Recension: Hoppsan! - 1955

Hoppsan!

Regi: Stig Olin

1955

Komedi

Serier är till ett fördärv! De förpestar livet för både gamla och unga och inte ska vi väl låta våra barn utsättas för något så hemskt?! Så låter i alla fall den antiseriekampanj som har dragits igång. Främsta orsaken till det dekadenta förfallet är en serie som heter ”Monstret” och som skapas av Hubert Yrhage (Povel Ramel) som genast går till försvar för serierna och hans egen serie i synnerhet. Intentionen bakom den är alls inte demoraliserande, snarare tvärtom! Det är istället seriemotståndarnas egen fantasi som får serien att verka sexistisk och våldsam.

Första gången jag kom i kontakt med Povel Ramel var sannolikt genom hans musikaliska sätt att utnyttja komiken. Både i texter och musik, men kanske framför allt texterna. De första sångerna jag lyssnade på kommer jag så väl ihåg. I föräldrahemmet hittade jag Karl Nilsson och Dom små små detaljerna inspelade på nåt gammalt kassettband. På något sätt blev jag besatt av mannens underfundiga klurigheter och jag kan lugnt och utan överdrift säga att jag inte hade varit där jag är idag om det inte vore för Povel! Numera har jag en betydligt större referensram till hans visor och kvickheter, allt är inte fantastiskt men mycket är oerhört nybildande och skarpsint!

Således var jag under tron att det här var en film skriven av Povel och blev lite förvånad när jag upptäckte att så inte var fallet. Jag vet att Owe Thörnqvist skrev en del till Knäppupp revyerna men jag var ändå under föreställningen att Povel gjorde det mesta själv. Hur som helst är det en historia skriven av Olle Strandberg men det blir inte mindre Ramelskt för det. Det är en helt vansinnig historia som trots allt har en gravt allvarlig underton. Det är en satir som driver med den hysteri som tydligen rådde just mot seriekulturen. Vi har sett det många gånger sedan dess. Med rockmusikens inmarsch, videovåldet på 80-talet och just nu pågår en våldsam sanering av ett (smyg)rasistiskt språkbruk. Vi gör om designen på kinapuffar byter namn på kakor och försöker föra debatter om Tintin och Astrid Lindgren och Gud vet vad. Förresten så innehåller den hör filmen också ord som näppeligen skulle betraktas som rumsrena idag! Gud bevars, förbjud den – nu! Genast!

Själva satiren var tydligen inte särskilt tydligt för sin tid då det påstås att en enad kritikerkår inte riktigt förstod filmens budskap. Man trodde att den drev med seriekulturen snarare än det moraliserande motståndet till den. Idag kan jag inte tänka mig att detta skulle missförstås, åtminstone inte med serier som utgångspunkt. Det är idag så etablerat att det verkar helt befängt att moralisera kring det. Det skulle snarare få en ironisk effekt.

Så det finns helt klart ett kärnämne och ett budskap. Jag ser väl inte riktigt den som ett politiskt inlägg i dagens samhälle utan snarare som en underhållande fars. Fast ingen förväxlingsfars kanske. Snarare lite absurditeter stuvade på varandra. Jag känner inte att det behövs någon djupare analys egentligen. Antingen gillar man den och blir underhållen av denna familjefilm från förr, eller så gör man det inte. Som Povelfantast kan man glädja sig åt att några fantastiska sånger ingår i filmen. Ge Mig en kvart om dagen, en blinkning till Arne Tammers klassiska slogan; Sätt tulpaner i Mossa till Mor och Släkthuset ingår till exempel.

Det är heller inte ont om namnkunniga skådespelare. Povel Ramel får väl först och främst sägas vara musiker och revyartist men bland de övriga medverkade märks till exempel Harriet Andersson, Sven Lindberg, Douglas Håge, Georg Rydeberg, Carl-Gustaf Lindstedt och Ingrid Thulin. Det är mycket gedigen rollista och den innehåller också allt man kan behöva av trovärdighet. I alla fall om man tar med själva genren och den tidsepok filmen gjordes med i beräkningarna.

6/10

Recension: Boeing (707) Boeing (707) - 1965

Boeing (707) Boeing (707)

Regi: John Rich

1965

Komedi

Skriven av: Linda Snöberg

En Amerikansk playboy vid namn Bernard Lawrence (Tony Curtis) som bor i Paris har klurigt nog kommit på ett system, genom att använda flygbolagens tidtabeller kan han ha 3 stycken förhållanden med flygvärdinnor utan att tjejerna vet om de andra. Emellertid kommer hans liv att bli aningen kaotiskt, när först en gammal vän vid namn Robert Reed (Jerry Lewis) kommer på besök och kort därefter blir allt mer och mer komplicerat för tjejerna börjar dyka upp på tider de inte skall vara där. Kommer han att kunna hålla isär alla förhållanden eller brakar hela helvetet lös?

Den här filmen är helt hysterisk och rolig om man som jag gillar farser där det bara blir mer och mer komplicerat ju längre tid som går. Det mesta utspelar sig i en lägenhet så jag antar att den inte var så värst dyr att spela in och på så sätt ett smart drag tycker jag. Då de inte är i lägenheten förekommer det väldigt fina sevärdheter från Paris. Det förekommer klichéer efter klichéer men för mig spelar det ingen roll alls, blir bara en extra krydda.

                                     

Jag tycker att både Tony Curtis och Jerry Lewis gör bra ifrån sig, men inte mycket mer än vad som begärs av dem. De kunde gott ha varit roligare och kanske fått ett litet bättre manus att gå efter. Däremot de tre flygvärdinnorna gjorde ett alldeles utmärkt jobb.

Dany Saval som spelar Jacqueline Grieux och jobbar för Air France som älskar sufflé. Hon är den mer bestämda varianten och låter ingen sättas sig på henne. Jag älskar hennes dialekt och att hon är misstänksam är ju klockrent kul.

Suzanna Leigh som spelar Vicky Hawkins och jobbar för British United som älskar njure, hon är den som är snyggast att titta på men är väl den som jag tycker spelar sämst. Det som är roligt med Vicky är väl att Bertha och hon inte kommer överens så det blir en del roliga oneliners där.

Christiane Schmidtmer som spelar Lise Bruner och jobbar för Lufthansa som älskar knackvurst och surkål, har en underbart rolig roll och hennes repliker är ju bedårande.

”Sufflé är för människor utan tänder.” Hon är den lite mera skrikiga varianten och litar helt och blint på Bernard.

Thelma Ritter spelar hushållerskan Bertha som verkligen stjäl showen från alla de andra, hon är fenomenal och är en fröjd att titta på, inte för att hon är vacker utan för att man kan verkligen känna hur hon har det i sitt hopplösa fall. Först vara pass upp åt Bernard och även hålla i ordning på alla byten som måste göras inför varje ny tjej som kommer på besök. Det ska ändras på fotografi och kläder och förutom det så ska det hållas reda på vilken mat som skall tillagas. Tillslut blir det för mycket för henne och hon håller gång på gång att lämna Bernard åt sitt öde, men på något sätt stannar hon ändå kvar trots att tjejerna tycker att hon är enormt klantigt och kan ingenting. Vill du se henne i en annan sorts roll kan du ju alltid checka in Hitchcock´s Rear Window.

Oj Då, En Till!

Oj Då, En Till! – En fars i översättning av Sven Melander, med bland annat Kent Andersson, Meg Westergren, Ulf Brunnberg och sist men inte minst Björn Gustavsson, från 1987. Som i många farser handlar det om missförstånd mellan de olika inblandade som alla får olika mycket information om saker och ting och där vi i publiken måste vara mycket vaksamma då det hela håller ett högt tempo! Björn Gustavsson är helt fantastisk i de tre(!) huvudrollerna! Det är snabba byten mellan hans olika karaktärer och jag har sällan varit så imponerad av en skådespelare! Handlingen är inte rolig från början, som alltid tar det en bra stund innan man hunnit presentera så mycket fakta att man kan börja skämta. Efter en stund ligger man dock dubbelvikt och tjippar efter andan, mycket på grund av Björn Gustavssons briljans, men också tack vare den komiska dialogen och de ”dåliga” ordvitsarna. Det är välskrivet och välspelad och hur kul och förvirrande som helst i slutändan! – 8/10

Otroligt Het

Otroligt Het – Jag ska väl inte sticka under stol med att jag är en stor beundrare av Annika Andersson och här är hon verkligen i sitt esse! Hon gör förvisso i princip samma förvirrade och halvhysteriska roll som vi sett henne göra så många gånger förr, med kvicka repliker som är både slående, humoristiska och dråpliga, men hon gör det med bravur och man ligger inte sällen dubbel av skratt. Även Carina Lidbom, som gör den andra stora rollen i farsen, gör ett bra jobb, även om hon inte är lika utflippad som Annika Andersson medan övriga medverkande, med Brasse Brännström i spetsen, kommer lite i skymundan. Tyvärr tycker jag att den tappar lite efterhand men eftersom inledningen är så in i helvete rolig slutar den ändå på ett gott betyg! – 7/10

Köp filmen på CDON
Hyr den på Lovefilm

Två Bröder Emellan

Två Bröder Emellan – Stefan & Krister utan Krister är tyvärr inte riktigt lika roligt som de bästa stunderna när båda herrarna befinner sig på scenen. Kristers manus är det förstås inget fel på och här bjuds det på många av de vanliga förvecklingarna som hör farsen till, kanske i lättformat då det inte blir riktigt lika rörigt som det kan bli emellanåt. Detta är förvisso inget negativt eftersom det finns en hel del humor att tillgå utan att man behöver komplicera förvecklingarna för mycket. Samhällskritik är definitivt invävd och man kan ju förstås diskutera om det hör hemma i den här typen av lustspel eller inte. Men dessa skämt är så allmänt hållna att det inte är någon egentlig fara anser jag. Det skojas lite om kommunalpolitiker och så vidare men det hela sker i någorlunda etablerade tongångar. I denna medverkar förutom och Stefan Gerhardsson och Jojje även Sven Melander, som gör en utmärkt rollprestation som en stel kommunalpolitiker som sedermera blir så rejält stenpackad att han tappar bort allt sans och vett. Och säga vad man vill om Sven Melander, men packad kan ha spela och har kunnat ända sedan Sällskapsresan. I hans roll har man också, på ett fiffigt sätt, vävt in repliker som anknyter till en av hans mest kända karaktärer, nämligen Werner (Werner & Werner, Nöjesmassakern) och dessa ögonblick är helt klockrena. Tyvärr innehåller farsen också en del, hur ska jag uttrycka det, skämt om olika invandrargrupper som visserligen känns ganska rumsrena och egentligen är en produkt av den samhällssatir som jag nämnde tidigare, men det är lätt att missförstå och man kan kanske ta illa upp om man är mycket känslig för just den typen av humor. Det blir dock många sköna ordvitsar baserat på invandrartjejen Verenas dåliga svenska. Den senare farsen Två Ägg i Högklackat är en fristående fortsättning på denna där man åter igen utnyttjat samma karaktärer. – 7/10

Köp filmen på CDON
Hyr den på Lovefilm