Upp - 2009 - Bättre blir det inte!

Upp

Regi: Pete Docter

2009

Animerad

Efter ett helt liv tillsammans med Ellie, i väntan på det stora äventyret, är Carl Fredriksson nu en ganska bitter 78 åring. Det är heller inte konstigt när byggnadsmagnaten som håller på att förvandla hela området där Carl bor inte skyr några medel för att få Carl att flytta från sitt älskade hus. Men minnena är för många och Carl vägrar konsekvent. En sak leder dock till en annan och slutligen tvingas han flytta in på ett äldrehem. Han har dock inga planer på att rätta in sig i leden och planerar istället att fly med hela sitt hus. Han fäster tusentals ballonger i det och ger sig iväg mot det mål han och hans framlidna fru Ellie haft under alla år – Paradisfallen! Vad han inte hade räknat med var att den överenergiska scouten Oskar gömt sig på hans veranda…

Att en film där Pixar Studios, som tidigare gett oss filmer och publiksuccéer som Hitta Nemo, Bilar, Wall-E och Toy Story skulle vara fullständigt briljant animerat in i minsta detalj var kanske ingen större överraskning. Men man kan i alla fall inte låta bli att förundras över hur detaljerat man kan få animeringarna nuförtiden. Jag som är ett fan av den gamla stilen i Disneys klassiska filmer borde inte ens gilla den animerade, och mer realistiska, stil som det handlar om här, men jag gör det ändå. Det är bara helt perfekt och det finns ingenting att klaga på!

Men den här filmen är så mycket mer än bara ett attraktivt yttre! Det finns betydligt mer under ytan än så och det är egentligen det som i första hand gör filmen så oerhört bra! Det är en film om värderingar och människovärde, det är också en film om vad som är viktigt i livet, att gammal kärlek aldrig rostar och de uppoffringar man måste vara beredd att göra om man vill gå vidare. Att bli grinig och bitter av motgångar är förstås naturligt på ett sätt men filmen belyser vikten av att nyktert kunna analysera sin situation och göra det bästa av den – kärleksfullt!

Det är också en äventyrsfilm av klassiskt snitt. Och om man väljer att ignorera alla metaforer och sensmoraler kan man fortfarande ha ett mycket stort utbyte av den. Den är rolig och det finns gott om utrymme för skratt. Väljer man dock att läsa lite mellan raderna, hittar man helt andra kvaliteter, som en åldrande ensamhet och ett samhälle som inte bryr sig om dem som en gång byggt upp det, ett belysande av det förkastliga i ett förakt för ålderdomen nästan. Men framförallt ett romantiskt ställningstagande för affektionsvärden. En brevlåda är inte bara en brevlåda om det är en del av ens älskade. Likaså har vi nog alla, precis som den animerade Carl Fredriksson, föremål som vi bryr oss lite extra mycket om eftersom de påminner oss om någon särskild person eller någon svunnen tid.

Samtidigt är det också en film om att veta när det är dags att släppa taget, när man måste gå vidare och acceptera att saker och ting inte alltid sker som man förväntade sig. Att det faktiskt är bra ändå och att kärleken är det kanske allra största äventyret!

Bilder © Disney/Pixar

Recension: Shogun Assassin - 1980 - Kanske den bästa samurajfilmen någonsin!

Shogun Assassin

Regi: Robert Houston/Kenji Misumi

Action

1980

Rikes bäste samuraj, som har avrättat över hundra av shoguns fiender ses plötsligt också som en fiende och ett team sänds ut för att likvidera honom. Den misslyckas, dock resulterar attacken i att hans fru mördas, vilket gör honom än mer hatisk mot sin forna herre. Han bestämmer sig för att trotsa den mäktiga shogun och ger sig ut på vandring som en herrelös samuraj. Med sig har han sin son som trots sin ringa ålder redan har fått välja sin egen väg. Ett liv på flykt undan shoguns ninjor eller den lätta vägen till himlen för att stå vid sin mors sida.

Den här filmen är egentligen ett ihopklipp från en filmserie som totalt innehåller sex delar – Lone Wolf and Cub, där Kenji Misumi stod för regin. Handlingen skiljer sig dock åt en hel del och emellanåt är Shogun Assassin tämligen obegriplig, åtminstone om man jämför med förlagan som har en mer genomtänkt och seriöst menad storyline. Nu är jag inte av den uppfattningen att man behöver jämföra, filmen står stabilt på egna ben även om historien känns väldigt förenklad. En enkel historia behöver förstås heller inte vara någon nackdel då mycket behållningen faktiskt består i stil och inte i innehåll. Själva narrativet presenteras av sonen, ur vilkens ögon vi också får se filmen. Detta ger en oskyldigare framställning och det är kanske också därför filmen fungerar så bra. Man frossar i våld men behåller värdigheten i och med den oskuldsfulla berättaren.

För det är en mycket stilistiskt tilltalande rulle som skulle kunna rubriceras som både våldsballet och svärdsopera om man får vitsa till det lite. Även dramaturgiskt fungerar filmen väl och en av de mest klassiska scenerna, där unge sonen – Daigoro, får välja sin egen väg, symboliserat med ett svärd och en boll är fullständigt briljant! Denna återskapades förresten flera år senare i jet Li filmen Legend of the Red Dragon. Likaså kan denna briljans gälla den kärleksfulla scen där samma Daigoro tar han om sin sårade pappa, hämtar vatten på ett härligt oskuldsfullt sätt och fixar mat genom att byta ut en offergåva på ett altare med en av sina egna ägodelar. Ingen respektlöshet här inte, det är ju ändå en högst ärofylld kultur historien handlar om.

Filmens verkliga epitet är de dock våldsamma sekvenser där blodet skvätter rikligt omkring och inte sällan visualiseras i rena blodsfontäner. Lone Wolfs skarpslipande svärd gör processen kort med sina fiender och det är mycket vackert filmat, möjligen kan man tycka att blodet har en något för ljusröd nyans men det är inget som stör helheten eller realismen. För trots sin överdrivna karaktär förblir våldet stilistiskt och når aldrig fram ens till gränsen mot komik. Det är seriöst, välgjort, underhållande och storslaget.

                                        

Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på heller, det enda som möjligen skulle dra ner intrycker är själva dubbningen, att japanska karaktärer under samurajtiden skulle prata engelska känns lite befängt men å andra sidan tror jag inte det finns något annat ljudspår att tillgå, än just det engelska till filmen. Vi får vara nöjda och glada med den klara och tydliga bilden Njutafilms ger oss istället.

En kul grej för dem som är bekanta med John Carpenters BigTrouble in Little China är förresten att de tre korghattbeklädda typerna även återfinns här, flera år innan Carpenter beslutade sig för att inkludera dem i sin historia, en ganska tydlig referens kan man tycka. Här kallas de för dödens mästare, är betydligt mer seriöst framställda än i Carpenters actionkomedi och är specialiserade på var sitt unikt vapen. En slåss med en klubba, en men en klo, och den tredje med sina bepansrade knytnävar. Att slutstriden står mellan dessa tre ”övermänniskor” och Lone Wolf är ingen större överraskning. Vem går segrande ur striden tror ni?

Slutligen kan jag bara säga… Den här filmen är bara så jävla bra!

Recension: Paranormal Activity - 2007

Paranormal Activity

Regi: Oren Peli

2007

Horror

Katie och Micah flyttar in i ett nytt hus i förorten. Hon har sedan barnsben förföljts av något övernaturligt men Micah är skeptisk och tar inte riktigt saken på allvar. Han skaffar en videokamera för att dokumentera vad som händer, men gör samtidigt narr av situationen. När fler och fler oförklarliga händelser trots allt börjar inträffa lovar han Katie att inte provocera den övernaturliga närvaron ytterliggare. Micah fångar grövre och mer mystiska natthändelser med sin kamera som hela tiden övervakar dem när de sover och blir allt mer medveten om att något faktiskt händer runt om dem. Skrämda beslutar de sig för att fly, men Katie ändrar sig i sista stund…

Den här filmen har väl varit på allas läppar en tid nu och jag har äntligen tagit mig i kragen och sett den. Den utspelar sig liksom Blair Witch Project och [REC] helt och hållet genom diegetisk kameraföring, det vill säga genom den videokamera som det unga paret använder för att dokumentera händelserna. Detta gör förstås att man ökar realismen med kvadraten och om det är lika väl genomfört som det är här blir illusionen komplett! Jag tror fullt ut på att det faktiskt är verkliga händelser som visas i filmen även om jag vet att så inte är fallet.

”påverkar åskådaren ända in i märgen!”

Självklart förstärks också denna realism av att det inte är två kända Hollywoodaktörer vi får se framför kameran utan två tämligen okända skådespelare. Jag säger två eftersom det mestadels fokuserar på dessa även om det råkar ha något besök då och då. De lever tätt inpå varandra och utforskar videoinspelningarna antingen samtidigt som vi får se dem. De upptäcker allt som vi upptäcker även om vi får ”första tjing” ibland på natten och de inte riktigt upptäcker vad som hänt förrän morgonen efter.

Spänningen infinner sig egentligen redan från början med blir starkare och starkare och kryper sig på en utan att man egentligen är beredd på det. Man blir mer och mer intresserad av vad det är som händer, man vill liksom ha en lösning och väntar spänt på att något ska uppenbara sig. Dock är det här en film som inte visar för mycket trots att man får se allting. Det kan låta lite märkligt men det är faktiskt helt sant. Man får tänka lite själv och det är i alla händelser att föredra mot att få alldeles för mycket information och gör såklart att spänningen påverkas i en positiv riktning!

”Blair Witch Project har inget att komma med”

Det finns tre slut på filmen och även om jag inte vill kalla något av dem för direkt dåligt eller ovärdigt menar jag att två av dem helt klart är att föredra framför det tredje. Men oavsett hur filmen slutat i detaljnivå är resan dit magnifik och bland det bästa jag har sett i sitt sammanhang faktiskt! Blair Witch Project har inget att komma med jämfört med den här. Den besitter en svårslagen stämning som påverkar åskådaren ända in i märgen!

Det finns helt enkelt inga superlativ starka nog för att beskriva den här filmens kvalitéer!

Recension: Mannekäng i rött - 1958

Mannekäng i rött

Regi: Arne Mattson

1958

Thriller

Kajsa Hillman (Anna-Lisa Ericsson) går undercover på modehuset La Femme för att ta reda på var deras toppmodell tagit vägen. Nästan genast börjar mystiska saker hända. Mannekängen som Kajsa söker efter hittas död i ett skyltfönster och Kapten John Hillman (Karl-Arne Holmsten) blir också indragen i fallet. Detta är dock bara början och innan paret vet ordet av är de mitt uppe i värld där det ena mordet tycks avlösa det andra och där antalet mordmisstänkta bara växer och växer.

Det här är den andra i raden av Arne Mattsons berömda filmer om deckarparet Hillmans och deras trogna medhjälpare Freddy (Nils Hallberg). Den här gången handlar det om ett mordmysterium på ett modehus och som titeln antyder är den här filmad i färg. Det är Hilding Bladh som denna gång gett liv åt det magnifika fotot som nästan är filmens viktigaste beståndsdel. Det är oerhört vackert, stämningsfullt och mystiskt, precis som det ska vara.

Självklart finns det även andra positiva saker att säga om filmen och förutom att skådespelarprestationerna även denna gång levererar en trovärdighet åt berättelsen, så är det faktiskt spännande nästan hela tiden. Vem mördaren är avslöjas inte förrän i slutet även om man finner ledtrådar (och villospår längs vägen). Man skulle nästan kunna säga att det här är en förhistorisk giallo från Sverige. Mario Bava’s Blood and Black Lace som annars brukar räknas som den första giallon kom inte förrän sex år senare.

Det som möjligen skiljer den här filmen från de karaktäristiska gialloingredienserna är de blodiga mordsekvenserna. Sådana finns et inte här men vem hade å andra sidan räknat med det i en svensk film från slutet av femtiotalet?

Nåja.. Nu när jag äntligen stiftat bekantskap med denna film efter att ha skjutit upp mötet i åratal kan jag inte nog uttrycka min kärlek för filmen. Den har precis allt man kan önska och vore det inte för något annat skulle enbart slutscenen göra filmen till ett rafflande mästerverk. Ett sanslöst effektivt bildspråk tillsammans med Hilding Bladhs foto gör att man nästan håller andan. Det enda problemet är att det här kommer att bli svårt att toppa av de tre filmer som återstår…

Har du missat den här? Gör något åt det – NU!

Recension: Let Sleeping Corpses Lie - 1974

Let Sleeping Corpses Lie

Aka: The Living Dead at the Manchester Morgue

Regi: Jorge Grau

1974

Horror

Polisen jagar ett yngre par, som bara några timmar tidigare och av en ren slump på grund av en mindre olycka, stött på varandra och tvingats slå följe då kvinnan kört på mannens motorcykel, för ett mord de är övertygade om att paret begått tillsammans med kvinnans drogberoende syster. Nu är tyvärr inte sanningen så enkel, vilket det unga paret snart blir varse. Det handlar istället om de döda som väckts till liv igen av en experimentell apparatur designad att, med hjälp av ultraljud, slå ut insekternas nervsystem och på så sätt öka skördarna i området. Nu måste de bevisa sin oskuld för polisen samtidigt som de måste slåss mot de levande döda, som av någon anledning blivit otroligt starka och aggressiva under sitt uppvaknande, och hur dödar man något som redan är dött?

Någon gång emellanåt dyker det upp en riktig klassiker som man inte redan sett, något mer sällsynt är att denna klassiker faktiskt är riktigt bra. Det är under dessa, förhållandevis ovanliga, omständigheter som man inser att det finns något speciellt med att se en kanonrulle första gången, och det kan jag bara konstatera att jag faktiskt lyckats med det här. Jag hade läst hur mycket som helst om den här filmen, kanske framförallt i min ungdoms favorittidning Fangoria och andra skräcktidningar och länge velat se den. Det har liksom inte blivit av bara… Men den som väntar på något gott väntar som bekant aldrig för länge och jag kan bara konstatera att det här mästerverket tog mig med storm!

                                      

Den är upplagd på ett lite annat sätt än de mest kända filmerna i zombiegenren, här handlar inte likens återuppståndelse om någon oförklarlighet, eller att helvetet skulle vara fullt, som annars är en vanlig undanflykt. Nej, här är det snarare en vetenskaplig förklaring som gäller och den är inte särskilt svår för oss att förstå och köpa heller. Lägg till detta att miljöerna, som utspelas på den brittiska landsbygden, är mycket verklighetstrogna.

En annan sak som är bra med filmen är också att man inte överdrivit så förbannat för att nå sin effekt. Det är inte horder av zombies som varken vandrar, hasar eller springer runt på hedarna, man nöjer sig med några få och gör istället deras närvaro så obehaglig som möjligt genom briljant kameraarbete och suggestiv musik. Man har heller inte vräkt på med makeup utan istället hållit sig på en nivå där man gjort den obehagliga och spöklika, istället för maskätna och med tarmarna hängande ned till marken. Faktum är att jag får lite vibbar av ryska Vij när jag ser dem, men jag vet inte riktigt varför, det är bara en känsla jag får. En annan känsla som dyker upp i skallen är också den att den flera år senare, och irländska, Dead Meat har lite av samma stil på landsbygdsrealismen, själva filmen har dock en helt annan komisk ådra över sig än vad det är frågan om här.

För det här är inte roligt och visst är det upplyftande att idag, när var och varannan amatörfilmare måste göra halvkomiska zombierullar, se en film där all humor, åtminstone i form av slapstiskliknande estetik, är bortskalad. Det är också klart upplyftande att man väver in polisens arbete i den allvarsamma historien och på så sätt skapar ytterliggare dimensioner i karaktärernas och handlingens uppbyggnad.

Ett riktigt guldkorn i zombiefilmhistorien som man helt enkelt bara måste ha!

10/10

I Rymden Finns Inga Känslor - 2010 - Creme de la Creme

I Rymden Finns Inga Känslor

Regi: Andreas Öhman

2010

Komedi/Drama

Simon har Asbergers syndrom. Hans liv kräver vissa dagliga rutiner för att överhuvudtaget fungera. Till exempel måste han komma åt toaletten vid vissa bestämda tider eller tända lyset tre gånger. Han tycker heller inte om när folk rör honom och vad han tycker om känslor ska vi inte bara tala om. Det är så komplicerat att han inte förstår hur de fungerar. Kvantmekanik är enkelt som jämförelse. Han bor tillsammans med sin bror och hans tjej och allt funkar bra, eller allt funkar väl sådär egentligen, men i Simons ögon fungerar det bra. Åtminstone tills den dag då hans brors tjej inte står ut längre utan helt sonika flyttar. Vem ska nu diska? Det är ju hon som ska göra det, det går inte att rucka på! För att allt ska bli som vanligt igen måste nu Simon hitta en ny flickvän till sin bror och det ska ske vetenskapligt!

Bill Skarsgård är den av de skådespelande bröderna som jag har absolut minst koll på tror jag. Åtminstone av de bröder jag känner till – Alexander och Gustav. Jag tycker inte att han är särskilt lik sina bröder men det har ju ingen som helst betydelse när det gäller skådespelarprestationer. Dock tycker jag att det är en fördel att man inte känner igen hans ansikte på samma sätt som om det hade varit en mer känd skådespelar i rollen som Simon. Det blir liksom äkta på något vis. Och faktum är att de flesta aktörerna i filmen känns väldigt äkta, inte som att de spelar en roll överhuvudtaget!

                           

Att lida av Asbergers syndrom kan sannerligen inte vara lätt även om det inte tycks vara så att de själva ser det som ett problem. Snarare är det omvärlden som måste anpassa sig och det, i längden, kan bli väldigt tröttsamt! Filmen är vinklad åt det komiska hållet med det finns helt klart en allvarlig underton som kommer fram emellanåt. Problematiseringarna är många och flera av dem är helt genialiska och blir väldigt situationskomiska för oss tittare.

Det finns inte många filmer av det här slaget, men när man får syn på en är de oftast väldigt bra. Jag kommer förstås att tänka på Rain Man, som får anses vara något av ett referensverk i sammanhanget, och Ben X som jag verkligen älskade. Det är kanske inte riktigt samma dilemman som här och dessutom vinklade på ett annat sätt, men filmer och psykiska ”defekter” är oerhört intressanta! Man vill sätta sig in i situationerna och här får man som sagt även tillfälle att skratta åt dem.

Dem finns också fler knepiga typer och karaktärer i filmen, men de är mest där som utfyllnad. Huvudrollen är onekligen Simon och hur han uppfattar omvärlden. Hur problematiskt det är med känslor och hur vissa saker kan vara helt omöjliga att förstå. I synnerhet om det handlar om mänskligt beteende! Flera av de förklaringar som ges honom i filmen, för att han ska kunna förstå, är oerhört bra förklaringar som pedagogiskt når fram till Simon på ett sätt som han kan förstå, oftast genom cirklar. För är det något Simon gillar så är det Cirklar! Det finns en kontinuitet över dem och ingen början och inget slut.

Ni som läser det jag skriver om här på Fanatisk Film vet vid det här laget att jag är ganska snål med mina omdömen, att det behövs en hel del för att kunna imponera på mig, men den här filmen lyckas verkligen och mina känsloanstormningar av skratt och gråt, glädjetårar och rent avsky för dem som inte ens försöker förstå hur svårt Simon egentligen har det i sin vardag. De som inte förstår att han måste göra samma rutiner varje dag och att han egentligen lever i sin egen lilla värld. Men framförallt blir jag glad av filmen, den visar att det faktiskt finns någon där ute för alla och att känslan är väldigt viktig även om man själv inte alltid förstår den – Creme de la Creme!

Recension: The Holy Mountain - 1973

The Holy Mountain

Regi: Alejandro Jodorowsky

1973

Drama/Fantasy/Äventyr

Vi får följa en Jesus-liknande figur (Horácio Salinas) genom olika bisarra och groteska scener fyllda med massor av religiös symbolism. Han träffar på en mystisk guide (Alejandro Jodorowsky) som tycks vara allvetande och denne introducerar honom i sin tur för ytterliggare märkliga människor. Det är dessa sju, som var och en representerar en planet, som tillsammans med guiden och huvudpersonen ger sig ut för att söka det heliga berget. En plats för att nå insikt, absolut makt och odödlighet.

Det är svårt att skriva en mer utförlig handling om denna film. Mest på grund av det faktum att jag inte är helt säker på vad den handlar om. Till en början känns det nästan bara som löst sammansatta scener som egentligen inte bildar någon historia. Trots detta känner man sig dock fångad av filmen, man undrar om man kommer att förstå den och om Jodorowsky gett oss några ledtrådar längs vägen eller inte.

Efter ungefär en halvtimme ändrar filmen karaktär och går in i andra episoden kan man säga. Vår huvudfigur, som refereras till som tjuven, har träffat på den mystiske guiden som frågar honom om han vill ha guld. Självklart är tjuven intresserad av detta och genom diverse metoder tillverkar också denne alchemist-guide guld av tjuven bajs. Denna episod är enligt mig den mest underhållande och kanske framförallt för den introduktion av de andra karaktärerna som följer. Denna presentation kantas även den av symbolik men även av paradoxer och rena absurditeter. När den är klar känner man dock att åtminstone ett par av de frågetecken som uppkom i filmens första del har rättats ut, i alla fall till hälften.

Filmens tredje del tar oss med på den både själsliga och fysiska vandringen deltagarna måste genomgå för att nå sitt mål – det heliga berget. Vilka uppoffringar de måste göra genom att både göra sig av med sina tillhörigheter och förmögenheter samt även de kroppsliga delar som kan vara till hinder för vägen till odödlighet. Det här är enligt mig filmens mest nihilistiska del och andemeningen, enligt mitt sätt att se det, är att verkligheten bara är en illusion.

Jag skulle tro att den som gillar David Lynch obegripliga filmer även gillar det här ytterst surrealistiska guldkornet! Själv tycker jag filmen är bra, mycket bra till och med, utan att för den sakens skull vara riktigt säker på varför. Det är en film som får en att fundera, den saken är klar!

Recension: Funny Games - 1997

Funny Games

Regi: Michael Haneke

1997

Drama/Thriller

Två unga välutbildade män bestämmer sig för att terrorisera en familj på semester. De kallar varandra för Peter och Paul men även för andra namn som Tom och Jerry eller Beavis och Butthead samt leker blodiga och sadistiska lekar med familjen. Genom diverse hot får de familjemedlemmarna att förnedra sig själva och när Georg, Anna och deras son Georgie, som familjen heter, väl börjar gå med på att förnedra sig själva på detta sätt förändras reglerna och Anna tvingas bland annat välja vem som ska plågas, hon själv eller hennes älskade make.

Det här är nog ingen film som passar alla. Det tror jag nog att jag kan säga med ganska stor sannolikhet. Vilken film är förresten det? Handlingen är tämligen simpel men skickligt berättad, skådespelarna är riktigt bra och allt som sker är helt trovärdigt. Filmmusiken är sparsam men när den trots allt finns där, är den nästan öronbedövande metal eller följsam klassisk musik. Bra kontraster som faktiskt har en mening. Tittaren tvingas också tänka själv och får inte hela filmen nedkörd i halsen.

Handlingen är tämligen simpel har jag skrivit, men ska sanningen fram så är den nog allt annat än enkel och simpel, snarare mångfacetterad och djup. Jag kan också konstatera att behållningen av faktiskt växer när man inte längre ser den för första gången, man vet redan vad som ska hända och kan koncentrera sig på regissörens små och subtila insinuationer och förstår således betydligt mer av filmens underliggande budskap.

Filmen är något så ovanligt som en film som föraktar sin våldsälskande publik och samtidigt bjuder på en riktigt våldsam föreställning. Därmed inte sagt att våldet utförs i bild. Det mesta av våldet får man själv tolka sig till och kanske är det kontrasten mellan våldet och våldet utanför bild som gör att man behåller intresset för filmen och inte stänger av och går därifrån för det är en ganska obehaglig film. Våldsutövarna vänder sig då och då direkt till publiken och därigenom blir publiken en aktiv del av filmen. Tanken är, som jag tolkar den, att få folk att tänka efter varför man egentligen valt att se filmen.

När jag tittade på extramaterialet på Nobles nya utgåva fick jag bekräftat mina teorier ovan i en intervju med Haneke. Tankeställare är definitivt intensionen men även pekpinnen till den våldsälskande publiken. Något som också blev fullständigt klart i och med att jag såg om den och med regissörens egen beskrivning i bakhuvudet är kollisionen mellan två olika genren. Filmen är gjord på ett sånt sätt att offren – den stackars utsatta familjen, spelar en tragedi. Medan förövarna, som kan jämställas medcirkusens clowntyper, den helvita allvarsamma typen som vet allting och den mer komiska ”idioten” som blir tillrättavisad av den först nämnda, spelar en komedi. Det ger en härlig krock och det förstärker också terrorn som familjen utsätts för så det är tydligt att ingen av förövarna tar någonting på något egentligt allvar.

Filmen har också en oundviklighet över sig, man vet hur det kommer att gå för den stackars familjen även om det tar ett tag att acceptera det. Det finns dock vissa motsättningar även mellan förövarna, samtidigt som rollkaraktärerna är tredimensionella, kanske smått efterblivna och lekfulla. En av höjdarscenerna är en ca tio minuter lång scen utan klipp, sådana saker höjer den realistiska känslan och förstärker den empati man känner för offren.

Kan man handskas med ångest och känslolöst våld med budskap är det här en film jag skulle rekommendera.

Ovanstående kommentar är inte stark nog, det här är sannolikt den starkaste film som finns i subgenren ”terror”, ett mästerverk hela vägen igenom som verkligen rekommenderas!

Recension: Cannibal Holocaust - 1980

Cannibal Holocaust

Regi: Ruggero Deodato

1980

Drama

Harold Moore (Robert Kerman), professor i antropologi, färdas till Sydamerikas ogästvänliga djungler i jakten på ett förvunnet filmteam. Trots miljön lyckas professorn och hans guider ta sig längre och längre in i den snåriga urskogen och hittar längs vägen också ledtrådar till vad som kan ha hänt de försvunna dokumentärfilmarna. Det är snart ställt bortom allt tvivel att ingen i kvartetten överlevt djungeln men några av deras filmrullar verkar ha klarat sig hos infödingarna. Professorn lyckas genom övertalning återfå filmrullarna och beger sig genast hemåt för att granska dem. Synen som möter honom är så chockerade att han gör allt för att förhindra den sändning TV vill göra av materialet.

Den lugna inledningsmusiken, ihop med de vackra djungelflygfotona, vittnar knappast om hur våldsam och brutal den här filmen egentligen är. Men filmen är ju ganska ökänd, så det lär väl inte komma som någon chock för någon, om jag säger att den innehåller mycket ultrarealistiskt våld. Faktum är att man ibland glömmer bort att det är en film man tittar på, då det finns väldigt få saker som skvallrar om att det här faktiskt inte är på riktigt och man blir alltså snart varse om att filmen inte är lika fridfull som inledningsscenerna insinuerar.

Det finns en dokumentarisk känsla över bildspråket som säkerligen förstärker närvarokänslan och att blanda in både naturbilder och vilda djur i handlingen är definitivt ett genidrag som bidrar till dokumentärkänslan. Jag brukar inte kommentera Dvd-utgåvors kvalitet men det här är helt enkelt för bra för att gå onoterat förbi. Ljusår bättre än den 7-8 handskopia jag såg av filmen i min ungdom och alla detaljer är chockerande tydliga.

Men vad hände egentligen filmteamet? Professorn undersöker och intervjuar kollegor och anhöriga och vad han får höra är inte vidare sympatiskt. Tydligen är de välkända för att iscensätta och fejka sina berömda dokumentärfilmer, något som blir allt mer tydligt för den upprörda professorn när han börjar gå igenom deras återfunna material.

Mondogenren får sig en rejäl känga i denna del av filmen och man kanske till och med skulle kunna gå så långt som att kalla det ett satiriskt påhopp. Filmteamet gör verkligen allt för bra bilder, till och med offrar sina egna för en bra film. En del av dessa grymheter ackompanjeras dessutom av samma lugna musik som inledningsvis användes och tillsammans med de grymma bilderna och att någon ur filmteamet utropar hur vackert det är, bildar en paradoxal effekt. Allt är sensationalism och illusionen av äkta återfunna filmrullar är fantastisk!

Det finns inte nog starka superlativ för att förklara min kärlek till den här filmen. Den är helt enkelt ett av filmhistoriens allra viktigaste och bästa verk. Den ifrågasätter vilka som egentligen är vildarna, infödingarna eller den vite ”civiliserade” mannen. Den väcker avsky och beundran. Ta bara den berömda sköldpaddsslakten som fortfarande väcker starka känslor till liv trots att filmen idag är över 25 år gammal. Få filmer har haft sån genomslagskraft på en hel subkultur och dessutom varit så hatad av sina motståndare.

Ett riktigt mästerverk!

Recension: The Sting - 1973

The Sting

Regi: George Roy Hill

1973

Drama/Komedi

Två småfifflare lurar pengarna av en “gångare” en kurir till gangsterbossen Doyle Lonnegan. Detta vet de förstås inte om eftersom de inte är tillräckligt dumma för att röra gangsterpengar. Men skadan är redan skedd, strax blir en av dem mördad – Luther, som redan har bestämt sig för att lägga av. Den andre – Johnny Hooker, flyr hals över huvud och säker rätt på Henry Gondorff, ett tips han fick från hans nu mördade kollega. Deras första möte blir en överraskning för Johnny, han ser inte den store svindlare framför sig som Luther talat om. Istället ser han en försupen karl som inte verkar kunna lära honom någonting som han inte redan kan. Men skenet bedrar och snart förbereder de hämnden för den gemensamma vännen Luther. De tänker blåsa gangsterbossen, men de måste vara försiktiga. Får Doyle Lonnegan minsta misstanke och vad de ämnar göra är deras liv i stor fara. Han får inte veta om att han har blivit blåst, inte ens när bluffen är färdigspelad. En svår stöt planeras in i minsta detalj.

Det här är en av mina absoluta favoritfilmer och att jag har sett den hur många gånger som helst är faktiskt ingen överdrift. Jag har för länge sedan tappat räkningen. Men vad är det som tilltalar mig så då? Ja, det ska vi snart klura ut. För det första är den oerhört välspelad. De stora rollerna Robert Redford, Paul Newman och Robert Shaw ÄR sina roller, de spelar inte dem. Det är åtminstone sant i ett metaforiskt perspektiv. Vidare är miljöerna fantastiskt tidstrogna och dialogen är helt perfekt i kontexten. En mycket stor del av behållningen bör också tillskrivas Scott Joplin, vars musik kantar filmen. Man skulle kunna säga att den förser filmen med guldkant om man vill vara lite mer målande.

Sen har vi det där med poker, för en del av filmen utspelar sig kring ett pokerbord. Jag gillar filmer där kortlekar förekommer och i synnerhet där sådan fingerfärdighet används som knappast kommer från skådespelarna utan från mer rutinerade kortmanipulatörer och close-up magiker. Som gammal amatör trollkarl brinner jag helt enkelt lite extra för det, men favoritrekvisita har alltid varit kortleken.

Sen har vi förvecklingarna. De är ganska många och kanske inte helt lätt att överskåda för en nybörjaråskådare. Jag vet många som verkligen inte har förstått hur filmen slutar och det är ett grepp som jag gillar. Jag vill visserligen inte påstå att filmen någonsin ställt till liknande problem för mig men det är i alla fall lite sådär lagom klurigt att man får tänka till lite.

Jag vill inte gå så långt som att kalla filmen för heist men visst finns det tendenser och man driver lite med själva formen också. Inte på ett överdrivet komiskt sätt för det här är inte en rolig film i det avseendet. Enda anledningen till att jag har benämnt den som partiell komedi ovan är egentligen att det är en film man blir glad av. Underhållningsfaktorn är oerhört hög och att kalla det för en ”feel-good” film är en gigantisk underdrift.

10/10

Recension: The Bucket List - 2007

The Bucket List

Regi: Rob Reiner

2007
Drama/Komedi

Två dödssjuka män Edward Cole och Carter Chambers (Jack Nicholson och Morgan Freeman), träffar för första gången på varandra när de hamnar i sjukhussängarna bredvid varandra. Det är kanske ödets försyn för det är nämligen Edward som äger sjukhuset och han har länge hävdat att det är två patienter per rum som gäller - inga undantag! Inte för att han inte vill göra ett undantag för sig själv men han övertalas slutligen av sina advokater att inte falla i denna dubbelmoralistiska fälla. Det var nog hans lyckodrag, för annars hade han aldrig lärt känna Carter. Det är visserligen en relation som är ganska kylig till en början, med allt eftersom kommer de varandra närmare. Inte för att de egentligen är speciellt lika varandra, snarare tvärtom, och hade det inte varit för den dödliga cancern de båda kämpar mot vore de varandras totala motpoler. Hur som helst så blir de väldigt nära vänner, såna vänner som gör allt för varandra och när Carter börjar prata om sin "Bucket List" - en lista på saker man ska ha gjort innan man dör, en idé som kläcktes av en gammal filosofilärare denne hade på collage hakar Edward på. Han vill göra extravaganta saker och har också de ekonomiska medlen att klara av det med. Tillsammans försöker de nu beta av alla punkterna på den lista de gemensamt sätter ihop, allt från jordnära och emotionella önskningar om att skratta tills man gråter, till äventyrslystna idéer som skydiving. Ska de hinna göra klart sin lista?

Att Rob Reiner är kapabel att göra riktigt bra film har jag i och för sig inte betvivlat sedan jag såg This is Spinal Tao första gången. Då liksom nu är det en klockren betraktelse, denna gång av livets slutskede, av vad som egentligen är det viktigaste i livet och vad man egentligen kan köpa för pengar. Att lycka inte alltid är synonymt med ekonomisk oberoende behöver man väl inte vara någon Einstein för att räkna ut men filmen lägger fram det på ett bra sätt och den, till en början, girige Edward förändrar gradvis sitt beteende, ofta kanske utan att ens erkänna det för sig själv. Han behåller sin yttre fasad men man märker ändå, om man läser lite mellan raderna, att vänskapen med Carter betyder allt mer för honom.

Samma sak kan i viss mån gälla för Carter, även om han redan från början är den mer emotionella och mänskliga av de två. Han försöker vara rejäl och han har en karaktär som förbjuder honom att vara otrogen mot sin fru, även om de haft ett ganska knaggigt förhållande de senaste åren. Han är väl inte lika intresserad av de mest häpnadsväckande sakerna på listan som Edward, men hänger med och ställer upp för sin nyfunna kamrat.

Skådespelarmässigt fungera naturligtvis dessa båda giganter utmärkt i sina roller, men det är mer än så, de spelar på toppen av sina förmågor och jag som brukar hävda att Nicholsons bästa rollprestation är As Good As It Gets för tänka om, för han är minst lika bra här om inte bättre och jag vill påstå att Freeman här är den bättre av de två... Även kringliggande roller funkar utmärkt även om de mest av filmen centrerar sig just kring dessa två. Det här är deras film helt enkelt och det hade varit stor skada skedd om man hade bytt ut någon av dem.

Känslorna filmen genererar enbart på grund av sin historia, alltså utan att ta hänsyn till den oerhörda glädje man känner över de kvalitativa bitarna, svänger kraftigt och innan filmen är över han man gått igenom gapskratt, tårar, besvikelse och sympati - ja, hela spektrat av känslor skulle man kunna säga. Så oavsett vilken typ av känslor man är ute efter att bejaka
i och med att man ser den här filmen som kommer man att lyckas. ta tak i saken nu, du kommer inte att bli besviken!

Bättre än så här blir det inte!

Ben X - 2007 - En film som verkligen förtjänar sin utmärkelse!

Ben X

Regi: Nic Balthazar

2007

Drama

Ben spelar Archlord – ett onlinerollspel, och är riktigt bra på det. Hans karaktär Ben X har nått till nivå 80 och det är… typ… högt! Det betyder att han är väldigt mäktig i spelet och synnerligen respekterad. I verkliga livet är det dock annorlunda, han är mobbad för att han är annorlunda, väldigt annorlunda. Ben är nämligen autistisk och förstår sig inte riktigt på världen, han måste lära sig saker som andra människor tycker är naturliga och tvinga sig till att vistas på svåra platser som till exempel skolan där han hela tiden utsätts för kontakt med andra människor. I spelet är han mäktig och respekterad, i verkligheten det omvända, tills en dag när hans vapendragare från spelet – Scarlite kommer in i hans verkliga liv. Nu är det dags att säga ifrån, nu är det dags att visa mod!

Eftersom jag inte hade läst på blev jag initialt överraskad över det flamländska språk som talas i filmen. Det är ett riktigt fult språk i mina öron, men det är ju inte det viktigaste när man tittar på film, huvudsaken är ju att man förstår och det tar ju undertexterna hand om. Det dröjer heller inte länge förrän man totalt glömt bort flamländskan och helhjärtat sjunker in i filmen och dess handling.

Redan under förtexterna är det tydligt att spelet kommer att ha en mycket central del i filmen då dessa integreras på ett bra sätt in i spelmiljön. Det dröjer heller inte särskilt länge innan man förstår att Ben inte riktigt är som alla andra även om det inte direkt uttalas vad det är som är annorlunda med honom. Är man någorlunda bevandrad i generell autism och då Aspergers syndrom i synnerhet tar det dock inte särskilt lång tid innan man lägger ihop två och två. Greg Timmermans, som spelar Ben, gör ett imponerande intryck och en rollprestation som, i sammanhanget, utan vidare kan jämföras med den bedrift Dustin Hoffman levererade i Rain Man! Frågan är förresten om inte Greg Timmermans gör det ännu bättre då det är mindre hollywoodiserat och mer verklighetstroget genomfört här.

Även visuellt är det imponerande, man blandar den miljö Ben upplever i spelet med den verklighet alla andra runt omkring honom upplever och man förstärker också hans perception genom att visuellt fokusera på enskilda detaljer i den stora helheten då det är en del av symptomen – att kunna lägga märke till de allra minsta beståndsdelarna men ändå inte kunna greppa helheten. Man tydliggör också behovet av att följa fasta rutiner och oförmågan att förstå sig på känslor och andra människor.

Men filmen handlar mer än om Aspergers syndrom även det naturligtvis är viktigt. Det är också en film om utanförskap generellt sett och det är inte lätt att översätta många av de problem Ben lider av till ”normala” förhållanden med ”normala” mobbningsoffer. Lärare som inte ser vad som sker och kanske heller inte riktigt förstår vad som händer, kanske saknar utbildning om barn/ungdomar med särskilda behov och så vidare. Tragiken och orättvisan i att det faktiskt är offret som delvis straffas av samhället och får flytta på sig, byta skola eller liknande, medan mobbningsutövarna inte går att komma åt. Kan filmen bara väcka en enda människa till att inse vad som händer runt omkring dem har den här filmen lyckats och jag vet att jag tidigare tragglat långa resonemang om hur viktiga filmer som belyser olika orättvisor är, om historiska händelser som inte under några som helst omständigheter får glömmas bort och den här filmen faller definitivt inom de ramarna!

Rekommenderas å det starkaste!

Creme de la Creme