22 Bullets – 2010 – Vackert gangsterepos med moral

Den här har jag haft stående i hyllan väldigt länge men dragit mig för att se. Jag har hela tiden haft höga förhoppningar. Anledningen är att den är producerad av Luc Besson, en av mina favoriter när det kommer till fransk film. Samtidigt är anledningen till att jag inte har sett den just att det är en fransk film. Inte för att jag på något sätt har något emot sådana, tvärtom faktiskt. Men det har varit en period i mitt liv då jag har haft svårt med koncentrationen. Och eftersom jag inte kan franska måste jag läsa texten… Ja ja.. Lång historia men nu är den i alla fall sedd och jag tänkte fälla något slags dom över den.

Initialt är det en väldigt vacker film. Ultravåld blandas med klassisk musik som får en paradoxal effekt som ja verkligen gillar. Det är något som verkligen får mig att bli lockad. Det är vackert filmad och det dröjer inte länge förrän man inser att skådespelarinsatserna är fantastiska som sig bör i en film av den här typen. Med den här typen menas att man lätt kan lockas till att tro att det handlar om en actionfilm med en massa skjutande. Så är dock inte fallet. Jag skulle mer klassa det som ett drama där karaktärer och handling står i centrum. Det är vackra sekvenser men samtidigt är det en fabulöst rå film i sin våldsframställning.

Charly Mattei (Jean Reno) som är en pensionerad yrkesmördare, blir i början av filmen skjuten med 22 kulor. Därav filmens titel. Han överlever dock och ger sig efter den ende som kan tänkas ligga bakom dådet. Resten av filmen går mer eller mindre ut på hämnd. Ibland är den våldsam men oftast är den smart. Dock kan sägas att det till slut blir för mycket av den goda. Man drar ut på historien lite för länge och till slut blir det lite tjatigt och drygt. Dessutom krävs ingen Einstein för att räkna moraliteterna som kommer att avsluta filmen. På så sätt kanske historien är lite tråkig och till slut på tok för sentimental.

Hur som helst är jag ändå glad att jag till slut såg den. Jag tror att jag skulle kunna tänka mig att se den igen faktiskt. Detta trots att den till slut visade sig vara förutsägbar och moraliserande. Betyget hamnar någonstans på mitten.

6/10

Breezy – 1973 – En fantastisk film signerad Clint Eastwood

Den här Clint Eastwoodfilmen har jag haft stående i min hylla väldigt länge. Ända sedan Studio S Entertainment gav ut den 2009 skulle jag tro. Varför den har blivit stående kan jag inte riktigt svara på. Tråkigt nog beror det sannolikt på att det helt enkelt har kommit annat emellan, filmer som inte når upp till anklarna på den här utmärkta filmen. För även om den inte ser mycket ut på ytan, det är en ganska ful cover tycker jag, så är det här en helt fantastisk film. Dock är det en film som verkligen inte borde passa mig. Det är en romantisk komedi, eller kanske snarare ett romantiskt drama. Bara där borde jag rygga tillbaka. Och hade det inte varit Clint Eastwood som regisserat hade jag sannolikt låtit filmen stå kvar i hyllan bra mycket längre.

Förvisso var det också enda anledningen till att den införskaffades en gång i tiden. Och jag är glad för det. Handlingen blir en vacker i historia i händerna på mästaren Clint Eastwood. Det här var hans fjärde film enligt imdb och det är en mycket kompetent historia. Jag gillar Clintan mycket bättre som regissör än som skådis egentligen. I alla fall gör jag det numera. Handlingen är rätt enkel egentligen. Den utspelar sig någonstans i flower power eller hippie eran och Breezy är en ung kvinna som ser ljust på livet och verkligen tror på det där med kärleken. Hon träffar på en äldre man som enligt henne verkar ha ett svart moln över huvudet. Ni förstår vad som kommer att hända va? Mot alla odds inleder de ett förhållande som går långt över samhälls- och åldersgränser. Jag kan inte säga att det är utan turbulens men ett så gediget porträtt av respekt har jag sällan skådat.

Som vanligt när det gäller det översta skiktet av kvalitativa filmer är det svårt att sätta fingret på vad so är så bra. Är det kanske skådespeleriet? Ja, det är verkligen på topp. Manuset? Tja, handlingen borde inte trollbinda men det gör den. Dialogen? Där han man verkligen träffat rätt. Men framförallt är det helheten och känslan i filmen som gör det så bra. Det finns ingen dödtid, inte ens när det är känslosamma scener. Det är mycket ovanligt i min värld. Definitivt när det kommer till romantiska filmer som verkar ha en regel på att det måste vara en kärleksscen ungefär 1 timme in i filmen. Den här filmen följer väl i princip samma struktur men den funkar ändå.

Sluttiden klockas på lite drygt 1 timme och 45 minuter. Men det märks inte. När filmen är slut har jag förundrats, jag har gråtit av det rörande samspelet i en svunnen kärlekstid och jag har skrattat åt den klockrena dialogen och den lågmälda situationskomiken. Trots detta finns det allvarsamma undertoner man inte ska förringa. Har Clint Eastwood någonsin gjort en film utan eftertanke? I så fall har jag inte lyckats se just den filmen.

Det här är helt klart en av mina favoriter. Har du inte sett den än? Vad väntar du på? Se den. Nu! Meddetsamma!

10/10

Der Samurai – 2014 – Från Last Exit Entertainment

Först och främst måste jag konstatera hur glad jag är att vara medlem på Facebook. Utan det medlemskapet hade jag nämligen aldrig hört talas om Der Samurai och knappast kunnat kontakta distributören, det utmärkta svenska bolaget Last Exit Entertainment som vid det här laget har gett ut tre filmer om jag har förstått det rätt.

Der Samurai är ingen film för den breda massan, så mycket kan vi säkert komma överens om allihop. Faktum är att jag tror att få tyskspråkiga filmer går hem hos den stora publiken i Sverige. Och så sitter vi och gnäller på amerikanarna som inte orkar läsa undertexter och därför gör om filmerna till engelska. Nyinspelningar alltså. Vi kanske inte är bättre själva om vi inte kan öppna ögonen och se en bra film bara för att det råkar vara på ett ”udda” språk.

För hur man än vänder och vrider på det är Der Samurai bra! Den är udda och det kanske inte är helt tydligt vad som verkligen händer och vilken symbolik som laddar den. Men det finns en närvaro och en nerv i den som jag gillar. Faktum är att jag fick se den ett par gånger innan jag kunde tränga under skalet på den riktigt. Jag inser att detta på sätt och vis är en negativ upplevelse, att man som åskådare inte riktigt hänger med första gången. Men samtidigt kan man också se det som ett högre andrahandsvärde. Något som allt som oftast är tämligen långt när det gäller spänningsfilm, thrillers och liknande. När man väl vet hur det går är det liksom inte spännande längre. Här kommer man ifrån det.

Det beror också på att det faktiskt är en film som ser oerhört bra ut. Det är ingen stor hollywoodproduktion och förväntar man sig det är man fel ute. Det betyder att en film faktiskt kan se bra ut utan dyrbara explosioner varannan minut. Men det behöver jag förstås inte tala om för läsarna av den här bloggen. Det är väl ganska välkänt vid det här laget vad jag egentligen tycker om originalitet och hur originellt jag tycker det är med dussinactionfilmer.

Jag ska inte ens gå in på vad filmen handlar om eftersom jag tror att tolkningsmöjligheterna är så pass stora. Fast det är klart, den enkla ytliga handlingen är i tjuv och polis tema. Det är mindre viktigt. Det som är riktigt väsentligt är formen. Jag kan tänka mig att filmen kan verka oerhört provocerande på en del personer och är man homofob kanske man bör undvika den helt och hållet. Det finns nämligen ett erotiskt skimmer över hela produktionen och man räds inte för lite hederlig erektion heller.

8/10

491 – 1964 – Jag tänker inte fastna i fällan!

För en gångs skull kan jag ”skryta” med att jag faktiskt har läst den litterära förlagan till filmen. Jag tänker inte fastna i fällan att påstå att boken är bättre än filmen för det är liksom inte riktigt min grej att hävda det med en dåres envishet. Det finns det ändå så många andra som gör. Men faktum är att boken, som skrevs 1962, har åldrats med betydligt bättre värdighet än filmen som gjordes ett par år senare. Framförallt är det teatersvenskan som stör mig. Man talade helt enkelt på ett annat sätt i filmerna vid den här tiden och det gör det svårare att ta till sig dem idag. Fast det är klart, man använde kanske inte dylik söderslang på teatern? Nåja, det låter styltat helt klart.

Annars måste jag säga att filmen är mycket trogen boken. Det är väl i och för sig ingen bok som torde vara särskilt svår att visualisera på film och det borde onekligen göra det hela enklare. Liksom i boken är huvudpersonen Nisse. Det är genom hans ögon vi ser händelserna och det är också han som står som berättare. Han beskriver hur han och några andra småbusar, ynglingar som hamnat i klammeri med rättvisan, lever tillsammans i ett kollektiv. Alltsammans är nån sorts experiment och de måste varje dag göra intervjuer på myndigheten kallad Sakligheten.

Det här var onekligen en kontroversiell film när den kom. Numera kanske ingen skulle höja på ögonbrynen åt den men det är något speciellt med den råa tonen som genomsyrar den. Det är inte överdrivet explicit våld om man ser den med dagens mått mätt men det finns inte tillstymmelse till humor i den. Den är totalt nattsvart!

Bland ungdomarna finns det väl ingen som utmärker sig direkt. Inte bland killarna i alla fall. Det är inget fel på deras insatser så klart och man får faktiskt en illusion av att de är riktiga busar. I rollen som Krister – föreståndaren, ser vi Lars Lind som en riktig mes. Hela filmen bygger lite på det temat – att systemet inte räcker till för att skapa ordning i ungdomarnas kaos. Kaoset skapar de själva. Andra notabla ansikten är Åke Grönberg men kanske framförallt Lena Nyman. Hon är alltid het men jag har nog sällen sett henne i en sån här seriös roll. Min största erfarenhet av henne har med Hasse å Tage att göra måste jag erkänna. Men här finns ingen humor, bara en nattsvart betraktelse!

7/10

Piggy – 2012 – mer utstuderat och explicit våld

I avdelningen filmer som jag förväntade mig skulle vara något helt annat, har jag idag kommit till brittiska Piggy. Visst ser det ut att vara en riktigt gastkramande skräckfilm? Och gastkramande kanske den är till en viss gräns, men så mycket skräck blir det inte. Det är mest drama och kanske en gnutta thriller.

Det handlar om Joe, en tillbakadragen yngling som egentligen inte trivs alls bland folk. Det enda som egentligen får ut honom är hans bror som Joe verkligen hyser tillit till. Men eftersom lagen om alltings jävlighet existerar i världen där den här typen av filmer utspelar sig bär det sig inte bättre än att brodern blir mördad av ett gäng ligister. Joe Isolerar sig och kan inte ta för sig något, förrän Piggy kommer in i bilden. Piggy, som egentligen heter något helt annat, vill hämnas Joes bror genom att kidnappar en av förövarna och plåga ur honom informationen om vilka de andra var. Joe är först passiv men tar efterhand allt större del i den utstuderade hämnden.

Det är inte en grafisk film i den bemärkelse det skulle ha kunnat vara om man betänker det våld som faktiskt åsyftas. Men det är klart att det inte är en blodlös betraktelse heller. Jag skulle gärna ha sett lite mer utstuderat och explicit våld faktiskt. Oftast gillar jag när filmskaparna håller oss i det fördolda men här tycker jag faktiskt att det hade varit på sin plats med lite mer tydlighet. Det är inte det att jag gillar själva hämnden mer än i någon annan film, det känns bara som att filmen är realistisk no att kunna bära upp ett realistisk visualiserande av våldsamheterna.

Det innebär att filmen faktiskt blir lite tråkig när den inte hade behövt vara det. Det brittiska sävliga tempot är oftast av godo men här blir det inte riktigt bra. Det blir inte så rysligt som jag hade hoppats på men det finns helt klart en poäng med filmen, en tanke! Det är absolut inte våldsamheter för sakens egen skull. Det finns en början och ett mål med historien som kanske inte blir uppenbar förrän precis i slutet. Med det sagt kan jag tillägga – stå ut med de långsamma partierna, det kommer att löna sig.

5/10

Johnny Got his Gun – 1971 – Vidrigaste livsödet någonsin!

Hade det inte varit för att Metallica baserade sin låt One på den här historien och inkluderat delar av filmen i videon till låten hade nog inte filmen varit lika känd idag. För min egen del hade jag sett filmen tidigare även om det var länge sen. Och visst var det så även för min del, att jag blev sugen att se om den i och med den där låten och videon.

Filmen centrerar sig kring Joe, vem Johnny är har jag ingen aning om, som efter att ha förolyckats i första världskrigets fasor ligger lemlästad på en sjukhusbrits. Han har inte längre några armar, inga ben, kan inte tala, hör inte och ser inte. Det han kan göra är att göra på huvudet och känna vibrationen i marken. Åtminstone till dess att en sjuksköterska kommunicerar med honom genom att rita bokstäver på hans bröst med fingret, en efter en.

Det finns två sidor av berättelsen. Dels den där Joe ligger på britsen och har diverse sjukhuspersonal omkring sig och dels den där han minns vad som hänt honom före kriget. Hur han i sin barndom frågar sin pappa vad demokrati egentigen är och om hans pappa är beredd att offra honom för den. Repliken For democracy, any man would give his only begotten son. Är för mig klassisk och sätter lite tonen på vad filmen egentligen handlar om. För det är inte bara en djupt tragisk berättelse om den arm- och benlöse Joe som inte kan kommunicera med omvärlden. Det är också en film om värderingar. Med det sagt vill jag hävda att en hel del av replikerna i första halvan är snudd på pinsamma. De är så överdramaturgiskt återgivna att det nästan blir tramsigt. Snacka om att köra ner filmens sensmoral i halsen på åskådaren.

Då fungerar den andra halvan av filmen mycket bättre. Joe får efter ett tag en ny sjuksköterska som ska ta hand om honom. Hon gör det med bravur och är en av de få som faktiskt visar någon form av empati i filmen. Det är hon som får Joe att känna sig hel igen. Eller ja, hel är väl fel ord i sammanhanget. Han får i alla fall någon form av närhet i och med att just den där sjuksköterskan tar hand om honom.

Allt eftersom filmen går och vi får veta mer och mer om hans bakgrund ökar också hans frustration. Att han överhuvudtaget existerar är en pinsamhet för militären som inte ens vill veta av hans existens. Att man har hållit honom vid liv under så många år och trott att han var utan medvetande är något chockande för de inblandande. Joe bönfaller dem om att de ska låta honom dö, något som skulle vara det mest humana i sammanhanget. Det är i alla fall min åsikt. Det vidrigaste livsödet någonsin måste vara att vara fånge i sin egen kropp och inte kunna nå ut.

Som Joe, före amputationerna förstås, ser vi Timothy Bottoms och som hans far Jason Robards, även Donald Sutherland medverkar som en Jesusliknande figur och Diane Varsi som ”den där” sjuksöterskan. När filmen är slut är inte ett öga torrt, åtminstone inte hos den här recensenten!

8/10

Black Swan – 2010 – oklanderligt!

Jag har haft denna liggande ett bra tag men liksom inte riktigt haft lust och ork att se den. Så är det ibland, man ser fram emot att se saker och ting men kan inte riktigt ta tag i att börja. Nu var det dock dags och jag ångrar inte att jag äntligen såg den! Det är förvisso inte den film jag var övertygad om att det skulle vara. Den befinner sig längre från skräckgenren och närmare drama än vad jag trodde. Det behöver i sig inte vara någon nackdel, snarare tvärtom många gånger. Det är nämligen så att flera av de så kallade skräckfilmerna är så repeterande inom sin genre att det blir tröttsamt. Man behöver något mer om man ska gå igång och det få man här.

Redan under inledningsscenerna var jag såld. Jag vet inte vad det var som gjorde det men filmen blir bara oerhört intressant med en gång. Jag gillar i och för sig ballett som konstart och eftersom stora delar av filmen och även inledningen består av detta är det kanske inte så konstigt att jag blir lockad.

Men det är inte bara dans. För även om det är en betydande ingrediens är det egentigen det minsta filmen handlar om. Att dansösen Nina Sayers, som spelas av Natalie Portman, är villig att göra nästan vad som helst för att få dansa dubbelrollen som den vita och den svarta svanen i svansjön är betydligt viktigare. Hur hon förändras genom hela filmen och från början är hur timid och skör som helst för att sedan besegra sig själv inför besättningen av rollen som den svarta svanen. Man kan faktiskt säga att hon är beredd att gå över lik för att nå sitt mål.

Det är egentligen essensen av filmen om man frågar mig. Själva kampen mot målet, hur mycket man egentligen är beredd att offra för att nå sina mål. Är man beredd att offra sin egen hälsa för att göra en enda fantastisk och oklanderligt föreställning? Är man beredd att offra alla som står i ens väg? Jag förenklar givetvis här. Det finns mycket fler vinklar ön vad som gör sig möjligt att lägga ut i text utan att det blir långrandigt. Men vi kan väl sammanfatta det som så att Nina Sayers är en oerhört intressant karaktär och att Natalie Portman gör en fantastisk rollprestation! Hon fick dessutom en Oscar för rollen.

Därmed inte sagt att övriga skådespelare, som till exempel Mila Kunis ligger långt efter. Hon har visserligen inte samma ok av progression över sig men jag vågar påstå att även hon är helt fantastisk! Dessutom medverkar Winona Ryder i en mindre roll och Vincent Cassel som ballettregissören. Det är helt oklanderligt över hela linjen.

Däremot tycker jag att det är lite svårt att hänga med i vad som verkligen händer ibland. Det är inte helt självklart om det rör sig om hallucinationer, metaforer eller sanning. Sannolikt är det en kombination av alltihop men i vilken utsträckning är svårt att säga. Det är väl egentligen det enda jag har emot filmen, att symboliken inte alltid är självklar. Och betänk att detta kommer från någon som allt som oftast förespråkar klurigheter. Det är naturligtvis en svår balansgång och det är omöjligt att blidka alla.

8/10

Escape From Hell – 1980 – överlägsen kvalitet!

Jag hade för mig att jag hade sett denna med betydligt flera scener förut men jag måste blanda ihop filmerna. Den känns annorlunda jämfört med Shock O Ramas utgåva men jag kan inte sätta fingret på det. Förutom att den här har överlägsen kvalitet vid jämförelsen förstås. De inklippta pornografiska scener jag tyckte mig minnas måste vara från en annan film. Det är lite bra också. Inklippta närbilder på könsdelar som uppenbart inte tillhör skådespelarna som medverkar i filmen är ändå inget att ha!

Naturligtvis finns det gott om både motiverade och omotiverade nakenscener i filmen, såsom duschscener och liknande. Och även om de inklippta porrscenerna lyser med sin frånvaro kan man inte förneka att det är en mycket förnedrande film. Vakterna tar varje tillfälle i akt att utnyttja den kvinnliga fägringen. Faktum är att det bara finns en enda person som inte är ett sadistiskt svin. Det är väl lite så det brukar vara i WIP eller lägerfilm som det här är, och det brukar väl alltid vara läkaren som är den humana?

Så är det här i alla fall och han protesterar också öppet mot de bestraffningsmetoder den nye lägerkommendanten instiftar. Var det en hård plats tidigare så är det ingenting mot vad som ny kommer att ske. Minsta småsak bestraffas – hårt! Så hårt och skoningslöst att några av kvinnorna till slut får nog och planerar en flykt från helvetet!

Det är inte en helt logisk film på långa vägar. En del situationer finns bara till för att visa lite sadism medan andra är designade för att exploatera kvinnokroppen. Jag har inget emot det och gillar filmen. Det spelar ingen roll om den är stereotypisk eller inte. WIP och lägerfilmer kan man inte få för mycket av. Och ni får ursäkta om jag tjatar om de saknade inklippta scenerna som mitt minne tydligen har fått mig att minnas, men även utan dessa är det gott om sleaze, bara bröst och lite annat också. Kanhända är den lite svårstartad och det dröjer ett tag innan själva flykten från helvetet tar sin början, men man behöver ju lite bakgrund också.

6/10

PS. Filmen med de inklippta scenerna som jag tänkte på är HotelParadise som även innehåller samma skådespelare och är gjord av samma regissör, samma år. DS.

                                                     

Krigaren – 2011 – väpnad kamp for faderslandets väl

Jag vet inte vad det är som gör det men så fort det är en svastika på omslaget blir filmen genast intressant! Läggas till detta kan att jag allt som oftast hävdat att jag inte finner politiska thrillrar särskilt underhållande. Vad är ett hakkors om inte politiskt? Det blir motsägelsefullt på något sätt. Det behöver verkligen inte handla om nazisploitation, som i sig kan vara nog så underhållande, utan, som här, ett realistiskt drama. Ofta hör det ihop med gäng och ett agg mot samhället i stort. Och liksom i de flesta fall finns det en yngre person som håller på att lära sig det ”rätta” hatet.

Den här filmen skiljer sig inte så mycket från grundförutsättningarna. Vi har en synnerligen arg ung kvinna som i och med att hon vägrar att expediera flyktingar i den butiken honom jobbar sätter igång en kedja händelser som ingen kunnat ana, allra minst hon själv. Marisa planerar en tatuering av Hitler på ryggen och har lärt sig allt hon kan av främlingsfientlighet och antisemitism av sin morfar. Hon är tillsammans med en av de tuffaste i gänget och de planerar att skaffa barn bara han kommer ut från fängelset. De är enade och beredda på väpnad kamp for faderslandets väl.

I andra änden har vi Svenja, en femtonårig tjej som inte får röka för sin far, men gör det ändå i smyg förstås. Hon är hårt uppfostrad och vid ett tillfälle tvingas hon röka upp en hel ask cigaretter för att hennes pappa hittat hennes fimpar. Mamman är av en annan natur och tar istället gärna ett bloss med henna. Hon slår följe med en fem år äldre kille som tar med henne på fester och lär henne allt hon behöver veta om ”den sanna vägen”, om allt som regeringen fört dem bakom ljuset om. Hon är snart lika hatiskt som någon annan i gruppen även om hon fortfarande bara är ett barn och knappast förstår vad hon pratar om. Hatet känns viktigare än varför kan man säga.

Dessa två människoöden möts och det gör också invandrarna. Det blir en komplicerad soppa där det inte alltid är helt lätt att veta hur man ska bete sig, som man själv känner är rätt eller vad gruppen förväntar sig. De två tjejerna, med några års åldersskillnad tar olika vägar. Svenja blir mer och mer hatisk medan Marisa börjar tvivla. Av sin morfar har hon lärt sig mycket men också att ta ansvar för sina gärningar. Hon vet inte vad hon ska göra men undan för undan förstår hon vad det rätta är.

Det är svårt att skriva om vad som händer utan att avslöja för mycket så jag låter det vara där. Jag tycker inte att det är speciellt svårt att räkna ut vad som kommer att hända och hur upplösningen kommer att bli, kanske inte in i minsta detalj men i alla fall i grova drag. Själva styrkan i filmen går därigenom lite förlorad för mig. Det är onekligen en välspelad och rå film men den där sista klumpen magen infinner sig aldrig. Hur som helst är det alltid kul(?) att se filmer om brutala gäng med extrema övertygelser, vare sig de är politiska eller religiösa.

6/10