Nobels Testamente
– Historien börjar med ett skottdrama på självaste nobelfesten. En av
pristagarna har blivit skjuten och eftersom hans forskning är så pass
kontroversiell antar alla att det är han som är det tilltänkta offret. Annika
Bengtzon, som är på plats, blir nyckelvittne till händelsen och beläggs
med yppandeförbud av spaningsledaren. Det är ett ovanligt tilltag men helt ok
enligt lagen. Detta innebär förstås att hon inte får skriva ett ord om
händelsen i pressen eller ens yppa något hon sett eller hört till sina kollegor.
Naturligtvis hindrar detta inte Bengtzon från att göra sina
eftersökningar trots att hon tillfälligtvis hamnat på
underhållningsredaktionen.
Om nu någon skulle tvivla så gillar jag verkligen svenska
deckare och ser Liza Marklund
filmatiseringarna som ett utmärkt möjlighet att sätt mig djupare in i ämnet.
Visserligen är Annika Bengtzon journalist men likheterna är slående med andra
kvinnliga brottsutredare såsom Irene Huss och Maria Wern. Yrket har
egentligen inte så stor betydelse, kanske porträtteras polisen som dummare än
någonsin här, just eftersom Annika inte är polis, men det är ju
ändå vardagsmat. Genom gediget arbete lyckas hon, minst lika bra som polisen
att reda ut vem som ligger bakom dådet – och varför!
Spänningen ligger på samma nivå som den brukar göra när
det gäller den här genren. Gillar man den, så gillar man den. Gillar man den
inte så kan man nog lika gärna hoppa över både den här filmserien och alla de
andra som finna att tillgå. De är trots allt ganska lika.
Men jag gillar dem, de är enkla till sitt upplägg, man
fokuserar mycket på själva fallet och inte så mycket lull-lull runt omkring.
Det är klart att det finns ett förhållande också, Annika är sambo och har
två barn och likt sina kollegor i de andra filmerna jag nämnde är hon väldigt
upptagen av sitt jobb. Telefonen ringer och hon måste jobba…
7/10
Prime Time –
Det här är ett lite annorlunda fall jämfört med Nobels Testamente. Nu handlar det om tio personer som varit
instängda tillsammans ”på slottet” för att göra ett TV-program. Programledaren
hittas skjuten och samtliga gäster verkar ha en eller annan anledning till att
ligga bakom mordet. Nästan alla i alla fall. Det blir en lite mer klassisk Agatha Christie deckare av det hela.
Allt eftersom Annika Bengtzon talar med de olika vittnena får vi se en
annorlunda version av vad som verkligen hände på festen som föregick själv
brottet. Ingen verkar vara självklart fri från misstankar.
Personligen gillar jag det här upplägget skarpt! Det är
precis så här en riktigt lyckad deckare ska vara. Ingen vet hur det ligger till
och gärningsmannen spelar med i spelet och ser till att verka lika chockad som
alla andra. Till slut kommer förstås avslöjandet som en chock för alla
inblandade. Och för oss som åskådare också förhoppningsvis! Jag kan säga att
jag hade tankar åt alla möjliga håll under filmens gång, även åt det som till
slut blev upplösningen, men det blev ändå inte så där äckligt överdrivet övertydligt
som det kan bli ibland.
8/10
Studio Sex – Kanske
inte lika bra som föregående Prime Time
och inte riktigt samma typ av upplägg heller. Det är i och för sig bra att man
har varierat stilarna lite och inte kör samma race om och om igen. Den här
gången är det frågan om en kvinna som hittas våldtagen och mördad i en park. Annika
ska förstås ta hand om de personliga kontakterna och hittar sammanhang som
ingen annan hittat tidigare. Offret är en strippa och samtidigt visar det sig
att man på regeringsnivå besökt samma porrklubb som hon arbetade på. Att spekulera
i vad våra makthavare kan vara inblandade i är väl för de flesta ganska
intressant (annars kunde ju kvällspressen lägga ner…) En konspirationshistoria
som går upp på regeringsnivå borde väl vara lite intressant om man är inne på konspirationsthrillers?
Vi får också den här gången lite mera bakgrund till
varför Annika är som Annika är. Inte revolutionerande
kanske men ändå viktiga pusselbitar som passar bra ihop med hennes karaktär.
Naturligtvis löser hon fallet, den här gången med mer samarbete med polisen än
tidigare. Det verkar som om hon och den polisman som tycks ha hand om samtliga
fall hon ska skriva om har någon speciell relation till varandra. Kalla det
hatkärlek eller vad som helst, men det finns någon sorts förhållande dem
emellan som är outtalbar och oskriven. Någon sorts respekt helt enkelt.
Här är det roliga att det faktiskt inte bara handlar om
själva brottet som jag skrev tidigare. Här är det snarare tvärtom, det är det
som händer runt omkring som är det allra intressantaste. Förhållandet med sin
kille är förstås också i fokus eftersom hon i vanlig ordning verkar prioritera
jobbet före alla andra åtagande. Sådana som gäller familjen till exempel.
7/10
Den Röda Vargen – I
den här delen är det åter frågan om ett fall som förgrenar sig upp på
ministernivå. Det kan jag tycka är lite tråkigt, själva upprepningen alltså,
annars har jag inget emot historien som sådan. Annars är det inte så likt någon
av de andra delarna. Det är en seriemördare lös denna gång och spåren leder
till ett terroristattentat för tjugo år sedan. Bengtzon är lika vass som
alltid när det gäller att skaffa bevis som inte polisen har lagt märke till, i
alla fall inte den lokala polisen. Rikskrim, där hennes hatkärlek relation har
sin hemvist verkar veta mer den här gången än någonsin tidigare. Eller så är
det helt enkelt så att hon får ut mer information den vägen än någonsin
tidigare. Åter får man lite förtroende för svensk polisverksamhet, vilket
egentligen varit som bortblåst tidigare.
Det ägnas också en hel del uppmärksamhet mot Bengtzons privatliv. Hon utnyttjar sin
ställning som journalist för privat bruk och hon verkar han kommit riktigt på
kant med sin man den här gången. Vi får väl se vad som kan repareras av deras
äktenskap i kommande filmer. Just nu är det ganska iskallt faktiskt!
Ska vi tala om historiens uppbyggnad och
överraskningseffekt så är det en smula ambivalent. Vissa detaljer är hur
tydliga som helst medan andra blir en total överraskning framåt slutet. I det
stora hela är det dock en lika stabil historia som levereras i de tidigare
filmdelarna. Jag gillar det även om det inte är någon revolutionerande
polisfilm (ur ett journalistiskt perspektiv).
7/10
Livstid – Oftast
är filmserier av det här slaget väldigt jämna till sin kvalitet, om man tycker
om grundkonceptet vill säga. Annars också kanske men då istället med en negativ
klang. Oftast blir det för mig en eller två filmer som utmärker sig över alla
andra och i den här serien så är det helt klart denna! Jag vet inte riktigt vad
det är som gör det men jag skulle tippa på att man har prickat helt rätt i det
emotionella engagemanget i kombination med att själva fallet intresserar.
Poliskorruption, som det till slut står fast att det handlar om, är ett oerhört
intressant ämne och ett av de viktigaste i samhällsstrukturen. Man kan använda
ett av filmens påståenden emot den, det sägs något i stil med att ett mord på
en polisman är en attack på samhällstrukturen. Vänder man på det så är
samtidigt en korrumperad polisman ett hot mot samma samhällsstruktur.
En uppskattad polis blir mördad, och efterhand som
sanningen nystas upp framkommer det att han inte riktigt varit den person som
han framstått som. Annika Bengtzon forskar i historien så framgångsrikt att hot
till och med blir överfallen och hotad för att låta fallet vara. Låter hon bli?
Nej, skulle inte tro det. Ibland är gränsen mellan mod och dumdristighet
väldigt fin.
På det personliga planet ligger hon i skilsmässa och
kämpar om vårdanden om barnen, liksom hennes man. För oss tittare är det kanske
inte lika självklart som för de inblandade vem som är den mest lämpade som
vårdnadshavare. Som person ser man bara till sin egen vinning medan man som
åskådare har en större överblick över vad som faktiskt har hänt. Det tar inte
jättestor fokus, bara så mycket att vi får ytterligare inblick i Annika
Bengtzons känsloliv, till skillnad från det professionella som är det
vi allt som oftast får se. Allt sammans i kombination blir det bästa resultatet
hittills i den här filmserien!
9/10
En Plats i Solen –
Den här gången utspelar sig inte sig filmen i Sverige, inte det mesta av
den i alla fall. Istället har en familj hittats död i Spanien och när det står
klart att det är ett före detta NHL-proffs som mördats åker Annika
dit för att skriva om fallet. Med andra ord är det väldigt lite fokus på Annikas
privatliv hemma i Sverige även om man trots allt har lycktas få med en del. Annika
har till exempel fått en ny chef, som kanske inte riktigt beter sig som hon är
van vid att Spiken gjorde.
Jag tycker att fallet är spännande men jag har hellre
sett att det utspelade sig på hemmaplan framför internationell miljö. Det
funkar absolut men det känns helt plötsligt lite för stort. Tyvärr, måste jag
också säga att historien upprepar sig lite grand om man ser tillbaka på de
tidigare filmerna. Jag tänker förstås inte avslöja vad det gäller eftersom det
vore att avslöja lite för mycket om filmens handling och upplösning, men när
man ser filmen kommer man att förstå. Så mycket kan jag säga.
På grund av nämnda upprepning(ar) så tycker jag väl att
det var dags att avsluta den här serien nu. Jag vet inte om det är Liza Marklunds böcker som ligger till
grund för filmserien som är problemet eller om det handlar om manusförfattarna,
men när man börjar känna igen händelser från tidigare delar är det dags att
avsluta eller hitta helt andra vinklar på historien. Kanske avslutas inte
serien med flaggan i högsta toppen eftersom föregående film – Livstid, peakade
på min betygskala. Men trots allt finner jag det vara en värdig film som dessutom
är lika stabil som de andra i sitt upplägg, skådespeleri och historia. Serien
avslutas på ett sätt som inte utesluter en ny omgång filmer så småningom och
det är väl bra. Men fler filmer i stöten än så här kanske inte är någon bra
idé!
7/10
