Seriehjältinnan - MODESTY BLAISE - 1966

Modesty Blaise

Regi: Joseph Losey

1966

Action/Thriller/Komedi

De brittiska myndigheterna ska leverera diamanter värda femtio miljoner pund till en oljeshejk i utbyte mot – olja. Naturligtvis måste allt ske under största hemlighetsmakeri och eftersom Modesty Blaise har utmärkta kontakter inom den undre världen anlitas hon för uppdraget. Myndigheterna litar dock inte på henne fullt ut, hon kan ju trots allt vända sig emot dem och lägga beslag på diamanterna för egen del. De ger henne därför inte all information. Hennes krav är förstås att Willie Garvin ska finnas vid hennes sida. En okänd gnagster vid namn Gabriel som för övrigt tros vara död är intresserad av diamanterna och det blir en rafflande katt och råtta lek där bara en kan gå segrande…

Jag har samlat på det mesta under mina dagar och i min ungdom samlade jag serietidningar. Agent X9 närmare bestämt. För den som inte är bekant med den tidningen kan jag säga att den innehåller ett antal olika deckarserier. Några övernaturligheter finns, men för det mesta handlar det om äventyrs och deckarserier. En av serierna är förstås Modesty Blaise annars skulle jag ju knappast bemöda mig med att inleda recensionen på detta sätt. Jag skulle vilja påstå att jag har en ansenlig mängd av dessa tidningar och den serien jag gillade allra mest i dessa var ju Modesty Blaise. Jag anser mig därför ha rätt så bra koll på karaktären vilket kan vara på gott och ont när man ställs inför filmatiseringar.

Det dröjer inte många minuter förrän jag är helt övertygad om att det här kommer att vara en film som följer serietidningsförlagan tillräckligt bra för att jag inte ska bli missnöjd. Självklart finns det detaljer som kanske inte passar in men inget större. Kanske hade jag önskat att Willie Garvin hade fått ägna sig lite mera åt knivkastning än pistolskytte vilket han aldrig gör i serien. Vid något tillfälle vid jag minnas att han till och med påstår att han inte skulle kunna träffa en ladugårdsvägg inifrån med ett skjutvapen. Men strunt i det! Handlingen är helt ok och det är en kul stilistisk film!

På IMdB står filmen litad som en komedi men jag tycker det är lite missvisande. Visst är det en skojig film men inte mer så än valfri James Bond film från förr. Fast de kanske är listade som komedier också, vad vet jag. Hur som helst är de tekniska hjälpmedlen organisationerna, myndigheternas och brottslingarnas, precis lagom mycket sci-fi. Jag höll på att trilla i fälla och kalla dem för futuristiska men eftersom handlingen inte utspelar sig i framtiden kan man inte riktigt göra det. Det är underhållande att se vilka fantasier de hade på 60-talet. Vad de trodde skulle komma och som de redan då kände sig manade att visualisera. Det är väl lite mer fantasifullt än Bond-attiraljerna men det är bara kul.

Så här såg serien ut. 

Jag älskar färgerna i den här erans filmer och jag älskar frisyrerna. Kvinnorna var mycket skönare att vila ögonen på under den här perioden än nu. Modesty Blaise är helt klart ett sexobjekt och hon drar sig heller inte för att utnyttja sin naturliga dragningskraft för att få som hon vill. Det är en stark kvinna som lindar karlarna runt sitt finger på det sätt hon behagar. Baserat på serietidningen är det också en kvinna med principer. Man sviker inte henne och hon sviker heller inte de som ställer upp för henne. Det finns också någon sorts hederskodex som gäller både vän och fiende. Kanske mest fiende eftersom hon ändå alltid ställer upp för sina vänner till hundra procent. Man skulle kunna säga att det finns oskrivna regler i hennes personlighet, vissa saker gör man bara inte och de som bryter mot denna hederskodex straffas hårt och skoningslöst!

Kanske är filmen lite för lång för sitt eget bästa, nära 2 timmar, eftersom jag tappar lite fokus framåt slutet, men det är onekligen en agenthistoria som har gått till historien. Jag gillar den skarpt, den har precis det som jag kräver av en sådan här film. Frågan är om det överhuvudtaget går att göra film på det här sättet längre. Alla agentfilmer som är bra tycks vara från förr!

8/10

Hamilton 2 - Men inte om det gäller din dotter - 2012

Hamilton 2: Men inte om det gäller din dotter

Regi: Tobias Falk

2012

Action

Hamiltons guddotter blir kidnappad av islamistiska terrorister och en fritagningsoperation blir nödvändig. Det hela börjar enkelt nog men blir mer och mer komplicerat av att de stora politiska makterna i väst inte vill att terroristledaren ska gripas. Det ligger mycket bakom och är så komplicerat att samarbete med andra länders underrättelsetjänst inte är ett alternativ. Ingen vet vem som egentligen går att lita på! Men för Hamilton är det enkelt, han söker hjälp av sin vän Mouna som redan finns i mellanöstern där guddottern också ska finnas. Tillsammans med henne och flickans far tar de sig in i borgen där hon hålls fången för att frita henne. De hade dock inte räknat med att stöta på mer än bara terrorister, någon högt upp i västvärldens underrättelsetjänst är beredd att göra vad som helst för att operationen skall misslyckas!

Liksom den första filmen i den här rebooten, som det så populärt kallas nuförtiden, är det här en riktigt bra actionfilm! Persbrandt passar utmärkt i rollen som Hamilton och rör rollen lite hårdare och tuffare än de som gjort den före honom. Jag ser verkligen fram emot en Hamilton 3!

Historien som utspelas är kanske inte unik. Vi har sett fritagningar av kidnappade barn förr och vi har sett personliga vendettor för också för den delen. Men konspirationerna är så pass omfattande i den här att det ger en lite extra boost till storyn. Ju längre filmen går desto mer oklart är det hur involverade västvärldens underrättelsetjänster egentligen är i terroristernas verksamhet. Det hela verkar faktiskt mycket realistiskt eftersom vi alla vet att det är pengarna som styr. Vad skulle vi göra utan oljemiljonerna från mellanöstern?

Det är inte bara Mikael Persbrandt som gör filmen full rättvisa heller! Det är överlag realistiskt skådespeleri från alla håll. Det som också förstärker filmen är att den utspelar sig på en internationell spelplan. Det är inte bara i lilla Sverige saker och ting händer som det tenderar att vara i vanliga polisfilmer. Fast å andra sidan är det här ju ingen polisfilm utan snarare en agentfilm! Ska vi jämföra så ligger väl James Bond närmast till hands. Åtminstone den James Bond som numera verkar vara den som gäller, det vill säga actionfilmer utan den initiala humor som förr gjorde filmserie speciell. Det här är nämligen humorlös action, det finns inte några kvicka oneliners och det tackar jag för!

Jag tycker det här definitivt är en värdig uppföljare och kanske till och med nästan bättre än den första filmen. Det är helt enkelt ett nytt äventyr och med ett sådant fungerar det väl kanske lite mer som ny film än som en traditionell uppföljare. Enda brasklappen jag vill slänga in är att man har lagt till saker och ting i Hamiltons förflutna som i alla fall mig veterligen inte har funnits med innan. Jag har aldrig hört talas om att Hamilton en gång skulle ha haft en familj till exempel. Fast vad vet jag, minnet kanske sviker… Hur som helst känns det inte som att det passar in med hans karaktär! Det är förvisso förhållandevis oviktig information som egentligen bara nämns i förbifarten men det lägger ändå till något om Hamiltons bakgrund oms jag inte tycker passar riktigt in där! Överlag dock en höjdarrulle!

8/10

Bilder: © Pampas Produktion AB

Recension: Johnny English - 2003

Johnny English

Regi: Peter Howitt

2003

Komedi

Johnny English (Rowan Atkinson) blir plötsligt befordrad till en superspion efter att agent one blivit mördad och alla de andra agenterna dödade i en explosion under hans begravning. Under utställningen av kronjuvelerna som sponsras av den rike entreprenören Pascal Savage (John Malkovich), blir de stulna och nu blir det Johnnys tur att tillsammans med sin kollega Bough (Ben Miller) hitta sanningen utan att riskera vare sig nationens heder eller sin Aston Martin! Högst upp på listan över misstänkta står Pascal Savage, vilket Johnnys boss Pegasus (Tim Pigott-Smith) inte är så övertygad om. Vi har också den mystiska Lorna (Natalie Imbruglia) som dyker upp på de mest otänkbara ställen, kan hon vara nyckeln för Johnny att använda för att hitta den rätta tjuven?

Linda Snöberg

Jag ska villigt erkänna att jag inte hade några höga förväntningar på den här filmen. Dessutom är jag som regel inte så förtjust i Rowan Atkinson och tycker att allt han gör numera faller tillbaka på fjantiga Mr Bean. Döm av min förvåning när jag faktiskt började skratta ganska högljutt redan tidigt i filmen.

Parodier har jag förstås alltid tyckt om och här lyckas man driva med agentgenren i allra högsta grad. Framförallt blev jag riktigt överraskad av den kapacitet som Rowan Atkinson faktiskt har som skådespelare, varför har han inte visat oss den sidan tidigare? Kanske är jag onödigt hård nu och självklart gör han sin mest kända roll som Mr Bean bra, det är bara att det kan bli för mycket ibland och eftersom det inte riktigt är min humor kanske man blir lite anti..

Det finns ju fler stora namn i rollistan, John Malkovich inte minst. Hur står sig han i den här produktionen då? Tja, jag har sett honom göra bättre prestationer, men han gör det som krävs av honom och det räcker väl egentligen. Hans löjliga franska accent kanske förstör mer än den gör nytta, men jag antar att regissören ville ha det så. Storyn som jag ovan naggat lite i kanten på känns ny och fräsch, även om man gång på gång slås av likheterna med rosa pantern filmerna och vilken likhet karaktären Johnny English egentligen har med Jacques Clouseau, ifrån nyss nämnda filmer. Nästan exakt samma typ av dumma dumheter även om Johnny tycks kunna något mer och inte förlita sig fullt så mycket på turen.

En film som står sig i konkurrensen och som t.o.m. får en motsträvig åskådare som jag att brista ut i asgarv!

Tommy Söderberg

Recension: Casino Royale - 2006

Casino Royale

Regi: Martin Campbell

Action

2006

Bond har just uppnått sin 00-status i den brittiska underättelsetjänsten. Detta betyder dock inte att han skulle vara en timid och tillbakadragen person. Snarare tvärtom, han går genast M på nerverna men imponerar samtidigt med sin förmåga att förse sig med information. Hans första uppdrag tar honom till Uganda där han spanar på en känd terrorist. Allting går dock inte enligt planerna och eftersom den brittiska underättelsetjänsten vill åt de stora männen bakom organisationen och inte smågangstrarna, börjar Bond att undersöka saken närmare. Hans ledtrådar tar honom till Bahamas och så småningom till Le Chiffre som är de internationella terroristernas privata bankman. Han ska anordna en pokertävling i Montenegro för att inkassera lite pengar. MI6 vet att om han skulle förlora en sådan turnering skulle hans organisation vara dödsdömd och skickar in den skickligaste spelaren de har – Bond, James Bond!

Visst är det lite kul att man gör en prequel till alla Bondfilmerna och att passa på när man ändå byter huvudrollsinnehavare kanske är ganska smart idé egentligen. Dock tycker jag inte att själva principen tydliggörs på ett bra sätt. Det är svårt att föreställa sig när det är samma skådespelare som spelar M som det varit i de senaste filmerna och de tekniska (och numera ganska vardagliga) attiraljerna som används i filmen hade varit så hightech i filmseriens tidiga historia att de varit rena rama science fiction på den tiden.

Daniel Craig gör heller inte ett bra intryck som den brittiska superagenten. Naturligtvis måste man ta med i beräkningen att han i den här filmen inte ska vara ”färdig” som Bond utan vara lite grovhuggen och inte fullt så sofistikerad som Bond senare skulle bli. Det här är helt enkelt ett stycke bakgrundshistoria till karaktären. Men trots detta tycker jag att man kan begära en viss karisma. Sådant är ju något som borde finnas naturligt och det kan knappast läras in med åren.

En annan sak som stör mig, angående det här med karisma, det finns ingen riktig Bond-skurk. Åtminstone ingen som verkligen är värd namnet. Den enda som är lite speciell är väl i sådant fall Le Chiffre men han kan väl knappast betecknas som något mer är en hantlangare eller mellanskurk eller vad man nu vill kalla honom för. Det har ju varit lite synonymt med Bondfilmerna genom åren att skurken är en riktigt ärkeskurk med smak för världsherravälde eller liknande megalomaniska symtom.

När man ändå håller på att klaga och gnälla går det ju heller helt enkelt inte att komma runt det här med humorn. Visserligen finns det en del punschliners insprängda här och där men något som kommer ur Bond med glimten i ögat hittar man inte. De få komiska kommentarer som trots allt finns med känns däremot tydligt konstruerade och inte naturliga i sammanhanget.

Men det är klart att det finns positiva saker i filmen också. En del actionsekvenser är ju häpnadsväckande, framförallt i filmens inledande del tycker jag. Sen segar filmen till lite och det är ju i och för sig tämligen naturligt när en stor del av handlingen centrerar sig kring ett pokerbord. För Bondfantasten finns där säkert en del nöje med att se Bonds första möte Med Felix Leiter eller hur han kommer på och skapar den drink som sedermera skulle bli ett kännetecken – shaken, not stirred!

Till filmens försvar måste det naturligtvis också påpekas att det självklart är ett välgjort hantverk och trots allt ingen dussinproduktion trots att man, på grund av filmens plats på tidsaxeln, själklart saknar den rekvisita som normalt brukar tilldelas Bond inför uppdragen.

En ok actionfilm, men som Bondfilm… nej!

Recension: Hamilton: I Nationens Intresse - 2012

Hamilton: I Nationens Intresse

Regi: Kathrine Windfeld

2012

Action/Thriller

Carl Hamilton arbetar som underrättelseofficer och har i uppdrag att infiltrera ryska vapensmugglare som säljer svenska vapen. Under operationen attackeras de av en okänd grupp som dödar alla på platsen utom Hamilton som lyckas överleva. Vapnen som just skulle byta ägare stjäls och det blir Hamiltons nästa uppdrag att ta reda på vem, var och varför? Allt pekar på en internationellt välkänd organisation som trots sitt renommé i själva verket utbildar terrorister att använda toppmoderna vapen.

Jag har tidigare sett varenda film om Hamilton, från TV-filmen Förhöret till Fiendens Fiende och Vendetta. Jag tycker att de allra flesta av filmerna är mycket stabil underhållning och emellanåt lite av en svensk James Bond. Samtidigt bär de också alla spår av det som utmärker svenska polisfilmer (som jag också gillar skarpt). Vem som är min favoritskådespelare när det gäller att gestalta kommendörkaptenen Hamilton vet jag inte om jag riktigt kan svara på men Mikael Persbrandt gör ett mycket bra jobb och passar verkligen för rollen. Det känns som att han har gjort den till sin egen och lyckas med hjälp av väldigt små medel gestalta de känslosvängningar som Hamilton råkar ut för i den här filmen.

Det handlar nämligen inte bara om en agent-film i traditionell mening, eller gör det förresten inte det? Hamilton lider av svåra mardrömmar och råkar som ren reflex döda någon som står honom mycket nära. Detta plågar honom sedan i resten av filmen och Mikael Persbrandt ser till att det blir trovärdigt! Det jag menar är att det kanske inte är helt ovanligt att underrättelseagenter och poliser i svenska polisfilmer brottas med någon form av inre demoner. Något som ibland stärker deras yrkesutövning men som ibland lika väl kan försvaga den och få dem att tvivla på sig själv och sin existens.

I filmens inledande skede påstås att Sverige inte har agenter med rätta att döda. Sedan förtydligar man att det finns vissa omständigheter som inte riktigt räknas. Självförsvar är en sak och en annan sak är om det ligger i nationens intresse! I mina ögon betyder det i alla fall en licens att döda. Om inte för sin egen personliga del så i alla fall för rikets säkerhet och det är väl underförstått att det är detta som åsyftas även för till exempel James Bond – 007, när det talas om saken i den värld där han hör hemma. Men det är klart att såsom Jan Guillou själv påpekade i introt till Fiendes Fiende så är det andra länder som har spioner, det har inte vi! Istället har vi underrättelsetjänst, vilket egentligen är en annan benämning för precis samma sak.

Filmen är i alla fall tät och till och med spännande på sina ställen. I mångt och mycket påminner den om de filmer som tidigare gjorts om Hamilton men det ligget lite i sakens natur. Karaktären måste ju följa vissa riktlinjer för att vara trogen det man redan vet om honom. Han får inte avslöja riktigt vem han är för sina nära och kära och han försvinner veckor i sträck. Actionscenerna är ovanligt bra i denna och det känns som om man har lagt lite extra krut på dem. Och även om det är en svensk film är det ovanligt mycket engelska, ryska och till och med arabiska i den. Men det är å andra sidan inget konstigt när det handlar om internationella organisationer och uppdrag som sträcker sig från Ryssland till Jordanien och Somalia. Som internationell agenthistoria tycker jag faktiskt att den står sig väl i konkurrensen!

Bilder: © Pampas Produktion AB

Tävla om ett ex av filmen på Blu-ray HÄR

077 – Vår Man i Casablanca - 1966 - Ge mig fler agentfilmer!

077 – Vår Man i Casablanca

Aka: A 077, Sfida Ai Killers

Regi: Antonio Margheriti

1966

Action

Tre forskare upptäcker en ny energikälla som kan komma att ersätta konventionella källor såsom olja inom en snar framtid. Alla är förstås inte lika överväldigande glada över denna upptäckt och snart är två av de tre forskarna mördade! Den tredje skyddas av den amerikanska underrättelsetjänsten, närmare bestämt av agenten Bob Flemming som med alla medel möjliga påbörjar sina undersökningar. Vem är det egentligen som ligger bakom de två dödsfallen?

Egentligen finns det två huvudsakliga anledningar till att jag intresserade mig för den här filmen. Dels så såg jag nyligen Flashman, som kanske inte är någon agentfilm i strikt bemärkelse, men som ändå har eurospy-känslan över sig. Jag fann det vara en mycket underhållande film och kände mig för första gången tvungen att använda ordet ”rafflande” som en el av beskrivningen av den. Den andra anledningen är något äldre och handlar om när jag skrev om den franska agentparodin Agent 117 på uppdrag i Rio. I och med det arbetet upptäckte jag att det fanns original som alltså inte var lika parodiska. Nu är det här i och för sig inte samma agentserie men det är i alla fall inte en parodi på något som fallit i glömska. Det här är den äkta varan!

Och visst märks det att det här inte är nyproducerat, på gott och ont. Det finns helt klart en glimt i ögat som man inte ser nuförtiden. Det är tramsigt på ett medvetet sätt och verkligen inte pretentiöst. Det här är gjort för att underhålla men bara med en bråkdel av den budget som Bond-filmerna hade att tillgå. Ska man drista sig till att kalla Bond-filmerna för de seriösa filmerna så är det här helt klart de publikfriande filmerna. Det är stereotypiskt så det skriker om det och det skulle inte kunna fungera på något annat sätt. Frisyrer, miljöer och annat passar perfekt in i filmen och är verkligen helt och håller tidstypiska.

Historien är rafflande (se där, nu skrev jag det igen) och synnerligen underhållande. Det är en typisk feel-good film där man inte behöver fundera så mycket vad som händer och råkar man vara bakfull fungerar den hur fint som helst i alla fall. Kanske till och med bättre. Man kommer på sig själv med att sitta med ett fånigt leende på läpparna och med handen i chipsskålen. Det är en avslappnad känsla i den och det är svårt att missförstå något i filmen. Det är inga djupare finesser och en skön matinékänsla som sköljer över en när man ser filmen.

Självklart är det en rip-off på Bondfilmerna även om det vid den här tiden inte hade hunnit komma så många av denna vara som idag. Men jämför man med de tidiga Bond-filmerna hittar man självklart likheter. Jag tycker att man har utnyttjat dessa på ett bra sätt och inte tagit sig vatten över huvudet genom att vilja för mycket. Fram för fler agentfilmer från 60-70 talen!

OSS 117: Rio Ne Répond Plus - 2009 - Agent 117 i Rio

OSS 117: Rio Ne Répond Plus

Aka OSS 117: Lost in Rio

Regi: Michel Hazanavicius

2009

Komedi

Frankrikes bästa hemliga agent: Hubert Bonisseur de la Bath, även känd som OSS 117, får i uppdrag att resa till Sydamerika för att hitta en gammal nazistofficer. Vis sin sida har han den vackra Mossad-agenten Dolores eftersom Israel också är mycket intresserade av att hitta den gamle krigsförbrytaren. De kommer överrens om att Israelerna ska få ta Professor Von Zimmel som nazisten heter medan Agent 117 tar hans om vissa mirkofilmer som har försvunnit från Frankrike. Alla är nöjda och glada!

Man lär sig en hel del när man håller på att recensera film. Till exempel att det finns en hel filmserie från 50- och 60-talen om Agent 117. Jag har inte sett någon av dem men efter den här filmen blir jag onekligen sugen. De verkar nämligen inte vara åt det komiska hållet överhuvudtaget, som den här parodin är. Och det är med det parodiska jag har problem. Det står på omslaget att den här är en Bondparodi helt i klass med Austin Powers men jag vill påstå att det inte stämmer alls! Det här är mycket bättre än Austin Powers filmerna någonsin kunde drömma om att vara.

Låt vara att jag var väldigt skeptisk och till en början knappast trodde att jag skulle orka igenom hela. Men det är en film som lyckligtvis inte tar sig själv på allt för stort allvar. Och då menar jag inte att filmerna om Austin Powers nödvändigtvis gör det heller men det finns ändå en viss pretentiös inställning över Austin Powers filmernas prepubertala humor. Jag gillar galen humor och jag gillar sjuk humor men om den är alltför plump blir den bara pinsam. Men lyckligtvis är humorn här inte riktigt lika pubertal och det är väl det som räddar den från ett ofelbart misslyckande också.

Faktum är att efter några minuter kommer jag på mig själv med att vilja se vad som ska hända härnäst, vilka galenskaper som kommer att följa och om jag kommer att bli irriterad över de överdrivet politiskt inkorrekta replikerna. Det är nämligen en film som kantas av enorm okunskap och förutfattade meningar för andra religioner och kulturer. Det är dålig smak för sakens egen skull och det är knappast något som brukar vara något bra.

Men mot alla odds blir det underhållande och vår huvudpersons okunskap och narcissistiska natur stör mig inte alls lika mycket som jag trodde att det skulle göra. Och vad man är tycker om den här filmen så har den i alla fall öppnat mina ögon för en alternativ agent filmserie som jag helt klart måste kolla upp i framtiden!