Trailer: Stage Fright - 2014

Venom - 2005 - Inte en djurskäckis men en slasher!

Venom

Regi: Jim Gillespie

2005

Horror

Ray Sawyer (Rick Cramer) kör bärgningsbil. Allt funkar bra för honom ända tills han dör i en bisarr olycka när Miss Emmie (Deborah Duke) kör av vägen och blir hängandes över ett stup. Ray kliver in för att rädda henne. Hon bönar och ber om väskan som ligger i baksätet på bilen och Ray ger sig åter in i bilen för att hämta väskan. Samtidigt som bilen rasar ned för stupet blir Ray biten av de ormar som finns i väskan. Innan Ray hinner bli obducerad vaknar han åter till liv, nu besatt av de onda själar Miss Emmie fångat genom voodoo i ormarna. Endast Miss Emmies barnbarn Cece (Meagan Good) förstår vilken ostoppbar mördarmaskin Ray blivit men frågan är om hennes begränsade kunskaper i voodoo är nog för att stoppa honom…

Jag hade ingen som helst förkunskap om den här filmen och resonerade helt sonika att det här skulle vara en djurskräckfilm baserat endast på dess titel. En intressant film om ormar och voodoo tog sin början för att ganska snart byta karaktär och bli en mer vanlig och hederlig slasher där visserligen voodoo är en av de viktiga hörnstenarna. Jag får väl säga att det är en av de mest påhittiga orsakerna till mördarens motivation på länge även om jag blev aningen besviken på filmens utveckling.

Som slasher är den inte särskilt beroende av karaktärsutveckling och de luckor som finns i historien spelar kanske heller inte så stor roll. Det som är viktigt är hur själva morden går till och hur filmens spänning hålls uppe. Morden skvätter det ganska rikligt kring och tempot i filmen är förhållandevis högt. Tyvärr är den alldeles för tråkig för min smak och jag sitter varken och hejar på mördaren (som jag kan till exempel kan göra i en Friday the 13th uppföljare) eller oroar mig för att offren ska råka i vägen för mördaren. Det känns tämligen klart hur det ska gå redan från början, vem som ska överleva och vem som ska dö och det känns som det kvittar faktiskt.

Det skvätter som sagt om morden men jag vill nog påstå att de trots detta inte är speciellt underhållande. Kanske är de trots allt för verklighetstrogna och inte tillräckligt stilistiskt rena för att fungera fullt ut. Kanske saknas också den humor som till exempel gjort de senare uppföljarna till Friday the 13th så framgångsrika, en sorts självdistans helt enkelt.

Rekommenderas endast till de mest hängivna slasherfans som måste se allt i genren!

3/10

The Prowler - 1981 - Klassisk slasher!

Tidig recension...

The Prowler

Regi: Joseph Zito

1981

Horror

När en krigsveteran från andra världskriget kommer tillbaka till sin hemby och hittar flickvännen i armarna på en annan slår det slint i huvudet på honom och han dödar dem bägge. 35 år senare återinförs den årliga dansen i den lilla staden samtidigt som en ny mordvåg inleds. En mordvåg av en man i uniform som alltid lämnar en ros vid sina offer. Är det samme man? Vem är han egentligen? Vilket är hans motiv?

En ganska bra film trots allt. Trots att den till en början känns väldigt oengagerad och meningslös. Det dröjer dock inte länge förrän den kommer igång på allvar och eftersom det här en film som handlar om mord fokuserar den väldigt starkt på att framställa dem på ett visuellt sätt. De är bra gjorda och tillvägagångssätten känns påhittiga. Åtminstone klart över snittet för sån här film.

Handlingen är ofta obegriplig och när filmen är slut har man egentligen inte fått reda på speciellt mycket. Man får en del ledtrådar här och där till varför morden äger rum men att pussla ihop dem är sannerligen inte det lättaste. Jag tycker heller inte att man tvunget måste göra det. Man kan helt enkelt ta den här filmen för vad den är, d v s en film som finns till enbart för att visa morden så explicit som möjligt. Detta har man lyckats med utan att för den skull överdriva, vilket är ganska ovanligt för en film av den här typen. Detta innebär att filmen inte får den komiska atmosfär som risken annars är stor att den hade fått.

Ytterligare en slasher som hamnar över snittet där framförallt Tom Savinis effekter har huvudrollen.

Recension: Silent Night, Deadly Night 2 – 1987 - kanske tidernas mest onödiga uppföljare?!

Det här är absolut en oerhört onödig uppföljare till Silent Night, Deadly Night från 1984. Det var egentligen meningen att den första filmen skulle klippas om men några nya scener med Eric Freeman som mentalpatient. Efter att manusförfattarna skrivit lite mer bakgrund till hur saker och ting blev som det blev, kom det istället att bli en mer regelrätt uppföljare. Det ska dock sägas att mycket av filmen består av flashbacks till den första filmen. Faktiskt så mycket att den första halvan eller så består av detta. Skillnaden är att det berättas av Ricky, bror till mördare från första filmen – Billy, och att det vävs ihop till en ny twist.

Efter 39-40 minuter kan man säga att den nya filmen börjar, lite barndomshistoria med Ricky och sedan mord. Han sitter hela tiden och berättar om detta för en psykiatriker så det är fortfarande flashbacks vi pratar om men det är i alla fall nya scener och inget återanvänt. Jag har i och för sig inget emot de återanvända scenerna men det känns lite fantasilöst. Hur som helst följer handlingen en logisk utvecklig, Ricky ska hämnas på den som han tycker bör ställas till svars och som egentligen ligger bakom det som har hänt, i alla fall enligt Rickys sätt att se det.

Överlag en ganska trälig historia men riktigt dåliga skådisar. Jag kan stå ut med det men dialogen är fanimej ännu värre och drar emellanåt ned det till löjeväckande nivåer. Tydligen finns det ytterligare tre uppföljare till denna. Hur det hänger ihop vet jag inte, men även om den här var ganska kass känner jag en omåttlig lust att ta reda på det!

Det roligaste i filmen var att upptäcka att Abbedissan som uppfostrat Ricky och hans bror Billy på barnhemmet numera bor på gatunumret 666.

3/10

Recension: Silent Scream - 2005

Silent Scream

Aka: The Retreat

Regi: Matt Cantu, Lance Kawas

2005

Horror

När terminen är slut får klassen låna sin lärares – psykologiprofessorns, stuga i skogen som tack för att de alla hjälp honom med hans experiment, att tränga i den mänskliga hjärnan och med hjälp av hypnos bevisa vissa grundläggande teorier i hans forskning. Väl framme i stugan har dock eleverna inga tankar på mera studier. De vill roa sig, dricka öl och hångla. I den karga trakten finns förstås även en maskerad mördare som håller på att iscensätta sitt eget experiment – döda dem en efter en…

Läser man handlingen på den här filmen krävs det inte särskilt många sekunders betänketid innan man vet vad det är för typ av film man kommer att få. För även om det inte står SLASHER! med stora bokstäver över framsidan, så är i alla fall handlingen en av de mest typiska i sammanhanget.

Snabbt fattar man också att om man ska ta filmen på allt för stort allvar, kommer man att bli gruvligt besviken. Det är inte särskilt spännande och skådisarna är inte lysande. Naturligtvis varierar kvalitén på dessa ganska kraftigt mellan urusla och ganska hyfsade men på det hela taget får man inget gott intryck. Dock ska det sägas att filmen innehåller något som jag personligen är ganska svag för, referenser till andra kändare filmer i genren som kräver att man är uppmärksam om man inte vill missa dem.

Det är också ett förhållandevis högt tempo i filmen, åtminstone vad gäller bodycount. När jag tänker efter vet jag inte om jag sett någon annan slasher med ett liknande tempo på detta plan men det gör ju också att spänningsmomenten, som jag nämnde något stycke upp, utarmas. Blodet skvätter riktligt omkring och en del innovativa metoder används av mördaren men det räcker liksom inte, ingenstans finns det något som verkligen greppar tag i en för att tvinga ned en på knä. Effektmässigt finns det också en del kvar att önska.

Sen var den ju det där med slut-twisten… Det är svårt att skriva om utan att avslöja för mycket men jag tycker, tvärtemot vad alla andra tycks tycka, att den räddar upp filmen från ett katastrofalt nederlag och ger den åtminstone någon liten poäng rent manusmässigt. För handen på hjärtat… Det är rätt så ologiskt och dumt hela vägen att det bara blir löjligt.

Rekommenderas endast till såna som jag, som måste se alla slashers som finns, alla andra bör hoppa över den här…

Recension: Shredder - 2003 - En slasher i skidmiljö

Shredder

Regi: Greg Huson

2003

Horror

En grupp ungdomar åker till en övergiven skidbacke för att åka snowboard. Mystiska saker inträffar och legenden som säger att stället är hemsökt ignoreras totalt. De får höra talas om den mystiska olycka som gjorde att stället fick läggas ned och blir varnade att stanna kvar av sheriffen. Efterhand förstår de mer och mer vad som en gång hänt och varför någon är ute efter hämnd, eller gör de det egentligen?

En slasher i skidmiljö skulle kanske kunna vara en intressant ingångsvinkel till en film. Här har man försökt att göra just det. Problemet är bara att det aldrig blir spännande och heller aldrig tillräckligt komiskt för att man ska orka skratta åt det. Fjantigt, oinspirerat och förutsägbart är väl bättre ord för att beskriva den här filmen.

Storyn är fruktansvärt dum och tycks vara hoplimmad från otaliga andra (bättre slashers) och skillnaden är endast att man här har flyttat handlingen till skidmiljö. Någon som hämnas för en olycka orsakad av oansvarliga ungdomar är ju inget vi inte sett tidigare precis. Det var ju trots allt så som långköraren Friday the 13th fick sin början och jämförelsevis har den här inget att tillföra. Även the Burning kan nämnas i detta sammanhang.

Skådisarna är i sina bästa fall riktigt dåliga men oftast handlar det om ännu värre exempel. Kanske var filmen bara en ursäkt för att visa folk som åker snowboard? Fast utan att egentligen anse mig kapabel att bedöma snowboardskickligheten verkar det som om skådespelarensemblen inte är några ess på denna form av utförsåkning.

Dödsscenerna är ibland påhittiga men oftast ser det ganska billigt ut, kanske framförallt framåt slutet när dödsfrekvensen ökar och man måste bre på mer och mer för att filmens tempo ska hållas uppe. Vi pratar om pölar av blod som inte känns alls realistiskt, inte ens på film. Men trots allt är det den här behållningen man kan få ut av filmen. För att se på när den halvnakna blondinen springer runt och skriker som en scream queen wannabe och är allmänt korkad är inget som jag finner något större intresse i.

Kan eventuellt vara av intresse för de allra mest inbitna fansen av genren men alla andra bör se upp och hålla sig på säkert avstånd från detta skräp!

School Night Massacre aka Death Academy - 2005

Aningen omskriven recension i förhållande till originalversionen. Det var ett par saker jag kände att jag var tvungen att ändra i och med att jag såg om filmen. Så nu vet ni det...

School Night Massacre

Aka Death Academy

Regi: Daniel Lehmussaari

2005

Horror

För tio år sedan skedde en serie brutala mord i en skola, fyra elever gick in… ingen kom ut. Nu vill fyra elever göra ett grupparbete om morden och de tror sig dessutom kunna bevisa att mördaren, Niklas Johansson (Oden Nilsson), är oskyldigt dömd. Elin (Sigrid Josefsson) är väl den som brinner mest för uppgiften och hon känner till och med Niklas eftersom hennes syster har varit tillsammans med honom. Hon får nys om att Niklas blivit frigiven för bara två dar sen och möter upp honom på järnvägsstationen när han återvänder hem. Under intervjun med honom bedyrar han sin oskuld, som han hela tiden gjort, och påstår sig också veta vilken mördaren är. Tillsammans beger de sig alla till skolan för att söka reda på bevis mot den riktige mördaren – den person som numera är skolans rektor…

Visst ska man vara tacksam när det kommer slasherfilm från Sverige, för det är väl trots allt ganska ovanligt. Men samtidigt blir man besviken när man redan från första scenen inser vilket bottennapp det är man just ska börja på. Skådespelartalangerna lyser verkligen med sin frånvaro och det finns faktiskt inte många repliker som är trovärdiga – inte ens av misstag.

Men tror ni jag tänker ägna hela den här recensionen åt att spy galla över filmen så tror ni fel! Jag tänkte istället ägna tiden åt att försöka lyfta fram de positiva sidorna hos filmen. För filmen är klart underhållande, många gånger ligger man dubbelvikt av skratt och däremellan sitter man med ett fånigt leende på sina läppar. Det är visserligen totalt ologiskt men ändå underhållande att försöka klura ut vilken mördaren är och hur det egentligen ligger till, slutligen kommer en ganska överraskande sanning faktiskt!

Som brukligt är i en slasher så handlar det om många mord. Här har man lagt lite extra fokus på dem och de är helt klart filmens mest genomarbetade del. Många gånger ser det riktigt bra ut och även om blodet kanske är lite tunt ibland är det inget som förstör helheten. Mordmetoderna är också uppfinningsrika och det är ju faktiskt halva nöjet med en film av det här slaget. Och som tillägg kan nämnas att mördarens mask faktiskt är en av de coolaste i slasherfilmens historia!

Slutligen vill jag dock säga att filmen påminner mer om en gammal brevfilm ur ”Bullen” än en svensk skräckfilm och att killen som spelar Jimmy ser ut som en yngre kopia av Robinson-Robban…

Recension: Wes Cravens fjärde skrikfest - Scream 4 - 2011

Scream 4

Regi: Wes Craven

2011

Horror/Komedi

Nu har det gått tio år och Sidney Prescott återvänder till sin hemstad. Som den enda överlevande i massakern för ett decennium sedan har hon blivit något av en celebritet och de ursprungliga morden har också inspirerat en hel filmserie – Stab-filmerna! Men nu är hon tillbaka med en egen bok i bagaget tillskillnad från de som Gail Weathers skrev om henne. Knappt har hon hunnit dit förrän en ny serie mord börjar inträffa. Någon håller på att upprepa de ursprungliga dåden men med en ny twist.

Trots att det bara är fjärde delen i serien känns det lite som om själva idén bakom redan har överlevt sig själv. Det är referenser till olika klyschor i skräckfilmer mest hela tiden och även om jag verkligen gillar det draget blir det lite för mycket – även för mig. Skådespelarearsenalen känns igen från tidigare delar, åtminstone själva kärnan: Courteney Cox, Neve Campbell och David Arquette och de gör väl det som förväntas av dem. Dessutom medverkar några kända skådespelerskor i några mycket små roller, till exempel Kristen Bell, Anna Paquin och Hayden Panettiere. Men även om rollerna är små tillför de faktiskt filmen något. Och på tal om detta så kryllar det av twists och vändningar som sig bör.

Men jag tycker som sagt att det blir lite för mycket. Jag är inget större fan av de tidigare delarna och har inga större minnen av dem, men var det verkligen så här klämkäckt? Var det så här humoristiskt från början? Dialogen är hur kul som helst tycker jag och det märks att det är Kevin Williamson som varit inblandad i manusarbetet. Säga vad man vill om honom men skriva intriger i småstadsliv kan han i alla fall.

Nu är ju komiska, eller klichékomsiska inslag en viktig del av slasherkulturen så dess förekomst borde inte förvåna. Det är bara lite för ensidigt och inte mycket annat. Det här är en film som trots allt får räknas som neoslasher och när det gäller blodiga mord har man inte sparat på krutet. Det här är den överlägset mest blodiga av alla fyra filmerna så långt och det kanske kan räknas som något positivt om man är på rätt humör. Men filmen hittar aldrig någon spännande nerv, den är allt för komisk hela tiden och det finns ingen direkt poäng med den. Den tillför inte något nytt till serien och den tillför inte något nytt till genren. Vi bjuds på gammal skåpmat som man har försökt fräscha till genom att byta datummärkning på förpackningen. Det enda positiva jag har att säga är egentligen en av slutpläderingarna om man kan kalla det så, som konstaterar att stjärnor numera föds på internet och numera inte ens behöver ha genomfört något speciellt för att bli stora. Exponering är allt!

Nja… en ganska onödig film on Ni frågar mig!

Recension: Jultomteslashern Silent night, deadly night - 1984

Silent night, deadly night

Regi: Charles E Sellier Jr.

1984

Horror

Farfar som sitter på ett mentalsjukhus berättar något för sin unga sonson. Nämligen att jultomten kommer med presenter till dem som varit snälla, men straffar de som varit elaka. På väg hem blir han vittne till hur hans föräldrar mördas av en tjuv utklädd till jultomten, en traumatisk upplevelse. Han tillbringar resten av sin uppväxt på ett barnhem som drivs av några nunnor. Abbedissan är sträng och pojken lär sig om och om igen att om man är olydig blir man straffad. Hans rädsla för jultomtar håller i sig tills en dag då han själv tvingas att spela jultomte i en affär. Det slår alldeles slint i huvudet på honom och han går bärsärkargång.

Jag gillade verkligen idén med den här filmen och det finns faktiskt några scener som visar prov på ett innovativt filmskapande. Tyvärr förstörs det allt för ofta av de många klichéerna som kantar filmen från början till slut. Men samtidigt kan det faktiskt ha sin charm också.

Att man hela tiden vet vad som kommer att hända och att det som händer är helt typiskt känns faktiskt lite småkomiskt. För underhållningsvärdet på den här är högt även om de filmiska kvalitéerna är låga - lite av kalkonstatus alltså. Regin är stundom riktigt usel vilket matchas av dito skådespelarinsatser. Ska man bedöma morden, som ju faktiskt är ganska viktiga i en slasher, tycker jag faktiskt att de är ganska skojiga. Kanske inte alla, men en hel del av dem.

När jag tänker efter finns det faktiskt t o m lite moraliserande budskap i den, något som kanske inte är så vanligt i genren. Inte för att det varken gör från eller till, filmen är lika dålig trots allt även om det som sagt finn ett visst underhållningsvärde.

9:e maj i filmhistorien - Fredagen den trettonde!

Idag för 33 år sedan hade Fredagen den Trettonde premiär!

Recension: Pieces - 1983

Pieces

Aka: One thousand cries has the night

Regi: Juan Piquer Simon
1983

Horror

Mamman upptäcker att hennes unga son lägger ett pussel föreställande en naken kvinna. Hon blir alldeles utom sig och skäller ut honom efter noter. När hon säger åt honom att hämta en plastpåse för att samla allt snusket i försvinner han lydigt och allt verkar frid och fröjd. Skenet bedrar dock och strax är han tillbaka med en yxa… 40 år senare börjar en mördare härja med en motorsåg på ett universitet i New England.

Att komma med ett omdöme om den här filmen är sannerligen inte det lättaste, eller också är det just det det är. För BRA kan man ingalunda säga att det är, Småskojigt på sina ställen möjligtvis. Delvis beroende just på att det är ordentligt dåligt, uselt regisserat, uselt skådespeleri, och ett extremt tunt manus. Delvis på att det faktiskt är kul när blodet skvätter omkring och det skvätter rejält på sina ställen. Nu vill jag inte påstå att det rör sig om en splatterfilm som överdriver för komiska poänger, nej det här är en ren och skär slasher. En film som egentligen aldrig borde ha sett dagens ljus. 

Även om man tidigt räknar ut vem mördaren är så finns det faktiskt ett väldigt överraskande slut! Rekommenderas för inbitna fans av slasher genren eller för den som är lite lagom störd redan innan. Se den!

Recension: Murder Island - 2006

Murder Island

Regi: Joakim S. Hammond

2006

Horror

Det är sommar och vad passar bättre än att hyra kanoter och ta sig till en ensligt belägen ö tillsammans med sina kompisar. Det är i alla fall vad Julia, Alexandra, Ida, Viktor, Jesper och Erik tycker. De ger sig ut till ön för att dricka sprit och ha sex, någon har till och med tagit en joint med sig. Nästa morgon är en av dem borta och de andra ger sig ut för att leta efter den försvunna Alexandra, föga anar de att en galen mördare härjar på ön och de en efter en kommer att bli nästa offer…

Det här är något så ovanligt som en svensk slasher och det är inget man kommer i kontakt med varje dag. Det är roligt att se uppfinningsrikedomen och glädjen i filmskapandet som den här typen av lågbudget rullar stoltserar med. Det är ännu roligare att se hur väl man har lyckats fånga subgenrens speciella klichéer och använt dem på ett synnerligen underhållande sätt. Att skådespelarna inte är de bästa är inte det viktigaste i en produktion som denna och det är kanske tur, för även om jag givetvis sett klart sämre skådespeleri, så är det långt ifrån oscarskvalitet på detta plan. Kanske beror det till viss del också på den skriva dialogen som ibland känns lite krystad.

                                             

Man nu ser man ju som regel inte på en slasher för den fyndiga dialogens skull, det krävs inga humoristiska oneliners för att det ska funka och faktum är att den typen av språkbruk ofta kan dra ner det totala intrycket betydligt mer än vad den gör nytta. I ärlighetens namn måste jag också säga att skådespeleriet faktiskt bättrar sig betydligt under filmens gång och framåt slutet är det riktigt trovärdigt.

Något som är bra är att man inte har tagit sig vatten över huvudet när det gäller makeupeffekterna. Man har hållit sig på en nivå man klarar av och inte försökt att stapla bloddrypande effekter på varandra, det blir aldrig någon komisk splatterfilm som det så ofta tenderar att bli när budgeten tryter. Det är mycket intressantare med ett seriöst försök till traditionell slasher än utflippade uppmärksamhetsrullar som går upp som en sol och ner som en pannkaka. Det här är mycket stabilare och tål att ses flera gånger.

Sen var det det där med längden.. Filmen är ca 46 minuter lång och det innebär att man, i princip, endast får en halv film för pengarna. Dock får man en fartfylld film som inte tappar tempo och eftersom det totala antalet ungdomar på den dödsbringande ön bara är sex kan man heller inte dra ut på dödscenerna hur länge som helst utan att det blir segt och/eller tjatigt.

Så.. Gillar du slashers och vill ha något som säkerligen kommer att bli en framtida kultrulle i genren, ska du helt klart ta tag i och införskaffa denna.

Recension: My Bloody Valentine – 3D - 2009

My Bloody Valentine – 3D

Regi: Patrick Lussier

2009

Horror

För tio år sedan plågades den lilla gruvarbetarbyn av en brutal serie mord där mördaren efter att ha tagit tjugotvå människoliv antas ha omkommit i en kollapsande gruva. Det har tagit lång tid innan folk lagt den fruktansvärda händelsen bakom sig och precis lagom till allt har lagt sig kommer gruvans rättmätige ägare tillbaka till stan för att sälja densamma. Om det är detta eller något annat som sätter igång det är oklart, men åter igen står staden inför en brutal serie mord som bara tycks kunna vara utförda av samme man som tros ha mist livet tio år tidigare. Det blir en maktkamp mellan mördaren och sheriffen, där allt inte är en lika självklar sanning som det borde vara. Är det verkligen den gamla mördare som är tillbaka eller härjar det en Copycat i byn?

Jag har sett den här filmen få ett ganska ljummet mottagande på flera ställen, därigenom inte sagt att jag läst alla recensioner av den, utan bara ögnat igenom några få. Jag måste dock säga att, till motsats från det mesta jag har läst om den, att jag tycker filmen är ganska bra! Jag tänker försöka undvika att jämföra för mycket med originalet från 1981 och betrakta det här som en helt egen film, för jag tror faktiskt att det är det man måste göra om man ska kunna tillgodogöra sig den här på ett så bra sätt som möjligt. Så glöm originalet, det här är en film som står helt och hållet på egna ben!

                                       

Det handlar inte om någon mördare som gömmer sig i skuggorna och väntar på sitt offer. Vi får redan från början se honom i full storlek och hela ingressen är nästan en enda stor våldsorgie. Mördaren är förstås maskbeklädd med en gasmask, vilket också knyter an till originalet (se där, jag kunde inte låta bli), och ser faktiskt ganska skrämmande ut. Det blir som någon konstig blandning av Jason Voorhees, med sina karakteristiska rörelsemönster (andning, huvudvridning etc.) och Darth Vadar (andningsljuden) och jag tycker man har lyckats riktigt bra! Morden är brutala och man har inte sparat på effekterna.

Skådespelarmässigt kunde man väl kanske ha önskat sig mer ifrån filmen, men det är å andra sidan inte den viktigaste beståndsdelen i en slasher. Mordens uppfinningsrikedom är mycket viktigare och det har man verkligen lyckats bra med. Jag vill inte gå in på några detaljer, men det ser i alla fall riktigt bra ut och hackan som pryder omslaget används mer än en gång för att bringa offret om livet.

Filmen är gjord i 3D, vilket kanske inte är det allra vanligaste. Jag kan i skrivandets stund bara komma på en handfull dylika: House of Wax, Jaws 3, Friday the 13th 3, Creature from the black Lagoon. I likhet med flera av dessa märks det ganska tydligt att flera av effekterna är gjorda just med tanke på denna tredimensionella miljö. Det är ganska skoj att titta på men samtidigt måst man komma ihåg att andra kvalitéer, som skärpa och så vidare går förlorad om man väljer att sätta på sig de medföljande glasögonen. Varför har ingen kommit på ett sätt att göra film på det här sättet med bibehållen bildkvalitet och utan de enerverande glasögonen?

Hur som helst, och egentligen oavsett om man tittar på 3D eller 2D versionen så gillar jag det här! Filmen är brutal, vi bjuds inte bara på tuttar, som ju är brukligt i en slasher av klassiskt snitt, utan även så kallad ”Full Frontal Nudity” och därmed kan vi väl säga att man utvecklat själva konceptet en smula. Det är helt klart en neo-slasher som kommer att stå emot tidens tand och kanske en som kommer att räknas som en framtida klassiker och jag vet inte om jag egentligen kan uttrycka det mycket tydligare än att:

Jag gillar det här – mycket!

Recension: Gutterballs - 2008

Gutterballs

Regi: Ryan Nicholson

2008

Horror

Två rivaliserande kompisgäng träffas på den lokala bowlinghallen. Det ena leder till det andra och till slut har en av killarna – Steve fått nog av förödmjukelser, han planerar att ge igen och det snart! När en av tjejerna i det andra gänget glömmer kvar sin handväska väntar han och kompisarna i mörkret. En brutal våldtäkt är sedan upptakten för resten av filmen där en efter en av bowlarna går sitt öde till mötes på de mest blodiga och perverterade sätt.

Min enda tidigare kontakt med Ryan Nicholson är Live Feed. En film som hade en fanatiskt snyggt och tilltalande omslag med som tyvärr visade det sig vara en smärre katastrof. Även den här filmen finns med ett tilltalande omslag som parodierar Maniac, man har till och med parafraserat dess tagline I Warned You Not to Bowl Tonight. Här är det dock frågan om en helt annan utgåva där vi – tack och lov – har besparats från dylika skämt!

                                  

Tyvärr är skådespelarna ganska bedrövliga mest allihop, men det är kanske något man får räkna med när det gäller sådan här film. Det viktigaste är väl ändå att mordsekvenserna är innovativa och underhållande, och det är det faktiskt oftast. Det är väl inte helt oförutsägbart på detta plan hela tiden men eftersom Ryan Nicholson inte drar sig för att visa könsorgan – äkta eller inte, så finns det en hel del perverterade saker man kan göra. Med det sagt så är det naturligtvis en självklarhet att det förekommer en del sex i filmen. Inte är det några regelrätta pornografiska scener, men nog är det lite mer närgånget än vad det brukar vara.

Mördaren ser faktiskt ganska cool ut tycker jag även om dennes uppenbarelse kanske först får en något komisk effekt. Förresten så förstår jag att folket i filmen måste dödas för maken till jobbiga personer har jag nog aldrig skådat. Den där Steve skulle jag inte kunna vara i samma rum som i många minuter, snacka om självupptagen loser. Det är ett evinnerligt gnällande på allting och det gäller förstås inte bara honom. I princip samtliga karaktärer har ungefär samma mönster och man kan inte vänta på att de ska dö en efter en.

Själva upplösningen är lika krystad som resten av filmen, men man får ta det för var det är och hålla till goda med det lilla. Det är trots allt en form av slasher och det väsentliga är inte om karaktärerna är lätta att tycka om eller inte. Fast det är klart, det blir ju ingen vidare spänning om man inte tycker synd om några av karaktärerna heller. Nu tror jag i och för sig inte att det är meningen att den här filmen ska vara särskilt spännande i alla fall, det är inte riktigt stilen på filmen. Jag tror snarare att den faktiskt är gjord som ren underhållning och vad mer kan man egentligen begära än våldtäkt med en bowlingkägla? Jo, hämnden förstås!

Evil Dead Trap - 1988 - brutala scener med både tortyr och förnedring

Evil Dead Trap

Regi: Toshiharu Ikeda

1988

Horror

Nami, som jobbar som ankare på en TV-show får en dag ett mystiskt videoband tillskickat sig. Vad hon får se på bandet tycks vara äkta snuff, med en kvinna som blir brutalt mördad i en plågsam död. Vad värre är: hon känner igen sig själv på bandet och det att det är hon själv som håller på att bli styckad. Hon tar med sig TV-teamet ut för att spåra upp den plats som insinueras i bandet. Väl där träffar hon på en man som letar efter sin bror och som varnar dem att det är bästa är att åka därifrån så snabbt som möjligt. Varningarna ignoreras dock helt och snart befinner sig teamet i en levande mardröm där en efter en går en ohygglig död till mötes.

Trailern till den här filmen är faktiskt ohyggligt lockande och utlovar mycket brutala scener med både tortyr och förnedring. Tyvärr innehåller filmen inte lika mycket av dessa element som trailern får en att tro men den är faktiskt ganska bra ändå. De utstuderade våldscener som finns är hänsynslösa och skulle inte det vara nog finns det också en våldtäktsscen i filmen som egentligen inte fyller något syfte alls Men det är ju lite av stilen i den här typen av Japansk film, det ska finnas lite sleaze och naket med också!

Filmen är inte speciellt trovärdig, jag tror inte att någon skulle reagera på det viset som det framställs i filmen, men det är ju trots allt en film och söker man efter ultrarealism ska man vända sig någon annanstans. Nu menar jag inte att effekterna ser dåliga ut, för det gör det inte, utan att själva händelseförloppet känns aningen långsökt, men skådespelarna är riktigt bra, framförallt Miyuki Ono som spelar Nami och det gör att trovärdigheten som manuset drar ned ökar något.

Första halvan av filmen är den bästa, när man ännu inte vet vad som ligger bakom och stämningen kommer smygande. Tempot ligger helt enkelt på en lagom nivå. Andra halvan haltar lite mer, man har räknat ut ungefär hur det hänger ihop, något som inte visar sig vara alltför svårt och filmen tycks stanna upp något. Tempot kommer sedan tillbaka i det något bisarra slutet som kommer med en ganska dum förklaring (tycker jag).

Miljöerna är helt perfekta för den här typen av berättelse, en nedlagd fabrik, en öde skola eller ett övergivet sjukhus. Det är väl inte riktigt definitionsbart egentligen, men kalla väggar med långa gångar som nästan kan upplevas som en labyrint är ett lyckodrag. Detta gör att vissa grepp som används i filmen fungerar med stor framgång. Musiken som består mestadels av ett väldigt enkelt soundtrack, som stundtals låter som TV-spelsmusil från Nintendo, är också väldigt effektiv och bidrar till att höja upp filmen. Man lätt känner igen sig från de italienska giallos som gjordes på 70-talet.

Vill du se en annorlunda och blodig slasher rekommenderas denna!

Recension: Friday The 13th part 4 - 1984

Friday The 13^th part 4

Regi: Joseph Zito

1984

Horror

Det hela börjar med att Jasons kropp tas till bårhuset i tron om att han är död, vilket han inte är. Han vaknar till liv och dödar några på bårhuset för att sedan fortsätta vidare tillbaka till Camp Crystal Lake där han hör hemma. Ett gäng ungdomar har hyrt ett ställe som inte ligger så rysligt långt från massaker. Det finns en annan familj som bor i huset bredvid, där finns en kille vid namn Tommy som älskar allt som har med masker att göra och han gör sina egna som är riktigt bra. I gänget finns det både nördar och sexgalna tonåringar som inte vill annat än att få komma in i trosorna på brudarna. Gänget har fest och allt verkar frid och fröjd ända tills Jason dyker upp med sin machete och blod börjar drypa.

I denna del finns ingen Crazy Ralph men det finns en annan som är minst sagt lika konstig som varnar dem om att inte åka dit, men i sin vanliga ordning är det ingen som lyssnar och tur är väl det för då hade ju filmen varit slut och man hade missat allt det goda.

Här får vi följa en kille vid namn Tommy Jarvis som spelas av den unge Corey Feldman som vi vid senare tillfällen har sett bland annat i The Goonies, Gremlins, The Lost Boys och Stand By Me. En annan karaktär som heter Jimmy och är en riktig nörd honom spelas av den nu kände Crispin Glover, han brukar ju som oftast spela nördar eller konstiga personer men det gör inte så mycket för han är ju så nedrans bra på det.

Musiken här vet jag inte så mycket om ännu, ska ta och lyssna på den igen för att komma med ett utlåtande senare och byta ut detta stycke helt.

I denna del börjar ju humorn att träda fram mer tydligt även om den redan i de förra delarna har varit på besök. Ett av mina mest minnesvärda scen kommer alltid att vara den här:

Jimmy frågar var är den jävla korkskruven och vips så är Jason framme och trycker den i handen på honom. Givetvis kommer man ihåg en himla massa scener, men just denna har riktigt bitigt sig fast.

Vapnen är inte de roligaste här men det kan jag leva med, för nu är Jason mäktigare och ser större ut så då räcker det med att han bara står där för att se grym och hemsk ut.

Recension: Friday The 13th part 3 - 1982

Friday The 13^th part 3

Regi: Steve Miner

1982

Horror

Skriven av: Linda Snöberg

Chris och hennes vänner är på väg till hennes föräldrars sommarstuga som ligger i Higgins Haven bara en bit från Camp Crystal Lake. På vägen dit kör de förbi ett hus där det står en ambulans som är där för att hämta två kroppar som har blivit mördade. Bara en sådan sak borde göra så man vänder om och åker någon annanstans men inte dessa ungdomar, de är fast beslutna att ha roligt, festa, dansa, ha sex och röka joint. Det verkar vara livets jargong för alla. Deras ide var kanske bra men slutresultatet blir inte som de tänkt sig, en efter en går de mot en säker död. 

Då var det dags för den tredje delen i serien och här får vi följa med till ett nytt ställe som ligger en bit från det berömda slaktarlägret. Ingen tänker på att det skulle kunna hända dem någonting, utan de åker dit glada och lyckliga över att de får spendera tid med varandra. Allt hade väl varit strålande om det inte hade varit för Jason som finns bakom buskarna och studerar varje steg de tar.

Skådespeleriet i denna del var helt okej, det finns inte direkt någon som har blivit något stort inom skådespeleriet efter denna film, möjligen att det skulle vara Steve Susskind som i alla fall har fortsatt sin karriär men inte med så lysande framgångar precis.

Här får vi verkligen tacka manusförfattaren till att han fick snilleblixten att ha med rollkaraktären Shelly med sina skräckskämt och på så sätt fick Jason den berömda hockeymasken som han klär så fint i. Han ser genast mycket grymmare ut med den på sig än den där löjliga tygpåsen.

Musiken här vet jag inte så mycket om ännu, ska ta och lyssna på den igen för att komma med ett utlåtande senare och byta ut detta stycke helt.

Jag tycker också att morden börjar bli riktigt coola och uppfinningsrika och inte så enformiga som de har varit i de tidigare delarna. Det som är kul med denna del är att rollkaraktären Chris har varit i kontakt med Jason tidigare och undkommit honom, ska hon lyckas undkomma honom en gång till eller blir hon köttad hon också. Man märker också att Jason har förståndet kvar fortfarande, för han känner igen att han har mött Chris tidigare och vid ett tillfälle syns det verkligen då han lyfter på masken och hon säger ”det är du”.

Har du inte sett serien så börja med den nu, helst i rätt ordning det brukar bli bäst så, men det funkar säkert på annat sätt också, men se den bara säger jag, annars missar du något bra.

Recension: Don’t go in the woods… alone - 1981

Don’t go in the woods… alone

Regi: James Bryan

1981

Horror

Några ungdomar kopplar av med lite camping i bergen. Vad de inte vet är att skogen bebos av en galen mördare och medan de vandrar längs stigarna, berättar fasansfulla spökhistorier för varandra och helt enkelt njuter av livet, ägnar sig denne fasansfulla mördare åt att döda dem som råkar komma i hans väg. Det är bara en tidsfråga tills han kommer efter DEM!

Man ska absolut inte låta sig luras av den första scenen som vittnar om ett riktigt blodbad i splattergenren. Nej, det här är en klassisk slasher i ordets rätta bemärkelse. Tyvärr vore det nog bättre om man behålligt den mer komiska approach som splatter innebär istället för att försöka fördjupa sig till en allvarligare och skrämmande film. För skrämmande är det absolut inte trots att makeupeffekterna faktiskt är ganska bra.

Under filmens gång funderade jag mycket på vad filmens största problem var, dess musik eller dess skådespelare. Båda är verkligen under all kritik och frågan är om det överhuvudtaget hade gått att rädda den här filmen från ett totalt fiasko.

Det finns ingen bakgrundshistoria till varför mördaren härjar. Man får inte veta om det är sinnessjukdom, hämnd eller rent av en försvarsmekanism som driver den groteska mördaren. Man bara kastas in i händelserna utan förklaring. Det finns heller ingen som helst logik i varför saker och ting händer, scenerna tycks ofta vara i hoprafsade inte för att de passar ihop utan för att man velat använda allt materiel man filmat. Detta innebär naturligtvis att man inte får något sammanhang och att filmen tenderar att uppfattas som ännu mer fragmentarisk än vad den egentligen är.

Offren, som ger sig in i skogen i olika grupper eller ensamma är otroligt svåra att hålla isär och att minnas vilka som hör ihop på något sätt var inget som jag klarade av i alla fall. Kanske beror det på att filmen är så oerhört tråkig att man inte orka engagera sig det minsta i den, eller beror det kanske på en undermåligt berättade historia som aldrig borde lämnat skrivbordet.

Men nu är väl trots allt inte offrens djupa karaktärsdrag som brukar prägla filmer av det här slaget. Det man är ute efter är ju framförallt hur själva morden går till, man vill se uppfinningsrikedom helt enkelt. Bjuder då den här filmen på någon uppfinningsrikedom i det här avseendet? Nej, det kan jag inte påstå att den gör, inte ens om man är en ovan tittare av slasherfilm. Å andra sidan skulle man som ovan tittare troligen aldrig komma på tanken att se den här utan istället välja någon av den mer kända i genren som The Burning, Madman eller t.o.m. Friday the 13th. Samtliga skulle jag också rekommendera framför den här.

Recension: Friday The 13th part 2 - 1981

Friday The 13^th part 2

Regi: Steve Miner

1981

Horror

Skriven av Linda Snöberg

Då var det dags att öppna ett nytt läger som heter Packanack som inte ligger så långt ifrån Camp Crystal Lake. Vid lägerelden berättar man om det hemska som har hänt och alla tycker att det är en bra skrämselhistoria men tror kanske inte riktigt så mycket på det. Nu har Jason vuxit upp och blivit en man. Ja, för han dog inte i sjön som man trodde i den första filmen utan är nu ute efter att hämnas sin mammas död. Nu får ungdomarna se upp annars kan deras liv gå till spillo.

Man blir lite konfunderad när man tänker efter på vad som sas i den första filmen, om att Jason hade drunknat. Medans i den här delen är han ju vuxen runt 18 år och fullt levande och på jakt efter att få hämnas. Han verkar hata alla som kommer i hans väg och som inkräktar på hans territorium. Här har Jason hittat en tygpåse som han har på huvudet med tanke på hans vanställda ansikte och det kan man ju förstå. Jag är inte direkt förtjust i tygpåsen utan tycker mest att han ser lam och barnslig ut i den och en mördare kanske inte ska ha den tendensen.

Skådisarna i den här har jag blandade känslor för, jag tycker att Amy Steel gör en mycket bra insats och även John Furey men för övrigt är det ingen som naggats sig fast i mitt tycke. Musiken är också här väldigt enkel och det behövs inte mera än det man får, så det är underbart vackert. Vi har även Crazy Ralph med i denna och fortsätter som vanligt att varna ungdomarna men till ingen nytta. Denna gången blir det dock det sista vi får se utav honom för han lever inte när filmen lider mot sitt slut.

Vapnen i denna del kan jag avslöja kommer att vara lite mera originella än i den första delen vilket jag tycker är kanon. Roligt är det också att det är Jason som börjar döda och inte hans mamma för det var inte så skrämmande utan mest hysteriskt tycker jag. Fast hon gjorde ju en bra början på en underbar serie som bara fortsätter och fortsätter.

Jason är ju ungefär 18 år här och speciellt stor och stark är han inte ännu men att döda har han lärt sig att göra och det med bravur. Meningen är ju inte att han ska vara så stor här, utan mer som en vanlig människa fast vanställd och med hämnd som driver i hans blod.

Jag tycker att denna del är relativt bra, förutom tygpåsen som jag har nämnt i ett stycke tidigare, men den innehåller allt som en slasher bör ha och då funkar det kanon, det är bara att njuta när Jason stiger in i våra liv, för när han väl är där kommer han alltid att där förbli.

Recension: Friday the 13th - 1980

Friday The 13th

Regi: Sean S. Cunningham

1980

Horror

Skriven av Linda Snöberg

1957 drunknade en ung kille vid namn Jason Voorhees. 1958 mördades två stycken lägerkampsledare och 1962 försökte man öppna lägret igen fast då var det fel på bland annat vattnet. 1979 var det äntligen dags för Camp Crystal Lake att öppnas igen av Steve Christy, tillsammans med några nya ledare. De ignorerar varningarna de får av byborna runt omkring, mördandet börjar igen, vem är det som mördar och varför? Kommer någon att överleva mardrömmen för att kunna berätta historien?

Detta är den första delen i en lång serie, vilket jag för min del inte alls har något emot. Jag tycker dock om när det händer mycket i en film och för mig kan jag inte säga att det gör det i denna del. Nu har ju jag bara sett en sådan version där det klipps precis när man ska till att se mordet och sedan efteråt så får man ser hur det se ut. Sådant drar ner betyget för mig oerhört mycket.

Skådisarna kan jag kanske inte direkt klaga på, dom gör ju det som förväntas av dem, vilket är att skrika och sen dö. Då behövs inte så mycket skådespeleritalanger. Speciellt kul är det ju att vi ser Kevin Bacon i en mycket tidig roll. Trots att han inte är med så speciellt mycket så ser man redan här hur bra han kommer att bli som skådis i framtiden. En annan karaktär som är briljant är ju byfånen Crazy Ralph som varnar folk hit och dit men ingen som tror på honom.

Själva morden var ju inte speciellt påhittiga utan oftast så använde man sig av knivar och dess like. Själv tycker jag att det finns så mycket mer sätt man kan döda på än med vanliga vapen. Fast ibland kan det räcka med det vanliga också och ändå bli bra. Många gånger tycker man att offrerna är så lama och korkade och borde inte kunna dö så lätt, man blir irriterad emellanåt, men jag antar att de måste vara dumma för att vi ska få se på när de dör.  

Filmmusiken i denna del är ju helt lysande och väldigt enkel och det är nog det som gör den så oförglömligt bra. Sedan med Tom Savinis special effekter så kan det ju inte gå fel.

När man tänker efter på vad som egentligen hände då Jason drunknade så är det ju rätt förskräckligt. Man lämnar sina barn på ett sommarläger i god tro att de blir omhändertagna men som i detta fall där ledarna inte verkar orka bry sig utan bara ha tid för varandra, så vet i farao om jag själv skulle vilja lämna mitt eget barn på ett sådant ställe. Man får ju sig en tankeställare i alla fall.

För min del är inte detta den bästa delen utan följ med mig genom resten i både läsandet och skrivandet och bilda dig en egen uppfattning.