Seriehjältinnan - MODESTY BLAISE - 1966

Modesty Blaise

Regi: Joseph Losey

1966

Action/Thriller/Komedi

De brittiska myndigheterna ska leverera diamanter värda femtio miljoner pund till en oljeshejk i utbyte mot – olja. Naturligtvis måste allt ske under största hemlighetsmakeri och eftersom Modesty Blaise har utmärkta kontakter inom den undre världen anlitas hon för uppdraget. Myndigheterna litar dock inte på henne fullt ut, hon kan ju trots allt vända sig emot dem och lägga beslag på diamanterna för egen del. De ger henne därför inte all information. Hennes krav är förstås att Willie Garvin ska finnas vid hennes sida. En okänd gnagster vid namn Gabriel som för övrigt tros vara död är intresserad av diamanterna och det blir en rafflande katt och råtta lek där bara en kan gå segrande…

Jag har samlat på det mesta under mina dagar och i min ungdom samlade jag serietidningar. Agent X9 närmare bestämt. För den som inte är bekant med den tidningen kan jag säga att den innehåller ett antal olika deckarserier. Några övernaturligheter finns, men för det mesta handlar det om äventyrs och deckarserier. En av serierna är förstås Modesty Blaise annars skulle jag ju knappast bemöda mig med att inleda recensionen på detta sätt. Jag skulle vilja påstå att jag har en ansenlig mängd av dessa tidningar och den serien jag gillade allra mest i dessa var ju Modesty Blaise. Jag anser mig därför ha rätt så bra koll på karaktären vilket kan vara på gott och ont när man ställs inför filmatiseringar.

Det dröjer inte många minuter förrän jag är helt övertygad om att det här kommer att vara en film som följer serietidningsförlagan tillräckligt bra för att jag inte ska bli missnöjd. Självklart finns det detaljer som kanske inte passar in men inget större. Kanske hade jag önskat att Willie Garvin hade fått ägna sig lite mera åt knivkastning än pistolskytte vilket han aldrig gör i serien. Vid något tillfälle vid jag minnas att han till och med påstår att han inte skulle kunna träffa en ladugårdsvägg inifrån med ett skjutvapen. Men strunt i det! Handlingen är helt ok och det är en kul stilistisk film!

På IMdB står filmen litad som en komedi men jag tycker det är lite missvisande. Visst är det en skojig film men inte mer så än valfri James Bond film från förr. Fast de kanske är listade som komedier också, vad vet jag. Hur som helst är de tekniska hjälpmedlen organisationerna, myndigheternas och brottslingarnas, precis lagom mycket sci-fi. Jag höll på att trilla i fälla och kalla dem för futuristiska men eftersom handlingen inte utspelar sig i framtiden kan man inte riktigt göra det. Det är underhållande att se vilka fantasier de hade på 60-talet. Vad de trodde skulle komma och som de redan då kände sig manade att visualisera. Det är väl lite mer fantasifullt än Bond-attiraljerna men det är bara kul.

Så här såg serien ut. 

Jag älskar färgerna i den här erans filmer och jag älskar frisyrerna. Kvinnorna var mycket skönare att vila ögonen på under den här perioden än nu. Modesty Blaise är helt klart ett sexobjekt och hon drar sig heller inte för att utnyttja sin naturliga dragningskraft för att få som hon vill. Det är en stark kvinna som lindar karlarna runt sitt finger på det sätt hon behagar. Baserat på serietidningen är det också en kvinna med principer. Man sviker inte henne och hon sviker heller inte de som ställer upp för henne. Det finns också någon sorts hederskodex som gäller både vän och fiende. Kanske mest fiende eftersom hon ändå alltid ställer upp för sina vänner till hundra procent. Man skulle kunna säga att det finns oskrivna regler i hennes personlighet, vissa saker gör man bara inte och de som bryter mot denna hederskodex straffas hårt och skoningslöst!

Kanske är filmen lite för lång för sitt eget bästa, nära 2 timmar, eftersom jag tappar lite fokus framåt slutet, men det är onekligen en agenthistoria som har gått till historien. Jag gillar den skarpt, den har precis det som jag kräver av en sådan här film. Frågan är om det överhuvudtaget går att göra film på det här sättet längre. Alla agentfilmer som är bra tycks vara från förr!

8/10

Recension: The Night Porter - 1974

The Night Porter

Aka: Il Portiere Di Notte

1974

Drama

Året är 1957 och Max (Dirk Bogarde) jobbar som nattportier på ett hotell i Wien. Han har dock ett förflutet som SS-officer och när Lucia (Charlotte Rampling), en av hans före detta fångar från koncentrationslägret av en slump checkar in på hotellet, kommer alla minnena tillbaka för dem båda. Det uppstår en ömsesidig fasa och fascination. Hon är å ena sidan ett farligt vittne mot hans krigsförbrytelser och han är å andra sidan en gammal förtryckare. Trots detta attraheras de till varandra och återupptar det sadomasochistiska förhållande som de hade i hennes fångenskap.

Redan vid första mötet känner man att karaktärerna dras oundvikligt mot varandra på ett mycket smakfullt sätt. Det är mycket tillbakablickar som förtydligar deras relation men även händelser i nuet hjälper till att bygga deras karaktärer. Hon vill till exempel inget hellre än att genast ge sig av från både hotellet och staden men hennes man, som är dirigent, kan inte åka utan måste närvara vid en konsert. När det sedan blir dags att åka till nästa stad har hon tvärvänt och insisterar på att stanna ytterliggare några dagar.

Han lider av ett liknande dilemma. Den nazistgrupp han tillhör håller på att röja krigsförbrytarbevisen mot honom ur vägen och de vet att det möjligtvis finns ett enda levande vittne mot honom. Men istället för att berätta vad han vet gör han istället allt för att mörka kännedomen och en märklig kärlekshistoria påbörjas. Han gör allt för det omöjliga förhållandet och får hela organisationen efter sig. Tillbakablickarna till lägertiden är fortfarande närvarande men allt eftersom film fortgår behövs de inte längre och trappas successivt ned.

Vi befinner oss i nuet och får följa en dekadent nedgång av både Max och Lucia, galenskapen blir allt mer tydlig och utvecklar sig till en psykologisk studie av deras förfall. Men vem kontrollerar egentligen vem, är det han som fortfarande för befälet eller är det hon som manipulerar honom till avgrundens rand? Spänningen både dem emellan och mellan organisationen och Max eskaleras och hela tiden kantas vägen av strålande skådespelarprestationer som verkligen förhöjer filmens påverkan på åskådaren.

Man måste dock betona att det här är så långt ifrån nazisploitation eller hakkorsporr (en benämning docent Olle Sjögren frekvent använder i sin mycket intressanta bok ”inte riktigt lagom”) man kan komma. Det är snarare en betraktelse av det så kallade Stockholmssyndromet, som i korta ordalag kan beskrivas med att offret tar gärningsmannens parti. Enligt många forskare handlar det hel enkelt om att rädsla för att råka ännu värre ut och är i så fall, i mångt och mycket, en vädjan till gärningsmannens inre godhet. Filmen gjordes endast ett år efter Norrmalmstorgsdramat, då uttrycket ursprungligen myntades.

Ett psykologiskt bra drama om vem som egentligen kontrollerar vem!