491 – 1964 – Jag tänker inte fastna i fällan!

För en gångs skull kan jag ”skryta” med att jag faktiskt har läst den litterära förlagan till filmen. Jag tänker inte fastna i fällan att påstå att boken är bättre än filmen för det är liksom inte riktigt min grej att hävda det med en dåres envishet. Det finns det ändå så många andra som gör. Men faktum är att boken, som skrevs 1962, har åldrats med betydligt bättre värdighet än filmen som gjordes ett par år senare. Framförallt är det teatersvenskan som stör mig. Man talade helt enkelt på ett annat sätt i filmerna vid den här tiden och det gör det svårare att ta till sig dem idag. Fast det är klart, man använde kanske inte dylik söderslang på teatern? Nåja, det låter styltat helt klart.

Annars måste jag säga att filmen är mycket trogen boken. Det är väl i och för sig ingen bok som torde vara särskilt svår att visualisera på film och det borde onekligen göra det hela enklare. Liksom i boken är huvudpersonen Nisse. Det är genom hans ögon vi ser händelserna och det är också han som står som berättare. Han beskriver hur han och några andra småbusar, ynglingar som hamnat i klammeri med rättvisan, lever tillsammans i ett kollektiv. Alltsammans är nån sorts experiment och de måste varje dag göra intervjuer på myndigheten kallad Sakligheten.

Det här var onekligen en kontroversiell film när den kom. Numera kanske ingen skulle höja på ögonbrynen åt den men det är något speciellt med den råa tonen som genomsyrar den. Det är inte överdrivet explicit våld om man ser den med dagens mått mätt men det finns inte tillstymmelse till humor i den. Den är totalt nattsvart!

Bland ungdomarna finns det väl ingen som utmärker sig direkt. Inte bland killarna i alla fall. Det är inget fel på deras insatser så klart och man får faktiskt en illusion av att de är riktiga busar. I rollen som Krister – föreståndaren, ser vi Lars Lind som en riktig mes. Hela filmen bygger lite på det temat – att systemet inte räcker till för att skapa ordning i ungdomarnas kaos. Kaoset skapar de själva. Andra notabla ansikten är Åke Grönberg men kanske framförallt Lena Nyman. Hon är alltid het men jag har nog sällen sett henne i en sån här seriös roll. Min största erfarenhet av henne har med Hasse å Tage att göra måste jag erkänna. Men här finns ingen humor, bara en nattsvart betraktelse!

7/10

Recension: Two Thousand Maniacs - 1964

Two Thousand Maniacs

Regi: Herschell Gordon Lewis

1964

Horror

Sex personer luras in i staden Pleasant Valley inför hundraårsfesten. De intet ont anande genomresande inser snart att staden är full av galningar och att de kommer att få stora problem med att komma levande därifrån. Med Sydstatsflagan i topp kommer den ena efter denna andra galna (och dödliga) traditionen till liv. En efter en går de sin våldsamma död till mötes. Att fly visar sig vara lättare sagt än gjort.

Jag har faktiskt lite svårt att se storheten i Herschell Gordon Lewis filmer, mannen som fått epitetet Godfather of Gore i det stora landet i väster. Vi européer brukar väl annars tillskriva denna titel till Lucio Fulci men Lewis var onekligen tidig med att göra filmer med mycket blod och tarmar i. Jag klagar inte men jag tycker att det är en ganska rejäl klasskillnad mellan det vi i Europa blivit vana vid tack vare italienarna på 70-talet jämfört med det här. Det är ingen tvekan om att det är morbid film osv. men det känns som att det inte riktigt är på allvar. Man kan förstås diskutera hur mycket man egentligen ska ta de italienska filmerna på allvar också men det finns ändå en helt annan atmosfär i dessa.

Här är det frågan om genuint usla skådespelare som spelar över så det står härliga till. Faktum är att det är ganska charmigt även om det är tröttsamt i längden. Historien i sig är så puckad och skruvad att den faktiskt blir underhållande och det finns en skön stämning över uselheten. Allt detta kan man förstås tillskriva kalkonvärden som ju förutsätter att det är allvarsamt gjort men också totalt misslyckat. Men jag är inte så säker på att det här inte är gjort med glimten i ögat. Och jag är inte säker på motsatsen heller. Det skulle lika gärna kunna vara på både det ena och andra viset och kanske får man nöja sig med att njuta av uppfinningsrikedomen i dumheterna. För det är faktiskt ganska kul emellanåt.

Jag tänker inte sätta ett betyg på den här filmen eftersom det i så fall skulle bli ganska missvisande. Sätter jag ett högt betyg beroende på kalkonvärden blir det fel och sätter jag ett lågt med tanke på de tekniska aspekterna blir det lika fel. Jag nöjer mig med att konstatera att det är våldsamt, understundom väldigt blodigt och fullständigt bisarrt. Det roliga med filmer av den här typen, oavsett om de är signerade av föregångare såsom Gordon eller inte, är vilken uppfinningsrikedom de har blandat in i manusen. Det torde inte ha kostat många kronor att producera den här filmen (eller Gordons andra filmer) men med tanke på att den fortfarande cirkulerar i diskussioner på olika kultfilmsforum runt om i världen måste man väl konstatera att något har åstadkommits med filmen.

Gillar man korkad handling med lite våldsamheter och blod i stora lass lär man tycka om det här också!

Recension: Mary Poppins - 1964

Mary Poppins

Regi: Robert Stevenson

1964

Musikal

Familjen Banks har avverkat flera barnflickor då ingen av dem tycks kvalificera sig i den strikte faderns inrutade levnadsschema. Hans idéer om uppfostran och barnpassning går i mångt och mycket ut på att lära barnen leva efter de regler som senare kan komma dem till gagn i livet. Sång och dans, stoj och stim är således överflödigt i den värld han lever i. Hur som helst tar han slutligen en gång för alla ansvaret för att anställa en ny barnflicka, så det blir riktigt gjort, det är ju trots allt inget som kan lämnas till frun i huset. Han ringer helt sonika The Times och sätter in en mycket välformulerad annons om vad han söker. Men barnen som vill hjälpa till skriver också en egen annons med sina önskemål. Fadern, som dock tycker den är tramsig och barnslig river den i småbitar och kastar den i brasan. Döm om hans förvåning när han nästa dag får se att lappen trots allt har nått ut och att Mary Poppins som står framför honom stämmer in på barnens alla önskemål.

Först av allt måste man konstatera att det finns musikaler och musikaler! Bara för att en film innehåller mycket musik blir det inte per nödvändighet en musikal och framför allt inte en underhållande sådan. Den här faller dock inom ramarna för en riktigt Feelgood-film där det dansas i parti och minut och det tas tillvara på varje tillfälle att brista ut i sång. Låt vara att alla låtarna inte är fantastiskt medryckande, för det tycker jag inte att de är och i detta avseende kanske filmen kommer lite till korta jämfört med andra alster.

                                                 

Julie Andrews får dock tillfälle att briljera med sin röst och jag måste här ta tillfället i akt att uttrycka min sympati för hennes förlorade sångröst. Efter en operation 1998 förlorade hon nämligen sin sångröst och kan aldrig sjunga mer. Tragiskt, men lyckligtvis finns den här filmen och andra alster bevarade för eftervärlden att njuta av. Nåja, mycket av de musikaliska numren, frånsett Julie Andrews röstekvilibrism, innehåller kvicka texter, nästan kupletter, som för tankarna till revyscenen och Dick Van Dyke som spelar Bert (bland annat) ska absolut räknas som en stor aktör. Det är minst lika mycket hans förtjänst att filmen fungerar som Julie Andrews!

Förutom musiken då? Jodå, filmen innehåller några fantastiska illusioner, några häpnadsväckande specialeffekter, som faktiskt känns smått fantastiska även med dagens mått mätt och överspel från skådespelarna som heter duga. Fast det är på ett charmigt sätt som passar väl in i produktionen. Och det kanske rent av är så att produktionen kräver detta för att fungera på rätt sätt. Vi får inte glömma bort att det är en ganska barnslig film, där inget är allvarligt utan tjo och tjim. Detta är förstås lite märkligt, för Mary Poppins är egentligen inte en sån där flamsig och klämkäck barnflicka som man skulle kunna tro, hon är faktiskt ganska strikt och lyckas få fadern med på noterna hela tiden. Hon dominerar honom totalt om man ska vara rent ärlig! Hon manipulerar sin omgivning till att göra som hon vill på både det ena och andra sättet men förblir omtyckt av alla i alla fall.

Finns det en sensmoral i filmen, vilket jag inte är säker på att det gör, går den kanske ut på att man ska leva lite mer i nuet än vad man från vuxet håll klarar av. Bekymra sig mindre för morgondagen och låta barn få vara barn. Det främsta läxan kanske finns för oss vuxna att lära sig av, att tillbringa den tid man kan med sina barn och inte låta tiden springa iväg. Jag tror att detta är vad Mary Poppins försöker lära den stränge fadern och jag tror att det är honom som hon egentligen kommit för att uppfostra och inte barnen.

Slutligen vill jag säga, att trots mina tidigare påståenden om musiken i filmen är Chim Chim Cher-ee ett mycket bra ledmotiv och filmen kanske en smula för lång för sitt eget bästa.

Blåjackor - 1964 - Arne Mattson!

Blåjackor

Regi: Arne Mattsson

1964

Komedi

Tiden hinner till slut i kapp Sam och myndigheterna konfronterar honom med frågan om varför han inte gjort värnplikten. Han hävdar bestämt att han faktiskt är dansk och således inte ska göra svensk värnplikt. Värnpliktsverket har dock en annan uppfattning och så är det med den saken. Sam får klä på sig seglaruniformen och så bär det till sjöss, vilket passar ypperligt eftersom Sam redan är sjöman. Det bär av till sydeuropeiska hamnar och äventyret kan börja. Det är förstås flickor och allt annat som hör sjömanslivet till som ställer till det och som krånglar till allt. Snart är allting katastrofal kaos och ingen vet längre någonting.

För mig är Arne Mattson mest känd för de fem ”färgfilmerna” – Mannekäng irött, Damen i Svart, Den Gula Bilen, Ryttare i Blått och Vita Frun. Självklart skall man heller inte förringa Hon Dansade en Sommar och Vaxdockan, båda utgivna av Klubb Super 8 har jag för mig. Men det här är alltså något helt annat, en komedi som skulle kunna utspela sig på 40-talet och gör det också. Det är samtidigt en musikal och den blickar faktiskt lite åt de gamla svenska komedierna också. Detta är i alla fall sant när det gäller Åke Söderbloms karaktär som använder språket lika styltat som under hans storhetstid. Det teatersvenska som då dominerade svensk film helt enkelt.

Jag vet inte om musiken i sig tilltalar mig särskilt mycket och jag har generellt svårt för musikaler. Jag vill gärna att det ska vara någon djupare mening med sångnummer som avbryter handlingen stup i kvarten. Men å andra sidan älskar jag Hair och Grease så visst kan det funka!

Komedi och musikal alltså, men inte vilken komedi som helst. Man hittar en hel del komik som är så dum att den bli rolig bara för det. Att manskapet på båten inte skulle märka att en kvinna smugit sig in i en sjömans ställe eftersom han hamnar i klammeri med rättvisan är bara så dumt att det faktiskt funkar! Det är helt enkelt en underhållande film i all sin enkelhet. Försöker man finna djupgående sensmoraler och liknande är man fel ute. Man kanske kommer att finna dem, den som söker skall finna heter det ju men jag tror att man missar poängen med den uppsluppna atmosfären då. Fast man kan väl inte undvika att lägga märke till blinkningen mot den svenska byråkratin, Medvetet eller ej så är det ganska slående att man debatterar så friskt om Sams nationalitet. Tydligen föddes han på Helsingborg-Helsingörs färjan, men vilken sida av gränsen?

Förutom nämnda Åke Söderblom i en ganska liten roll medverkar också Dirch Passer i huvudrollen, Anita Lindblom, Grynet Molvig och Nils Hallberg. Det framgår väl ändå men det tål att upprepas att det här faktiskt är en underhållande liten bagatell.   

6/10

                          

Blood and Black Lace - 1964 - Mina starkaste rekommendationer!

Blood and Black Lace

Regi: Mario Bava

1964

Thriller

En ung kvinna blir brutalt mördad av en maskerad mördare. Det visar sig hon är en av modellerna i Baronessan Cristina (Eva Bartok) och Max’s (Cameron Mitchell) modehus och det är också där honom hittas både död och blodig nästa dag. Kommissarie Silvester (Thomas Reiner) påbörjar en utredning och förhör alla på modehuset som har en koppling till Isabella (Francesca Ungaro), som den döda modellen heter, och det är nästan alla det. Raden av misstänkta är i princip lika lång då alla tycks ha något att dölja. Snart hittar en annan model – Peggy (Mary Arden) dessutom Isabellas dagbok, som verkar vara mycket angelägna om att få lägga sina händer på, Kan den kanske avslöja mördarens identitet?

Jag kan faktiskt inte låta bli att jämföra den här med svenska Mannekäng i Rött, som definitivt har ett likartat upplägg och som kom några år tidigare. Båda utspelar till exempel sig i modevärlden där modeller mördas på löpande band. Men där Mannekäng i Rött kommer till korta, det vill säga när det gäller blodiga mordsekvenser, övertygar helt klart Blood and Black Lace. Naturligtvis kan man inte jämföra med moderna filmer där inälvor väller fram i parti och minut. Här handlar det istället om mycket smakfulla och ofantligt stilistiska blodsdroppar som rinner på rätt sätt och liknande. Det är mycket vackert, om nu framställda mord på film verkligen kan vara vackra!?

                                          

Det är också mycket vackra miljöer och imponerande mise-en-scène, i princip rakt igenom hela filmen. En rolig detalj är förresten en gungande skylt i filmens absoluta början vars rörelse återkopplas i slutskedet och på så sätt förstärker känslan av en medvetenhet hos regissören och som dessutom, med facit i hand, definierar början och slutet på ett fullständigt briljant sätt.

Skådespelarmässigt är det kanske inte lika övertygande, men det är å andra sidan svårt att göra sådana bedömningar oavsett om man ser filmen med det engelska ljudspåret eller det italienska. I vanlig ordning, när det gäller Italien från den här tiden, så dubbas det till höger och vänster och inget riktigt originalljud finns. En del skådisar är dubbade till engelska och andra till italienska beroende på vilken språkversion man väljer att titta på. Jag kan i och för sig tycka att det är en petitess i sammanhanget, man ser helt enkelt inte på en film av den visuella mästaren Mario Bava för det stora skådespeleriets skull. Det räcker att det funkar och är hyfsat trovärdigt, det behöver inte vara ekvilibristiskt på något sätt.

Självklart lägger jag därför mina starkaste rekommendationer bakom denna rulle, men det ska erkännas att jag inte var särskilt imponerad första gången jag såg den. Jag kan ju alltid skylla på att jag var trött eller på dåligt humör, men det känns bara som dåliga undanflykter. Sanningen är snarare den att jag inte har en aning om varför den inte föll mig på läppen redan då, den borde den verkligen ha gjort då den innehåller alla de visuella ingredienser jag håller som allra högst när det gäller filmskapande. Låt vara att den inte är riktigt lika vackert filmad som Hatchet for a Hooneymoon, lika blodig som A Bay of Blood eller lika gotisk som Black Sunday, men det är lite i dessa kombinationer storheten ligger. Det estetiska våldet som är så utmärkande för giallon som genre är i topp klass och säga vad man vill, det var faktiskt en banbrytande film som varje äkta filmfreak borde ha i sin samling, har du den inte borde du följaktligen skämmas!

At Midnight I’ll Take You Soul - 1964 - COFFIN JOE!!

Eftersom jag tidigare recenserat en del filmer av brasilianaren José Mojica Marins i samband med att Njutafilms gav ut boxen The Coffin Joe Aftermath Collection visste jag väl ungefär vad jag hade att förvänta mig av den här rullen. Det är den första i en serie filmer om samma karaktär – Coffin Joe, som man valt att översätta Zé do Caixão till på engelska. Och eftersom portugisiska inte är ett språk jag behärskar så nöjer jag mig med det! Handlingen är ganska enkel, José Mojica Marins spelar själv huvudrollen som den udda karaktären Coffin Joe. Han är någon form av begravningsentreprenör men det är inte alls han är. Han verkar också vara den rikaste i trakten och en som inte räds något eller någon. Han anser sig vara starkare och mäktigare än någon annan och van att få sin vilja igenom. Han njuter av att andra människor fruktar honom helt enkelt. Men bakom denna illusion till handling ligger något annat, en utveckling av den inledande monologen och frågeställningen: What is life? It is the beginning of death. What is death? It is the end of life! What is existence? It is the continuity of blood. What is blood? It is the reason to exist! Och det är detta som gör filmen till vad den är! Det är ett ambitiöst hantverk och som sådant helt klart bedydelsefullt för filmhistorien och det ska bli intressant att lägga ännu fler av José Mojica Marins verk till referensramen. Det är helt klart en filmskapare av betydelse även om underhållningsvärdet tyvärr dras ned något av tungsintheten. Det är helt enkelt svårt att beskriva vad man känner när man ser en film av honom och det tar flera dagar att bearbeta vad man just sett! – 6/10