Willard - 2003 - Nyinspelningen med Crispin Glover!

Willard

Regi: Glen Morgan

2003

Komedi/Horror

Skriven av Linda Snöberg & Tommy Söderberg

Willard Stiles (Crispin Glover) är en ensam och missanpassad ung man som lever ett dystert liv i ett gammalt hus tillsammans med sin sjuka mamma Henrietta (Jackie Burroughs). Hans pappa har begått självmord efter att ha förlorat sitt företag till sin förra partner och vän Frank Martin (R. Lee Ermey). En paragraf i kontraktet som gjordes upp vid övertagandet av företaget gör att Willard inte kan få sparken, så länge hans mamma är i livet. Men Frank vill ha bort honom från företaget och gör allt vad han kan för att förvandla Willards tillvaro till ett helvete. Willards enda tröst i mörkret är råttorna som finns i hans källare. En dag fångar han en vacker vit liten mus som har fastnat i en råttfälla. Han hjälper musen och kallar den för Sokrates och de blir vänner. Sokrates är en ledare och de andra råttorna lyder, förutom en stor råtta som Willard döper till Big Ben. När han upptäcker att han kan få råttorna att göra som han vill bestämmer han sig för att ta hjälp av sina fyrfota vänner och hämnas. Men råttorna är intelligentare än vad han tror…

Crispin Glover är nyckeln i filmen och han ser bekväm och säker ut och väldigt verklig, känns nästan som han står i mitt vardagsrum. Han är inte heller rädd för att släppa taget och låta sina känslor ta överhand, han måste ha några djupa förträngda minnen. Han passar bra som den nervösa, förvirrade och missanpassade personen Willard. Hans prestation att få fram sin smärta och längtan i ansiktet och dess växlingar, hur han reagerade på ilska, hur han vill säga något men ändå inte kunde det, t.o.m. Sättet han gick på är briljant.

En mycket välspelad film som nästan går i Tim Burtons anda. Skådisarna ligger hela tiden på gränsen till att spela över, men det passar bra i sammanhanget eftersom filmen ligger på gränsen mellan skräck och komedi. Man är konsekvent och det skenar aldrig iväg för mycket. R. Lee Ermey är brilliant som alltid och Jackie Burroughs gör Willards mamma med bravur. Den enda man möjligtvis skulle kunna klaga på här är Laura Harring, men hennes roll är inte så betydande att det spelar någon roll.

Filmen är mörk, lite bisarr och den ständiga skuggan av mörker som lurar över filmen är en karaktär i sig själv. Bra slut och en del blodbesudlade stunder. Om detta var ett alternativt Universum där världen var mörk och ond, skulle detta kunna vara en Disney film. Faktum är att filmen startade med Sokrates i en Disney stil, men när filmen framåtskrider in i mörker, blir det den mardröm det var meningen att den skulle vara. Willard visar en sida av en människa som vill göra något ont, men kan inte hitta styrkan att göra det. Han lyckas och till slut hejar man på någon som man i vanligtvis inte skulle heja på, men här gör man det för att han gör något som man själv kanske har haft en tanke på att göra, fast inte i den utsträckningen.

Råttorna, och det finns många, ser hela tiden naturtrogna ut även om det kanske vid nåt enstaka tillfälle går lite till överdrift. Något som förresten också är väldigt bra är relationen mellan den lilla vita söta musen Sokrates och den stora bruna råttan Big Ben. Det är alltid lika imponerande att se hur man kan bygga upp sånt mellan djur, mestadels genom att använda olika kameravinklar och musiken på ett snyggt sätt. Resultatet blir känslor som sympati och nästan personligt agg. Bra gjort!

Glen Morgan skapar en känsla av realism i denna osannolika film. Slutet är intressant och lämnar en öppning för en hel del tolkningar och dessutom en uppföljare, vilket jag hoppas kommer med Crispin Glover som Willard förstås.

8/10

Recension: Friday The 13th part 4 - 1984

Friday The 13^th part 4

Regi: Joseph Zito

1984

Horror

Det hela börjar med att Jasons kropp tas till bårhuset i tron om att han är död, vilket han inte är. Han vaknar till liv och dödar några på bårhuset för att sedan fortsätta vidare tillbaka till Camp Crystal Lake där han hör hemma. Ett gäng ungdomar har hyrt ett ställe som inte ligger så rysligt långt från massaker. Det finns en annan familj som bor i huset bredvid, där finns en kille vid namn Tommy som älskar allt som har med masker att göra och han gör sina egna som är riktigt bra. I gänget finns det både nördar och sexgalna tonåringar som inte vill annat än att få komma in i trosorna på brudarna. Gänget har fest och allt verkar frid och fröjd ända tills Jason dyker upp med sin machete och blod börjar drypa.

I denna del finns ingen Crazy Ralph men det finns en annan som är minst sagt lika konstig som varnar dem om att inte åka dit, men i sin vanliga ordning är det ingen som lyssnar och tur är väl det för då hade ju filmen varit slut och man hade missat allt det goda.

Här får vi följa en kille vid namn Tommy Jarvis som spelas av den unge Corey Feldman som vi vid senare tillfällen har sett bland annat i The Goonies, Gremlins, The Lost Boys och Stand By Me. En annan karaktär som heter Jimmy och är en riktig nörd honom spelas av den nu kände Crispin Glover, han brukar ju som oftast spela nördar eller konstiga personer men det gör inte så mycket för han är ju så nedrans bra på det.

Musiken här vet jag inte så mycket om ännu, ska ta och lyssna på den igen för att komma med ett utlåtande senare och byta ut detta stycke helt.

I denna del börjar ju humorn att träda fram mer tydligt även om den redan i de förra delarna har varit på besök. Ett av mina mest minnesvärda scen kommer alltid att vara den här:

Jimmy frågar var är den jävla korkskruven och vips så är Jason framme och trycker den i handen på honom. Givetvis kommer man ihåg en himla massa scener, men just denna har riktigt bitigt sig fast.

Vapnen är inte de roligaste här men det kan jag leva med, för nu är Jason mäktigare och ser större ut så då räcker det med att han bara står där för att se grym och hemsk ut.

Recension: Simon Says

Simon Says – Skulle man bara betygsätta innovativa mordsekvenser så skulle den här filmen få ett riktigt högt betyg men tyvärr är ju upplevelsen beroende av en massa andra saker också! Skådespeleriet funkar ganska bra och Crispin Glover är erkänt duktig på att spela halvgalen och förvirrad. Här gör han en dubbelroll som tvillingarna Simon och Stanley och det är ingen spoiler att avslöja att han funkar riktigt bra som psykotisk mördare eftersom det avslöjas så pass tidigt i filmen. Med det sagt kan man genast konstatera att den spänning filmen kunde ha byggt upp nästan saknas helt i och med att mördaren avslöjas. Det är lite synd samtidigt som man faktiskt får valuta för sina pengar i och med Crispin Glovers rolltolkning. Det är ingen originell film på något sätt, det är ett gäng ungdomar som ska campa i ödemarken och så kommer en galning (Glover) och dödar dem, men det finns några vändningar som faktiskt är lite annorlunda och på det hela taget fann jag det här vara en riktigt upplyftande och underhållande film. – 6/10

Du kan köpa filmen här: Axelmusic