Gravity – 2013 – Syrefattigt för Bullock och Clooney

Det finns onekligen en del nollgravitationsscener som är imponerande gjorda. Som vanligen när det gäller filmer där en eller två skådespelare befinner sig på i sort sett samma plats hela tiden så krävs det något extraordinärt för att det ska fungera. Här är det i stort sett Sandra Bullock som ska bära upp filmen tillsammans med George Clooney. Min kunskap om vad filmen skulle behandla grundades sig i princip på den effektiva trailer som jag tidigare hade sett, i övrigt hade jag ingen aning.

Under ett rutinuppdrag, Stones (Bullock) första och Kowalskis (Clooney) sista sker en katastrof som totalt kraschar deras enda sätt att ta sig hem igen. Eller i alla fall deras omedelbara möjlighet. Kowalski, som är erfaren har ett par ess i rockärmen om hur de ska komma hem, men tiden är knapp och syret håller på att ta slut för Stone.

Inget häpnadsväckande egentligen och som jag alltid är tydlig med kräver det något extra av filmen för att hålla intresset uppe. Jag tycker inte att den här filmen levererar det! Inledningen skulle kunna vara hur spännande som helst med levererar inte. Jag vet inte riktigt varför men man rycks aldrig med av de katastrofala händelserna. Själva grundpremisserna, ensam i den stora kalla tysta rymden borde rendera i rejält kalla kårar men gör det inte. I några få scener stiger spänningen en smula men på det hela taget är det synnerligen mediokert för att inte säga stereotypisk. Man kan räkna ut precis hur det kommer att gå utan att anstränga sig så väldeliga. Det blir helt enkelt trist och förutsägbart.

Jag ville verkligen gilla denna, men jag lyckades inte. Det fanns några snygga scener men det räcker inte. Jag hade även velat ha en historia som jag inte hade sett förr, oavsett om den utspelar sig i rymden eller inte. Miljön är egentligen inte det intressanta, den kan på sin höjd bringa lite extra krydda åt historien men aldrig ersätta den helt. För mig blev det här en stor besvikelse.

4/10

Cityakuten – ER - nu äntligen förstår jag!

Normalt sett är jag inget för serier och jag brukar aktivt undvika dem. Den här serien är inget undantag då den väl har gått i repris några gånger vid det här laget. Men man ska aldrig säga aldrig och när jag hittade de första säsongerna tillräckligt billigt slog jag till. Man är väl inte sämre karl än man kan ändra sig?!

Pilotavsnittet slår emot mig som ett ton stål (hur översätter man ”ton of bricks”?). Det finns helt enkelt inget sätt att värja sig för känsloanstormningarna serien bombarderar en med. Jag har nu sett de tre första avsnitten och man får väl säga att jag är hooked! Jag förstår nu varför det här är den serie som vunnit utmärkelse på utmärkelse. Det är den serie där man inte ryggar tillbaka för döden, alla fall på akutmottagningen slutar inte lyckligt. Det finns så mycket känslor inblandat att det helt enkelt inte finns något sätt att blunda från dem. Det är tragiskt men det är också hoppfullt och rörande, det är intressanta karaktärer som man redan efter några få avsnitt ”känner” och det är en serie som känns oerhört realistisk. Visserligen tyckte jag vid något tillfälle i första eller andra avsnittet att det spelade över rejält men det var förlåtligt och det var snabbt övergående. Jag har hittat en serie jag kommer att plöja till slutet så var beredda på att jag kommer att tjata om den här lite från och till. Kanske finns det fler serier jag borde snöa in mig på? Nämn gärna era favoritserier i en kommentar!

Recension: From Dusk Till Dawn

From Dusk Till Dawn

Regi: Robert Rodriguez

1996

Drama/Thriller/Horror

George Clooney och Quentin Tarantino spelar huvudrollerna som de båda bröderna Gecko. Efter en våg av rån och våldsdåd är de på flykt till Mexico. För att nå sitt mål kidnappar de Jacob Fuller (Harvey Keitel) och dennes båda barn (Juliette Lewis och Ernest Liu) till at köra dem dit i sin husbil. Jacob är präst men har dragit sig tillbaka från yrket och i bakgrunden finns hans frus olyckliga död.

Andra sidan gränsen styr de kosan mot en förutbestämd mötesplats, The Titty Twister. Efter lite bråk och några supar upptäcker de att det här inte är någon vanlig krog. Gästerna är inte där enbart för att dricka öl utan något mystiskt försiggår. Något som det absurda sällskapet snart blir varse.

Direkt när filmen börjar kastas man in i en tät dimma av brilliant skådespeleri och excellent regi. Främst är det George Clooney som imponerar för även om jag inte är någon stor fan av honom, kan jag inte förneka det jag ser. Även Quentin Tarantino som jag egentligen aldrig tänkt på som skådis är makalös. Han är också inblandad i manuset och det är ett delvis välskrivet manus, det är ett som är säkert.

Relationen mellan bröderna och deras offer, familjen Fuller, förstärks ytterligare av Harvey Keitels starka insats. Hela tiden ligger musiken som en matta i bakgrunden. Trots det, är det inget man egentligen märker. Kampen, om man nu ska kalla den för det, står mellan Jacob Fuller och Seth Gecko (George Clooney). Det är nästan lite psykologisk krigsföring mellan dem även om man förstår vem som ska vinna kampen.

Nåja, Vad händer sen då? Jo, när väl bröderna Gecko tagit sig över till andra sidan gränsen och in på The Titty Twister, ändrar filmen karaktär tvärt. Istället för den täta thriller som filmen från början utgav sig för att vara blir den nu istället en ganska billig splatterhistoria. Blodet skvätter rikligt och även om effekterna faktiskt är bra känns det aldrig som filmen återhämtar sig efter magplasket. Den blir komisk och fjantig och även om en del av mina favoriter dyker upp här (Cheech Marin och Tom Savini) så hjälper inte det. Visserligen fortsätter skådisarna att sköta sina jobb, men det känns omotiverat och tråkigt. Kanske tyckte skådisarna inte heller om den plötsliga vändningen?

Det här kunde blivit något riktigt riktigt bra om man hade varit konsekvent och inte halkat in i B-splatter framåt slutet.

Ocean’s Thirteen - 2007 - Den tredje filmen!

Tredje filmen om Danny Ocean och hans gäng i regi av Steven Soderbergh är visserligen en stabil heist med många bra och kända skådespelare, såsom Brad Pitt, George Clooney, Elliott Gould och Al Pacino, men det blir lite för stereotypiskt för att vara riktigt underhållande. Inte för att man alltid har koll på alla twists som hör genren till, men att det lite förutsägbart går inte att komma ifrån. – 6/10