Recension: Monkey Trouble - 1994

Monkey Trouble

Regi: Franco Amurri

1994

Komedi

Skriven av Linda Snöberg

Eva (Thora Birch) är en tjej som känner sig utanför efter att hennes lillebror har kommit till världen. En dröm hon har är att få äga ett husdjur, vilket är väldigt frustrerande för Evas mamma (Mimi Rogers) och hennes allergiska make (Christopher McDonald). När Eva hittar en liten apa, kan hon inte motstå utan tar hand om Dodger, som apan heter. Hon gömmer honom på sitt rum. Men vad Eva inte vet är att Dodger har rymt från sin ägare Azro (Harvey Keitel) som har tränat upp Dodger till att bli världens skickligaste ficktjuv. Och han är den absolut gulligaste! Azro får nys om att Eva har Dodger, så nu tillsammans med några andra skummisar jagar de efter Dodger över hela stan. Eva och hennes nyfunne håriga vän dras in i ett hissnande äventyr i full fart för att undkomma skurkarna… och Evas pappa som är allergisk mot pälsdjur!

Detta är en intelligent välproducerad familjefilm som vänder sig till alla. En underbar historia, som alla kan tycka om, det spelar ingen roll hur gammal du är, bara du ger den en chans.

Den lilla karaktären, en apa vid namn Dodger är fantastisk att se på. Jag undrar just hur mycket träning och hur många omtagningar som behövde göras för att apscenerna skulle bli perfekta. I alla fall var det värt all möda.

Thora var bara 12 år då denna film spelades in, men hennes prestationsförmåga var enastående och man förstod att hon skulle fortsätta med film. Hon har medverkat i filmer som American Beauty, Ghost World och The Hole. Hon har hejdundrande talang, det förstod man när man såg henne i denna tidiga roll som Eva.

Filmen var rolig, rolig med just den rätta smekningen av äventyr och apan Dodger som spelades av Finster. Harvey Keitel är underhållande och ger oss en helt makalös insats som skurken. Mimi Rogers gör ett bra jobb som Evas mamma.

Apan spelade rollen som perfekt kompletterade Thoras prestation. Jag är helt säker på att de älskade varandra och hade en underbar tid under inspelningen av filmen.

Kameran fångade Thora perfekt. Speciellt attraktiv var belysningen som gjorde hennes gyllene hår till en sorts gloria av ljus. Hon är väldigt mänsklig och en ypperligt bra skådis.

Recension: Riket - 1994

Riket

Aka Riget

Regi: Lars Von Trier

1994

Drama/Horror

Riket är det mest teknologiskt framstående sjukhuset i Danmark med landets skarpaste hjärnor både vad gäller läkekonsten och forskningen kring denna. Det är en plats där man tagit avstånd från allt vad vidskeplighet heter, men nu har mystiska ting börjat hända. Vem är till exempel den lilla flickan fru Drusse (Kirsten Rolffes) hör gråta i hissen? Har det något att göra med platsen sjukhuset är byggt på, en gammal mosse där blekningsdammarna en gång låg, en plats som på grund av vattenångan låg dold i dimmor?

Låt mig genast slå fast att den här danska miniserien i fyra delar egentligen inte kräver en speciellt utpräglad och linjär handlig för att fungera. Självklart finns det dock en handling men den är ganska kort och jag vill påstå att det är utfyllnaden runt omkring denna som gör den här serien så bra. Det är udda skruvande karaktärer, som visserligen är excentriska på sitt eget vis, men som aldrig övergår i totala karikatyrer. Man skulle nästan, trots den negativa klangen i följande, kunna beskriva den som vilken genomsnittlig amerikansk såpopera som helst, om det inte vore för det eminenta genomförandet.

                                           

Genast i första avsnittet blir vi presenterade för sjukhusets personal samt de patienter som senare kommer att bli väldigt viktiga för utvecklingen. Först och främst gäller detta Fru Drusse, som simulerar sjukdom för att bli inlagd på sjukhuset och på så sätt kunna ägna sig åt sina spiritualistiska utsvävningar. Bulder (Jens Okking), hennes son och tillika sjukhusets vaktmästare, som motvilligt får finna sig i att delta i hennes andliga utsvävningar. Avdelningschefen, Professor Moesgaard (Holger Juul Hansen), som verkar vara mera intresserad av personalens välbefinnande och ägnar mycket av sin tid på rena diplomatilösningar. Överläkare Helmer (Ernst-Hugo Järegård), en stroppig, självgod egocentriker som tänker mer på sitt eget bästa än på patientens. Underläkare Krogshøj, som är hans raka motsats, han tar villigt risker för att hjälpa andra och driver dessutom en svart marknad i källaren, med sjukhusets prylar för att resurserna ska hamna på rätt ställe som han säger. Förutom denna grundläggande presentation introduceras vi med sparsamma övernaturligheter som trots allt är fullt tillräckliga för att vi ska se fram emot nästa del med stor spänning.

Efterhand drivs sedan handlingen mycket långsamt framåt men ju närmare lösningen, om man nu ska kalla det för en sådan, man kommer, desto mindre vill man att det verkligen ska lösa sig. Man önskar att det fanns ännu fler konflikter på sjukhuset och att detta blev en evighetsserie istället för en tidsbestämd berättelse för jag kan inte nog betona de intressanta karaktärernas utveckling. Det blir heller inte mindre intressant av den frimurarliknande order som sjukhusets mest framstående läkare tillhör och som håller sina sammankomster i källarlokalerna. Dessa tycks sätta sig över gällande lagar och regler för att gagna sina medlemmars, ibland riktigt rubbade, önskningar. Eller för den delen sömnlabbet där läkarstudenten och tillika avdelningschef Moesgaard’s son drömmer om kannibaler som kommer och äter på honom under sömnen. Makabert värre!

Det finns också ett återkommande inslag med två mongoloida diskare som på något sätt utgör seriens ciceroner. Deras samtal med varandra är allt ifrån metaforiska till förklarande eller för den delen rena sanningar. Jag kan inte låta bli att tänka att det är de som verkligen sitter inne med alla svaren. Den gamla klyschan om vem som är normal eller inte dyker upp. Kanske är det så att just de där två, som tycks förstå hela händelseförloppet, är de kloka medan vi andra, inklusive sjukhusets skruvade personal, inte har mycket att komma med?

Skådespelarmässigt gör dock de två minst intryck på mig, de funkar och känns visserligen väldigt äkta, men replikmässigt finns det en del att önska. I övrigt är det stabila danska skådespelare, vars historiska karriär jag egentligen inte har någon koll på. Jag har i alla fall inget att klaga på och det är trovärdigt rakt igenom. Dock går det helt enkelt inte att komma ifrån, stjärnan i showen – Ernst-Hugo Järegård, som briljerar och äger i stort sett varje scen han medverkar i och skulle jag ha nånting negativt att säga så skulle det vara att han inte får tillräckligt mycket tid framför kameran.

Jag tror det här är första gången jag skriver om en miniserie och det är definitivt första gången jag rekommenderar en så starkt. Den lider inte alls av de kvalitetsbrister som den genomsnittlige TV-filmen eller miniserien gör, även om bilden inte ljuger om sitt ursprung. Den filmades på video direkt för TV och det gör tyvärr att det är suddigt, lite grått och lite trist rent visuellt. Å andra sidan går mycket av fotot i sepiabruna färgnyanser så det kanske inte gör nånting när allt kommer omkring. Kanske är det rent av en poäng med det då miljöerna får en verkligare framtoning och i kombination med dokumentärkänslan i den handhållna lika skakiga kameran känns det nästan som om man vore där.

Recension: Men Behind the Sun 3 - 1994

Men Behind the Sun 3

Regi: Godfrey Ho

1994

Drama

Då andra världskrigets allierade styrkor förklarar krig mot kejsardömet Japan beslutas att alla bevis av enhet ”731” måste förstöras och dess aktivitet som forskningscentrum hållas hemlig till varje pris. Papper eldas upp, laboratorium förstörs, försökskaniner (Maruta) arkebuseras i massavrättningar och personalen i form av soldater och annan stab beordras att återvända till japan. Detta sker tågledes men det visar sig att resan inte alls går lika smärtfritt som man hade trott då en av passagerarna blivit smittat av det dödliga pestviruset från basen.

Direkt i inledningen börjar filmen med en tillbakablick ackompanjerad av en berättarröst så vi säkert ska förstå vad som tidigare hänt. Visst, det kan väl hända att man inte sett de tidigare två filmerna, men hur troligt är det egentligen? Ganska onödig information alltså.

Annars följer historien direkt på ettan och man kan sätta tvåan som en lite parantes i själva berättelsen. Man använder också ett grepp man använde i första filmen och det är att under själva förtexterna använda sig av autentiska krigsbilder för att öka trovärdigheten och verklighetskänslan.

Det finns dock en klar skillnad mellan den här filmen och dess två föregångare, dels så innehåller den inte alls så mycket upprörande våld och dels som är den mer lik ett ”vanligt” krigsdrama till sitt upplägg. Det handlar mer om krigets efterdyningar i form av posttraumatisk stress och andra symptom som kan tyda på stora påfrestningar. Kanske beror och några av symptomen på det faktum att soldaterna får stränga order om att de inte undra några omständigheter får avslöja något om enhet 731 och heller inte söka upp varandra när de väl kommit hem. De får heller inte ta anställning som tjänare eller betjänt i det civila livet, allt detta är belagt med dödsstraff om det uppdagas.

Att Ito, som en av passagerarna på tåget heter, blivit smittad av pesten gör naturligtvis inte att påfrestningarna minskas heller. Det är också med honom som tankarna på med vilken grymhet man egentligen utfört experimenten börjar. En efter en börjar de förstå att de faktiskt använt riktiga människor och inte förbrukningsmaterial till sina försök och när vi för följa detta i tillbakablickar får man uppfattningen av att de skäms något över sitt handlande.

Jag tyckte personligen att den här filmen var betydligt bättre än sin föregångare, men är man ute efter sjuka experiment är den naturligtvis inget att ha och den kan heller inte jämföras med det underbara originalet.

Recension: Lurking Fear

Lurking Fear

Regi: C. Courtney Joyner

1994

Horror

Den lilla staden Lefferts Corner har under decennier plågats av omänskliga varelser. Få människor finns kvar i staden men bland dem som ännu dröjer sig kvar och som bekämpar den onda som gömmer sig under kyrkogården finns bland annat; en präst, en läkare och en gravid kvinna. De har barrikaderat sig inne i kyrkan och t.o.m. spikat för ett stort hål i golvet med plankor och brädor. Samtidigt följer John Martense en karta som tydligen ska leda till familjeskatten och ska finnas någonstans på kyrkogården. I hans fotspår följer några skurkar som också vill lägga vantarna på skatten. Oundvikligen stöter alla dessa grupper ihop och de groteska varelserna väntar bara på rätt tillfälle att sätta in sin slutstöt på.

Ytterliggare en film som aldrig borde ha gjorts. Poängen med filmen är väl, så vitt jag förstår, att visa de deformerade monstrerna i en så dålig dager som möjligt.

Något som slår en efter filmen är att man fortfarande inte har full koll på vad filmen egentligen handlade om, något som inte kan vara ett bra tecken. I ett fall där en komplicerad historia ska vävas tillsammans och själva syftet är att konfundera tittaren kan jag mycket väl förstå poängen med detta, men i en sån här simpel produktion är det alltså endast ett tecken på filmens misslyckande.

Redan i filmens första scen slås man av de usla skådespelarna, som faktiskt bättrar sig ju längre filmen går - det ska erkännas. Eller också dör de av en efter en och ersätts med skickligare kollegor. Jag tror i mångt och mycket att detta beror på regissörens undermåliga yrkesskicklighet då även erkänt duktiga skådisar inte gör sig själv full rättvisa. Namn som Ashley Laurence som kanske är mest känd för sin roll som Kirsty i Hellraiser-serien kan mycket bättre än så här. Men framförallt klarar Jeffrey Combs (Re-animator, The Frighteners, Castle Freak, Fortress etc. etc.) av betydligt mera än så här. Det känns visserligen som om han går på tomgång och inget riktigt bryr sig om vad han gör och kanske tyckte varken han eller de andra skådespelarna att de hade speciellt intressant material att jobba med.

Filmen bygger på en berättelse av H.P.  Lovecraft och såna filmer brukar vara ypperligt intressanta, åtminstone tycker jag det. Hans historier har ofta det där lilla extra som gör att man får en extra touch på produktionen. Andra filmer byggda på denne mans berättelser är t.ex. nämnda Re-Animator och From Beyond. Tycker du förresten att det finns likheter mellan Lurking Fear och Hemaglobin, (eller Bleeders som den också kallas) med bland andra Rutger Hauer är det inte så konstigt, det är nämligen samma novell som ligger i grunden.

Sminkjobben som är väldigt viktiga i monsterfilm av det här slaget är i det närmast helt misslyckade. Det som borde vara skrämmande ser endast löjligt och skrattretande ut. Nu tror jag inte att filmen har fått ett speciellt stort uppsving om dessa saker hade varit i ordning, men det hade sannerligen inte blivit sämre.

Finns det överhuvudtaget någon vits med att se filmen, så ska det vara för en få se Jeffrey Combs i helskägg…

Lejonkungen - 1994 - En Disneyklassiker!

Lejonkungen

Regi: Roger Allers, Rob Minkoff

1994

Animerad

Simba är den mäktige Kungen Mufasas son. Han kommer en dag att ta över kungariket och bli härskare över allt som solen rör vid. När han frågar sin far on skuggorna får han bara veta att han inte få gå dit. Nyfikenheten tar förstås överhanden när Kung Mufasas ondsinte bror – Scar konspirerar för att ta över makten och tronen för egen del. Simba går i fällan gillras åt honom och som orsakar hans fars allt för tidiga död. Lurad att tro att det faktiskt är hans fel flyr Simba och lämnar kungariket åt sin farbror. Men Simba växer upp och en dag bestämmer han sig för att ta tillbaka det som rättmätigen är hans för att rädda de andra från den svält hans farbrors styre har orsakat.

Jag vet inte vad det är med Disneyfilmerna som lockar om jag ska vara riktigt ärlig. Egentligen är det här en ganska uttjatad historia som gjorts så många gånger att det borde vara spöstraff på att upprepa den ytterligare en gång. Men faktum är att det blir underhållande, filmen är inpackad i ett så fint fodral att man inte kan låta bli att småle och sjunga med i refrängerna. För det här är en de Disneyfilmer som det sjungs en hel del i. Jag brukar personligen ha lite svårt för just dem eftersom det blir lite mycket musikal över det hela och framförallt när man brukar se de här filmerna svenskdubbade som jag gör.

Men eftersom några gamla favoriter lånat ut sina röster: Peter Rangmar och Jan Rippe från After Shave, Rikard Wolff och så Frank Ådahl och Kayo Shekoni i de stora rollerna förstås, Är det riktigt underhållande att lyssna på sångerna. För översättningarna står Monica Forsman och jag har inget att klaga på. Ser man filmen på engelska får man hålla tillgodo med namns som Matthew Broderick, Rowan Atkinson, James Earl Jones, Whoopi Goldberg, Cheech Marin och inte minst Jeremy Irons, ingen dålig samling namn det heller!

Historien är sockersött förpackad och det är väl det som gör den så pass framgångsrik. Jag vill inte påstå att det här är den bästa Disneyklassiker jag har sett men den lyckas definitivt leverera mot alla odds. Jag tycker att man får ungefär vad man kan förvänta sig och det är egentligen inget dåligt betyg alls. Det är en väldigt hög lägsta nivå att jämföra med när man ser på Disneyklassikerna och liksom alla andra filmer så tenderar det att bli färre och färre filmer som verkligen utmärker sig ju mer erfarenhet man får. Jag tycker således att Lejonkungen står sig bra i konkurrensen och om man betänker hur storyn hade blivit om den hade levererats i ett annat format än det Disneyanimerades är de onekligen en succé!

Det finns ju även ett par uppföljare till den här (som jag inte har sett än) men jag är lite tveksam till hur i hela friden man kan göra en uppföljare på den här. Men det kanske blir i samma stil som uppföljaren till Bambi – Bambi 2, en film som också var oerhört osannolik tills man såg den och insåg att de faktiskt kompletterade varandra väldigt bra och dessutom förklarade själva historien på ett helt nytt sätt.

Så om jag ska sammanfatta det här på något sätt kan jag bara säga att jag verkligen rekommenderar filmen även om jag inte finner den vara det stora mästerverk som exempelvis Pinocchio. Det var också lättare att imponera med animerad film förr när allting gjordes förhand och var ett hantverk på ett annat sätt. Självklart har filmindustrin alltid varit en industri med ambition för profit, men det är skillnad på ett klassiskt hantverk och på löpande band principen.

Bilder: © Disney

Recension: Heavenly Creatures - 1994

Heavenly Creatures

Regi: Peter Jackson

1994

Drama/Fantasy

Livet flyter på i staden Christchurch på Nya Zeeland, men så en dag kommer det en ny flicka – Juliet (Kate Winslet) till klassen. Hon kommer från England, respekterar verkligen inte den auktoritet lärarna står för, och kanske anser sig vara lite finare. Snart fattar Pauline (Melanie Lynskey), som också är lite motsträvig och rebellisk av sig, och Juliet tycke för varandra och allt eftersom tiden går spenderar de allt mer tid tillsammans. De finner ett gemensamt intresse i att drömma sig bort från verkligenheten och skapar en fantasivärld som bara de har tillgång till och som de kan fly till när verkligheten blir allt för påträngande. Men deras vänskap är inte uppskattad från alla håll och oroliga föräldrar fruktar ett begynnande homosexuellt förhållande, en mycket allvarlig sak i det kristna Nya Zeeländska 50-talssamhället. Psykologer sätts in i fallet men när inget annat hjälper hotar man med att separera dem, ett hot som inte tas lättvindligt av flickorna som genast börjar planera sin blodiga hämnd!

Det här är en gammal ungdomsförälskelse och såna ska man kanske ibland lämna ifred, då minnet av dem inte alltid stämmer så väl överens med dagslägets omdömen. Nu menar jag inte att jag tyckte filmen var dålig på något sätt när jag såg om den bara för någon dag sedan, utan bara att det inte längre var den klockrena fullpoängare jag mindes den som. Dock är det fortfarande en mycket bra film som varje sann filmälskare (och Peter Jackson fan) faktiskt bör äga.

                     

Den har kommit lite i skymundan efter framgångarna med Lord of the Rings trilogin, och egentligen var den väl mer eller mindre bortglömd redan innan dess också. Filmerna som alla skräckälskande cineaster ständigt hade på läpparna var Bad Taste och Braindead, möjligen tyckte man att man var lite cool om man kände till den splatterkomiska dockfilmen Meet The Feebles också, men den här fick alltid stå tillbaka för de mer publikfriande filmerna. På liknade sätt föll den också i glömska medan The Frighteners fick all uppmärksamhet av skräckvännerna.

Här hittar vi endast sparsamt med effekter, även om de var långt fler än vad jag kom ihåg det som, och då enbart i drömska föreställningar om det fantasiland huvudpersonerna ”uppfinner”. Det är inte centralt i filmen och man skulle kunna klarat sig utan dem, de bara betonar de fantasier som flickorna hittar på lite extra. Nej, det viktiga i filmen är de båda flickornas tillgivenhet till varandra, hur omgivningen och dess uppfattning av dem betyder mindre och mindre för dem och det faktum att historien faktiskt har en verklighetsbakgrund. Rädslan för lesbianism känns kanske lite fånig i dagens samhällklimat men man kan mycket lätt sätta sig in i hur det måste ha varit i 50-talets Nya Zeeland.

Framförallt då hela filmen verkligen andas 50-tal också. Inte bara miljöer, frisyrer och såna saker, själva skådespeleriet känns som på femtiotalet också. Kate Winslet spelar över på precis rätt sätt. Det bidrar liksom till den där matinékänslan och den rätta tidsprägeln som behövs för att lyfta historien till nya höjder. Även Melanie Lynskey gör ett mycket imponerande intryck, kanske rent av mer så än Kate Winslet, som ju senare hade turen att medverka i James Camerons mastodontsuccé Titanic och på så sätt skriva in sig i historieböckerna på allvar!

Jacksons mest emotionella film, och banne mig den starkaste också!

Recension: Eraser

Fram till alldeles nyligen hade jag helt missat den här Schwarzeneggerrullen från 1996. Under hela tiden jag tittade tyckte jag att filmen kändes hur åttiotalig som helst och satt och funderade på om den drev med sig själv eller inte. Framförallt i början, eller första halvan eller så upplevde jag rejäla klyshor och fantastiskt överspel av nästan samtliga skådisar. Om det avtog efter detta är jag inte helt säker på eller om det var så att jag vande mig vid det. Men som vanligt gäller förstås att det finns ett problem om man inte kan avgöra om det finns en medvetenhet över dessa saker eller inte. Är det medvetet överspelat etc. så kan jag stå ut med det på ett annat sätt. Hur som helst är det rejäl action och det både smäller och exploderar mycket runt huvudkaraktärerna mest hela tiden. Det är också en stjärnspäckad film med en massa kända ansikten framför kameran. Till det stora Namnen hör James Caan, Vanessa Williams och James Coburn samt självklart Arnold Schwarzenegger då, men det finns betydligt fler man känner igen, utan att man med nödvändighet kan nämna dem vid namn, än så. Så vad har jag kommit fram till? Jo, det är stabil underhållning hela tiden oavsett om glimten i ögat är närvarande hela tiden. 

7/10

Recension: From Dusk Till Dawn

From Dusk Till Dawn

Regi: Robert Rodriguez

1996

Drama/Thriller/Horror

George Clooney och Quentin Tarantino spelar huvudrollerna som de båda bröderna Gecko. Efter en våg av rån och våldsdåd är de på flykt till Mexico. För att nå sitt mål kidnappar de Jacob Fuller (Harvey Keitel) och dennes båda barn (Juliette Lewis och Ernest Liu) till at köra dem dit i sin husbil. Jacob är präst men har dragit sig tillbaka från yrket och i bakgrunden finns hans frus olyckliga död.

Andra sidan gränsen styr de kosan mot en förutbestämd mötesplats, The Titty Twister. Efter lite bråk och några supar upptäcker de att det här inte är någon vanlig krog. Gästerna är inte där enbart för att dricka öl utan något mystiskt försiggår. Något som det absurda sällskapet snart blir varse.

Direkt när filmen börjar kastas man in i en tät dimma av brilliant skådespeleri och excellent regi. Främst är det George Clooney som imponerar för även om jag inte är någon stor fan av honom, kan jag inte förneka det jag ser. Även Quentin Tarantino som jag egentligen aldrig tänkt på som skådis är makalös. Han är också inblandad i manuset och det är ett delvis välskrivet manus, det är ett som är säkert.

Relationen mellan bröderna och deras offer, familjen Fuller, förstärks ytterligare av Harvey Keitels starka insats. Hela tiden ligger musiken som en matta i bakgrunden. Trots det, är det inget man egentligen märker. Kampen, om man nu ska kalla den för det, står mellan Jacob Fuller och Seth Gecko (George Clooney). Det är nästan lite psykologisk krigsföring mellan dem även om man förstår vem som ska vinna kampen.

Nåja, Vad händer sen då? Jo, när väl bröderna Gecko tagit sig över till andra sidan gränsen och in på The Titty Twister, ändrar filmen karaktär tvärt. Istället för den täta thriller som filmen från början utgav sig för att vara blir den nu istället en ganska billig splatterhistoria. Blodet skvätter rikligt och även om effekterna faktiskt är bra känns det aldrig som filmen återhämtar sig efter magplasket. Den blir komisk och fjantig och även om en del av mina favoriter dyker upp här (Cheech Marin och Tom Savini) så hjälper inte det. Visserligen fortsätter skådisarna att sköta sina jobb, men det känns omotiverat och tråkigt. Kanske tyckte skådisarna inte heller om den plötsliga vändningen?

Det här kunde blivit något riktigt riktigt bra om man hade varit konsekvent och inte halkat in i B-splatter framåt slutet.

Recension: Carnosaur 3: Primal Species – 1996

När jag införskaffade denna hade jag egentligen ingen aning om att det var tredje delen i en filmsvit. Efter att jag har sett den kan jag konstatera att det verkligen inte behövs några förkunskaper från de tidigare delarna för att kunna uppskatta denna! Eller uppskatta förresten, det finns klara kalkonvärlden här! Det handlar om några terrorister som ger sig på fel transport och istället för det uran de tror sig kunna komma över får de tre velosiraptors och en T-Rex på halsen. När militären sätts in är deras order givetvis att fånga varelserna levande, något som visar sig vara lättare sagt än gjort!

Skådespelarna är urusla och handling är synnerligen ojämn! Det dröjer ett bra tag innan den bättrar sig och blir lite underhållande. Det spretar lite åt alla håll och det är inte helt säkert vilken riktigning filmen ska ta men slutligen verkan man ha bestämt sig och filmen stabiliseras! Det är gummimonster av hög underhållningskvalitet som är minst lika löjeväckande som skådespelarprestationerna. Klichéer staplas på hög och resultatet blir förstås därefter. Personligen tycker jag det är riktigt underhållande på sina ställen trots att en del av karaktärerna verkligen är omåttligt irriterande!

5/10

Recension: Gang Boyz – 1994

Eftersom jag, liksom jag konstaterat många gånger förr, har någon sorts konstig fascination för filmer där Linda Blair medverkar kunde jag förstås inte motstå den här rullen. Läser man på baksidan för man intrycket om att det handlar om någon sorts hämndfilm och det funkar alltid även om Linda Blair oftast inte lyckas leverera det man skulle önska av henne. Men det är om man läser på baksidan det. Tittar man på filmen får man en helt annan uppfattning. Man kan säga att filmen handlar om tre saker. För det första så handlar det om ett skinheadgäng som bär nazistiska symboler och sprider allmän oreda i samhället – Hollywood. För det andra om en före detta polis (Wings Hauser, som också regisserat filmen) som åter får ordning på sitt liv, kämpar för att nyktra till och åter får ihop det med sin fru – Linda Blair. För det tredje så finns det lite sensmoral om homosexualitet, om alla människors lika värde och lite andra rena självklarheter egentligen. Fast det är klart, lite på slutet får man ju lite hämnd också tillsammans med lite floskler om hur folk kan förenas mot en gemensam fiende. Jag är inte säker på om jag gillar alla budskap i filmen, alla människors lika värde oavsett sexuella preferenser är väl en sak, men att uppmana till våld är en annan. Nåja, filmen var mot alla odds underhållande och klart värd att offra knappt en och en halv timme på. 

5/10

Recension: Beanstalk

Beanstalk

Regi: Michael Davis

1994

Komedi

Jack (J.D. Daniels) försöker på alla sätt hjälpa sin dubbelarbetande ensamstående mor ekonomiskt och spelar in alla bra idéer han får på band. När han av misstag hittar några magiska bönor som slår rot börjar en jättelik bönstjälk växa i trädgården. Jack får höra om den gyllene gåsen som värper guldägg och stora högar av guld uppe hos jättarna i toppen på bönstjälken och bestämmer sig för att klättra upp.

                                                             

Påhittig variant av den engelska sagan om Jack och bönstjälken. Den här utspelar sig i modern tid och man har verkligen försökt flytta handlingen så gott det går, jag tycker det lyckas klart över förväntan. Många av dagens problem anpassas till historien och även om det verkar lite väl barnsligt och fjantigt emellanåt måste man komma ihåg att det här faktiskt är en barnfilm. En barnfilm som vuxna också kan se, om inte annat så för de komiska vändningarna på sagan när man får se det från jättens synvinkel. För även om barn kanske inte tänker på de politiska aspekterna här, så är det helt klart en del av behållningen för de vuxna som ser den. Tänk på sagan som propaganda och begrunda om du verkligen kan lita på det du trodde var sant, synvinkeln har väldigt stor betydelse här.

Margot Kidder spelar över som den smått hispiga Doktor Kate Winston på ett skojigt sätt. Hon är fullständigt övertygad om att jättar verkligen existerar och blir naturligtvis inte trodd av sina jämlikar. Inte ens när den jättelika bönstjälken skjuter i höjden är det någon som reagerar, det enda folk tänker på verkar vara att exploatera den och att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Jättarna är framställda som ganska dumma, men det är de egentligen inte. De har bara inte kommit längre än till 50-talet i sin utveckling, varför kan man fråga sig. Kanske finns det politiska referenser även här, det är klart man ser sin fiende som dum, äcklig, elak och ond. Det är propaganda igen på ett skickligt och satiriskt sätt.

Recension: The Beast

The Beast

Regi: Jeff Bleckner

1996

Horror

Mystiska försvinnanden och dödsfall börjar inträffa i det lilla fiskarsamhället Graves Point och det dröjer inte länge innan teorier om vad orsaken kan vara. Den ansedda fiskaren Whip Dalton (William Petersen) hittar nämligen en jättelik klo som identifieras att komma från en jättebläckfisk. En expert kallas in för att studera den mycket ovanliga besten, men stadens borgmästare har andra planer. Han vill ta hand om problemet så snabbt som möjligt för att hans planer om inventeringar utifrån inte ska grusas. Således övertalar han en annan fiskare att ge sig ut för att döda den gigantiska bläckfisken, bara för att reta upp den ytterligare…

Först av allt måste man konstatera att man faktiskt känner till själva handlingen innan och utan och det är inte så märkligt. Peter Benchley, som skrivit boken filmen bygger på ligger nämligen bakom en annan mycket känd liknande historia – nämligen Hajen! Jämförelser är sålunda oundvikliga och kanske inte ens något som bör ligga filmen i fatet överhuvudtaget? Jag menar – Hajen måste anses vara referensverket i sammanhanget och eftersom i stort sett alla berättelser med ett havsmonster (av det naturligare slaget i alla fall) av något slag innehåller samma ingredienser om och om igen. Vi har en borgmästare, eller någon ekvivalent personlighet som vill skyla över händelseförloppet och helst skylla på något annat än vad som verkligen försiggår. Antingen handlar det om att skydda turismen eller om investeringar som här, men det finns alltid en övertro, eller en dumdristighet att konstatera att saker löser sig alldeles för snabbt. Så fort en varelse fångats eller dödats är alla problem ur världen, vilket de naturligtvis inte är.

Det finns också alltid en hjälte, en rättskaffens man med principer av stål som inte låter sig köpas oavsett vilket betalning som erbjuds honom. Han gör bara det rätta och är den som till slut reder ut situationen. Självklart finns det också en expert, som kan allt om den påstådda varelsens art och slutligen så är förstås djurets storlek kraftigt överdriven. Jag vet inte om Peter Benchley ”uppfann” detta i och med att han skrev Hajen, men man kan i alla fall konstatera att det förekommer i var och varannan film av det här slaget, vare sig om det är han som åter skrivit den litterära förlagan eller inte.

I det här fallet tycket jag att karaktärerna är fylligare än vad det tenderar att vara i rena skräpproduktioner. Det märks också att det finns en högre budget och kunnande bakom den produktionen och även om den faktiskt är gjord för TV är det inget som märks så där jätte tydligt, möjligen på dess längd då. Den är nämligen tre timmar lång och det kanske är lite för länge för att kunna hålla spänningen och stämningen uppe. Dock kan man med fördel dela upp den i två omgångar, något som dvd:n dessutom tillåter!

Skådespelarprestationerna lyfter den också över många av de mindre lyckade produktionerna och det är faktiskt riktigt spännande på sina ställen. Speciellt mycket gillar jag Larry Drake, som faktiskt är en riktigt skicklig skådespelare och det är synd att man inte ser honom oftare i större produktioner, för han verkar kunna spela det mesta, även om lömska losers kanske är hans specialitet!

Det är förstås klart att man vet hur det ska gå från första stund, men det är liksom någonting man får räkna med. Den tiden när en sån här film kunde överraska med annorlunda händelseutveckling är sedan länge förbi. Själva varelsen är också den bra gjord, eller åtminstone delvis, för det beror lite på vilken effekt man velat uppnå. Många gånger känns det som ett gammalt hederligt gummimonster (bra!) men ibland ser det ut som om man använt sig av halvtaskig CGI. Nu är ju visserligen filmen, eller miniserien, från 1996 och dessutom gjord för TV så det är väl en del av förklaringen kanske. Man kan inte få allt och det är trots allt vid ganska få tillfällen detta sker.

Överlag en ganska trevlig film på temat, helt klart en av de allra bästa även om den inte piskar Hajen! 

71 Fragments of a Chronology of Chance - 1994 - Att räkna fragmenten ligger på en högre nördnivå än min

71 Fragments of a Chronology of Chance

Regi: Michael Haneke

1994

Drama

Ett antal personers vardagsliv, som inte har något uppenbart samband med varandra, skildras på ett närgånget sätt. Undan för undan lär vi känna de olika karaktärerna och förstår också mer och mer vad det är de egentligen har gemensamt. De fragmenterade händelserna filmen innehåller leder till slut till ett gemensamt slut med tragedi som största gemensamma nämnare. Ett slut som vi egentligen redan från början känner till, men kanske inte tänker på förrän det är för sent.

Själva inledningstexten tyder på att filmen faktiskt skulle bygga på någon form av verkliga händelser, men om jag känner Haneke rätt så är det ingalunda någon garanti för att så är fallet. Dock gör det kanske att resten av filmen uppfattas med en högre intensitet än vad som annars skulle vara brukligt vilket i så fall ursäktar greppet mer än väl. Finns det bara en tanke och denna tanke dessutom ger frukt anser jag helt klart det vara ett lyckat drag!

                              

Ska man jämföra 71 Fragment med de två tidigare delarna i Hanekes trilogi om utanförskap så har han här lyft ut problematiken från familjeförhållanden till samhället i ett mycket vidare perspektiv. Det är på något sätt en naturlig utveckling som jag gillar skarpt, en utveckling från grunden där allting slutligen ställs på sin spets.

Att filmen är fragmenterad kommer väl kanske inte som någon överraskning med tanke på titeln men jag vill helt klart hävda att filmen tar ordet fragmentering till en helt ny nivå. Det finns inte den form av jämt flöde som det brukar finnas i den här typen av filmer där kanske Robert Altmans Shortcuts eller Paul Haggis Crash är de två bästa exemplen. Att blanda in Pulp Fiction och liknande är inte riktigt rättvisande efter som den här trots allt håller sig på tidslinjen och berättar historien kronologiskt. Men ett jämt flöde är det alltså inte, det är snarare så att händelserna huggs av, nästan innan de är fullbordade vilket till en början är ganska irriterande. Man vänjer sig dock ganska snabbt och redan efter ungefär en halvtimme så har man vant sig och förstår själva poängen med det.

Miljöerna är perfekta som grå trist vardag, det finns inget som skiner upp och även om jag inte vill kalla det för realism så är det i alla fall en skitig verklighet och det är inget som är förskönat. Det strålar av tristess kring allting och det är naturligtvis en viktig poäng med filmen. Jag vill inte gå så långt som att kalla samhällskildringen från dystopisk eller dysfunktionell men det är onekligen en väldigt negativ betraktelse med väldigt mycket ensamhet på olika sätt. Det är en kall och hänsynslös värld på många sätt och en av de första riktigt gripande scenerna i filmer är när en pojke som lever på gatan snattar en serie tidning – Kalle Anka, och man slås av hur mycket en sådan liv sak, en serietidning faktiskt kan betyda för någon som inte har någonting!

Man ges inte tid att ta igen sig och det finns ingen förlösande komik som lättar upp stämningen någonstans. Det finns en intensitet i bildspråket som jag tror åstadkoms genom långa tagningar med statisk kamera eller att Haneke envisas med att inte visa ansikten på folk i situationer där en konventionell filmskapare skulle göra det. Han skildrar istället händelser och inte personer. Självklart handlar det också om personer men inte riktigt på det planet som man kanske är van vid och det är uppenbart att karaktärerna är grova generaliseringar och att filmen handlar om samhället i stort, snarare än om dess beståndsdelar – invånarna!

Samtidigt får vi också följa nyhetssändningar under filmens gång som belyser det mer globala läget, utanför den mindre värld där våra huvudpersoner befinner sig. Det skildras på ett mycket kallt sätt men visst känner man igen nyhetsdramturgin från riktiga nyhetssändningar. Man är trygg inom sina egna dörrar och är väldigt intresserad av vad som hänt i fjärran länder, bara man slipper ha våldsamheterna här. Ett av nyhetsinslagen känns väl kanske lite som dålig smak i dagsläget, det handlar om Michael Jackson och de pedofilianklagelser som cirkulerade vid tidpunkten för filmen. Det har naturligtvis ingenting med filmen att göra egentligen, men jag tycker det är lite tungt att se den typen av islag nu, bara några veckor efter att Michael Jackson avlidit. Detta är förstås intressant mer ur en psykologisk synvinkel som inte har med filmen att göra men det belyser ju onekligen att vår uppfattning av olika saker förändras med vilken erfarenhet vi har. Haneke kunde förstås inte förutse dessa händelser utanför filmens värld, men jag tyckte ände det var värt att ta upp så här i förbifarten.

Det här är också de små nyansernas film. Det finns till exempel en riktigt lång scen med statisk kamera där en äldre man talar med sin dotter i telefon. Dialogen är fullståndigt briljant och det är små förändringar i skådespeleriet som gör otroligt stora skillnader. Ensamhet, bitterhet och känslan av att gammal är äldst är några av de känslor man får från samtalet. I andra scener kan det vara ytterst små gester som säger mer än tusen ord. Men det är långt ifrån alltid som ett fragment faktiskt har en egen betydelse, det finns ingen sensmoral eller poäng med fragmentet lösryckt från de andra menar jag. Det är först när man har helheten som man kan lägga pusslet som filmen utgör.

Utan att jag egentligen vet varför, vilket retar mig en smula, så måste jag konstatera att det här faktiskt är en ganska spännande film. Och även om den är fragmenterad så finns det hela tiden en nyfikenhet på vad som ska hända härnäst. Finns det någon form av politiskt budskap i filmen så skulle det väl i så fall vara att pengar är roten till allt det onda eller åtminstone ett nödvändigt ont i samhället. Allt som sker på slutet drivs av denna gemensamma nämnare och det som vi egentligen visste skulle hända redan från början skulle inte ske utan denna ingrediens.

Det skulle vara ganska intressant att räkna för att kontrollera om det verkligen är 71 fragment i filmen, men det ligger på en nörderinivå som ligger en bra bit över min egen i nuläget. Hur som helst en fantastiskt bra film som slår de två första delarna i trilogin (Den Sjunde Kontinenten, Bennys Video) med hästlängder. Det är små små händelser som ligger och pyr och som till slut får bägaren att rinna över och det är väl kanske något som ligger i tden. Kanske till och med mer nu än när filmen gjordes. Jag tänker på olika vansinnes dåd, skolmassakrer etc.

En mycket imponerande film!