Maniac
Regi: William Lustig
1980
Horror
Frank Zito (Joe
Spinell) är en överviktig och inte särskilt attraktiv man i medelåldern. Han är
också en blodtörstig schizofren seriemördare som, på grund av sin traumatiska
barndom, mördar stadens kvinnor. Han hör nämligen röster och är i ständig
konflikt med sig själv om vad som är rätt och fel. Saknaden av den dominanta
och beträffande modern, som dog i en bilolycka några år tidigare, blir för
mycket för honom. Samtidigt som han känner sig nödgad att hämnas på mamman,
genom de moderssubstitut han finner i kvinnorna han mördar, älskar han henne
fortfarande och vill inte släppa taget om henne. När han så träffar Anna
(Caroline Munro), som fotograferar honom i parken, tycks saker och ting vända
för honom. Han följer efter henne och tar kontakt, är hon kvinnan han letat
efter så länge eller är hon ytterliggare en i raden av kvinnor som påminner
honom om hans mamma alltför mycket för deras eget bästa?
På Studio S 2-disc utgåva av filmen på DVD presenteras den
personligen av Nicolas Winding Refn, som kanske är mest känd för Pusherfilmerna.
Han är fullständigt lyrisk över den och jag tänkte inleda med att spinna vidare
på en del saker han har att säga.
För det första så kallar han filmen en oöverträffad
seriemördarfilm. Jag är beredd att hålla med, den är visserligen så blodig på
sina ställen att splatter vore ett gott epitet att sätta på den, dessa
explicita mordsekvenser är också full tillräckliga för att besläkta filmen med
slashern som genre och faktum är att vi redan placerat den i det facket på vår specialsida om just slashers. Sanningen
är väl dock snarare den att filmen är en hybrid mellan dessa subgenrer.
För det andra så liknar han filmen vid europeisk arthouse,
vilket jag också skriver under på. Den är visserligen amerikansk och skriker av
lågbudget och trash men är tillräckligt avantgarde för att förtjäna sin
kultstatus. Innehållsmässigt är den klart mycket fylligare än vad man är vad
vid från, till synes liknande rullar. Den är mycket välspelad, kanske framförallt
från Joe Spinells sida, men även de andra karaktärerna gör stabila insatser.
Nu är det här ju i och för sig mycket Joe Spinells film,
trots att det var Lustig som regisserade den. Spinell skrev filmen, spelar
huvudrollen och har ju på så sätt alla möjligheter att forma filmen efter sin
egen vision. Inte för att jag vill förringa Lustigs talanger på något sätt, och
även om jag räknar Maniac Cop filmerna bland mina favoriter, så har han aldrig
senare åstadkommit något som kommer i närheten av det här. Det är en djup
betraktelse av en störd människa inre, om kampen i det egna huvudet och det är
snarare här, än i filmen ytliga blodigheter, poängerna ligger. Det är heller
inte svårt att se paralleller till verklighetens galningar, vare sig det är
regelrätta seriemördare som Jeffrey Dahmer och Ted Bundy eller makabra män som
Ed Gein.
Samtidigt, och möjligen till Lustigs försvar, måste det
erkännas att filmen är otroligt spännande, långt mer så än den betydligt segare
Driller Killer som exploaterar liknande teman om psykets innersta hemligheter.
Den sparsamma filmmusiken, i den mån filmmusik används överhuvudtaget, är synnerligen
effektiv och även om det kan tyckas lite motsägelsefullt till det jag tidigare
påstod, så är filmen väldigt lyckad även effektmässigt. Tom Savini, som också
spelar en mindre roll i filmen, skapade så realistiska och snygga effekter att
man emellanåt nästan tappar andan.
En riktigt klassiker!
