Killer Crocodile – 1989 – Den är stor, riktigt stor!

Det här är en helt fantastisk film, det råder ingen som helst tvekan om det! Stort tack till StudioS Entertainment som gjorde den tillgänglig! Den innehåller inga skådespelarinsatser som någonsin kommer att rendera i några utmärkelser. Låt vara att filmen är från sent 80-tal och att utmärkelser av det slaget sällan, eller aldrig, kommer retroaktivt. Ingen lifetime award för de inblandade i den här filmen alltså!

Men faktum är att jag tycker att skådespeleriet är klart mycket stabilare än vad jag hade väntat mig. Jag har också sett klart mycket sämre skapelser av djur i en djurskräckfilm! Det är inte så att det går att ta  någonting på allvar men det är kanske inte poängen heller. Åtminstone inte om man ser det i retrospektivet. Jag skrattade högt flera gånger när krokodilen uppenbarade sig. Den är stor, riktigt stor! Och hade det inte varit en krokodil och utspelat sig i träsket hade jag nästan trot att det var Jaws jag såg på. Det är helt klart en rip off av det klassiska temat. Till och med filmmusiken minner om det. Det är på intet sätt något negativt i det här fallet.

För till skillnad från en massa andra kloner och ripoffs har den en närvaro och ett underhållningsvärde utöver det vanliga. I grund och botten handlar det om några miljörättskämpar som av en händelse utforskar träsket. Där dumpar man givetvis radioaktivt avfall, vilket i sin tur gör att tillväxten av den här krokodilen är gigantisk! Naturligtvis är den legala lokala auktoriteten korrupt så det skriker om det och har inga som helst skrupler när det gäller att hemlighålla avfallshanteringen. Inte till en början i alla fall.

Det är en väldigt typisk handling, det ryms inget nytt under den. Men det spelar ingen roll. Eller det kanske är just därför den är så oerhört underhållande förresten? Jag gillar den här filmen skarpt! Visserligen är jag ett stort fan av djurskräckfilmer men med handen på hjärtat måste jag erkänna att jag tycker att många av dem trots allt är oerhört undermåliga. Den här är däremot fantastisk!

9/10

Recension: Krokodilskräckisen - PRIMEVAL - 2007

Primeval

Regi: Michael Katleman

2007

Horror/Thriller

Ett amerikanskt nyhetsteam beger sig till Afrika för att fånga en ovanligt skräckinjagande krokodil som enligt uppgifterna ska vara över sju och en halv meter lång med smak för mänskligt kött. Vad de inte räknat med är dock att Gustave, som lokalbefolkningen kallar krokodilen, ska vara så slug att den utan större problem undgår och överlistar de mänskliga fällorna designade att fånga honom. Han är istället ute efter ett rejält skrovmål och vad passar bättre på menyn än vilsekomna amerikaner som inte riktigt känner till den afrikanska vildmarken? Dessutom kompliceras saken av det rådande inbördeskriget och att den lokala gerilla ledaren placerat dem på sin dödslista…

Läser man enbart handlingen ovan kanske man lockas att tro att det här bara är en i mängden av alla de otaliga filmer som gjorts med en blodtörstig krokodil i centrum. Detta är dock inte riktigt sant. För det första är skådespeleriet av en helt annan klass än vad man är van vid och dessutom är själva krokodilen inte lika överdriven som brukligt är trots sin påstådda storlek. Detta innebär dock inte att det alltid ser bra ut när krokodilen är i action, för det gör det sannerligen inte, men själva grundkonceptet funkar förvånansvärt bra! Det som drar ned intrycket är istället den hastighet med vilken djuret rör sig, det ser så överdrivet ut att man tappar trovärdigheten.

Något som också skiljer den från dussinproduktionerna är inblandningen av en politisk handling, det fokuseras inte enbart, som brukligt är, på själva krokodiljakten (oavsett om man ser krokodilen som jägaren eller bytet i genomsnittsfilmen) utan man ger handlingen något mera kropp så att säga. Det finns en underliggande (och mänsklig) faktor som påverkat krokodilen till att utveckla sin smak för mänskligt kött som låter trovärdig och kanske rent av är det också. Saker och ting ställs i relation till varandra och man kan fundera över vad som egentligen är grymmast och mest skräckinjagande, ett blodtörstigt djur som följer sina naturliga instinkter eller den mänskliga inblandlig som skoningslöst enbart tänker på sin egen vinning genom medvetna val?

Verkligheten är i min bok oftast betydligt mer skrämmande än dikten men vem vet hur mycket sanning som ligger bakom? För det är ju trots allt en film som bygger på en verklig händelse, även om man vid det här laget lärt sig att ta den typen av påståenden med en liten nypa salt.

Personligen uppskattar jag att min gamle favorit Jürgen Prochnow medverkar i filmen, han får intresset att höjas ett par snäpp för mig och han sköter sig också galant, även om jag erkänner att jag kanske har en smula svårt att vara total objektiv om den saken. Han spelar i alla fall guiden och man förstår ju lång väg att det är han som sitter inne med den verkliga kunskapen och inte den såkallade ”experten” TV-teamet har med sig och som rent formellt leder expeditionen. Man kan väl utan vidare jämföra detta med en av de mest kända och ansedda djurskräckfilmerna av dem alla – Jaws!

I slutändan blir et alltså godkänt för Primeval och kanske lite mer ändå, så gillar du djurskräckisar ska du helt klart se denna!

Recension: Death Roll - 2008

Death Roll

Regi: Gary Jones

2008

Action/Horror

Ett flygplan kraschar efter att det har blivit kapat av några rånare i träskmarkerna. De överlevande tvingas bära kaparnas väskor, som är till bredden fyllda med stulna pengar, eller dö. Men det är inte bara bovarna som hotar dem, i vattnet lurar också en jättelik krokodil som inget hellre vill än att han dem till lunch…

Redan i inledningsscenerna blev jag riktigt förvirrad då jag inte riktigt var beredd på hur den skulle börja. Det kändes helt enkelt inte som en upptrappning till en djurskräckis av det snitt jag har förväntat mig. Det märks ganska tydligt att man inte lagt ner allt för mycket tid på ett trovärdigt och realistisk manus och det inledande bankrånet spårar ut i en eldstrid mellan rånarna och polisen, till synes för sakens egen skull. Det ser kanske inte jättebra ut och varenda kliché i boken används, men det ser heller inte direkt dåligt ut och är faktiskt ganska underhållande.

Efter detta fortsätter klichéerna att hagla genom hela filmen, men liksom inledningsscenen förblir det ganska underhållande. Detta är kanske inte alltid meningen och det är svårt att säga om filmen driver så pass mycket med sig själv att kalkonvärdena är fullt medvetna eller inte. Helt klart är dock att filmen inte tar sig själv på fullt allvar och det är ju skönt att man har lite självdistans när det gäller sådana här saker.

                     

Jag har faktiskt inget direkt att klaga på när det gäller skådespelarna. Ok, det är väl inga virtuoser vi ser framför oss men de funkar alldeles utmärkt och de klarar av att leverera de karikatyrer som det faktiskt handlar om. Nej, då är själva krokodilen betydligt värre… Jag hade önskat att man någon gång kunde göra dessa varelser någorlunda trovärdiga och låtit bli de datoranimerade effekterna! I den här ser det emellanåt så bedrövligt ut att hälften hade varit för mycket redan det! Nu ska jag väl inte sticka under stol med att sådana här saker också är en del av filmens charm och att man får tillfälle att skratta lite emellanåt är kanske inte fel trots allt.

För även om effekterna vad gäller krokodilen emellan åt är bedrövliga, dock inte vissa scener som verkar vara gjorda endast med en skulptur av något slag som flyter på vattnet, så är det också en ganska effektiv film. Det finns överraskningseffekter i filmen som är just det – överraskande och det måste man säga tillhör ovanligheterna. Man brukar kunna se långt i förväg vad som ska hända och från vilket håll saker och ting ska komma in i bild och så vidare men här blir man faktiskt grundlurad vid ett par tillfällen – mycket uppfriskande!

Så till syvende och sist kan man då konstatera att trots sina brister och skavanker är det här en mycket underhållande film, som helt klart bör ses av entusiasterna. Är man obekant med genren har man förmodligen inte mycket att hämta och vill man se något riktigt seriös, även om det här på intet sätt är en komedi i någon form, kanske man inte ska välja just den här.

Recension: Crocodile - 2000

Crocodile

Regi: Tobe Hooper

2000

Horror

En av de bästa djurskräckfilmerna med en krokodil jag har sett på mycket länge. Det finns kanske ett par som når upp mot denna, Primeval och någon till, men på det hela taget är det en ohotad topplacering. Jag vet inte om det är Tobe Hoopers inblandning eller det faktum att man har lagt ner lite extra energi på att få krokodilen att se verklig ut – trots sin storlek! Det är nämligen en gigantisk nilkrokodil som löper amok.

Det är dessutom relativt bra skådisar och det känns som en ”riktig” produktion snarare än en billig djurskräckproduktion som tyvärr allt för ofta är fallet. Det betyder förstås inte att den här filmen inte släpptes direkt på video eller vad man säger nu för tiden. Den gick alltså inte på bio… Personligen kunde jag inte bry mig mindre, men det innebär förstås att budgeten är betydligt lägre än vad det skulle ha varit i så fall.

Själv grundhistorien är tämligen klichéfylld och behandlar hämndmotiv. Man hittar krokodilägg och förstör dem vilket förstås får krokodilmamman att se rött. Men det är mer, man plockar med sig ett ägg av misstag och i samma ögonblick har man beseglat sitt öde. Krokodilmamman ger sig aldrig och är fast besluten att återfinna sin avkomma eller döda allt i sin väg. Naturligtvis är det synnerligen orealistiskt men det funkar i filmens sammanhang.