The Amazing Spider-man – 1977 – långt innan de nuvarande franchiserna

Det gjordes trots allt filmer om Spindelmannen långt innan de nuvarande franchiserna började håva in fantasibelopp. Det här är väl tekniskt sett inte en riktig film utan pilotavsnittet på en TV-serie. Och har man sett några TV-serier från 70-talet så här 40 år senare vet man att många av dem inte har åldrats väl. Var de någonsin bra från början så har deras kvaliteter ebbat ut.

Så är det även här. Det är kul ur ett kalkontekniskt perspektiv och i bästa fäll är det underhållande av helt fel anledningar men allt annat gör det till ett botten napp. Jag gillar ostiga serier och ostiga filmer men här går gränsen även för mig. Hade jag inte varit fanatiskt intresserad av superhjältefilmer vet jag ärligt talat inte om jag har klarat av att se klart eländet.

Ändå vill jag höja upp den lite för att den åtminstone försöker. Den försöker mycket mer än vad den faktiskt klarar av och det måste räknas för något. Dessutom är den ju, som jag tidigare var inne på, underhållande ur kalkonernas synvinkel.

3/10

The Beast in Heat - 1977 - Naziploitation

The Beast in Heat

Regi: Luigi Batzella

1977

Drama

I ett av nazisternas läger experimenterar Dr. Ellen Kratsch med en varelse som ser ut att vara en hybrid mellan människa och apa. Denna varelse har en enorm sexuell aptit och för att demonstrera vad hon åstadkommit släpas en ung vacker och naken kvinna in i bestens bur och naturen får sedan göra sitt. Motståndsrörelsen – partisanerna, får dock nås om hennes omänskliga experiment och beslutar sig för att en gång för alla stoppa hennes framfart. Detta visar sig dock vara lättare sagt än gjort och snart är stridigheterna i full gång. Nazisterna står naturligtvis heller inte handfallna utan fängslar människor från byn för att genom diverse tortyr tvinga dem att avslöja partisanerna.

Redan i filmens början framläggs frågeställningen om människan ska tillåtas agera Gud och med dagens kunskaper i bakhuvudet dra man förstås snabbt parallellerna till den debatt om genmanipuleringens etiska och eller moraliska sidor, om det är försvarbart med detta som utgångspunkt eller inte. Det finns en uppenbar motsättning mellan de två forskarna som till en början verkar vara involverade i projektet just i denna fråga. Ganska snart inser man dock att det inte är filmens intention att problematisera denna frågeställning, snarare vill man exploatera nakna kroppar och vad passar bättre än att låta den best man har skapat vara outtröttlig när det gäller sexuella erövringar, den sätter på allt som kastas in i dess bur helt enkelt.

Det blir en ganska långdragen scen där förnedringen och smärtan för kvinnan är uppenbar och för de som gillar sleaze finns det ingen anledning att bli besviken. Guden Eros nämns i inledningsscenerna och det är inte svårt att förstå vart man vill komma med denna liknelse, även om jag inte för mitt liv kan föreställa mig någon Gudom i den hiskeliga kropp besten visar upp.

Efter denna inledande scen skiftar sedan filmen karaktär en smula, det blir inte längre den lägerfilm i nazistmiljö som man förväntar sig. Det fokuseras på motståndsrörelsen och vilka problem nazisterna har att lokalisera dem. En ganska lång transportsträcka inleds och faktum är att man inte riktigt vet vad som var meningen att göra. Att förlöjliga och förödmjuka nazisterna är i sig inget ovanligt i den här typen av film, men jag vet baske mig inte om det är fallet här eller inte. Det är så klichéfyllt och karikatyrmässigt att det nästan blir tramsigt och jag vet inte om filmen driver med sig själv eller inte. Vid några tillfällen skulle jag nästan dra paralleller till slapstick, även om den liknelsen egentligen känns lite väl grov. Automateld förekommer och folk faller till marken, utan så mycket som en droppe blod, vid flera tillfällen. Försök till sentimentalitet blir så uppenbara och sökta att de inte går att ta på allvar överhuvudtaget.

Så repar sig filmen något i och med den obligatoriska tortyrscenen. Den är blodig och det som utspelas är ganska uppfinningsrikt. Det är nakna kroppar, både män och kvinnor faktiskt, mycket sleaze och sexuell tortyr. Råttor, eld och elektricitet används, exempelvis har man i ett av fallen kopplat elektriskt apertur till en av kvinnorna könsdelar. Blodet rinner och faktum är att det känns lite konstigt att det förekommer mycket mera blod i dessa scener än vid dödsskjutningarna som jag nämnde förut. Det återknyts också äntligen till filmens titel och besten visas på nytt som en del av den tortyr som pågår. Insinuationen av att knullas till döds av denna varelse blir till slut helt uppenbar då bestens törst efter sex är omättlig. Frågan är bara vilken nytta genmanipulationen att skapa en sådan individ skulle göra för det tredje rikets framgångar?

Nä, det här är en ganska dum film som endast kan rekommenderas till de allra mest inbitna fansen av nazisploitationgenren. Är man vansinnigt förtjust i sleaze kan den också funka eller om man finner det underhållande att se de mest bisarra och absurda filmerna. I de avseendena ligger den här bra till, det är helt klart!

Dödens Tentakler - 1977 - Fastna inte i bläckfiskens grepp!

Tentacles

Regi: Ovidio G. Assonitis

1977

Horror

Flera oförklarliga dödsfall börjar inträffa runt Ocean Beach. I utredningarna och efterforskningarna söker man efter gemensamma nämnare till försvinnandena, dock utan särskilt goda resultat. Journalisten Ned (John Huston) finner intresse i fallet och påbörjar sina egna undersökningar. Han är bekant med Marinbiologen Will Gleason (Bo Hopkins) och börjar, med hjälp av honom, undersöka om det pågående undervattensprojektet i området har något med saken att göra – om gifter och annat läkt ut och stört djurlivet. Undan för undan inser de båda att en gigantisk jättebläckfisk muterats till en jättelik mordmaskin. Kommer de att hinna stoppa den innan det är för sent, innan den stora kappseglingstävlingen förvandlar havsytan till ett enda stort smörgåsbord?

Som vanligt när det gäller den här typen av djurskräckfilmer kan man hitta ganska många element från referensverket i genren – Jaws! Visserligen har man bytt ut själva varelsen, men det är ändå ofrånkomligt att man jämför både dramaturgin och olika beståndsdelar i handlingen. Till filmens fördel måste valet av varelse räknas, för även om likheterna är många är det betydligt mer uttjatad med hajar i såna här sammanhang.

Man har också lagt sig till med väldigt namnkunniga skådespelare, istället för den anonyma skara som vanligtvis brukar befolka filmer av det här slaget: Bo Hopkins, John Huston och självaste Henry Fonda finns faktiskt med in en liten roll. Det är han som äger Trojan Construction – företaget som bedriver byggnadsverksamhet under vattnet. Hans karaktär är den mycket ovanliga ansvarsfulla företagsledaren som vill att allting ska följa reglerna till punkt och pricka även om det skulle vara billigare att tänja lite på dem från gång till gång. För att inte trampa på några tår i onödan betonar jag naturligtvis att det är ovanligt i filmvärden att de förhåller sig så, vanligtvis framställs de väl mera som profithungriga svin som totalt utan skrupler skulle bryta mot vilka reglar som helst för en dollar, framförallt om det gäller miljöregler. På det sättet får man säga att den här filmen ligger åratal före sin tid – vem pratade egentligen miljö i slutet av sjuttiotalet?

Själva varelsen i sig är väl kanske inte så lyckad, visserligen har man inte fastnat i fällan av att visa alltför mycket av den men det man ser, känns allt för ofta som fejk. Fast ska sanningen fram så har man gjort ett ganska bra jobb med arkivfoton också, klart mycket bättre än i The Last Shark. Fast trots detta och trots att filmen är ganska välspelad och inte lider av de problem trash-cinema brukar brottas med, är den ganska tråkig. Man lyckas aldrig riktigt fånga tittaren och det blir liksom varken underhållande eller spännande.

Likväl skulle jag vilja rekommendera den till fans av djurskräckisar då den trots allt tillhör kultrullarna och i detta avseende är den mycket sevärd!

SS Camp 5: Women’s Hell - 1977 - Sexuell lusta och naziploitation

SS Camp 5: Women’s Hell

Aka: SS Lager 5: L'inferno delle donne

Regi: Sergio Garrone

1977

Drama

En ny omgång kvinnliga fångar anländer till nazisternas experimentläger nummer 5. De vackraste och mest attraktiva väljs genast ut för att ingå i den interna bordell som drivs inom området och som ska underhålla de tyska soldaterna och officerarna. De, som enligt urvalsprincipen, inte duger till prostitution blir istället föremål för diverse experiment med målet att effektivt kunna behandla brännskador på de tyska soldaterna. Det är en smärtsam process som innebär höga förluster av råmaterial, dvs. färska fångar. Experimenten fortsätter dock under förevändningen att arbete är värt alla förlusten om man så bara kan bota en enda tysk soldat…  

                                       

Det ligger väl nära till hands att jämföra den här filmen med samme regissörs tidigare alster – SS Experiment Love Camp från året innan. Eller ja... det råder väl delade meningar om den saken. Enligt vissa uppgifter spelades de in direkt efter varandra, medan andra hävdar att de faktiskt spelades in samtidigt! Hur det än är med den saken kan man konstatera att det faktiskt, i väldigt stor utsträckning, handlar om samma skådespelare i de väsentligaste rollerna. Detta innebär dock inte med nödvändighet att de spelar samma typ av roll här, även om det i flertalet fall förhåller sig just på det viset. Vidare är det i stort sett samma miljöer som används vilket får mig att tro att Sergio Garrone, på samma sätt som den ökände Jess Franco, passade på att göra ytterligare en film när han ändå hade åtgång till rekvisitan och skådespelarna, och var på plats helt enkelt.

Men hur lika är då filmerna? De är ganska lika på många sätt, men ändå olika. Den här är mycket allvarligare till sin natur och även om det givetvis förekommer en hel del sex i den här också, tuttar och vildvuxna buskar, blir det aldrig lika lättsamt som i föregångaren. Det finns också ett par episoder i filmen som verkligen rycker tag i tittaren och som faktiskt har något att säga, det är inte ren exploitation rakt igenom utan ett budskap finns att hitta. Detta handlar framförallt om två gånger, dels i en scen där man använder sig av autentiska bilder från andra världskrigets koncentrationsläger, i samband med detta gör man också en synnerligen osmaklig uträkning av vad varje fånge är värd i pengar om man utgår från en medellivslängd på cirka nio månader. Det andra tillfället låter vänta på sig men visar sig vara en ytterst värdig avslutning på filmen och konstaterar att vi ska visa vördnad för de som gav sitt liv för att upplysa framtiden om vad som egentligen försiggick i lägren.

Det är också mer fokusering på vidriga experiment här, visserligen kan man tycka att man kunde ha tagit ut svängarna och varit mer innovativ, men att skapa vidrigheter för vidrigheternas egen skull kanske inte är rätt väg att gå i en film som denna? Dock lyckas man få det att krypa längs ryggraden under filmens starkaste tortyrscener. Dessa har alltså inget med något experiment att göra utan för att dra ur fångarna sanningen och för att avslöja sina medfångars ”brott”.

Något som jag finner ovanligt är dock, utan att på något sätt påstå mig vara någon expert på nazisploitaionrullar, är att nazisterna inte framställs på något speciellt förnedrande sätt när det gäller det sexuella. Detta om inte själva förnedringen består i att Överste Strasser (Georgia Serione) förälskar sig i den färgade kvinnan Alina (Rita Manna) som utifrån hans synvinkel sett torde vara av en betydligt lägre stående klass än hans egna ariska ras.

Ta mig i dalen - 1977 - Erotik av Torgny Wickman

Ta mig i dalen

Aka: Countryside

Regi: Torgny Wickman

1977

Erotik

George har lite problem med det motsatta könet. Därför skickas han till den erfarne godsägaren Richard som sannerligen inte har några som helst problem, vare sig med att få tjejerna på rygg eller att hitta tillfällen som lämpar sig för lite skoj i sänghalmen. Flickorna tycks vara mer än villiga att låta honom behandla dem som han vill. Men hur går det egentligen för George?

Jag hade verkligen inte förväntat mig att filmen skulle vara så pass pornografisk. Tuttar och fejkad softcore kanske, men inte penetration och könsdelar i närbild. Det finns till och med ejakulering faktiskt. Men det finns en handling också, även om den är tunn. Det är ingalunda pornografi med dagens mått mätt, akterna förefaller mer naturliga och vi har besparats från falskstönanden. Jag antar att det är meningen att man ska hetsas upp av det här och det gjorde man kanske 1977, vad vet jag?

För min del hade jag gärna sett att filmen vore gjord på svenska. Inte för att köns- och fula ord låter bättre på svenska, snarare tvärtom faktiskt. Det låter oftast oerhört styltat när, man försöker sig på sådant. Men jag tycker faktiskt att det hade bidragit till atmosfären här – atmosfären av svensk lantluft. Dessutom låter det lagom styltigt när svenskar försöker tala engelska hellre än bra och med porrepliker som var uttjatade innan de skrevs.

Likväl är detta ihop med: Fäbodjäntan, Kärleksön och Honälskade en sommar, en av filmerna man ska se om man ska bilda sig en uppfattning om den svenska synden. Jag är inte särdeles bekant med alla Torgny Wickmans filmer men jag har förstått att flera av dem ligger på gränsen, den här passerar denna gräns. Ska du se en trevlig film med svärmor kanske du inte bör välja den här men gillar du porrvåfflor från det glada sjuttiotalet kommer ju saken i ett helt annat läge.

Du kan köpa filmen på:
Discshop

Molly – Familjeflickan - 1977 - en erotisk film av Mac Ahlberg

Molly – Familjeflickan

Regi: Mac Ahlberg

1977

Erotik

Molly är på välbehövlig semester på côte d'azur med sina väninnor. Hon behöver helt enkelt tid på sig att anpassa sig till nya situationer. Det mesta av hennes tid går dock åt till att tänka tillbaka på de olika (sex)äventyr hon har upplevt hemma i Sverige. Både det hon har sett andra göra och det hon har upplevt alldeles själv. Inget verkar vara riktigt helig för henne och hon verkar vara helt omättligt på sex!

Jag trodde väl egentligen aldrig att jag skulle se och betygsätta en pornografisk film här. Visserligen finns det ett par andra filmer jag har skrivit om som har en pornografisk version som visningsalternativ men i det här fallet finns det ingen ”rumsren” version att falla tillbaka på. Det enda som finns är filmen inklusive de pornografiska scenerna och skulle man till att klippa bort dem återstod inte mycket. Det mesta finns att beskåda i närbild, fellatio, cunnilingus, lesbianism och regelrätta samlag också. Det finns till och med exempel på ansiktsejakulationer! Det har alltså inte sparats något på de sexuella manifestationerna!

Så vitt jag vet existerar inte den här typen av film längre. Tänker man på pornografi idag är det lätt att man fastnar vid löst sammansatta scener som om man har tur har någon form av röd tråd emellan sig. Man kan inte längre begära någon form av skådespelartalang. Får killarna stånd och tjejerna särar på benen är saken klar liksom. Så är det inte här, det finns en övergripande handling och faktiskt en viss form av romantik att falla tillbaka på. För mig hör detta 70-talet till. Jag vet inte riktigt när denna form av ”riktig” pornografi gick i graven. Gissningsvis tålde den inte riktigt videobandspelarens intåg i folksjälen. När porrbiograferna var ett minne blott upphörde också den ”riktiga” porrfilmen och lösrykta sekvenser gjorda för hemmamarknaden tog vid.

Här är det faktiskt riktigt anständiga skådespelare och skådespelerskor! I huvudrollen ser vi den urläckra Marie Forså. Om hon gör några sexscener eller inte vågar jag inte svara på. Hon behöver inte göra det, hon är söt nog ändå! Tuttar finns det i alla fall gott om i hennes scener. Hon är fantastiskt snygg! Jag är inte tillräckligt bevandrad i porrsvängen för att kunna rabbla några fler namn men jag tycker nog att jag känner igen en och annan. Nina Gunke lär förresten ha en liten (påklädd) roll!

Låt vara att det handlar om en icke rumsren genre, men jag tycker ändå att de sensuella elementen nästan tar överhanden och det är en skön stämning över hela filmen. Den känns genuin och äkta på något sätt. Det är inga omöjliga akrobatiska ställningar designade att visa så mycket kön och/eller penetration som möjligt. Snarare är själva pornografin en bisak även om det är väldigt mycket av den. Det är svårt att beskriva men det känns som att skådespelarna har sex för att de vill det, realism helt enkelt. Naturligtvis är det inte så men det är det intrycket jag får. Jag önskar att fler filmer var så här!

7/10

Du kan köpa filmen på:
Discshop

Star Wars - The Complete Saga - Epidsode 1-6

Star Wars: Episode 1

The Phantom Menace

Regi: George Lucas

1999

Sci-Fi/Fantasy

Handelsfederationen utför en blockad mot planeten Naboo. Detta är förstås bara en ursäkt för att senare invadera och inget annat. Två Jedi-riddare – Qui-Gon Jinn och Obi-Wan Kenobi sänds dit för att medla mellan parterna. Det blir omedelbart attackerade men lyckas undslippa droider och dödsmaskiner. De träffar på en av planetens innevånare, en lustig varelse som går under namnet Jar-Jar Binks. Han har blivit förvisad från sin by för att han är ”lite” klumpig, vilket snart märks… Tillsammans ger tar de sig till huvudstaden där drottning Amidala finns då hon inte är säker där. De kapar ett rymdskepp och ger sig iväg mot senaten för att ta upp sina problem. På vägen tvingas de landa på planeten Tatooine, där de lär känna en ung pojke, en slav, med ovanligt stark koppling till ”kraften” – pojkens namn är Anarkin Skywalker. De befriar honom från slaveriet och tar honom med sig. Qui-Gon är övertygad om att pojken är ”den utvalde” som ska bringa ordning i kaoset. Jedi-rådet är inte lika säkra på saken…

Det är lite svårt att tänka sig att det faktiskt är över tio år sedan den här ”nyare” filmen i Star Wars sagan kom. Jag har heller inte sett den sedan dess och det var inte med välbehag jag mindes den heller. När det begav sig var den gängse uppfattningen att denna nya trilogi enbart förstörde de hyllade originalfilmerna. Jag var väl inte en notorisk anhängare av denna inställning men nog tyckte jag allt att det var ganska onödiga filmer som verkligen inte levde upp till underhållningsvärdet på de tre första (episod 4-6).

Men eftersom tiden går bleknar minnena och jag såg det nödvändigt att se om alla filmerna med tanke på att de numera finna utgivna på Blu-ray. Boxen införskaffades och fick stå ett tag men till slut tyckte jag att det var tid att öppna den. Detta gjordes och den första filmen klarades av.

Jag är inte lika avigt inställd till filmen som jag var en gång i tiden, men visst har den en bit kvar innan den kan leva upp till minnena från originaltrilogin. För även där handlar det förstås om minnen. Tankar om dessa kommer att komma längre ner i texten eftersom det här handlar om en recension av hela filmserien egentligen. Jag kan dock inte förneka att det ser snyggt ut på sina ställen och att Blu-Ray kvaliteten tilltalar. Men samtidigt genererar detta en effekt av att allting ser för bra ut. Så bra så att man skulle kunna tro att man själv hade spelat in det på baksidan av huset. Detta gäller förstås inte explicit denna filmen utan ofta blu-ray formatet i stort och naturligtvis är det också en grov överdrift från min sida.

Som äventyrs science fiction är det egentligen en alldeles utmärkt film det är bara det att det inte är någon egentlig Star Wars film. Det är lite grand som de nyare Bondfilmerna. De är ofta utmärkta actionfilmen men utan den sista speciella touchen, de blir inte riktigt ”bondfilmer”. Nu svävar jag iväg här… Skådespelarna är för det mesta helt ok men jag hatar skådespelerskan som spelar drottning Amidalas livvakt. Pernilla Augusts engelska stör jag mig också lite på men eftersom hon är slav och från en annan planet än den hon bebor kommer hon undan med det. Liam Neeson är härligt gulle-go och kanske aningen överdriven i sin rolltolkning. Ewan McGregor och Natalie Portman sköter sig ungefär lika bra. Helt ok, men inga bejublande insatser skulle jag vilja säga på det hela taget. Problemet är väl i så fall bristande regi och inget annat. Men vem vet vilken vision George Lucas har haft, han kanske ville ha dem precis så där?

Men inte bara som äventyrs science fiction är det helt ok, det är ingen fel på sagan i sig heller. Att George Lucas kan konstruera historier om gott och ont, svart och vit, har han tidigare bevisat, i Willow inte minst. Som början på sagan får man säga att några pusselbitar ramlar på plats. Men jag vill minnas att Obi-Wan Kenobi säger i episod 4 att det är Yoda som tränat honom, inte Qui-Gon Jinn. Det kanske får sig förklaring längre fram annars är det en ganska grov miss!

På det hela taget alltså tämligen underhållande men utan den sista touchen som gör Star Wars till Star Wars. Och eftersom jag numera betygsätter i mina recensioner får den också ett godkänt betyg.

6/10

Star Wars: Episode 2

Attack of the Clones

Regi: George Lucas

2002

Sci-Fi/Fantasy

Tio år har gått, Anarkin är förälskad i Padmé. Det är en förbjuden romans eftersom en Jedi inte har tillåtelse till personliga känslomässiga band. Romantiken är helt enkelt förbjuden för honom. Men han är en bångstyrig yngling oavsett hur starkt kraften är med honom. Han är impulsiv och arg över att Obi-Wan inte ser hans utveckling på samma sätt som han själv upplever den. Han känner också av sin mamma och är helt enkelt tvungen att rädda henne. Han bryter därför mot de direkta order han har fått av Jedi-rådet och av Obi-Wan. Han äventyrar Senator Amidala – alltså Padmé! Någon försöker att lönnmörda henne! Samtidigt händer en massa andra lustiga saker. Man upptäcker att någon gått igenom en massa trubbel för att dölja en planets existens. Den är helt borta ur arkiven. När man undersöker saken närmare visar det sig att en medlem i Jedi-rådet, som varit död i tio år, beställs en armé av kloner från den mystiska planeten. Historien tätnar, vem ligger bakom och vem vill utplåna Jedi-riddarna?

Liksom den föregående episoden var det runt tio år sedan jag senast såg den här filmen. Mitt minne hävdade bestämt att det var en riktigt skräpfilm men fler detaljer än så gick inte att uppbringa. Jag minns till exempel inte vad det var jag skulle ha haft emot den. Antagligen samma inställning som till episod 1, det är helt enkelt inte klassisk Star Wars. Miljöer, varelser etc. är ”fel”. Det känns som att de här första episoderna riktar sig till en yngre publik än de tidigare filmerna men jag vet inte. Jag själv var ju betydligt yngre när jag lärde mig att uppskatta dessa.

Det är mindre action i denna. Focus verkar istället ha lagts på Anarkin Skywalker och hans känsloliv. Med tanke på vad som komma skall känns det förvisso som viktigt men det blir inte fullt lika underhållande att titta på! Jag vill att Star Wars ska vara dueller med lasersvärd, rymdjakter etc. inte ett romantiskt drama. Dock känns den här filmen som helhet mer genomtänkt än den förra. Det är inte riktigt lika rörigt och man har betydligt större chans att hänga med på vad som verkligen händer. De bakomliggande orsakerna och sådana saker.

Bland skådespelararsenalen märks Christopher Lee bland de mindre men betydande birollerna. Jag gillar honom skarpt och han har en sådan inlevelse i sitt skådespeleri att det är oerhört underhållande att titta på honom. Liksom som i första episoden märks det att George Lucas har sinne för en bra historia. Han vet hur man berättar en saga, så mycket är helt klart! Den drivs stadigt framåt men utan att ge oss för mycket information, lagom är bäst verkar det som. Men jag kan inte låta bli att tycka att det rör sig om en ”mellanfilm” här. Det verkar mest vara utfyllnad för att historien ska komplett. Viktig information helt klart men utan så mycket underhållningsvärde alla gånger.

Jag reagerar inte lika mycket på att den högupplösta kvaliteten är ”för” bra här. Man tycks ha hittat en bra balans som åtminstone passar mig och min TV utmärkt! Som helhet blir det även godkänd för den här episoden.

6/10

Star Wars: Episode 3

Revenge of the Sith

Regi: George Lucas

2005

Sci-Fi/Fantasy

Kriget mot klonerna har nu varat i tre år. Allt har eskalerat och blivit värre och värre. Politiken är korrupt och ännu mer makt ges till Kansler Palpatine. Nu är han kidnappad och hålls fången av den ondskefulle Droidledaren General Grievous. Obi-Won och Anarkin är utsända för att rädda honom. När de stöter på motstånd och Greve Dooku visar sig blir det svärdsduell, Obi-Won slås medvetslös men Anarkin lyckas besegra den ondskefulle lorden. På inrådan av Kansler Palpatine dödar han också Greven trots att det strider mot Jedi-ordens hederskodex. Friktionen mellan Kanslern och Jedi-rådet blir större och större och Anarkin hamnar preics mitt emellan. Hans vänskap med Kanslern blir ett problem när rådet vill att han ska rapportera till dem. Samtidigt vill Palpatine ha information av Anarkin om vad rådet tänker göra härnäst. Han slits mellan de båda sidorna…

Hela den här ”nya” trilogin har egentligen bara ett enda syfte. Det blir extra tydligt i den här tredje episoden. Det vi har väntat på inträffar äntligen, Darth Vader gör sitt intåg i sagan! Det är också lite mer rymdskepp av klassiskt snitt i denna och det uppskattar i alla fall jag väldeliga. Jag är lite känslig för sådana detaljer även om det är totalt logiskt att det sker en steglös förändring genom hela historien. Det går ju trots allt några år mellan varje film.

När filmen först kom ut tyckte jag att det här var en överlägsen film jämfört med de två första episoderna, troligen just på grund av att Darth Vadar äntligen fanns med. Men idag är jag inte riktigt lika säker. Det var också den tråkigaste och segaste episoden så långt. Det känns egentligen som en enda lång fördröjning innan klimax (Darth Vadar) kommer.

Anarkin är argare och mer missförstådd än någonsin, han kan inte förstå varför han inte kan utnämnas till mästare när han trots allt får sitta i rådet. Allt detta tär på honom och det är tydligt att han ska knäckas till slut, knäckas och gå över till den mörka sidan. Detta sker inte helt medvetet men det sker trots allt. Han blir manipulerad av den ondskefulle Sith-lorden som ligger bakom allt som sker. Det är fantastiskt egentligen vilket scenario det egentligen handlar om. Vi talar alltså om åratal av förberedelser för att saker och ting ska inträffa precis enligt det  händelseförlopp som man önskar. Jag tänker på den mörke Lordens plan naturligtvis. Äntligen börjar det likna det man en gång i tiden kallade för Stjärnornas Krig, alltså original trilogin!

En fantastisk historia som måste ha varit mycket utmanande att skapa. Alla vet ju hur filmen kommer att sluta, åtminstone dem som har originaltrilogin inpräntad i hjärna eller rent av i förlängda märgen. Som de tidigare två filmerna tycker jag att denna hållet måttet men jag hävdar inte längre att den på något sätt skulle vara överlägen.

6/10

Star Wars: Episode 4

A New Hope

Regi: George Lucas

1977

Sci-Fi/Fantasy

Det galaktiska imperiet har byggt ett nytt vapen som ska säkra kejsarens absoluta makt. Rebellerna har dock lyckats stjäla ritningarna och är i full färd med att leverera dem till högkvarteret för analys. Ett så kraftfullt vapen att det kan förstöra en hel planet på en gång måste helt enkelt ha någon svaghet de kan utnyttja till att förstöra den. Den kan helt enkelt inte vara osårbar. Darth Vadar är dem på spåren men Princess Leia lyckas undanhålla honom informationen för honom. Ovetandes om vad som händer hamnar istället informationen hos ynglingen Luke Skywalker som inte har något annat val än att söka upp Obi-Wan Kenobi som lever på planeten Tantooine under namnet Ben Kenobi. Tillsammans ger de sig iväg för att ge rebellerna ett nytt hopp…

Jag har konstaterat att det är tio år så där sedan jag såg de första episoderna men det är faktiskt ännu längre sedan jag såg originaltrilogin! Förresten har jag aldrig sett specialversionerna och var ärligt talat orolig för att jag skulle tycka illa om eventuella olikheter. Jag reagerar inte för så mycket men på några ställen hittar jag tillägg och förändringar som både förbättrar och försämrar skulle jag säga. Men låt oss nöja oss med att kalla det för förändringar så behöver vi inte orda mer om detaljer…

Däremot känner jag att den här filmen, till skillnad från de tidigare episoderna (som alltså spelades in senare) är aningen daterad. Den känns inte så fräsch och tidlös som jag minns den. Kanske har nostalgin förändrat mitt minne av den eller så är det helt enkelt en mycket större referensram som krånglar till det. Det är tydligt att George Lucas har utvecklat konceptet ganska rejält inför den nyare trilogin. Självklart fanns det inte lika utvecklade metoder att framställa saker och ting på 1977 men det är en del av charmen, och har alltid varit en del av charmen. Man har lyckats göra oerhört mycket med tekniken men inte allt!

Förutom huvudrollerna, Mark Hamill, Carrie Fisher och Harrison Ford finns det ansikten man känner igen. Peter Cushing gör en mindre roll som befälhavare, Alec Guiness spelar Obi-Won Kenobi och James Earl Jones gör Darth Vadars berömda röst! Handlingen är tämligen enkel och svart/vit. Aningen är man ond eller god, man har eventuellt försökt att göra någon form av gråskala med Han Solo (Harrison Ford) men jag tycker inte man lyckas med det. Snarare är det en äldre variant av den självsäkre kvasi-hjälten som Kurt Russell senare skulle parodiera i John Carpenters Big Trouble in Little China. Lite komisk lättsamhet helt enkelt!

Man måste komma ihåg att man ursprungligen inte hade möjlighet att se någon bakgrundshistoria. Att komma rakt in i handlingen på det här sättet är ett effektivt sätt att börja en berättelse och jag tror att det kanske har bidragit till dess kultstatus. Tillsammans med olika fantasifulla varelser och karaktärer förstås. På ett lyckat sätt har George Lucas lyckats kombinera sin saga med sci-fi och förlagt den till en miljö där allting är möjligt, för länge sedan i en galax långt borta…

7/10

                                                                                                   

Star Wars: Episode 5

The Empire Strikes Back

Regi: Irvin Kershner

1980

Sci-Fi/Fantasy

Efter att rebellerna lyckats spränga dödsstjärnan i luften har de fått lite andrum. Men alldeles oavsett detta trycker imperiet tillbaka upproret. Rebellernas bas är röjd och det dröjer inte länge förrän Darth Vadar med anhang är där för att utplåna allt motstånd. Allt utom Luke Skywalker förstås, denna yngling som kejsaren själv är ute efter. Han måste tas levande och det är lättare sagt än gjort. Han lyckas undkomma och efter en vision där Ben Kenobi säger åt honom att söka upp Jedi-mästaren Yoda, är det precis det han gör. Han får lära sig Jediriddarnas vägar men innan han är riktigt klar blir han avbruten. Mot Yodas invändan beger han sig iväg för att försöka rädda sina vänner, Han Solo och Prinsessan Leia. Han står nu öga mot öga med Darth Vadar…

Vad jag minns från min första bekantskap med denna var det en film som inte riktigt passade mig. Det var absolut inget fel på den, och det är det fortfarande inte, men det kändes som att det var något som saknades på något sätt. Det känns helt enkelt som någon mellanfilm som inte har något egentligt slut. Den börjar dock mitt i händelserna centrum precis som förra filmen gjorde. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men det känns inte riktigt som kampen mellan det goda och det onda är riktigt lika närvarande här som i den tidigare filmen. Det är mera på ett abstrakt plan än ett jordnära bokstavligt kan man säga.

Antagligen beror detta delvis på att George Lucas inte regisserat filmen själv. Jag har hört många säga att det här är deras absoluta favorit när det kommer till Star Wars men jag håller inte riktigt med. Det är ganska tydligt om man läser lite mellan raderna här ovan. Det är lite för mycket pang pang och lite för lite mytologi, ändå är det väl egentligen mer av den varan här än i första filmen. Man är nu klar med karaktärsintroduktionerna och kan helt koncentrera sig på kampen mellan det goda och det onda. Det borde ha kunnat fungera mycket bättre!

Nu låter jag kanske negativ här, men det är absolut inte meningen. Jag tycker inte att den här filmen reser sig över de andra på något sätt men heller inte det omvända. Den är ganska likvärdigt underhållande som första delen i originaltrilogin! Den utvecklar sin handling mot den tredje delen som kommer att avsluta den här boxrecensionen.

7/10

Star Wars: Episode 6

Reurn of the Redi

Regi: Richard Marquand

1983

Sci-Fi/Fantasy

Han Solo är fortfarande infrusen i karbonat och hålls dessutom numera fången av Jabba The Hutt. Luke skickar bud att ha söker en audiens hos honom där han ber Jabba släppa Han och hans vänner. Princess Leia, Chewbacca och droiderna är alla på samma ställe och Luke, som nu påstår sig vara en Jediriddare, ger Jabba en sista chans att släppa alla lösa. Alternativet är att gå under. Jabba skrattar förstås bara åt honom och vägrar förhandla. Någon som han kommer att ångra. Luke och de andra slår sig fria och börjar planera för nästa slag. Det mot kejsaren…

Jag är inte helt säker men jag tror att det här var den första delen jag såg i serien – någonsin! Den har i alla fall en speciell plats i mitt hjärta och jag håller den för den mest underhållande av alla filmerna (så långt, nya episoder är ju på gång). Jag vet inte riktigt vad detta beror på men jag dristar mig till att tro att det handlar om att kampen mellan det goda och det onda är så närvarande i denna del. Dessutom finns det ett slut på alltihop som saknas i alla de andra filmerna. Inte konstigt i och för sig eftersom det från början var en trilogi. En trilogi som sedermera fylldes på med tre filmer till…

För länge länge sedan hört jag ett rykte om att George Lucas ursprungliga vision handlade om nio filmer. Detta vara åratal före den nyare trilogin med episod 1-3 kom till. Länge trodde jag att det bara var ett envist rykte som inte ville dö. Dessa övriga sex filmer skulle utspela sig både före och efter den ursprungliga trilogin och med facit i hand är det inte längre någon omöjlighet! De tre filmerna som föregår originaltrilogin finns ju och att skapa ytterligare tre om generationerna efter lär inte vara något problem med nutida teknologi. Det är bara frågan om vad man ska fylla dem med för att göra dem intressanta? Framtiden får utvisa!

Liksom i de två föregående episoderna finns det förändringar som lagts till eller förändrats. I episod 4 hade jag inte mycket att klaga på, i episod 5 tänkte jag inte ens på det men här finns det ett par förändringar som definitivt förändrar filmen negativt! Kvaliteten ska jag inte klaga på men jag tycker det är onödigt att förändra essentiella scener och göra om dem så att innebörden blir annorlunda!

Det finns nog mest fantasifulla varelser i den här delen, i alla fall om man tänker sig originalversionerna. Allt kan ju läggas till numera, men jag tänker främst på de väsentliga, såsom Ewokerna, som dessutom har skapat en helt egen spinoff. Jag har inte sett något från den men dess existens är på intet sätt främmande. Hur som helst är det här en värdig avslutning på originaltrilogin. Vad den framtida trilogin bär i sitt sköte är omöjligt att sia om, men nog får man vara nöjd så långt!

8/10

Recension: Kingdom of the Spiders - 1977

Kingdom of the spiders

Regi: John ”Bud” Cardos

1977

Horror

Några kreatur hittats döda i den lilla staden och veterinären ”Rack” Hansen (William Shatner) står svarslös. När blodprov från kadavren skickats till experter står det dock klart att de dött av spindelgift, något som verkar vara mot allt sunt förnuft. Slutligen måste man dock inse vilken fara det egentligen innebär och hålla sig undan spindlarna.

När enorma mängder väller fram finns bara en utväg kvar, att barrikadera sig och hålla spindlarna på avstånd.

Kanske inte den bästa filmen i spindelgenren, men säkerligen inte den sämsta heller. Vissa partier är riktigt påhittiga och man ser tydliga paralleller med senare spindelfilmer som t.ex. Arachnophobia från 1990. Skådespelarprestationerna är inte de bästa men inte fullt så dåliga som man kan förvänta sig av en sån här produktion. Man kan väl överlag säga att skådisarna klarar sig rätt bra fram till dess att de ska visa känslor, för det klarar de då absolut inte. Åtminstone inte rädsla och sorg, glädje kanske funkar något bättre. William Shatner som gör huvudrollen som Dr. Robert Hansen får väl räknas till toppskiktet även om det trots allt finns en hel del kvar att önska även där. Han passar nog bäst som Kapten James T Kirk i Star Trek trots allt.

Historien är, i alla fall för oss med spindelfobi, ganska skrämmande om än inte speciellt väl utförd. Ganska segt inledningsvis men tempot kommer igång betydligt mera framåt mitten och slutet av filmen. Rollkaraktärerna är ganska korkade och tycks inte ha minsta kännedom om spindlar över huvud taget, eller något annat heller för den delen. Emellanåt verkar dessutom tittaren bli behandlad som en idiot av regissören.

Eftersom det här är en film med en hel del år på nacken har man inte lyckats förstöra den med en massa datoranimerade spindlar och det är väldigt positivt. Spindlarna är äkta även om en och annan livlös stackare ser lite plastig ut då och då. Håriga äckliga spindlar… Dessutom är det alltid fascinerande att se hur man kan få fram känslor från djur genom att använda musiken på ett påhittigt sätt. Jag tänker då i första hand på när spindlarna går till attack mot djur i filmen. Där får man på ett finurligt vis se spindlarnas framryckning genom olika kameravinklar.

En film som faktiskt funkar om man lyckas lida sig igenom första timmen.

Recension: Gestapos Last Orgy - 1977

Gestapos Last Orgy

Aka: L’ultima Orgie del III Reich

Regi: Cesare Canevari

1977

Drama

Kommendant Conrad von Starker (Adriano Micantoni) är nyligen friad från alla misstankar om krigsförbrytelser under sin tid som befälhavare på ett mycket speciellt koncentrationsläger. Lise (Daniela Poggi) vet bättre eftersom hon var en av alla kvinnor som hölls fången i nyss nämnda läger och är fast besluten att hämnas alla de grymheter hon personligen har upplevt. Hon stämmer möte med honom och genom att ta med honom runt på de platser där vidrigheterna ägt rum tvingar hon honom att minnas den sadistiska tortyr fångarna tvingades genomlida, allt för att stärka den tyska rasens stridsmoral vid fronten. Den sexuella förnedring de alla tvingades genomlida för att vara den ariska rasen till behag.

Filmen berättas alltså på sätt och vis genom tillbakablickar, men det egentligen inte särskilt intressant i sammanhanget. Skillnaden skulle inte vara särskilt stor om filmens händelser berättades i nutid eller på det här viset, kanske blir det en lite extra poäng när hämndgrejen kommer in i bilden, men det har så lite med saken att göra att det nästan är försumbart.

                     

Viktigare är de förhållanden, under vilka de kvinnliga fångarna tvingas leva. Jämför man den här med andra nazisploitaionrullar upptäcker man rätt snart att den här faktiskt har en mycket grymmare och allvarligare framtoning. Visst finns det ställen i filmen där man passar på att förlöjliga nazisternas sexuella läggningar med undergivenhet och så vidare, men inte till den mildra grad som det enligt min erfarenhet är brukligt. Istället ges en allvarlig bild av historien och faktum är att många av de bestraffningsmetoder som används i filmen är rent motbjudande att titta på.

Detta anser jag vara en tillgång för filmen, att visa motbjudande bilder i avskräckande syfte i motsats till löjeväckande som annars är vanligt. Det en bild av att man faktiskt velat berätta en historia av upplysningsskäl istället för att bara gotta sig åt allt det makabra som hände i lägren. Om det sedan verkligen fanns rena bordelläger av den typen som framställs i filmen, när judiska flickor endast existerar för att behaga de tyska soldaterna och har ett levnadsvärde långt under alla andra levande ting, under andra världskriget är väl tveksamt. Det är dock inte det viktiga, att belysa denna möjliga verklighet är vad som filmen går ut på.

Detta gör också att tortyren och bestraffningarna framstår som hemskare än vad de skulle ha varit om de ingått i någon mer nöjesexploaterande film. Att se hur en ung flicka ges som föda till några hundar bara för att hon råkar ha menstruation, och således lockande för hundarna att äta, är faktiskt ganska motbjudande. Likaså en bankett där det under filosofiska, eller kanske snarare ideologiska former framkommer vilken nytta det stortyska riket kan ha av judarna. Man kan använda dem till att sköta mycket störa jordbruk och man räknar med att det endast behövs tio beväpnande vakter för att kontrollera tusen arbetande judar. När de sedan är uttjänta som arbetare ska de skickas till stora fabriker där man kan förbereda dem för köttindustrin. Med detta i åtanke sätter sedan måltiden i gång och oavsett om det inte vore uttalat så vore denna insinuation tillräcklig för att få vem som helst att förstå vad som egentligen konsumeras vid denna tillställning. Att det senare berättas att det är ofödd jude gör heller inte saken mera revolterande.

Kanske den bästa och råaste nazisploitaionskildringen av alla!

Emanuelle in America - 1977 - D'Amatos kanske bästa film!

Emanuelle in America

Regi: Joe D’Amato

1977

Drama/Horror

I jakten på en bra story färdas Emanuelle (Laura Gemser) från plats till plats med sin gömda kamera, alltid redo att ta en avslöjande bild. Det är en resa som präglas av hennes erotiska lust och låter henne till exempel rekryteras i ett modernt harem. Den låter henne också se vilka orgier som egentligen försiggår bakom de diplomatiska dörrarna när det bjuds på festligheter eller vilka perversa böjelser snuskigt rika kvinnor betalar ofantliga summor för att få uppleva på en manlig bordell. På grund av dessa erfarenheter snubblar också Emanuelle över snuff, ett ohyggligt våld av kidnappade kvinnor som torteras och filmas för åskådarens nöjes skull.

Jag hade väl egentligen inga speciella förväntningar på den här sleaze-klassikern men den visade sig vara riktigt bra på många sätt och vis. Den har visserligen en handling som är ganska tunn och man använder inte särskilt stora ursäkter för att ta första bästa tillfälle i akt och visa lite naket. Eftersom det är Joe D’Amato (Aristide Massaccesi) som står för regin kommer detta grepp inte särskilt oväntat och den som ger sig till tåls får också sitt lystmäte tillfredsställt med en smula fellatio, samt några få klipp penetration. Den som inte gillar detta kan i princip titta bort för de allra mest utstuderade sexscenerna. Självklart försöker också D’Amato att chocka, eller åtminstone få oss att tappa hakan av förundran inför perversiteterna, detta sker tämligen isolerat med en scen där en kvinna smeker könsorganet på en häst. Tämligen osmakligt, men med en viss effekt skulle jag vilja påstå. Det blir också någon slags symbolism för dekadans och människovärden. Allt kan verkligen köpas för pengar – eller? Således en viktig ingrediens i filmen.

                     

Tyvärr får man som vanligt inte se Laura Gemser i några utstuderade sexscener. Men det är kanske tur förresten, det skulle kanske innebära att hennes skönhet befläckades och att mystiken kring hennes agerade försvann. Hon är sagolikt vacker och helt klart i klass med både klassiska skönheter som Marilyn Monroe och en av mina personliga skönhetsdrottningar – Carolyn Jones. Hon agerar med finess och hela tiden har hon en erotisk aura över sig. Man kan skämtsamt läsa lite varstans på nätet att en film höjer sig ett par betygsnäpp bara för att hon visar brösten. Det är väl inte riktigt sant enligt mitt sätt att se det, men visst passar hon ypperligt i rollen och det är ju faktiskt en ganska sleazy film!

Men sex är inte allt den här filmen kan stoltsera med. Det innehåller också makalöst utstuderat våld i form av några riktigt groteska tortyrscener. Jag finner dem mycket välgjorda och, hur osmakligt det än kan låta, erotisk laddade. Inte för att de hetsar upp mig, utan snarare för att filmens design får det att framstå på det viset. D’Amato tar ut svängarna och lyckas verkligen beröra den här gången. Han fokuserar på ett av filmskapandets stora tabun – sex + våld, och det kan jag inte låta bli att beundra. Sadismen är påtaglig och motbjudande och bara tanken på att någon skulle bli sexuellt upphetsad av tortyren är sannerligen kontroversiellt. D’Amato bör få en lika stor eloge som den mer ansedde David Cronenberg fick för sin film Crash som innehöll liknande teman.  

Något som också förstärker upplevelsen är Emanueles notoriska fotograferande. Det känns visserligen lite tjatigt utfört, man zoomar in på hennes lilla dolda kamera och hon trycker på något som kanske liknar en knapp varje gång, men det innebär samtidigt att hon får personifiera filmens åskådare och således känner man sig mera voyeuristiskt deltagande och med det i åtanke är det här är en av de starkaste filmer jag har sett och jag rekommenderar den mer än gärna för den som vill utmana sig själv.

En av D’Amatos absolut bästa och starkaste rullar!

10/10

Recension: Eaten Alive - 1977

Eaten Alive

Regi: Tobe Hooper

1977

Horror

Starlight Hotel ligger långt ute I träskmarkerna och ägaren, Judd (Neville Brand) är en minst sagt excentrisk man som dessutom är husse till en hungrig krokodil. Det är mycket praktiskt när man vill göra sig av med gästernas lik och Judd sparar inte på tillfällena att göra sig av med kunderna heller. Till hotellet irrar sig en, från bordellen utslängd hora. Hennes far och syster som letar efter henne och en familj med en del problem. Judd känner att han måste skipa rättvisa och stävja omoralen och går till verket med både lie och högaffel.

Det är kul att se både Robert Englund, som senare skulle bli närmast en ikon i horrorgenren med framförallt A nightmare on Elm street filmerna i bagaget, och den undersköna Carolyn Jones några år äldre (och skrynkligare) än vad man är van vid från The Addams Family. Ingen av dem gör i och för sig idiotstora roller men tillräckligt för att man ska ha ett nostalgiskt utbyte av deras medverkan i alla fall.

Det här är en rätt kul film på andra sätt och vis också. Man kan säga har en lite hybrid genre då den innehåller en hungrig krokodil men absolut inte kan räknas till djurskräckfilmerna. Det är heller ingen regelrätt slasher trots att Judd, hotellägaren dödar folk med både högaffel och lie. Rätt kul vapen förresten – lie!

Nej, det här är snarare en betraktelse av galenskap blandat med moraliska betänkligheter. Judd bär tydliga spår av schizofreni och eventuellt antydds också att han är krigsveteran. Det känns på nåt sätt logiskt och när han ballar ur får man uppfattningen av att han återupplever en gammal händelse eller ett trauma. Det kan väl i och för sig vara ett barndomstrauma, eller så betyder det ingenting och jag överanalyserar som jag har en tendens att göra ibland. I vilket fall som helst så har Judd en fallenhet för att ta livet av sina hyresgäster och sedan mata sin krokodil med dem.

Han påtalar också ständigt att det inte är en vanlig alligator utan en krokodil från Afrika. Lyckligtvis får man inte se den speciellt ofta och när man medges en skymt av den är det oftast just en skymt som inte förstör så mycket av illusionen. Man kommer dock inte ifrån en del dåligt fejkade bilder där krokodilen anfaller med öppet gap etc. I de scenerna märker man verkligen att filmen trots allt har nästan trettio år på nacken.

Men förutom krokodilen innehåller filmen en del rätt sköna killz (som ungdomarna säger nu för tiden). Blodet sprutar ganska tidigt i filmen och det är egentligen ointressant hur bra de olika parallellhandlingarna går ihop i varandra. Det är vi vill se är intressanta mord. Man skulle förresten kunna jämföra den här filmen med en annan betydligt mer känd och ansedd film – Psycho! Ett ensligt hotell/motell men en galen ägare som tar livet av sina gäster. Eaten alive är naturligtvis chanslös i jämförelsen men innehåller betydligt explicitare, om än mindre rysliga mordscener.