Regi: Fisher Stevens
2012
Komedi
Det här är en av de där filmerna där skådespelarna är av
yttersta klass, dialogen är knivskarp och det behöver egentligen inte handla om
så särskilt mycket för att vara intressant. Skådespelarna för filmen framåt med
sina repliker och det behövs inget grandiost händelseförlopp för att det ska
fungera. Men kan man egentligen kalla det som sker för något mindre än
grandiost?
Valentine, Val, (Al
Pacino) kommer ut från fängelset. Han har suttit i 28 år och hållit tyst om allt
som haft med rånet att göra. Utanför väntar Doc (Christopher Walken) på att
hämta honom. Det blir en lång natt då Val vill fira sin frigivning. Val behöver
lite kvinnlig fägring så de besöker en bordell. Men Val har problem så de
bryter sig in för att stjäla Viagra. De stjäl en bil från kvarterets värsta
busar, hittar en kvinna i bagageluckan som de hjälper fri. Strax innan har de
också letat upp en gammal kumpan – Hirsch (Alan Arkin), deras gamle chaufför
som fortfarande bevisar att han kan köra bil som ingen annan. Hirsch dör dock
men de hinner med att begrava honom innan natten är över. Och så det viktigaste
av allt. Den lokala gangsterbossen vill se Val död eftersom han skyller sin
ende sons död på honom, det är Doc som ska verkställa domen innan klockan tio
morgonen därpå. 
Det finns en sådan närvaro i skådespeleriet att man
nästan blir tårögd. Det var länge sedan jag såg en sådan briljant rollprestation.
Möjligen är Al Pacino något vassare
än Christopher Walken men jag tycker
att båda är helt fantastiska! Miljöerna är egentligen inte viktiga alls, det är
dialogen som gör filmen. Allt skulle egentligen kunna utspela sig var som
helst. Det finns några actionscener i filmen till exempel, dessa bleknar
bredvid replikerna! Hade man haft skådespelarna sittandes vid ett bord och bara
pratat med varandra hela filmen igenom hade man kommit undan med det också!
Den är skriven med sådan värme att man kan tro att det faktiskt
sker nästan är på riktigt. Både Walken
och Pacino är åldrade män och de ser
ut att vara det också. Inte bara utseendemässigt, för dem är ju gamla
skådespelare, men man har lyckats fånga även rörelsemönster som anstår en
gammal gangster på pricken. Det är jargong och en ömsesidig respekt som sällan
har skådats. Dessutom finns det någon form av livsglädje i det de gör även om
den ena har i uppdrag att döda den andre och att de två är bästa vänner.
Detta skapar förstås en intressant intrig. Om Doc kommer
att ge efter eller om han kommer att låta sin vän löpa. Val är helt och hållet
inställd på att sluta sina dagar av respekt till sin vän. De smågnabbas lite
med varandra men det är hela tiden respektfullt. Åter igen måste jag nämna
dialogen som ett av filmens starkaste kort. Ihop med skådespelarprestationerna
förstås!
Men ändå är det något som gör att jag inte riktigt kan
behålla fokus på filmen. Den håller ett ganska högt tempo i det avseendet att
man inte kan vara okoncentrerad för då missar man någon liten detalj. Och många
detaljer finns det! Kanske beror det på att jag i grund och botten inte är ett
stort fan av komedier? Nu är det här i ärlighetens namn inte en komedi man
vrålskrattar åt heller, det är en mer återhållsam och subtil film i den
bemärkelsen. Kul, men inte vrålrolig. Det är helt klart ett ypperligt hantverk
och det enda jag egentligen kan tänka mig drar ned betyget är mina egna
personliga preferenser.
Bilder: © 2012
Lakeshore Entertainment Group LLC, Kimmel Distribution, LLC and Lions Gate
Films Inc. All Rights Reserved. Artwork & Supplementary Materials © 2013
Lions Gate Entertainment Inc.
