Trailer: The Green Inferno - 2014

Jag ser grymt mycket fram emot den här!

Alien Origin – 2012 – found footage från dårhuset.

Som vanligt när det gäller Produktioner distribuerade av The Asylum är det fråga om ett väldigt ”annorlunda” manus. Den här gången är det inget positivt epitet. En grupp soldater ska ge sig ut för att sätta upp automatiska kameror i djungeln. Det är väl drogsmugglare som ska fångas på film har jag för mig. Alla försvinner förstås, soldaterna plus de civila som följer med för att dokumentera expeditionen. Senare återfinner man deras bildmaterial, vilket är vad vi får se i filmen. Naturligtvis bullshit! Det är inte frågan om någon försvunnen expedition i verkligheten. Det är bara den nya flugan att berätta historien på. Skakig kamera med usel kvalitet som ska förstärka dokumentärkänslan.

Faktum är att på just det planet är den här filmen ovanligt bra! Det är oftast tämligen tydligt vad som filmas och det är inte överdrivet skakigt heller. Om det är positivt när det gäller dokumentärfilmskänslan kan man förstås diskutera. Det gör väl kanske snarare att det ser ännu mer fejkat ut kanske. Hur som helst så snubblar expeditionen över något som inte är mänskligt och dör en efter en i kampen efter överlevnad.

Det är ingen bra film men den kan faktiskt vara rätt underhållande ibland. Jag tror inte att det är roligt av fel anledning egentligen. Jag tror helt enkelt att filmskaparna driver med oss, ger oss en utomordentlig töntig historia för att de vet att den kommer att sälja. The Asylum brukar ge publiken något som låter som den äkta varan, en storfilm, men i själva verkligheten är något helt annat. Det finns alltid dårar som är beredd att betala för galenskaperna, här är en till exempel.

3/10

CDON

Discshop

Ginza

Recension: Primitif aka Primitives - 1978

Primitif

Aka: Primitives

Regi: Sisworo Gautama Putra

1978

Drama/Horror

Tre antropologistudenter: Tommy (Johann Mardjono), Rita (Enny Haryono) och Robert (Barry Prisma) och deras guider färdas in i djungeln för att studera primitiva stammars beteenden. Dock anser de att stammen som de besöker inte är primitiv nog och att de behöver ta sig djupare in i djungeln för att lära sig något riktigt häpnadsväckande och nytt, det är riktiga vildar de är ute efter. Motvilligt (och efter att ha blivit mutade med stora summor pengar) går guiderna med på detta. Målet är att finna den mytomspunna kannibalstam som enligt sägnerna ska finnas i området och att återkomma till civilisationen med bevis för dennes existens. Plötsligt slås dock deras flotte sönder i floden och de blir separerade. Rita och Robert fångas av de kannibaler de gett sig ut för att finna medan Tommy och guiderna irrar runt i djungeln för att hitta sina kompanjoner.

Jag vill inte påstå att det här är den första kannibalfilmen någonsin, men visst är faktumet att den är gjord två år före kungen bland kannibalfilmerna – Cannibal Holocaust, en smula intressant. Det är nämligen så att om man jämför, kannibalfilmer emellan, finns det egentligen inget nytt i den här som man inte sett förr. Vilket ju snarare betyder att det är, framförallt de italienska, ekvivalenterna som lånat från den här indonesiska rullen och inte tvärtom.

                        

Dock finns där en markant skillnad, och det är hur den ”civiliserade människan” framställs. Vi har ju ofta sett hur kulturkrockarna ställer till det, framförallt gäller detta det två giganterna på området, tidigare nämnda Cannibal Holocaust och Cannibal Ferox, där inkräktarna – den vite mannen, i princip får skylla sig själva och egentligen är den brutalaste av de två grupperna. Så icke här, visserligen gör studenterna intrång på vildarnas territorium, men jag finner inget som talar för att de på något sätt skulle förödmjuka, förnedra eller på annat sätt förtrycka infödingarna och i och med detta vara lovliga byten för hämnd.

Detta är också något som gör filmen oerhört intressant. Det känns som om den kommer närmare sin beskrivning av de primitiva vildarna än sina mer kända italienska motsvarigheter. Det känns mer äkta helt enkelt! Självklart är det svårt att sia om eftersom mina självupplevda erfarenheter i indonesisk djungel är ytterst begränsade, jag har heller ingen lust att empiriskt utöka mina kunskaper inom detta område…

Men samtidigt som verklighetsfaktorn tycks mer korrekt försvinner också lite av den problematisering med kulturell bakgrund som förgyller andra filmer i genren. Redan nämnda filmer hör naturligtvis dit men även filmer som till exempel Umberto Lenzi’s Man From Deep River som för övrigt kom redan 1972. Det blir en rakare och mindre tillkrånglad berättelse på gott och ont. Ibland kan ju detta vara skönt men ibland vill man ha en intellektuell utmaning när man kollar på film också. Det beror vilket humör man är på alltså!

Något som också hör rafflande djungelfilmer till, kannibaler eller inte, är djur som antigen slåss mot varandra och/eller slaktas av mänskliga händer. Detta är inget man har snålat på här, även om det främst gäller bilder av den första typen. En varan slåss mot en orm, en krokodil mot en leopard och så vidare. Det är ganska uppenbart att dessa scener är lånande från andra dokumentariska alster snarare än att de är en nyinspelad del av Primitif. Detta är väl egentligen enbart positivt då man då slipper hela den diskussion, som ofta förekommer i sammanhangen om djurvåldet verkligen är nödvändigt och/eller djurplågeri.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att tillägga det paradoxala valet av musik i filmen inledningsscener. Samtidigt som kameran fångar djungel och försöker skapa denna atmosfär spelas musik av den tyska synthgruppen Kraftwerk, och som inte det vore nog, låten – The Robots!

Klart sevärd rulle!

Recension: Man From Deep River - 1972

Man From Deep River

Regi: Umberto Lenzi

1972

Äventyr/Drama/Horror

John Bradley (Ivan Rassimov) som färdas på den stora floden på jakt efter några fina undervattensbilder fångas av en liten stam infödingar, som på grund av hans våtdräkt och simfötter verkar tro att han är en fiskmänniska. De håller honom fången och han får utföra allehanda slavarbeten. Efter flera månader i fångenskap har tanken på flykt inte lämnat honom och när han får oväntad hjälp från en av infödingarna tar han chansen. Han hinner såklart inte så långt innan han blir upphunnen och i stridens hetta dödar han en av infödingarna. Detta gör otroligt nog att han möts med respekt av infödingarna och upptas i stammen. Men invigningsriterna är hårda, ska han överleva?

Både Ivan Rassimov och Me Me Lai var prominenta skådespelare i genren vid den här tiden, eller kanske snarare blev för det här brukar räknas som den första kannibalfilmen. Det är egentligen lite märkligt för bortsett från ett par små scener förekommer det i princip ingen kannibalism alls. I stället fokuseras på kulturkrocken mellan den ”civiliserade” vite mannen och den barbariske infödingen, vad de har att lära av varandra osv. Jag kan inte se någon nackdel i det och det tillför filmen det djup som mycket av genren saknar.

Dock framställs inte det vite som ond och infödingen som missförstådd eller hämndlysten i samma utsträckning som i t.ex. de mer kända Cannibal Holocaust och Cannibal Ferox. Det är heller inte tvärtom utan helt enkelt olika kulturella utgångslägen, inget mer. Kannibalerna är istället en rivaliserande stam, fiender till dem båda.

Den nästan obligatoriska djurslakten finns med, men väldigt sparsamt och är inte alls särskilt påträngande. Det påstås dessutom i filmens början att den är inspelad på plats och att alla riter är på riktigt, bara handlingen är påhittad. Vi snuddar nu vid begreppet mondofilm och vad som ser ut att vara på riktigt och inte kan väl vara upp till var och en att avgöra.

Nu kanske det är dags att berätta lite vad jag tycker om filmen? Jo, till en början är den faktiskt lite småseg, kanske beroende på att man förväntar sig en massa äckeleffekter, men när man väl upptäckt att filmen klarar sig bra utan dem och dessutom till och med blir bättre utan dem, blir det bara bättre och bättre. Det här är något helt annat än den vanliga kannibalrullen och den påminner mer om westernklassikern A Man Called Horse än något annat. Ivan Rassimov är stark i sin roll och Me Me Lai ser både förförisk och söt ut, ett härligt gåtfullt och hemlighetsfullt leende. Allt insvept i riktigt tidstypisk musik.

Det här är ett gripande drama och när filmen slutar är i alla fall inte den här recensentens öga torrt – rekommenderas varmt!

Recension: Cannibal Holocaust - 1980

Cannibal Holocaust

Regi: Ruggero Deodato

1980

Drama

Harold Moore (Robert Kerman), professor i antropologi, färdas till Sydamerikas ogästvänliga djungler i jakten på ett förvunnet filmteam. Trots miljön lyckas professorn och hans guider ta sig längre och längre in i den snåriga urskogen och hittar längs vägen också ledtrådar till vad som kan ha hänt de försvunna dokumentärfilmarna. Det är snart ställt bortom allt tvivel att ingen i kvartetten överlevt djungeln men några av deras filmrullar verkar ha klarat sig hos infödingarna. Professorn lyckas genom övertalning återfå filmrullarna och beger sig genast hemåt för att granska dem. Synen som möter honom är så chockerade att han gör allt för att förhindra den sändning TV vill göra av materialet.

Den lugna inledningsmusiken, ihop med de vackra djungelflygfotona, vittnar knappast om hur våldsam och brutal den här filmen egentligen är. Men filmen är ju ganska ökänd, så det lär väl inte komma som någon chock för någon, om jag säger att den innehåller mycket ultrarealistiskt våld. Faktum är att man ibland glömmer bort att det är en film man tittar på, då det finns väldigt få saker som skvallrar om att det här faktiskt inte är på riktigt och man blir alltså snart varse om att filmen inte är lika fridfull som inledningsscenerna insinuerar.

Det finns en dokumentarisk känsla över bildspråket som säkerligen förstärker närvarokänslan och att blanda in både naturbilder och vilda djur i handlingen är definitivt ett genidrag som bidrar till dokumentärkänslan. Jag brukar inte kommentera Dvd-utgåvors kvalitet men det här är helt enkelt för bra för att gå onoterat förbi. Ljusår bättre än den 7-8 handskopia jag såg av filmen i min ungdom och alla detaljer är chockerande tydliga.

Men vad hände egentligen filmteamet? Professorn undersöker och intervjuar kollegor och anhöriga och vad han får höra är inte vidare sympatiskt. Tydligen är de välkända för att iscensätta och fejka sina berömda dokumentärfilmer, något som blir allt mer tydligt för den upprörda professorn när han börjar gå igenom deras återfunna material.

Mondogenren får sig en rejäl känga i denna del av filmen och man kanske till och med skulle kunna gå så långt som att kalla det ett satiriskt påhopp. Filmteamet gör verkligen allt för bra bilder, till och med offrar sina egna för en bra film. En del av dessa grymheter ackompanjeras dessutom av samma lugna musik som inledningsvis användes och tillsammans med de grymma bilderna och att någon ur filmteamet utropar hur vackert det är, bildar en paradoxal effekt. Allt är sensationalism och illusionen av äkta återfunna filmrullar är fantastisk!

Det finns inte nog starka superlativ för att förklara min kärlek till den här filmen. Den är helt enkelt ett av filmhistoriens allra viktigaste och bästa verk. Den ifrågasätter vilka som egentligen är vildarna, infödingarna eller den vite ”civiliserade” mannen. Den väcker avsky och beundran. Ta bara den berömda sköldpaddsslakten som fortfarande väcker starka känslor till liv trots att filmen idag är över 25 år gammal. Få filmer har haft sån genomslagskraft på en hel subkultur och dessutom varit så hatad av sina motståndare.

Ett riktigt mästerverk!

Recension: Lord of the Flies – 1963

Själva historien som berättas i den här filmen, den om en hel pojkklass som blir strandsatta på en öde ö efter en flygplanskrasch, är naturligtvis riktigt skrämmande. Den utvecklas kontinuerligt och eskalerar under hela filmens gång. Två grupper formeras på ön. Den ena, ledd av Ralph vill hantera saken på ett civiliserat sätt, bygga hyddor och ständigt ha en brinnande eld för att signalera eventuella flygplan och båtar som kan passera. Den andra gruppen är mera kortsiktig och vill koncentrera sig på jakt. Den börjar med små bristningar men blir snart rejäla våldssammandrabbningar gängen emellan, till den mildra grad att fler av pojkarna faktiskt mister livet.

Men utförandet är väl i sig ingen höjdare! Filmen är gjord i svartvitt och det har jag i sig inget emot, det kan till och med förhöja stämningen, men många av barnskådespelarna, som dessutom är brittiska, är faktiskt ganska bedrövliga! Det känns liksom inte som att deras repliker levereras med en sådan trovärdighet som krävs av en film med en sådan här tungsint handling. Det finns allt som man kan önska (eller inte önska) i ett vuxet samhälle sett ur barnens begränsade uppfattningsförmåga. Det finns gott om metaforer till maktstrukturer och de skapar till och med nästan sin egen religion.

Miljöerna är det inget fel på, det ser verkligen ut som om de vore på en öde ö och jag kan heller inte klaga på kontinuiteten i slitage av kläder eller skrubbsår och liknande. Egentligen är det nog en ganska bra film när jag tänker efter och jag retar mig heller inte lika mycket på barnens skådespelartalanger efter ett tag. Framåt slutet är det till och med riktigt anständigt!

7/10

Snakeman aka The Snake King - 2005 - Stephen Baldwin har minst fjorton ansiktsuttryck mindre än Charles Bronson!

Det finns förstås flera utgåvor av den här filmen, men den jag har uppger en helt annan handling på baksidan än vad filmen egentligen innehåller. Handlingen utspelar sig i Brasiliens djungler där en mystisk kvarleva just har hittats. Enligt forskningsresultaten var kvarlevan av "Amazon-mannen" närmare 300 år när han dog. Detta väcker förstås intresse och en expedition ger sig iväg. Men det är inte bara ungdomens källa som finns i den stora djungeln. De blir också snart varse om en gigantisk femhövdad orm som vaktar den.

Som vanligt när man ska ta till en storlek större än allting annat tar man i rejält. Men man gör det redan från början och väntar inte till på slutet för att komma med en överraskning ännu större än vad vi har fått se tidigare. Det tycker jag är bra, man visar direkt vilken nivå man har lagts sig på och avviker sedan inte från den. Det är inte direkt blodigt och det är bara delvis en djurskräckfilm. Det är minst lika mycket en djungelfilm med infödingar och de kulturkrockar som uppstår. Jag gissar att filmen haft en relativt låg budget men den ser ändå förvånansvärt bra ut. Den dataanimerade varelsen retar inte upp mig alls.

Skådespelarmässigt är dragplåstret Stephen Baldwin som jag tycker har minst fjorton ansiktsuttryck mindre än Charles Bronson. Han lunkar omkring och är hur flegmatisk som helst mest hela tiden. Han har helt enkelt inte förmågan att visa några känslouttryck alls. Då tycker jag att flera av de andra skådespelarna är betydligt bättre faktiskt.

Det finns inga direkta överraskningar och det är inte en så värst skrämmande film heller. Jag tror faktiskt inte ens att man haft den ambitionen. Det behöver man heller inte ha då resultatet faktiskt är tämligen underhållande som det är!

6/10

Jungle Warriors - 1984 - Kult med Sybill Danning och John Vernon

Det här skulle på många sätt kunna ha varit en bortglömd pärla och jag gillar den, men det saknas lite för att den ska kunna tillskansa sig epitetet pärla. Till de positiva sakerna hör att det faktiskt är riktigt anständigt skådespeleri, inte från alla, men från några av de stora rollerna i alla fall. Flera kända skådespelare medverkar, John Vernon och Sybill Danning men även Paul L. Smith och Dana Elcar, som man kanske inte känner till namn men garanterar känner igen om man ser dem! Jag gillar också att det faktiskt finns en logisk förklaring till varför modellerna hamnar i djungeln. Dock ska man vara medveten om att det mest av filmen inte utspelar sig i någon djungel och att det här egentligen inte kan anses vara någon djungelfilm överhuvudtaget. Istället hamnar modellerna snabbt i klorna på knarkhandlarna som torterar dem och fängslar dem i källaren. Åtminstone till den dag då de bryter sig fria (vilket går lite för snabbt och lätt tycker jag) och det lägger sig i knarkuppgörelsen genom att slå ned ett par vakter och ta deras automatvapen. Utgåvan från Anchor Bay, som jag såg, är dock uppenbarligen trimmad på ett eller ett par ställen, vilket är synd för det bidrar tyvärr till ett sämre omdöme. Jag skulle också gärna sett lite mer onödig våpighet från modellerna och kanske lite mer sleaze hade gjort susen också. På det hela taget en underhållande film, men som kunde ha blivit mycket bättre. 

5/10

Hotel Paradise - 1980 - Sadistiskt fångläger

Hotel Paradise

Regi: Edoardo Mulargia

1980

Äventyr/Drama/Action

Njutafilms

Långt inne i djungeln ligger ett sadistiskt fångläger, ironiskt nog kallat Hotell Paradiset. För något paradis är det sannerligen inte frågan om, åtminstone inte för de kvinnliga fångarna som hålls där. De tvingas till hårt straffarbete och att leta smaragder till den sadistiske lägerchefen Jordan. De måste också vara beredda på att ställa upp med sin kropp när Jordan eller någon av hans underordnade vill utnyttja dem. Den som inte ställer upp eller gör motstånd riskerar att dödas eller torteras. Lyckligtvis finns hoppet fortfarande kvar för kvinnorna eftersom det är revolution i luften. Några revoltörer lyckas infiltrera lägret förklädda till vakter och smider planer på att befria fångarna och lägga beslag på ädelstenarna för att kunna köpa mera vapen och ammunition till deras sak.

Det som skiljer den här filmen från andra liknande alster är tanken om revolution. Temat är tydligt och löper som en röd tråd genom hela filmen. Inte bara genom handlingen utan även ledmotivet har en text som handlar om revolutionen, en text som jag tycker är ganska bra faktiskt. Nu är ju jag inte så vass på det språk som sången sjungs på och får förlita mig på att översättaren gjort ett fullgott arbete, men det känns som om det skulle vara rätt. Det passar in i filmen i alla fall.

Liksom andra lägerfilmer och W.I.P. handlar det förstås mycket om att exploatera kvinnokroppen och jag tycker man gör det ovanligt bra här. Inte för att det är utstuderade detaljstudier av kvinnlig anatomi utan för att det förefaller sig naturligt! Det är inte bara nakenscener för att de ska vara där utan de fyller allt som oftast ett syfte. Det känns på något sätt realistiskt att visa precis så mycket som man gör utan att för den delen fega ur när kameran fångar kön eller liknande i bild.

Det finns också en annan version av filmen som extramaterial, en mer utförlig version, låter det bra? Det är den hårdare versionen där man har klippt in diverse porrscener. Jag tycker inte man behöver dessa och i vanlig ordning förstör dessa mer än vad de tillför. Dessutom är det, av naturliga skäl, klart mycket sämre kvalitet på denna version som tydligen är tagen från en dansk VHS om jag inte är helt fel ute.

Förresten, förutom den sadistiske lägerchefen finns förstås en ekvivalent kvinna. Hon behandlas inte så mycket i filmen men det är uppenbart att även hon njuter av makten och att hon dessutom en gång i tiden varit fånge i lägret precis som de andra. Hon utnyttjar sin ställning och bestraffar de som inte vill låta sig utnyttjas av henne. Den klassiska lesbianismen alltså.

Det är en vackert filmad historia som, enligt vad jag förstår filmades samtidigt som Escape from Hell som jag tidigare skrivit om. Och jag lärde mig något nytt också, det är ett hopklipp av de här två filmerna som går under namnet Savage Island som bland annat innehåller Linda Blair. Man är aldrig för gammal för att lära.

Amazonia - 1985 - en verklig historia?

Amazonia

Aka: The Catherine Miles Story

Regi: Mario Gariazzo

1985

Äventyr

Terminen är slut för Catherine Miles (Elvire Audray) som går på internatskola i London. Hon åker hem för att spendera sommaren med föräldrarna på deras ranch i Amazonasdjungeln. Under en båtfärd på floden, nära stora outforskade områden av djungeln, attackeras de och hennes föräldrar omkommer. Huvudjägare tar deras huvuden som troféer och Catherine som fånge till sin by långt inne i djungeln. Hon tvingas nu adoptera deras seder och med hjälp av krigaren Umukai (Will Gonzales) som blivit förälskad i henne lyckas hon överleva. Efterhand som chocken släpper och ju mer hon verkligen inser att Umukai verkligen älskar henne och har ett ädelt hjärta, desto mer upptas hennes sinne av flykt. När hon dessutom får lära sig att allt inte är som det verkar med föräldrarnas död tar hennes hämndinstinkt över fullständigt.

Den här filmen gör direkt anspråk på att berätta en verklig historia och att det vi ska få se är rekonstruerade händelser från Catherine Miles rättegång. Man går också så långt att man låter kameran filmen en påstådd intervju med den riktiga Catherine Miles vid Themsen efter som hon numera påstås bo i London. Det är ett lyckat grepp och blandat med rättegångsscener tvärsigenom hela filmen berättas historien på ett mycket dokumentariskt sätt. Kanske är det också därför man försökte haka på Cannibal Holocausts framgångar genom att betitla filmen som en uppföljare till denna succé. De har dock inget att göra med varandra.

Skulle du dessutom vara ute efter en renodlad kannibalrulle har du hamnat helt fel. Filmen innehåller nämligen ingen regelrätt kannibalism på något sätt och den enda referensen till sådana aktiviteter är en av de rivaliserande stammarna i området. Vad som däremot finns ganska gott ont är välutfört gore och en hel del nakna bröst också! Det hör väl ihop lite med genres natur och handen på hjärtat skulle det väl se ganska löjligt om infödingarna sprang runt med allt för mycket kläder på sig? Men makeupeffekterna är som sagt skickligt gjorda och de få gånger budgeten eller talangen inte räckt till löser man det genom listiga kameratricks så det ser bra ut i alla fall!

Men det här är en film som har mer än bara ytliga goreeffekter att frossa i. Karaktärernas inbördes relationer är intressanta och i vanlig ordning framställs ”vilden” som mer sofistikerad än den ”civiliserade” vite mannen. Det är också en film med fina naturbilder, både vackra och ovanliga miljöer och scener där t.ex. en leopard fångar en liten apa för att kalas på - allt för dokumentärkänslan och realismen.

Helt klart en av de bästa djungelfilmerna jag har sett och helt klart rekommenderar till den som är intresserad av sådant!

Recension: Hell of the Living Dead

Hell of the Living Dead

Aka: Virus

Regi: Vincent Dawn (Bruno Mattei)

1980

Horror

Njutafilms

Efter ett misslyckat experiment släpps smitta ut som gör de infekterade till blodtörstiga zombies vars enda instinkt är att konsumera mänskligt kött. De måste helt enkelt till varje pris äta av de levande! Ett kommandoteam skickas ut med uppdrag att förstöra alla bevis för experimentets ursprung, de multinationella företagen som ligger bakom för absolut inte lastas för det fatala misslyckandet. Samtidigt håller en kvinnlig reporter och hennes fotograf på att göra efterforskningar om infödingarna i området. De stöter ihop och mot alla odds slår e sig ihop för att överleva. De blir färre och färre medan de blodtörstiga varelserna blir fler och fler.

Det grundläggande upplägget är väl inget direkt ovanligt, ett experiment som går fel och som istället skapar blodtörstiga varelser som konsumerar mänskligt kött. Det är här filmen börjar för att sedan ta en väg som inte är lika vanligt förekommande. Bruno Mattei är känd för att ”låna” från andra filmer och så även här. Jag kan kanske inte sätta fingret på varifrån allt är stulet men det spelar ingen roll, man känner igen scener här och där och man kan även se på panoreringar och liknande att allt inte är ursprungligt material. Det är dock förvånansvärt väl hopklippt även om filmen i sig blir en smula ojämn.

Det finns också misstag här och där som man lät kan förbise men om man tänker efter ifrågasätter man om det verkligen finns afrikanska elefanter på Nya Guinea (där filmen sägs utspelas) och en del annan av liknande art. En del naturbilder, uppenbart lånande från annan källa, känns helt meningslösa och jag tänkte flera gånger på varför man hade vält att klippa in en fågel just där eller något annat djur som verkligen inte har med saken att göra.

Detta är förstås ett sätt att göra filmen längre om man inte har mer eget material att tillgå och det är kanske det man har varit ute efter. Jag vet inte men jag tycker att det funkar ganska bra! Det är en underhållande film i alla sin dumhet och allting behöver inte vara kollosalt genomtänkt för att vara underhållande. Låt vara att det hade varit ännu bättre om man hade fortsatt på det spår man initialt ger sig in på, ett misslyckat experiment i en mera kontrollerad miljö än den djungel det mest av filmen utspelar sig i. Det är kannibalism men infödingstema kan man säga.

Filmens höjdpunkter består av en toppless Margit Evelyn Newton och ett slut som faktiskt inte känns stereotypiskt i sammanhanget. Karaktärerna känns utomordentligt korkade och verkar aldrig lära sig att man måste skjuta zombies i huvudet för att de ska dö!