Ratman – 1988 – Skräpigare än skräpigast!

Jag räknar mig som en av dem som inte har några problem att tycka om riktiga B-filmer. Det kan vara skräpigt, usla skådespelare, hur ologisk handling som helst men det kan fortfarande finnas förmildrande omständigheter så att säga. Med Ratman är det dock svårt… det är en ofantligt skräpig film, det råder inget tvivel om det men tyvärr saknas den där lilla charmen som gör den underhållande.

Det som det är frågan om är förstås precis som det låter – en hybrid av råtta och människa som dödar folk. Man får inte se särskilt mycket och det mesta får man faktiskt tänka sig. Visst, man får se den fula varelsen ett par gånger och man har lyckats bra med den. Till skillnad från vad man kanske skulle kunna tro är det faktiskt en riktig skådespelare som gestaltar rollen. Nelson De La Rosa, som sägs vara världens kortaste skådespelare på imdb gör rollen.

Men även om man har lyckats bra och gjort honom trovärdig är det något fult över den. Det blir faktiskt bara trist och inte någon gång rycks jag med i filmen. Skådespelarna är överlag tämligen dåliga och det som jag trodde skulle vara ett slags monster eller djurskräckis tar sig mer formen av en giallo. Det blir väl ett stags hybrid förstås, efterforskningarna kring offrens död görs av släktingar snarare än polis och det är en ganska långsökt lösning på mordhistorien. Fast vi vet ju hur det ligger till redan tidigare. Till saken hör också att det är väldigt gott om storbystade damer...

Nä, det här var inget för mig. Faktum är att det mest underhållande med den här filmen var det Jaws-rippade omslaget och taglinen He’s the Critter From the Shitter…

3/10

Recension: The Last Hunter - 1980

The Last Hunter

Regi: Antonio Margheriti

1980

Krigsfilm

Efter att kapten Harry Morris (David Warbeck) blivit vittne till hur hans bäste vän skjutit av sig skallen på en bordell i Saigon, tar han på sig ett topphemligt uppdrag som leder honom in bakom fiendens linjer. Hans mål är en radiostation som systematiskt sänder ut propaganda till de amerikanska soldaterna designad att bryta ned deras stridsmoral. Till sin hjälp får han ett antal erfarna soldater, som är honom till viss hjälp. Han träffar också, i detta sammanhang, på krigsfotografen Jane Foster (Tisa Farrow) som följer insatsen så objektivt som möjligt, trots att hon sedan länge tappat all tro på kriget. Ett krig är emellertid ett krig och snart står han på helt egna ben, enbart med Jane vid sin sida, fast besluten att lyckas med sitt uppdrag.

På något sätt känns det som om man kan klassificera krigsfilmer i två kategorier. Dels dem som visar krigets fasor på ett så skitigt och naturtorget sätt som möjligt, och dels de som mera känns som grabbäventyr, där klatschiga tillrop och nästan löjeväckande machosnack tillhör dialogen. The Last Hunter, som i Njutafilms nya utgåva heter Djungelmassakern, innehåller helt klart delar från båda dessa ärketyper när det gäller krigsfilm. Visst är det enormt blodigt emellanåt, där realismen faktiskt är imponerande närvarande, men under samma stridsscen kan det också vara enormt blodfattigt vilket skapar ett lite förvirrat intryck. Något som talar emot den förstnämnda typen av krigsfilm som jag nämnde här ovan, är det musikval, som visserligen måste betecknas som tidstypiskt, man valt att använda. Det kanske funkade 1980, men nu känns det malplacerat och nästan lite komiskt vid flera tillfällen.

Skådespelarmässigt funkar det dock förvånansvärt väl, inte bara David Warbeck och Tisa Farrow imponerar utan kanske till ännu större del de skådespelare som finns runt omkring, i allt från större biroller till mera statiskliknande inslag. Det känns helt på sin plats att slänga in en synnerligen cynisk Major (John Steiner), som man placerar i en, till synes, strategiskt oviktig grotta i handlingen (och på så sätt föder hans cynism ytterliggare) som avlösande humor när det faktiskt börjar bli lite segt och lite tråkigt.

En fullt objektiv beskrivning av våldsamheterna är naturligtvis svårt att bedöma, det är fortfarande så mycket politik man måste sätta sig in i för att kunna förstå Vietnamkriget fullt ut att det inte ens är värt mödan, men här känns det som om man, i de mer allvarsamma avsnitten, lyckats fånga andemeningen bakom meningslösheten. Tidigt i filmen konstaterar man krasst att man faktiskt inte vet vem fienden är eller varför man krigar. Går det överhuvudtaget att upprätthålla någon stridsmoral då? I vilket fall som helst så torde fienden – Charlie, ha det betydligt lättare att implementera sin motpropaganda under dessa förutsättningar.

Nåja, när filmen är slut är man tämligen övertygad om krigets meningslöshet, vilket måste anses vara en bra effekt. Under de 96 minuterarna blev man onekligen under stundom underhållen och dessutom, om inte övertygad, så åtminstone medveten, om vilken effekt effektiv propaganda kan ha, hur mottaglig en nedbruten och bräcklig människa kan vara och att en film av den här trashiga kalibern måste vara europeisk för att lyckas!