Recension: Conan the Barbarian - 1982

Conan the Barbarian

Regi: John Milius

1982

Fantasy/Action/Äventyr

Redan som liten pojke ser Conan hela sin by slaktas av den onde Thulsa Doom. I synnerhet är det hans föräldrars död som gör att han allt sedan denna dag präglas av tanken på hämnd. Han växer upp, blir större och större och bryter sig till slut loss från den fångenskap han tillbringat hela sitt liv i. Han påbörjar sina efterforskningar efter det standar han sett som barn, två ormar som slingar sig mot varandra och med solen och månen över och under. Hans resa börjar och kommer inte att sluta förrän han är fram vis sitt mål – hämnd!

Det här är en av de få filmer där jag envist har hävdat att dess uppföljare – Conan the Destroyer från 1984 var en bättre film. Efter att ha skaffat mig ett färskt minne av denna första film är jag inte lika säker längre. Jag menar, jag har ju denna i mitt färskaste medvetande nu medan uppföljaren vara åratal sedan jag såg. Naturligtvis orsakar denna medvetenhet ett sug efter att åter bekanta mig med uppföljaren igen inom kort. Vi får väl se hur det blir med det.

Arnold Schwarzenegger gör onekligen en fantastisk roll här! Jag har aldrig betecknat honom som någon topp-skåis men faktum är att han kanske är underskattad trots allt. Det här är något han gör bra i alla fall! Tyvärr tycker jag att själva historien är ganska seg och tråkig, det är kanske därför jag alltid har föredragit uppföljaren som är mera lagd åt äventyrshållet. Det här är egentligen en anda långa karaktärsutvecklingen av Conan som sedermera leder till äventyren. Det är den slutsats jag nu har dragit!

Produktionsvärdena är fantastiska, miljöerna är sagolika och vore det inte för något annat skulle det här vara kanske den bästa filmen i världshistorien. Men det finns ingen riktig geist i skådespelarna eller så kanske snarare det är regissören som inte riktigt förmått att förmedla det som behövs till dem. Det är onekligen stoslaget och jag skulle rent av vilja ta ordet episkt i min mun! Men det fallet som sagt på bristande engagemang. Men så har vi James Earl Jones som är filmens mest överlägsna talang! Hans karisma gör att det finns några scener där han och Arnold slutligen gör upp som är helt magnifika.

Så ska vi ge oss på någon form av slutsats så är filmens styrka onekligen sina fantastiska miljöer, inte sin handling och inte sina skådespelare. Utom möjligen James Earl Jones och Arnold Schwarzenegger. Det är en storslagen film men fungerar bäst som ett preludium för fortsatta äventyr!

6/10

Lejonkungen - 1994 - En Disneyklassiker!

Lejonkungen

Regi: Roger Allers, Rob Minkoff

1994

Animerad

Simba är den mäktige Kungen Mufasas son. Han kommer en dag att ta över kungariket och bli härskare över allt som solen rör vid. När han frågar sin far on skuggorna får han bara veta att han inte få gå dit. Nyfikenheten tar förstås överhanden när Kung Mufasas ondsinte bror – Scar konspirerar för att ta över makten och tronen för egen del. Simba går i fällan gillras åt honom och som orsakar hans fars allt för tidiga död. Lurad att tro att det faktiskt är hans fel flyr Simba och lämnar kungariket åt sin farbror. Men Simba växer upp och en dag bestämmer han sig för att ta tillbaka det som rättmätigen är hans för att rädda de andra från den svält hans farbrors styre har orsakat.

Jag vet inte vad det är med Disneyfilmerna som lockar om jag ska vara riktigt ärlig. Egentligen är det här en ganska uttjatad historia som gjorts så många gånger att det borde vara spöstraff på att upprepa den ytterligare en gång. Men faktum är att det blir underhållande, filmen är inpackad i ett så fint fodral att man inte kan låta bli att småle och sjunga med i refrängerna. För det här är en de Disneyfilmer som det sjungs en hel del i. Jag brukar personligen ha lite svårt för just dem eftersom det blir lite mycket musikal över det hela och framförallt när man brukar se de här filmerna svenskdubbade som jag gör.

Men eftersom några gamla favoriter lånat ut sina röster: Peter Rangmar och Jan Rippe från After Shave, Rikard Wolff och så Frank Ådahl och Kayo Shekoni i de stora rollerna förstås, Är det riktigt underhållande att lyssna på sångerna. För översättningarna står Monica Forsman och jag har inget att klaga på. Ser man filmen på engelska får man hålla tillgodo med namns som Matthew Broderick, Rowan Atkinson, James Earl Jones, Whoopi Goldberg, Cheech Marin och inte minst Jeremy Irons, ingen dålig samling namn det heller!

Historien är sockersött förpackad och det är väl det som gör den så pass framgångsrik. Jag vill inte påstå att det här är den bästa Disneyklassiker jag har sett men den lyckas definitivt leverera mot alla odds. Jag tycker att man får ungefär vad man kan förvänta sig och det är egentligen inget dåligt betyg alls. Det är en väldigt hög lägsta nivå att jämföra med när man ser på Disneyklassikerna och liksom alla andra filmer så tenderar det att bli färre och färre filmer som verkligen utmärker sig ju mer erfarenhet man får. Jag tycker således att Lejonkungen står sig bra i konkurrensen och om man betänker hur storyn hade blivit om den hade levererats i ett annat format än det Disneyanimerades är de onekligen en succé!

Det finns ju även ett par uppföljare till den här (som jag inte har sett än) men jag är lite tveksam till hur i hela friden man kan göra en uppföljare på den här. Men det kanske blir i samma stil som uppföljaren till Bambi – Bambi 2, en film som också var oerhört osannolik tills man såg den och insåg att de faktiskt kompletterade varandra väldigt bra och dessutom förklarade själva historien på ett helt nytt sätt.

Så om jag ska sammanfatta det här på något sätt kan jag bara säga att jag verkligen rekommenderar filmen även om jag inte finner den vara det stora mästerverk som exempelvis Pinocchio. Det var också lättare att imponera med animerad film förr när allting gjordes förhand och var ett hantverk på ett annat sätt. Självklart har filmindustrin alltid varit en industri med ambition för profit, men det är skillnad på ett klassiskt hantverk och på löpande band principen.

Bilder: © Disney

Fantasia 2000 - 1999 - En antologi med bild och musik

Fantasia 2000

1999

Animerad

En antologi där bild och musik existerar i symbios med varandra. Klassiska tongångar ackompanjerade av tecknade bilder med eller utan handling.

Jag har tidigare präntat ned ett och annat utropstecken för uppföljare som kommer till flera årtionden efter den första delen och jag tror att jag har skrivit om ett par stycken där det handlat om fyra decennier. Här är det dock frågan om ytterligare tid nämligen totalt nästa sextio (!) år! Fast ska sanningen fram är det väl kanske inte som en uppföljare till Fantasia från 1940 man ska se den här filmen, det är nog snarare frågan om en ny och uppfräschad version egentligen. Och då menar jag inte att det är samma gamla material som är upphottat bara. Nej, det mest är helt nytt, eller åtminstone inte inkluderat i den gamla Fantasia.

På det hela taget är det nämligen lite av samma sak som presenterades sextio år tidigare, det handlar om musik som är bildsatt på ett eller annat sätt. Dock vill jag påstå att både musiken och bilderna håller en betydligt högre klass, Beethovens femte symfoni som inleder alltihop är förvisso lite av en personlig favorit så helt objektiv kanske inte iakttagelsen är. Men det är i alla fall mera samkörda bilder med musiken än vad jag upplevde de mest abstrakta styckena vara på Fantasia.

Sen är det ju också onekligen så att det här är en film som ligger bättre i tiden även om det är drygt tio år sedan den gjordes i skrivandets stund. Det betyder förvisso datoranimeringar och en stil som undertecknad inte riktigt förknippar med den klassiska Disneystilen. Men tiden går framåt och lite förändring får man vara beredd på. Istället för en enda ”programledare”, som presenterar de olika musikaliska äventyren, i frack har man istället dragit ihop ett gediget gäng som ska genomföra denna presentation. Det är mindre pretentiöst och det lider heller inte av att ljudfilmen är ny vilket gör att man inte måste experimentera och utforska lika mycket på detta plan. Hur som helst, de som presenterar innehållet gör alla ett bra jobb och består av storheter som: Steve Martin, Quincy Jones, Itzhak Perlman, James Earl Jones, Bette Midler, James Levine, Angelsa Landsbury och Penn & Teller.

En hommage till den ursprungliga Fantasia består i att man även här har inkluderat det inslag som kanske bäst av allt förknippas med Fantasia, nämligen trollkarlens lärling. Det finns också ett hjärtskärande äventyr med min personliga favorit bland Disneys alla karaktärer – Kalle Anka. Istället för att skatta åt honom och hans temperament känner man här istället sympati med honom i äventyret Pomp and Circumstance, som utspelar sig kring historien med Noaks Ark där alla djuren kommer två och två utom Kalle som inte kan hitta Kajsa…

Som Ni förstår av ovanstående så håller jag den här för att vara rätt mycket bättre än den ursprungliga filmen. Och även om den här heller inte har någon egentligen handling i ordets vanliga bemärkelse så är det mer underhållande. Den är kanske fortfarande inte den film som barn förknippar med Disney men som abstraktion för vuxna funkar den betydligt bättre än sin föregångare.

Bilder: © Disney

5/10

Allan Quartermain and the Lost City of Gold - 1986 - Uppföljaren till King Solomona Mines

Allan Quartermain and the Lost City of Gold – Richard Chamberlain och Sharon Stone repriserar sina roller i den här uppföljaren till King Solomons Mines från året tidigare. Man känner snabbt igen sig i filmen och den kantas av samma typ av äventyr och humor som gjorde första filmen så underhållande. Den här gången letar Allan Quartermain efter sin försvunna bror och hittar en mytomspunnen stad i guld. Snabbt kastas han och Jesse Hudson (Sharon Stone) in i stadens maktkamp och intrigerna kan börja. Inte fullt lika bra som ettan men fortfarande en klart underhållande film som håller att se om och om igen! James Earl Jones medverkar. – 7/10