Cosmopolis – 2012 – Cronenbergs svagaste?

Man märker direkt att det här är en speciell film. Det går kanske inte att sätta fingret på det direkt från början men undan för undan blir man varse vad det är för en film, vad den handlar om. Det ytliga handlingen är kanske inte så svår, det unga finansunderbarnet och multibiljardären Eric Packer åker runt i sin Limousin och pratar med människor lite här och där, framförallt inne i bilen.

Men det är mer där än så. Eric Packer, som spelas föredömligt av Robert Pattinson, kanske mest känd från Twilight, gör också saker som inte känns särskilt rationella. Åker tvärs igenom stan för att klippa sig när det finns möjligheten finns att uträtta detta ärende på betydligt närmare håll. Det är inte det enda han gör. Han genomgår till exempel en läkarundersökning varje dag och hans prostata blir undersökt i limousinen mitt under ett samtal. Han är ett underbarn när det gäller finanser men har ingen aning om hur den verkliga världen fungerar.

Antagligen hade jag inte intresserat mig för filmen överhuvudtaget om inte David Cronenberg hade varit regissör. När den till och med har ord om sig att vara en blandning mellan Crash och Videodrome höjer jag på ögonbrynen en smula. Båda är fenomenala filmer enligt min mening! Med facit i hand förstår jag att det är de provocerande scenerna med sexuella undertoner som refereras till Crash och den surrealistiska verklighet som filmen utspelar sig i som blir Videodrome. Det senare är betydligt tydligare, det finns hela tiden en känsla av att det som sker inte gör det på riktigt, att det sker i huvudrollens huvud.

Det är denna känsla som är det bästa med filmen tycker jag. Dialogen är helt fantastisk och förstärker denna känsla till 100 %! Det gäller att vara med och inte sitta och slumra för denna dialog väcker en och annan tanke, en och annan metatanke också kanske. Själva händelseförloppet tar oss till ruinens brant men jag måste nog ändå säga att det är bland det svagaste Cronenberg någonsin har presterat.

6/10

Lokalvårdaren – 2014 – Henrik Möllers långfilmsdebut!

Aka: Feed the Light

Har man höga förväntningar på en film, eller nåt annat för den delen, brukar det tyvärr sluta med att förhoppningarna grusas å det bestämdaste. I det här fallet är det dock precis tvärtom. Jag trodde det skulle vara en riktigt bra film och så var det ännu bättre! Snudd på mästerlig skulle jag vilja säga. Men jag är alltid snål i mina bedömningar och det ska extremt mycket till innan jag blir lyrisk.

Det jag har sett av Henrik Möller tidigare, kortfilmssamlingarna Ångesthunden och Kaninhoran, har varit tämligen humoristiskt. Kanske har humor inte alltid varit uppenbar men för mig har det alltid varit tydligt att de har kantats med ironi, sarkasm och satir. Så kanske är fallet även här men det är absolut inte i närheten av något som jag har sett Henrik Möller göra tidigare. För mig är det här en seriös film, det är inte en humoristisk i historia i botten och det finns inte mycket att skratta åt. Möjligen kan man tänka sig att det finns en tragikomisk intention någonstans i bakgrunden.

Jag känner att det finns mycket nyanser och skikt att upptäcka i den här filmen och det är tveksamt om man hittar allt när man ser den första gången. Jag gjorde det inte i alla fall. Det känns som att det finns metaforer till metaforerna och en metahandling. Det är fritt fram att tolka det som sker framför kameran till något mer än den tydliga handlingen. Om den nu är så tydlig vill säga.

Sara tar ett jobb som lokalvårdare för att hitta sin dotter. Väl på plats märker hon att allt inte står riktigt rätt till. Men hon får jobbet och börjar söka efter sin dotter på en plats där fysikens lagar inte gäller. Där ett mystiskt ljus får allting att förändras. Tiden fungerar annorlunda och chefen har tydligen en oerhörd makt över händelseförloppet. Men hon får hjälp av vaktmästaren som förklarar hur saker och ting fungerar i de dunkla källarkorridorerna.

Det finns definitivt surrealistiska tendenser i filmen. Om man nu kan kalla dem för tendenser, det är väl egentligen mer än så. Det är som sagt fritt fram att tolka men för min egen del tycker jag att händelseförloppet är så absurt att det finns en lockelse i det. Filmen är något så ovanligt som genuint spännande, man vet aldrig riktigt vilken väg den ska gå eller vilka medel den kommer att använda för att nå sitt mål.

De flesta av skådespelarna är okända för mig. Många av dem talar skånsk dialekt och det är väl inte så märkligt eftersom Henrik Möller själv har sin hemvist i de sydliga delarna av Sverige. Jag tycker att det tillför ytterligare en dimension till filmen. Allt för många gånger har man hört skånska i filmer som låter så krystad och tillgjord att det inte går att ta på allvar. Så är det inte i här. Visserligen kanske språket är något tillrättalagt men det låter fortfarande fullt naturligt! Men de flesta av namn är som sagt okända för mig. Lina Sundén spelar huvudrollen som Sara, Martin Jirhamn är vaktmästaren. Jenny Lampa är chefen och Patrik Karlsson spelar VHS-Mannen. Själv spelar Henrik Möller en liten roll i filmen och den enda som jag egentligen känner till sen förr – Karin Bertling, spelar också en väldigt liten roll. Samtliga är helt fantastiska!

10/10

Trailern:

Recension: Rubber’s Lover - 1996 - En MYCKET märklig film!

Rubber’s Lover

Regi: Shozin Fukui

1996

Horror

Ett stort, mäktigt och framgångsrikt företag bedriver forskning på det psykologiska planet. Med hjälp av en apparat kallad D.D.D. eller Digital Direct Drive som den heter i klartext, bombarderar man gummiklädda försökskaniner med ett mycket intensivt ljud och under påverkan av drogen eter. Detta resulterar visserligen i psykiska förmågor hos försökskaninerna men bieffekterna är oftast letala. Detta innebär att företaget stänger ned forskningen mot de drivande forskarnas vilja. I ett sista desperat försök att hålla forskningen vid liv kidnappar de en av sekreterarna och fortsätter att bedriva sina experiment på henne och sin eterberoende kollega.

Filmen är gjord i svartvitt och det tror jag förhöjer filmen stämning något. Framförallt när man har valt att inte göra filmen i en följsam och mjuk gråskala utan snarare så grynig och kornig som möjligt. Själva experimenten framstår som grymmare på det viset och det är ju faktiskt ett lika enkelt som genialt knep egentligen. Det ökar också den surrealistiska tonen i filmen, vilket också förstärks av den nästan absurda rekvisitan i form av bland annat nålar och virtual-reality liknande hjälmar. En absurditet som nästan är jämförbar med Shinya Tsukamotos Tetsuo, åtminstone när det gäller rekvisita.

Ska man försöka extrahera någon sensmoral ur filmen ligger väl faran med genmanipulation och skrupel och hänsynslös forskning utan etik nära till hands. Fast sensmoralen är väl å andra sidan inte filmens starkaste vapen och den är inte speciellt tydlig. Säkerligen är den också tämligen subjektiv och tolkas garanterat på ett helt annat sätt av någon annan.

Vad finns det mer att säga om filmen då? Jo, ibland blir det pinsamt tydligt att man vet för lite om filmen man recenserar och får läsa sig till information. Till exempel så är det här tydligen en prequel på Shozin Fukai’s egen film 964 Picocchio från 1991. Med facit i hand, eller åtminstone efter att ha läst mig till handlingen i den filmen så känns det ganska logiskt och jag tror att det naturliga steget efter att ha sett den här är att man uppsöker även Shozin Fukai’s andra verk. Naturligtvis står då 964 Pinocchio först i tur!

För även om Rubber’s Lover inte riktigt känns oöverträffad av allting annat som gjorts i den surrealistiska världen så är den både explicit och märklig. Jämför man till exempel med David Lynch’s Erasherhead eller den redan nämnda Tetsuo så står den sig förstås kort, men den är dock tillräckligt speciell för att vara av intresse för den filmintresserade och den är definitivt något utöver det vanliga!

Rekommenderas för den som är på humör för märkligt film!

Recension: The Holy Mountain - 1973

The Holy Mountain

Regi: Alejandro Jodorowsky

1973

Drama/Fantasy/Äventyr

Vi får följa en Jesus-liknande figur (Horácio Salinas) genom olika bisarra och groteska scener fyllda med massor av religiös symbolism. Han träffar på en mystisk guide (Alejandro Jodorowsky) som tycks vara allvetande och denne introducerar honom i sin tur för ytterliggare märkliga människor. Det är dessa sju, som var och en representerar en planet, som tillsammans med guiden och huvudpersonen ger sig ut för att söka det heliga berget. En plats för att nå insikt, absolut makt och odödlighet.

Det är svårt att skriva en mer utförlig handling om denna film. Mest på grund av det faktum att jag inte är helt säker på vad den handlar om. Till en början känns det nästan bara som löst sammansatta scener som egentligen inte bildar någon historia. Trots detta känner man sig dock fångad av filmen, man undrar om man kommer att förstå den och om Jodorowsky gett oss några ledtrådar längs vägen eller inte.

Efter ungefär en halvtimme ändrar filmen karaktär och går in i andra episoden kan man säga. Vår huvudfigur, som refereras till som tjuven, har träffat på den mystiske guiden som frågar honom om han vill ha guld. Självklart är tjuven intresserad av detta och genom diverse metoder tillverkar också denne alchemist-guide guld av tjuven bajs. Denna episod är enligt mig den mest underhållande och kanske framförallt för den introduktion av de andra karaktärerna som följer. Denna presentation kantas även den av symbolik men även av paradoxer och rena absurditeter. När den är klar känner man dock att åtminstone ett par av de frågetecken som uppkom i filmens första del har rättats ut, i alla fall till hälften.

Filmens tredje del tar oss med på den både själsliga och fysiska vandringen deltagarna måste genomgå för att nå sitt mål – det heliga berget. Vilka uppoffringar de måste göra genom att både göra sig av med sina tillhörigheter och förmögenheter samt även de kroppsliga delar som kan vara till hinder för vägen till odödlighet. Det här är enligt mig filmens mest nihilistiska del och andemeningen, enligt mitt sätt att se det, är att verkligheten bara är en illusion.

Jag skulle tro att den som gillar David Lynch obegripliga filmer även gillar det här ytterst surrealistiska guldkornet! Själv tycker jag filmen är bra, mycket bra till och med, utan att för den sakens skull vara riktigt säker på varför. Det är en film som får en att fundera, den saken är klar!

Recension: El Topo - 1970

El Topo

Regi: Alejandro Jodorowsky

1970

Western

Revolvermannen El Topo (Alejandro Jodorowsky) Rider tillsammans med sin nakna son genom öknen. De kommer så småningom till en liten by där invånarna har blivit massakrerade av ett banditgäng, samma banditer håller också några av de överlevande fångna i närheten, där de roar sig med att förnedra och tortera dem. El Topo kommer till undsättning och dödar banditerna, lämnar sin sjuåriga son i händerna på munkarna och rider tillbaka in i öknen med kvinnan han räddade, till sin son skriker han att han aldrig ska vara beroende av någon. Hon förmår honom att ge sig ut på ett uppdrag, nämligen att besegra de fyra mästarna det vill säga farliga revolvermän som har sin hemvist i öknen. För var och en av mästarna får El Topo ny insikt vilket hjälper honom i det fortsatta utförandet. Även en mystisk kvinna i svart ansluter sig till dem men båda kvinnorna lämnar så småningom honom sårad bakom sig. Slutligen vaknar El Topo upp i underjorden och får i uppdrag att befria innevånarna som befinner sig där, det är figurer som efter att ha varit instängda under så lång tid att de blivit så inavlade att många av dem har groteska deformiteter.

Det här är den andra filmen av Jodorowsky som jag ser och visst finns det många likheter med hans senare The Holy Mountain. Dels så har historierna en liknande struktur rent berättarmässigt, det är uppdelat i delar där varje del visserligen inte är en naturlig avslutning men i alla fall en annan historia, en del av huvudhistorien skulle man kunna säga. Det är episodberättande och symbolismen är också påtaglig. Vad beträffar helhetsintrycket och vad filmen egentligen handlar om är nog upp till var och en att komma underfund med. För min personliga del anser jag att det finns många metafysiska och intressanta kopplingar som inte försvinner ur medvetandet bara för att filmen tar slut. Nej, det här är en sån film som man har nytta av länge, man kan fundera på detaljer hur länge som helst efter att eftertexterna rullat klart, eller för den delen på en övergripande mening och kanske rent av om Jodorowsky tänkte sig likheter mellan El Topo och en religiös frälsare.

                     

Skådespelarmässigt är filmen inte lika imponerande men det var väl å andra sidan ingen överraskning heller. Det är helt enkelt inte ekvilibristiskt skådespeleri man är ute efter i en sån här film utan snarare eftertanke av det slag som jag behandlade i stycket här ovan. Dock förekommer det en hel del närgående våld som torde tillfredställa den mest hårdhudade effektälskare. Det vill säga om man inte är ute efter underhållningsvåld i bästa splatterstil. För här handlar det snarare om att förstärka själva historien och skulle man drista sig till att jämföra med några spaghettiwesterns skulle de flesta nog stå sig slätt i jämförelse i alla fall just i det här avseendet.

Allt som allt är det här en av de märkligaste filmerna jag har sett, även om jag inte riktigt finner att den något upp till samma status som The Holy Mountain. Jag har dock fått intrycket att många tycker den här balanserar precis lagom på gränsen medan The Holy Mountain gick ett eller två steg för långt, jag kan inte hålla med om det även om jag inte har några svårigheter att förstå resonemanget.

Mina Starkaste rekommendationer!

Recension: Tokyo Fist – 1995

Mina erfarenheter av Shinya Tsukamoto som filmskapare består ungefär i Tetsuo och Tetsuo 2. Det är två filmer som jag verkligen älskar och hade därför höga förhoppningar om den här. Tyvärr levde den inte alls upp till mina förväntningar och jag fann den istället oerhört tråkig. Jag tycker att handlingen var alldeles för luddig och fanns det symbolik i det visuella tycker jag det försvann i mängden. Kanhända hade jag reagerat annorlunda om jag inte haft sådana förväntningar men jag tycker att det var en särdeles tråkig film även om det var välgjord. Surrealismen flödar emellanåt men det blir lite för mycket av de mest bisarra slagsmålsscenerna.

4/10

Recension: This Night I Will Possess Your Corpse - 1967

Det här är uppföljaren till At Midnight I’ll Take Your Soul från 1964, den här filmen är från 1967. Den börjar ungefär som man kan förvänta sig, med frågeställningar om vad som är liv, vad som är död och vad som är evighet. Filosofiskt formulerade frågeställningar om hela existensen, framförallt när det gäller Gudomlig existens kan man säga. Det är inget nytt och efter att ha sett ett gäng av José Mojica Marins filmer hade jag inte förväntat mig mindre. Det är lite av poängen med hans filmer tycker jag, nihilism som lätt kan tolkas som nattsvart cynism. Dialogen är som vanligt på Portugisiska, filmen är (metadels) gjord i svartvitt och den tar vid där den förra filmen slutade. Inledningssekvenserna är ganska fängslande och Marins, som själv spelar huvudrollen gör ett bra jobb. Och eftersom det redan har gjorts en film före den här behöver man inte lägga så mycket tid på att presentera hans karaktär (även om den är intressant). Det innebär att vi ganska snabbt kan kasta oss över handlingen. Coffin Joe vill ha en son och det är sannolikt detta han åsyftar när han filosoferar kring blodets eviga liv. Det har faktiskt inte slagit mig tidigare, men här blir det alltså uppenbart. Men denna mer ytliga handling är egentligen inte särskilt intressant, det är frågeställningarna och nihilismen som gör filmen till vad den är och jag finner att det är betydligt mer av den varan här än i den föregående filmen. Det finns också en mycket visuell sekvens som åtminstone får mig att tänka på slutsekvensen av Pier Paolo Pasolinis The Canterbury Tales där en jättelik Djävul bajsar ut nunnor. Det finns förstås inte en liknande scen här men det finns något i stämningen som gör att jag kan se ett samband. De är ju gjorda i samma tidsperiod förstås, så det är kanske det. Men Pasolini gjorde väl heller ingen hemlighet av att ifrågasätta existensen av någon högra makt i och för sig. Tyvärr behåller inte andra halvan av filmen åskådaren lika intresserad. Det blir en långdragen process av Ångest där Coffin Joe lider alla helvetets kval efter att han upptäckt att den perfekta kvinnan, som han söket efter mest hela filmen, inte ger honom den son han så efterlängtar. Hela hans värld rasar samman och hela visualiseringen av hans sorg blir lite segdragen tycker jag. 

7/10

Awakening of the Beast - 1970 - Mera Coffin Joe!

Awakening of the Beast

Aka: O Ritual dos Sádicos

Regi: José Mojica Marins

1970

Horror/Drama

Ett experiment ska utföras där fyra personer, under inflytande av LSD, skall konfronteras med Coffin Joe. Deras hallucinationer är individuella och väldigt specifika för deras egna personligheter. Gemensam är dock att de alla har anknytning till sex i någon form och att de framställs på ett relativt sleazy sätt. Ska Coffin Joe ta deras själar i besittning och hur ska experimentet gå?

Vi får följa några lösryckta händelser som tycks symbolisera samhällets dekadans och förfall. Den degenererade ungdomen som lever för sex droger och rock and roll finns nära till hands men även former av sadomasochism finns tydligt närvarande. Våldtäkt och andra perversioner gestaltas med en oerhörd precision, dock utanför kamerans räckvidd det mesta av tiden. Jag vill inte påstå att detta är någon nackdel då det ofta är en mycket effektivare sätt att påverkas sin åskådare än av visa allting på en gång.

Detta hindrar förstås inte att det vi konfronteras med är synnerligen psykedeliskt om än samtidigt enormt förvirrande. Det är inte alltid lätt att veta vad som verkligen händer i filmen, de små berättelserna som kanske finns till för att illustrera förfallet är röriga och det mellansnack som finns med doktorn som ska utföra experimentet och José Mojica Marins själv (som sig själv) bidrar inte till att förklara hur allting hänger ihop direkt. Det verkar råda en hel del förvirring även mellan dem och Marins påstår till och med vid något tillfälle att han inte har en aning om vad han gör där.

Men allt det där är egentligen bara uppvärmning för filmens verkliga handlig, nämligen experimentet. Fyra personer ska under inflytande av LSD konfronteras med Coffin Joe, vilket resultat som förväntas har jag ingen aning om. Heller inte vilken tes som ska föras i bevis med hjälp av experimenten. Det jag dock vet är att filmen, i samband med uppbyggnaden till experimentet, visar snuttar ur de tidigare Coffin Joe filmerna och att när väl hallucinationerna kommer igång så blir det om möjligt ännu märkligare.

De fyras hallucinationer flyter ihop med varandras, visuellt sett är det väldigt starka och imponerande, men vad som egentligen händer är många gånger helt höljt i dimmor. Det vill säga vad själva symbolismen av de uppenbara händelserna egentligen betyder. Det är kanske det som är filmens styrka också, att det inte finns några egentliga svar. Var och en måste tolka händelserna utifrån eget huvud och på så sätt skapa sin egen verklighet.

När jag tänker efter som nämns det också någonting i linje med det i filmens början. Man måste utforska sin egen värld, man består av två individer och så vidare. Eftersom det här bara är andra filmen av José Mojica Marins jag ser så anser jag egentligen vara för tidigt att uttala sig om saken, men jag är fullständigt övertygad om att den här typen av filosofiska frågeställningar, där åskådaren skälv får klura ut svara på något sätt är synonymt med denna mycket fascinerande filmskapare!

Regissören - Recension på svenska

This review in English

Regissören

Regi: Ronny Carlsson

2011

Övrigt

Först av allt måste jag konstatera vilken fantastisk ära det är att få chanson att recensera en film först i världen! Jag har sett alla Ronnys tidigare filmer, åtminstone tror jag det, och de är alla speciella på ett eller annat sätt. Man ser tydligt vilken utveckling som har skett från tidiga, småroliga filmer, till komplexa genomtänka manus där har tvingar åskådaren att tänka! Han har en naturligt fallenhet för att plocka perfekt musik till sina scener och det är oftast väldigt lite dialog – om ens någon. Den här filmen – Regissören är först och främst en mockumentär.

Den är dock väldigt annorlunda och fungerar på många olika nivåer och plan. Först av allt har vi förstås mockumentärnivån. Jag hoppas verkligen att vissa sekvenser är en produkt av Ronnys fantasi och inget annat. Det finns också en riktig dokumentär inbakad i det hela känns det som. Ronny har kanske manifesterat detta i metaforer men efter att ha samtalat med Ronny många gånger tror jag att jag vet vad han menar med det. Det är ett uttryck för känslor och alltså inget som ska tas bokstavligt.

Den fungerar också som en experimentell och surrealistisk film och det är uppenbart att Ronny vet precis vad han gör – eller kanske inte? Detta på grund av att han uttrycker just sättet att skapa på som att lära sig av sina misstag och prova sig fram till det som blir bra. Jag kan ju missförstå förstås, det kanske är en del av mocumentärern. Haha!

Redigeringen är förstås av högsta kvalitet, det har alltid varit Ronnys starka sida och här leker han med detta mer än vanligt. Filmen är mestadels på svenska men är textad på engelska och en det talas på engelska också. Dialog i en Ronny Carlsson film är fantastiskt! Det finns en sekvens med en intervju som är något av filmens höjdpunkt. Det är riktigt roligt! De sitter och pratar om hur man gör, eller inte gör film, den sanna intentionen med dem och behovet av att experimentera. Så fort som fantasifull redigering förs på tal händer det plötsligt saker och plötsligt visas just vad man talar om. Det är många sanningar som kommer fram och jag tror att det mesta av detta stämmer in på den verkliga Ronny som filmskapare men även som person.

Dessutom fungerar filmen som tredje och avslutande delen i ”shitty camcorder” trilogin som startade med Video Geisteskrank och My Monster men också som fristående antologi. Jag gillar det här mycket! Avslutnings fungerar det på sätt och vis också som promotion för Ronny kommande film Dustbox som jag knappt kan bärga mig för att få se!

Récompence på DVD!

På åttiotalet gick det inte att undvika ett citat som Stephen King påstods ligga bakom, att han hade sett skräckens framtid och att dess namn var Clive Barker. På samma sätt påstår jag mig nu ha sett framtiden även om dess namn inte längre är Clive Barker utan Ronny Carlsson! Hans filmer, åtminstone de ”större” produktionerna: Video Geisteskrank, My Monster och Récompence vittnar alla om en ypperlig förståelse för filmen som konstart och det är med stolthet jag kan säga att Fanatisk Film kommer att vara involverade i tillkomsten av Récompence på DVD!

Jag har brunnit för många projekt i mitt liv och jag har varit entusiastisk när jag hittat någon ny infallsvinkel att arbeta utifrån, men sällan har jag trott lika mycket på ett projekt som detta. Récompence är en film som verkligen förtjänar spridning och det är inte bara jag som gillar den heller. Utan att överdriva så har jag faktiskt inte sett en enda recension av den som inte har hyllat den!

Och nu kommer den alltså att bli tillgänglig på fabriksgjord DVD-R. Vi kommer att inkludera en del trailers, en dokumentär på cirka en timme, kommentatorspår, ofiltrerad material (Récompence är ju väldigt speciell i sin filtrerade gråskala), plus lite annat smått och gott. Så är det tänkt i alla fall, men man vet ju av erfarenhet att allt man har tänkt sig från början inte alltid går att genomföra på bästa sätt. Men det är i alla fall med stor tilltro vi tar oss an projektet.

Filmen går inte att förhandsboka än, men när vi har ett datum klart för releasen kommer man att få lite extra bonusgrejor om man passar på att förboka. Mer info om det kommer senare!

At Midnight I’ll Take You Soul - 1964 - COFFIN JOE!!

Eftersom jag tidigare recenserat en del filmer av brasilianaren José Mojica Marins i samband med att Njutafilms gav ut boxen The Coffin Joe Aftermath Collection visste jag väl ungefär vad jag hade att förvänta mig av den här rullen. Det är den första i en serie filmer om samma karaktär – Coffin Joe, som man valt att översätta Zé do Caixão till på engelska. Och eftersom portugisiska inte är ett språk jag behärskar så nöjer jag mig med det! Handlingen är ganska enkel, José Mojica Marins spelar själv huvudrollen som den udda karaktären Coffin Joe. Han är någon form av begravningsentreprenör men det är inte alls han är. Han verkar också vara den rikaste i trakten och en som inte räds något eller någon. Han anser sig vara starkare och mäktigare än någon annan och van att få sin vilja igenom. Han njuter av att andra människor fruktar honom helt enkelt. Men bakom denna illusion till handling ligger något annat, en utveckling av den inledande monologen och frågeställningen: What is life? It is the beginning of death. What is death? It is the end of life! What is existence? It is the continuity of blood. What is blood? It is the reason to exist! Och det är detta som gör filmen till vad den är! Det är ett ambitiöst hantverk och som sådant helt klart bedydelsefullt för filmhistorien och det ska bli intressant att lägga ännu fler av José Mojica Marins verk till referensramen. Det är helt klart en filmskapare av betydelse även om underhållningsvärdet tyvärr dras ned något av tungsintheten. Det är helt enkelt svårt att beskriva vad man känner när man ser en film av honom och det tar flera dagar att bearbeta vad man just sett! – 6/10