Sweeney Todd: The Demon Barbar of Fleet Street - 2007

Sweeney Todd: The Demon Barbar of Fleet Street

Regi: Tim Burton

2007

Musikal

Sweeney Todd (Johnny Depp) är besatt av tanken av hämnd på Domare Turpin (Alan Rickman) som förstört hans liv genom att stjäla och fördärva det vackraste i Todds liv, nämligen hans äktenskap med hustrun. Genom denna åtrå har domaren också gjort Todds dotter Johanna (Jayne Wisener) till sin skyddsling, vilket Todd får veta när han kommer tillbaka till London efter femton år i exil. Hon hålls inlåst i domarens stora hus mot hennes vilja. Hennes skönhet är förstås bändande och ingen får se henne förrän Todds följeslagare – Sjömannen Anthony (Jamie Campbell Bower) får se en skymt av henne genom ett fönster. Han blir genast besatt av henne och planerar att rymma med henne. Samtidigt planerar Todd sin hämnd tillsammans med pajbakerskan Mrs. Lovett (Helena Bonham Carter) som han äktar och förser med färskt kött, nämligen de av hans kunder som haft oturen nog att sätta sin fot i hans salong.

När det gäller Tim Burton, som har en så utpräglad personlig stil, är det kanske ofta ris eller ros som gäller. Det vill säga att man antingen älskar eller hatar hans verk då de är så pass originella. Personligen ser jag dem med stor förtjusning och anser att han möjligen misslyckats någon enstaka gång, men det var länge sedan nu. Jag älskar alltså generellt hans filmer. Dock ser jag en fara med det sätt han visualiserar sina skapelser på. Det kan gå lite överstyr ibland och passar man sig inte kan det se ut som man driver med sig själv fast det inte är meningen. Nu tror jag inte Tim Burton gör det här, men det behöver inte gå särskilt många sekunder innan man tydligt ser vem som gjort filmen och förtexten ”A Tim Burton Film” är tämligen överflödig.

Något som gör den här unik, till och med för Tim Burton är ju förstås att det är en musikal. Inte alla dialog sjungs men otroligt mycket av den. Detta är kanske i sig inget problem rent stilmässigt utan det ser och låter ganska naturligt, men det påverkar i högsta grad tempot i filmen. Det blir tjatigt eftersom musikinslagen, med olika teman etc. är designade att upprepa sig lite här och var. Att historien bygger på en mycket populär vandringssägen, som mången gång omdebatterats angående sin äkthet, är förstås kul och skräckfantasterna får också sitt lystmäte tillfredsställt när Johnny Depp skär halsen av sina kunder – en efter en. Det är synnerligen blodigt faktiskt!

                                                                                       

Men även om Depp imponerar (när gör han inte det?) så är han långt ifrån den enda som håller upp filmen. HelenaBonham Carter stjäl showen flera gånger med sin närvaro. Hon har fått ett lite bredare register av känslor att jobba med till skillnad från Depp som bara är förblindad av sitt hat hela tiden. Samma sak kan väl till mån även gälla Alan Rickman, som visserligen är stabil, men som inte har så mycket att jobba med utanför sin, för situationen, ganska typiska karaktär. Timothy Spall och Sasha Baron Cohen är däremot mycket karismatiska i sina mindre roller och en fröjd att titta på.

Så… älskar jag den här filmen? Nä, det vore väl mycket sagt. Det är förstås inget jag ångrar att jag sett och Burtons stil är underhållande att se som vanligt, man befinner sig liksom inuti en fantasi men det blir lite för mycket med alla upprepningar som musikalen renderar. Jag finner också att den, även om det naturligtvis är ett tekniskt välgjort hantverk att det faktiskt är lite för mycket yta och för lite innehåll denna gång för Tim Burton.

Recension: Tim Burtons FRANKENWEENIE - 2012

Frankenweenie

Regi: Tim Burton

2012

Animerad

Victor älskar sin hund. Han älskar också att göra små filmer som hunden kan vara med i, Sparky Vs. The Flying Saucers och liknande. Men livet är som livet är och en dag spring Sparky ut efter en boll på gatan som hundar gör och blir påkörd. Det går så illa att hunden avlider. Victor blir utom sig och begraver med tungt hjärta sin vän. Att hans föräldrar försöker peppa honom hjälper inte nämnvärt men när hans fysiklärare genom ett experiment visar vad elektricitet kan göra med döda muskler får han en idé. Victor är redan ganska flängd inom forskning och vetenskap och tänker inte förlora tillfället att återuppväcka sparks från de döda. Och… HAN LYCKAS!

Fans till Tim Burton vet förstås att Frankenweenie från början var en kortfilm med riktiga skådespelare och gjordes i början av Tims karriär. 1984 närmare bestämt. Den här vidare utveckingen har dock animerats med ett mycket gott resultat. Det kräver en äkta konstnär att lyckas med ett sådant här projekt. Stop Motion som det är frågan om är en mycket tidsödande teknik att skapa film med. 24 stycken bilder måste tas för att en enda sekund film ska bli klar. Och med tanke på att filmen är sisådär 87 minuter lång blir det några bilder som ska tas.

Nu ska vi väl i ärlighetens namn inte vänta oss att Tim Burton själv har krypigt omkring och flyttat figurerna lite i taget för att vi ska få en hel film att titta på. Det hade dock varit dedikation! Nej, ser man på extramaterialet handlar det om en ganska stor skara människor som är inblandade. En del håller bara på att reparera dock som går sönder medan någon bara gör pupiller i tusental som ska användas till dockorna. Det är faktiskt ganska intressant att se hur mycket folk det egentligen går åt bakom kulisserna för ett sådant här projekt. De finns förstås med i eftertexterna men samtidigt är det bara de stora namnen man ger äran åt.

Oavsett hur många eller hur få som varit inblandade är det dock magi. Karaktärerna har verkligen fått liv som i vilken films som helst. Man ser direkt på ljussättning och annat vem som ligger bakom.

Men det absolut roligaste med filmen är inte den egentliga handlingen, åtminstone inte den om att Victor livar upp sin hund med hjälp at blixten. Det kan väl vara lite sött kanske men vi har sett det förr. Victor heter ju trots allt Frankenstein i efternamn…

Nej, det intressanta är alla referenser till andra filmer som man har lyckats få med. Det är detta som skiljer agnarna från vetet. Jag ska inte påstå att jag genast känner igen allt som sker i filmen men de mest uppenbara kopplingarna till Frankenstein och dess uppföljare är ganska lätta att hitta. Se bara på vilket sätt den unge Victor väcker sin hund till liv, hur hans klasskamrat E. Gore ser ut eller hur kvarnen brinner.

Självklart finns det även referenser till Pet Semetary, det ligger liksom i sakens natur eftersom hunden faktiskt grävs ner på en djurkyrkogård innan Victor återupplivar den. Vi har också japanska mosterfilmer då Gamera dyker upp. För när Victor lyckas så bra med sin ambition att återuppväcka Sparky vill naturligtvis alla andra också väcka upp sina döda husdjur. Det är bara det att dessa inte riktigt blir lika framgångsrikt uppväckta. Det är något som saknas i reanimeringsformeln och det blir istället monster som jagar folket.

Att referenserna är den största behållningen funkar förstås bra om man är intresserad av filmhistoria eller liknande, men för gemene man är det kanske inte lika intressant. Känner man inte igen referenserna är de ju också ganska meningslösa kan man tycka. Då får man helt enkelt hålla tillgodo med slutuppgörelsen där alla monstren jagar omkring. Det är faktiskt inte fy skam det heller!

7/10

Bilder: © Disney

Tim Burtons DARK SHADOWS - 2012 - fantastiskt stilistisk!

Dark Shadows

Regi: Tim Burton

2012

Komedi

Barnabas Collins har varit inspärrad i nära 200 år när han äntligen släpps lös av en tillfällighet. Att det är hans förfäder som har grundat staden är det knappast någon som minns längre och familjen är inte längre lika ofantligt rik som den en gång var. Själv har han förvandlats till vampyr genom en förbannelse och hans älskade har tagits ifrån honom av en häxa. Nu måste han ställa allt som har varit till rätta men historien vägrar släppa taget om honom, speciellt med tanke på att häxan som en gång förbannade honom fortfarande finns kvar och vägrar släppa taget.

Först och främst kan man konstatera att det verkligen inte är något fel på formen av filmen. Det är heller inget att klaga på när det gäller skådespelarna, snarare tvärtom. Sminket är fantastiskt och visst finns det situationskomik när den 200 år gamla vampyren väcks ur sitt fängelse och konfronteras med dagens samhälle, närmare bestämt 1972 då filmen utspelas. Men… det funkar ändå inte. Det här är helt klart en av Tim Burtons svagaste filmer och jag ska försöka bena ut varför.

Tyvärr måste jag först och främst lägga en del av skulden på Tim Burton själv som inte lyckats binda filmen till en enda stil. Det är kanske först och främst en komedi men det finns också inslag av andra genrer som inte riktigt gifter sig med varandra. Dessutom blir det ganska snart tämligen segt och tempot i filmen är alldeles för långsamt för att hålla intresset uppe. Faktum är att jag börjar skruva på mig redan efter 40 minuter eller så. Det är inget bra tecken.

Det mesta av skulden tänker jag dock lägga på manusförfattaren Seth Grahame-Smith som får stå till svars för den fasansfulla dialogen. Även om det är en komedi behöver det ju inte vara tramsigt och löjligt i var och varannan mening. Ingen ska komma och påstå att jag inte gillar ordvitsar och liknande men det här blir bara tramsigt och förutsägbart. Som stort Alice Cooper fan blir jag dessutom irriterad över hans medverkan i filmen. Alltså… Alice Cooper var ett band 1972, inte en enskild person. Dessutom framför han No More Mr. Nice Guy som inte hamnade på skiva förrän 1973. Det är möjligt att den skrevs året tidigare, det är rent av troligt men att den skulle framföras på det sättet innan det förevigats på vinyl är oerhört långsökt i min bok. Däremot har jag inget emot framförandet som sådant eller The Ballad of Dwight Fry som tydligen, förutom att vara en av mina favoriter tydligen är både Tim Burtons och Johnny Depps också!

I rollistan hittar vi som vanligt Johnny Depp som tidigare nämnts men även Michelle Pfeiffer som gör bra ifrån sig. Självklart hittar vi även Helena Bonham Carter och slutligen har vi Eva Green och Bella Heathcote i viktiga roller. Förresten… Christopher Lee medverkar i en liten roll i en scen. Det blir lite av giganternas kamp eftersom scenen i princip bara består av honom och Depp. Det gamla gardet mot det unga skulle man kunna säga. Om man nu kan kalla Johnny Depp vid 50 års ålder för en ung skådespelare längre.

5/10

The Nightmare Before Christmas - 1993 - En vision av Tim Burton!

The Nightmare Before Christmas

Regi: Henry Selick

1993

Animerad

Jack Skellington, den mest skrämmande varelsen i halloweenlandet är uttråkad och vill göra någonting nytt detta år. Istället för att allt ska gå på slentrian ger han sig ut för att söka efter något annorlunda, det han finner är landet där julen firas varje år och där folk är snälla mot varandra och ger varandra presenter. Detta ger Jack en idé, detta år ska julen tillhöra dem och planer börjar genast smidas för att kidnappa jultomten och ersätta honom med Jack själv, fast i tomtedräkt. Alla är med på Jacks planer, bara Sally, som är störtförälskad i Jack, ser en fara i nymodigheterna och försöker med alla medel avstyra händelserna.

På baksidan av fodralet kan man läsa att det här är en familjefilm, och det är nog precis vad det är det. Det är absolut ingen film som lämpar sig för de allra yngsta att utforska på egen hand. Detta då den innehåller en hel del situationer och metaforer som kanske kräver en vuxen för att kunna förstå fullt ut. Jag ser alltså en fördel i att hela familjen ser denna då de vuxna kan förklara en del av situationerna som uppstår. Dessutom är det onekligen så att filmen säkert kan vara skrämmande för de allra yngsta.

Men även om man är vuxen vill jag påstå att man inte kan tillgodogöra sig filmen fullt ut om man inte är en smula bevandrad i den tyska expressionismen. För mig ligger mycket av charmen i de paralleller, i framförallt miljöer, man kan dra till filmer som Metropolis och Das Kabinett Des Dr Caligari. Det är en fantastisk studie i mise-en-scène där kanske själva handlingen ligger underordnad. Detta innebär så klart inte att det inte är underhållande att se vad som händer för det är det absolut, det finns en hel del sköna karaktärer och en hel del sång också! Jag kan tänka mig att en del människor tycker det drar ned helhetsintrycket, men jag tycker istället att det passar produktionen som handen i handsken och ger en extra dimension åt de känslor bilderna är designade att frambringa hos tittaren.

Så går det ju inte att låta bli att nämna Tim Burton här… Det är visserligen inte han som står för regin, men han har skrivit historien och det är uppenbart att det är hans vision som visualiseras här. Har man sett några av Burtons filmer är det lätt att dra paralleller till vad som syns här och så vidare. Och skulle inget annat vara sant, så innehar han i alla fall ett namn som torde göra det betydligt enklare att äska pengar till ett stopmotion-projekt av den här kalibern.

En kul grej är så klart den okunskap innevånarna i halloweenlandet, och även Jack själv, verkligen har om julen. Det skapar en del komiska situationer när en person, som vi – publiken, vet inte har full koll på det han försöker lära andra. Detta utnyttjas på ett smart sätt i manuset och denna kunskapsbrist ligger hela tiden i gränslandet. Karaktärerna förstår de mest grundläggande sakerna, men inte innebörden av handlande, själva andemeningen eller essensen med julen liksom. Man kan säga att de visar upp ett tvådimensionellt tankemönster helt enkelt.

Alice in Wonderland - 2010 - Visuell perfektionav Tim Burton!

Alice in Wonderland

Regi: Tim Burton

2010

Fantasy

När Alice var liten besökte hon ett mystiskt land med varelser som under alla omständigheter borde vara omöjliga. En galen hattmakare, en katt som försvinner i tid och otid, en röd drottning med ett oproportionerligt stort huvud och en kanin med kläder på sig. Djuren kunde, mot allt förnuft, tala och äventyret var osannolikt fantasifullt. Nu var det emellertid länge sedan och när Alice står i begrepp att gifta sig, åtminstone friar en man till henne, ser hon en kanin som hon känner att hon måste följa och när den försvinner i ett hål i ett träd följer Alice efter och faller, faller och faller ned till Underlandet, en plats hon inte har några minnen av. Profetian säger dock att den enda som kan besegra Jabberwockyn är just Alice! Det goda står mot det onda och däremellan finns galenskaperna och de osannolika figurerna som hon inte minns. Äventyret kan börja!

Det här är förstås inte första gången det görs en filmatisering av Lewis Carolls böcker om Alice. Och man behöver inte gräva särskilt djupt innan man finner att det finns filmer ifrån, i stort sett, alla nittonhundratalets alla decennier, erotiska variationer, material gjort direkt för TV och dessutom från jordens alla hörn. Av detta kan man väl dra slutsatsen att själva grundhistorien om Alice är väldigt populär? Personligen finner jag den förstås intressant men jag har aldrig penetrerat den på ett sådant sätt att jag verkligen känner till historiens alla detaljer. Jag kan därför inte avgöra hur många friheter Tim Burton tagit sig här, men det struntar jag i. En film som kräver förkunskap i form av att man måste ha läst boken först anser jag vara, åtminstone ett halvt, misslyckande!

”visuell perfektion”

Men nu krävs det inte några direkta förkunskaper och filmen är definitivt inget misslyckande! Jag har sett den sågas på sina håll men jag förstår verkligen inte varför. Visserligen har ju Tim Burton en mycket speciellt stil på sina filmer och den här sparar verkligen inte på krutet. Bakgrunderna eller miljöerna är fulständigt magnifika, oavsett om de är gjorda i en dator eller ej! Karaktärerna är också mycket speciella! Hur mycket som är Tim Burtons vision och hur mycket skådespelarna själva påverkat är förstås svårt att sia om, men när det gäller skådisar av Johnny Depps kaliber vet man att han går in för karaktären till hundra procent! Och han gör naturligtvis en fantastisk prestation som den galne hattmakaren. Man kan bara under över hur lång tid det tog att sminka honom inför varje tagning? Vill man bli fin får man lida pin kanske man kan säga.

Alice, eller Mia Wasikowska som spelar henne, är självklart mera alldaglig i sin framtoning, men det ligger ju lite i karaktärens natur. Hon kommer ju från den riktiga världen och man kan inte tas sig vilka visuella friheter som helst med henne. Det betyder förstås inte att hon, skådespelarmässigt, gör ett dåligt jobb. Tvärtom om skulle jag snarare vilja säga! Hon har verkligen fångat det oskyldiga, äventyrslystna, upptäckarglädjen och det rebelliska i skarven mellan barndomen och vuxenlivet!

Kampen mellan det goda och det onda, som den här filmen handlar om på ytan, tar sig formen av en maktkamp mellan två systrar: den vita drottningen (Anne Hathaway), som står för det goda och den röda drottningen (Helena Bonham Carter) som den ondskefulla motpolen kämpar enligt urgamla regler och även om det är en kamp på liv och död egentligen finns det regler som ingen av dem stiger över. Dessutom finns ju den urgamla profetian om hur saker och ting egentligen ska gå till! Under denna yta kan man, om man vill, dra paralleller till vad som händer Alice strax innan hon faller ned i hålet och förflyttas till det fantasifulla landet, hennes tankar om huruvida hon ska tacka ja till giftermålet eller inte och så vidare. Man behöver förstås inte läsa in någon djupare mening för att filmen ska fungera om man inte vill, men jag anser det alltså fullt möjligt att göra det om man önskar.

”sparar verkligen inte på krutet”

Men visst kan det vara så at jag överanalyserar situationen. Tim Burtons starka sida är att göra visuellt bländande filmer, men han saknar ofta känslan att skapa mer komplicerade handlingar med flera plan som till exempel gör många av Terry Gilliams filmer så framgångsrika. Det är förresten inte en så dum jämförelse. Båda dessa filmskapare hänger sig, mer eller mindre, åt visuella skapelser utöver det vanliga och det skulle vara mycket intressant att se ett samarbete dem emellan! I väntan på det nöjer jag med den här filmen som jag räknar som en av de allra främsta från Tim Burton när det gäller visuell perfektion!

Bilder: © Disney