mellan sig. De vet inte varför de blivit inspärrade, var de är eller vem den andra personen i rummet är. Genom ledtrådar gömda på de mest finurliga ställen börjar de så småningom förstå att de är offer för en seriemördare som polisen namngivit till Jigsaw, en mördare som leker lekar med sina offer och får dem att göra de mest fasansfulla saker i kampen för sin egen överlevnad. Denna gång går leken ut på att mannen i ena änden på rummet (Cary Elwes) ska döda mannen i andra änden på rummet (Leigh Whannell) innan klockan slår sex annars dör fru och barn. Klockan tickar och de båda männen inser att varje pusselbit i sig är ett pussel.

Jag gillar verkligen den här typen av film, när man med väldigt små medel lyckas skapa nånting stort och komplext. De mesta av filmen utspelar sig i det lilla rummet där de två männen hålls inspärrade och det krävs det där lilla extra av skådespelarna för att hålla dramaturgin vid liv. Andra filmer som lyckats med samma sak är t.ex. Cube och Phonebooth.

Historien känns genomarbetad även om tankarna ibland fladdrar tillbaka till Seven och dess groteska, synnerligen planlagda mord. Det är förresten ingen dålig jämförelse när man betänker hur mycket tid och arbete mördaren egentligen lagt ned på sitt verk. För jag tror att mördaren tänker på sina gärningar på det viset. Inget tycks lämnat åt slumpen och en viss stolthet skimrar över hela den utarbetade planen.

Som tittare hålls man på sträckbänken och filmen avslöjar inte mer än den behöver. Detta gör att man hela tiden känner en hunger av att veta mer och att sluka i sig de pusselbitar som mördaren lämnat åt sina offer. Stundom tycker man sig ha räknat ut vad det egentligen handlar om för att några ögonblick senare inse att man faktiskt fått det hela om bakfoten.

Som jag tidigare nämnt utspelar sig filmen mycket på ett och samma ställe, detta varvat med flashbacks och fragmenterad parallellhandling. Genom denna metod får man veta mer och mer om bakgrunden till de två männen, mördaren och om polisutredningen kring fallet utan att för den skull bli övertydlig. Visserligen finns där logiska luckor lite här och var men om man betänker att det här var regissören James Wans första film och skådespelaren Leigh Whannells första manus så tycker jag att man får ha överinseende med detta.

Trots allt en film som underhåller och som kanske till och med kan få en att stundom tappa andan och se bort från de plågsamma och psykologiskt vämjeliga dödsscenerna.

Mean Creek - 2004 - Utanförskap och mobbing!

Framförallt var det omslaget till den här filmen som jag fann lockande. Plus det tilltalade citatet naturligtvis men jag hade egentligen ingen aning om vad det var för film. Det visade sig att det handlade om några ungdomar/barn i olika åldrar som skulle hämnas på en jobbig mobbare och översittartyp. De lurar med honom ut i vildmarken för att förödmjuka honom men upptäcker att han kanske inte är fullt lika elak som han först verkade. De tycker rent av om honom! Men även om de bestämmer sig för att blåsa av sin hämnd går allting fruktansvärt fel och det slutar med en tragisk olycka. Det är inga direkta överraskningar i handlingen men det finns ändå en problematisering som är intressant och som möjligen har flera olika möjliga svar. Det råder nämligen ingen tvekan om att killen i fråga har egna problem och att det kanske är därför han försöker hävda sig mot andra. Kanske är det ett autistiskt handikapp såsom Asbergers syndrom där man har oerhört svårt att förstå andra människors sociala signaler om man ens kan förstå dem överhuvudtaget. Man utgår från det egna jaget och tar ingen som helst hänsyn till andra eftersom man inte förstår konsekvenserna av sitt handlande. Ska man i så fall tycka synd om denne mentalt tillbakadragna person eller är det snarare frågan om att tycka synd om hans mobbing offer?

Jag har inget bra svar på frågan men ser det snarare som att man inte fattar parti för någon av sidorna i konflikten. Det finns onekligen poänger här och där i filmen och det är kul att se Rory Culkin, den yngste av syskonklanen Culkin där Macaulay tveklöst är den mest kända! Han har minst lika stor talang som sin mer kända bror!