Troll – 1986 – En dum men charmig film!

Regi: John Carl Buechler

Fantasy/Horror

Egentligen är det inte så mycket med den här filmen som är bra men jag kan inte låta bli att falla för dess charm. Handlingen är ganska simpel. Ett ondskefullt troll vill ta makten över hela världen och för att göra det måste han ta över det hus där filmen utspelar sig. En efter en faller hyresgästerna offer för honom och förvandlas till varelser som egentligen aldrig borde se dagens ljus.

Det är ganska charmiga varelser i all sin uselhet. Det är kanske detsamma som hatkärlek men jag gillar dessa fula nunor. Kanske borde man kalla monstren, trollen, för fulsnygga? Det råder inget tvivel om vilket årtionde filmen är gjord. Det är inte självklart om filmen tar sig själv på allvar eller inte tycker jag men jag hoppas att den är gjord med glimten i ögat. Är det här meningen att det ska vara skrämmande är det inte bra!

Ser man den ur ett nostalgiskt perspektiv kommer förstås saken i ett helt annat läge. Det finns massor av saker att uppskatta. Framförallt tycker jag om att Michael Moriarity är med. Han spelar pappan i familjen. Jag gillar verkligen honom, det är något med hans känslolösa utstrålning som fastnar hos mig. Som sonen ser vi Noah Hathaway. Han är förstås mest känd för att han medverkat i The Never Ending Story! Det är i alla fall därifrån jag känner igen honom. Och så det roligaste av allt, både far och son har samma namn och det är inte vilket namn som helst. Decennier före sin tid heter de båda – Harry Potter!! Jag undrar om den här filmen var inspirationskälla till J.K. Rollins när hon skrev böckerna om densamme?

Vi ser också Julia Louis-Dreyfuss i sin första filmroll, bara en sån sak gör ju det mödan värt att se filmen.

5/10

Windmills of the Gods - 1988 - Mer Sidney Sheldon!

Windmills of the Gods

Regi: Lee Philips

1988

Drama/Thriller

I ett försök att dra igång ett nytt projekt försöker USA:s president övertala collageprofessorn Mary Ashley till att bli den nya ambassadören i Rumänien. Samtidigt agerar en ytterst hemlig organisation i det fördolda som också har vinning av Marys utnämning till ny ambassadör. Båda parter blir förkrossade när Mary, trots övertalningsförsök, tackar nej till uppdraget. När hennes make omkommer i en olycka några veckor senare kommer dock saken i ett annat läge, hon har inget som binder henne hemma i Kansas längre och tackar ja till posten efter att ha omprövat sitt beslut. Hon kastas in i en värld av intriger och falskspel där det inte är helt självklart vem man kan lita på eller om den bästa vännen faktiskt är ens fiende. Och vad värre är, hon har ett pris på sitt huvud.

Tittar man på en film, eller miniserie gjord för TV som det faktiskt oftast handlar om, baserad på en bok av Sydney Sheldon förväntar man sig en viss form av intriger. Dessa brukar inte sällan vara väldigt lika de som återfinns i diverse såpoperor vilket i sig inte behöver vara någon nackdel. Det finns väl få sätt att gestalta en historia lika komplicerat som i en såpa och det brukar finnas rejält med utrymme till just intriger. Tyvärr blir det lite fattigt med dessa just i denna men den stoltserar å andra sidan med en ganska känd skådespelararsenal istället.

                        

Jag kan väl inte påstå att de beter sig som virtuoser i sammanhanget men det funkar i alla fall förvånansvärt bra. Många kända namn medverkar, såsom Jacelyn Smith och Robert Wagner i huvudrollerna samt Ian McKellen som alltid är en fröjd att se. Förutom dessa hittar man en mängd kända ansikten som man kanske inte kan placera ihop med ett namn utan vidare men som onekligen har en enorm rutin, åtminstone vad gäller TV-film. Den som är intresserad kommer också att finna den gamle kultskådisen Franco Nero i en mindre roll samt Michael Moriarty, som imponerade stort med sin medverkan i förintelsen, även om han ingalunda är lika bra här!

Själva grundtanken är alltså ett politiskt maktspel och man har förstås blandat in lite kärleksrelationer i det hela. Dessa går dock aldrig riktigt till överdrift även om det faktiskt tenderar att bli lite segt emellanåt. Däremot är det lite för enkelt, karaktärerna är lite för träiga och när man sett färdigt på alltihop känner man sig faktiskt lite små lurad. ”Jaha, vad det här allt jag fick” tänker man och det är ingen positiv egenskap i sammanhanget.

Jag tror att man, mer än någonsin när det gäller Sidney Sheldon filmatiseringar, måste uppskatta såpoperans dramaturgi om man ska ha en chans att uppskatta den här. Det ligger helt enkelt lite efter de andra filmatiseringarna, åtminstone de som jag har sett och recenserat och det har blivit några stycken vid det här laget – If Tomorrow Comes aka Tracys Hämnd, Memories of Midnight aka Catherines Dröm och Master of the Game aka Spelets Härskare. Den är dock tillräckligt intressant för att jag ska tråna efter fler filmatiseringar, livet är märkligt – eller hur?

6/10

Recension: Förintelsen - 1978

Holocaust

Regi: Marvin J. Chomsky

1978

Drama

Dr Josef Weiss (Fritz Weaver) är en framstående läkare i Berlin och hans fru Berta (Rosemary Harris) en begåvad pianolärare. Deras äldsta son Karl (James Woods) gifter sig med sin älskade Inga (Meryl Streep) trots protester från hennes familj. Familjen Weiss är nämligen judar och i klarsynthetens namn inser Ingas familj vilka trubbel detta kommer att föra med sig i framtiden. När tiderna blir svårare och svårare för judarna märks det allt mer vilka sympatier Ingas familj – Familjen Helms, egentligen har. I precis rättan tid flyr paret Weiss yngste son Rudi (Joseph Bottoms), då han vägrar anpassa sig efter nazisterna och får kämpa sig fram genom Europa för att överleva, men han är åtminstone fri. Vi får också följa den tyske advokaten Eric Dorf (Michael Moriarty), som till en början bara vill ha ett jobb, men som efter att ha blivit anställd vid SS snabbt avancerar i graderna då han visar sig vara en drivande kraft bakom effektiviseringen av den slutgiltiga lösningen – total förintelse av alla judar i Europa!

Både Meryl Streep och James Woods, som idag är de största stjärnorna som medverkade i Förintelsen, ser verkligen otroligt unga ut även om de faktiskt var i trettioårsåldern när filmen, eller miniserien som det faktiskt är, spelades in. Dock är det inte speciellt tunga roller, eller jag menar, det klart att de är viktiga och att de får betraktas som huvudroller, men de får inte mest tid framför kameran utav alla. Det är förstås svårt att bedöma, eftersom handlingen, delvis utspelar sig under flera år, delvis på grund av att den utspelar sig på flera platser.

                     

Vi får följa historien genom att iaktta familjen Weiss medlemmar, ändå från bröllopet mellan Karl och Inga, som är vad hela historien börjar med. Man märker redan här vilka motsättningar som finns även om saker och ting ännu inte eskalerat till de nivåer som senare kommer att bli verklighet. Det är fortfarande ganska oskyldiga bråk som försiggår och inga direkta inskränkningar har införts mot judarna. Vi får också redan tidigt, förutom familjerna Weiss och Helms, lära känna Eric Dorf, vars hustru är en patient hos Dr Weiss.

Eric är en arbetslös advokat som av sin fru påverkas att söka ett skrivbordsjobb hos SS-chefen Reinhard Heydrich (David Warner) och det är riktigt intressant att följa hans utveckling och jag tycker faktiskt att hans karaktär är den intressantaste av alla. Han är härligt mångfacetterad och även om han verkar hur kall och hård som helst i tjänsten får man också se honom bryta ihop framför sin fru, som får trösta honom och man inser också att det faktiskt är honom som är den drivande kraften bakom hans framsteg och avancemang i graderna. Jag får inte riktigt grepp på honom, å ena sida framstår han som en fullständigt hjärtlös officer som endast är intresserad av att effektivisera processen med judarna, å andra sidan verkar han heller inte helt tillfreds med sig själv. Kanske är hans sätt att hantera situationen med siffror och statistik också ett sätt för honom att distansera sig själv från verkligheten.

Det sätt som vi får följa medlemmarna i familjen Weiss, och alla andra judar vi få lära känna längs vägen för den delen, är däremot inte särskilt oväntad om än gripande. Man bör vara så pass välinformerad och utbildad i dagens moderna samhälle att deporteringar och koncentrationsläger inte längre kommer som en chock. Detta säger jag inte för att det inte är djupt tragiskt, för det är det naturligtvis, utan snarare just för att man inte längre chockas av sättet saker och ting är framställt på. Att chocken över vad som verkligen hände aldrig får lägga sig är något helt annat och jag kan inte nog poängtera, i likhet med vad jag brukar göra när jag skriver om den här typen av filmer och historier, vikten av att förmedla en av de mörkaste delarna i människans historia vidare och lära sig så mycket av den att vi aldrig någonsin tillåter att den upprepas.

Talande är de autentiska bilder och filmsnuttar som ingår i miniserien. Att skapa en sådan realism tvärs igenom alltihop hade givetvis varit starkare än vad som nu blev resultatet, men jag tror inte att särskilt många av oss hade orkat sig genom sju och en halv timme superrealism i det har mycket omtöcknande ämnet. Vi får istället lita till historisk korrekthet på andra sätt och ta till oss av den sensmoral som finns. Inte alla tyskar framstår som hjärtlösa monster, eller alla judar önskar livet ur alla tyskar med det är väl å andra sidan inte speciellt svårt att föreställa sig heller. Man ska inte dra alla över en kam även om det är lätt att gå med strömmen. En del följer order för att rädda sitt eget skinn bara.

Men serien handlar också om mer än bara koncentrationslägerpolitik, den handlar om människor. Det är intressant att vi får chansen att följa händelse förloppet ur flera perspektiv, inte bara från judarnas utan även tyskarnas sida. Det är inte alltid helt självklart vad som sker på order och vad som skor av ren övertygelse i judefrågan. Det är mycket politik och maktkamp och bara för att man är Reichsführer Himmler innebär inte att man klarar av att bevittna en massavrättning av ryska judar utan att rygga tillbaka. Det är kanske lättare att sitta bakom ett skrivbord och fatta beslut om miljoner människor död än att se dem i ögonen trots allt!

Den här serien är kanske inte den mest grafiska i ämnet och heller inte den mest gripande. Men den tillhör helt klart eliten av filmatiseringar som får fram känslor av vanmakt och frustration hos åskådaren. Man vill hoppa in i filmen och påverka utgången av händelserna. Så mycket är helt klart och det är ingen dålig prestation!