Morrhår & Ärtor – 1986 – Papphammar och romantisk komedi

Gösta Ekman skrev, regisserade och spelade huvudrollen. Ofta är det ganska billig humor i närheten av kiss och bajs men framförallt av sexuell natur. Det är riktigt tramsigt och publikförnedrande emellanåt men det är också en film man inte kan bli arg på. Den är fruktansvärt okomplicerad och består mest av lösryckta scener som kunde ha platsat i Papphammar. Hurra! Säger kanske någon, men jag har själv väldigt svårt för den typen av humor. Den känns dessutom oerhört daterad till 80-talet. Trams säger jag!

Själva andemeningen i filmen, det kitt som håller ihop de lösryckta scenerna, handlar om en man i fyrtioårsåldern. Han är ganska misslyckad och har varken pengar till mat eller hyran. Han styrs hårt av sin dominanta mamma. Först verkar det vara ett lite komiskt förhållande men man inser mer och mer att det finns en allvarlig nerv i just den delen av berättelsen. Det handlar om hur svårt mamman har att släppa taget om sig son, men också hur svårt sonen har att släppa taget om mamman.

Hur som helst så träffar Claes-Henrik, kallad Håna, en kvinna under omständiga omständigheter och de fattar tycke för varandra. Filmen utvecklas till något som liknar en romantisk komedi. Claes-Henrik slits mellan sitt eget liv, det han själv vill och det han känner att han bör göra, ta hand om mamman.

En blandning av Papphammar och en romantisk komedi alltså. Det borde ju vara som att vända magen ut och in. Men som jag sa så är det också en ganska förlåtande film. Man behöver inte vara fokuserad på den hela tiden, den sköter sig själv och i all sin tramsighet är den inte så tokig ändå. Det är gott om kända ansikten i den. Först och främst Gösta Ekman som Claes-Henrik – Håna och Margareta Krook som mamman men det finns fler, många fler. Så många att det skulle ta upp allt för stort rum att nämna alla här. Men Lena Nyman, Kent Andersson och Sanna Ekman bör i alla fall nämnas.

Det skulle vara intressant att veta vad jag hade tyckt om filmen om jag hade sett den när den var ny. Det är svårt att bedöma den för vad den är nu och jag har ju redan vid mer än ett tillfälle hävdat dualismen med den. Den är tramsig men ändå behaglig. Perfekt till bakfyllan skulle jag tro, när man är för illa medfaren för att byta kanal men ändå klarar att skriva ned ljudet.

5/10

Recension: Förortsungar - 2006

Förortsungar

Regi: Catti Edfeldt, Ylva Gustavsson

2006

Drama/Komedi

Nioåriga Amina (Beylula Kidane Adgoy) ska utvisas ur landet men göms i väntan på överklagan, tillsammans med sin morfar, hos Johan (Gustaf Skarsgård). Morfadern är gammal och sjuk och det dröjer inte särskilt länge innan han, tragiskt nog, går bort. Kvar är en förtvivlad Amina och en förvirrad Johan, som är allt annat än vad man förväntar sig av en piercad musiker full med tatueringar. Han försöker ta hand om Amina på bästa sätt tills en riktig fosterfamilj kan kopplas in men Amina vill stanna hos Johan och undan för undan märker han att han vill bli Aminas nya Pappa.

Det här var en film som jag från början hade tänkt avstå ifrån. Vem bryr sig om en svensk film med massa ungar som springer omkring och gör en massa hyss i förorten? Lyckligt nog bestämde jag mig ändå för att se den och vilken lyckoträff det var! Inte för att filmen egentligen överraskade storymässigt, för den följde egentligen ett ganska naturligt flöde händelser som man lätt kunde koppla ihop med varandra. Men allting behöver inte alltid vara oförutsägbart för att det ska vara bra.

                     

Det är en gripande film med fantastiskt skådespeleri faktiskt. Självklart gör de mest kända aktörerna som Gustaf Skarsgård och Sanna Ekman bejublande rolltolkningar och det känns knappt som rollerna är spelade överhuvudtaget. Störst eloge tycker jag dock borde gå till de fantastiska barnskådespelarna som gestaltade förortsmentaliteten på ett formidabelt sätt. Beylula Kidane Adgoy som Amina är strålande och man känner verkligen med henne, när ska hon äntligen få lugn och ro, har hon inte varit med om tillräckligt många traumatiska händelser i sitt unga liv? Även Embla Hjulström, som spelar granntjejen Mirre, är helt perfekt och det ska blir verkligt roligt att se hennes framtida karriär utvecklas! Jag tycker mig se en ny Jodie Foster i henne och vi vet ju alla idag vart hennes barnskådespelarkarriär tagit henne.

Roligt är också att man, vid sidan av moraliteter om invandring, uppehållstillstånd, vårdnadstvister och grannfejder lyckas göra något av en musikalfilm. Det är både sång och dans även om det sparas en aning på det senare. Framförallt är det ungarna som personifierar förorten med sin, mycket träffsäkra, rap. Men även övriga karaktärer får utlopp för sina musikaliska drömmar i filmen. Träffsäkrast är kanske Socialarbetaren Janet (Jennifer Brown) men det är å andra sida inte så konstigt med tanke på att hon faktiskt är sångerska i första hand. En mindre roll, som också förtydligar förorten, görs förresten mycket övertygande av Dogge Doggelito från Latin Kings. Ett extremt bra val av skådis enligt min mening.

Vid sidan av budskapet om ovan nämnda problematiseringar finns det också utrymme för en del skratt även om de är av tragikomisk karaktär. Ibland vet man knappt om tårarna rinner av lycka, medlidande, sorg eller glädje, men att det här är en känsloladdad film råder det ingen som helst tvekan om. Dessutom innehåller filmen en referens till en av mina favoritfilmer och en tydlig inspirationskälla – Rännstensungar! I min lilla lilla värld av blommor…