Bron III - Fantastisk tredje del i serien!

Nu har jag äntligen börjat titta på den efterlängtade Bron III. Det känns så långt som att man inte kommer att kunna toppa första och andra säsongen. Det är fortfarande väldigt bra, det bästa som kommit i thrillerväg från Sverige och Danmark faktiskt. Nu känner jag i och för sig inte till särskilt många samproduktioner inom detta område så det kanske inte säger någonting. Men det är riktigt riktigt bra och Sofia Helin förtjänar alla utmärkelser som finns för hennes tolkning av Saga Norén, Länskrim Malmö.

 För er som inte känner till det så har Saga bland annat väldigt svårt för socialt interagerande. Det ligger i hennes diagnos(er) och är egentligen inget konstigt. Det blir en hel del krockar mellan hennes beteende och omvärlden som inte förstår henne mer än hon förstår omvärlden.

Jag är tre avsnitt in i serien som jag hoppas kommer att få många många fler säsonger. Jag älskar Saga, kanske för att jag känner igen mig så mycket i hennes beteende. Hon är överdriven så klart men det finns tydliga drag av mig i henne. Detta är en kanonserie, Bron, Bron II och nu Bron III är bland de bästa serier jag har sett över huvud taget. Jag återkommer med mera analys senare. Kanske…

Recension: Glimpse - 2006

Glimpse

Aka Glimt

Regi: Nicolas Russell Bennetzen

2006

Thriller

Mortens (Elias Eliot) värld rasar plötsligt samman när hans japanska flickvän Reiko (Sophie Jörgensen) dör under mystiska omständigheter. Polisen utreder fallet och misstänker först självmord medan andra omständigheter inte utesluts. För den medicinstuderande Morten innebär det en tid av saknad och förvirring, han ser syner av Reiko som tycks spöka för honom. Till råga på allt söker Reikos bror, vars existens hon aldrig nämnt för honom, upp. Han berättar att Reiko velat börja om med ett nytt liv utan sin familj och att det pianostycke som tagit upp en stor del av hennes liv i själva verket är en urgammal japansk legend om en drunknad flicka som spökar för sin mördares familj.

Även om filmen är dansk så hävdar folket bakom filmen att den är inspirerad av asiatiska filmer som The Eye, Ringu, Dark Water, into the mirror, phone och uninvited och det märks ganska tydligt. Inte för att det är stilmässigt identiskt med de asiatiska filmerna, för de skiljer sig åt ganska avsevärt, kanske framförallt när det gäller det musikaliska användandet. Det är mycket mer framstädande här än vad man är van vid vilket inte behöver vara någon nackdel, framförallt inte när man som här, fokuserar på en story som bygger mycket och centrerar sig runt ett stycke musik. Här finns det förresten utrymme att verkligen berömma de vackra kompositionerna!

                     

Däremot känner man igen själva strukturen, storyn och inblandningen av urgamla legender i spökhistorien. Glimpse är med andra ord ingalunda unik på detta plan och är man någorlunda bevandrad i asiatiska rysare och thrillers kommer filmens twists inte som någon egentlig överraskning. Skådespelarmässigt funkar filmen bra även om Elias Eliot spelar över kraftigt vid något enstaka tillfälle. Resten av ensemblen håller sig mestadels i skymundan och låter huvudkaraktären, som historien faktiskt centrerar sig kring, bära upp filmen. Överlag och med något enstaka nyss nämnt undantag, måste jag säga att det faktiskt är mycket trovärdigt på alla punkter.

Trovärdigheten ökar också av den skakiga handhållna kameran. Den bidrar till att behålla verklighetskänslan högt när spökerierna börjar komma. Inte för att man får en egentlig föreställning om att det hela är dokumentariskt men man uppfattar Mortens syner på ett närmare och tydligare sätt. Hans rädsla förstärks och det förtydligar också uppfattningen av den kringliggande handlingen, Morten vänskap med den excentriske Sören eller Mortens förhållande till sina föräldrar.

Filmen blir också än intressantare av att den faktiskt inte kostade särskilt många kronor att spela in, ca 30 000 svenska kronor. Skådespelarna jobbade gratis och betalade till och med uppehälle och mat ur egen ficka! Det är naturligtvis trevligt att det verkligen finns den typen av eldsjälar som gör allt för konsten och sett ur min egen synvinkel som recensent gör det att jag gärna drar mitt strå till stacken, vilket i det här fallet innebär att uppmärksamma Er på den här utmärkta thrillern!

Slutligen tar jag mig friheten att skåda in i framtiden. Där ser jag Nicolas Russell Bennetzen i full gång med att skriva, regissera och producera filmen som kommer att toppa min absoluta favorit från Danmark, Nattevagten. Talang finns, det är bara en tidsfråga!

En asiatisk rysare… från Danmark!

Recension: Dværgen - 1973

Dværgen

Aka: The Sinful Dwarf

Regi: Vidal Raski

1973

Drama/Horror

Olaf och hans mamma driver ett nedgånget vandrarhem där gäster utan allt för höga krav på komfort kan övernatta relativt billigt. Detta är dock en täckmantel då den verkliga verksamheten istället handlar om bordellverksamhet med kvinnor som Olaf helt enkelt har kidnappat från sina vardagliga liv och håller inspärrade som sexslavar på vinden för att tillfredsställa diverse torskars innersta sexuella fantasier. För att hålla dem i schack förser han dem också med lagom mycket heroin, detta håller dem lugna och ökar deras foglighet. När ett yngre par checkar in för några nätter inser de att kvinnan skulle vara ett lyckat tillskott på vinden…

Det här är en kultrulle av stora mått och Njutafilms har åter igen begått en riktig kulturgärning genom att släppa den på DVD. Det är en mycket märklig historia som är minst sagt absurd och tämligen svår att beskriva. Till det yttre har den formen av vilken europeisk skräpfilm som helst, men när absurditeterna, eller kanske snarare exploitationvärdena, staplas på höjden växer också underhållningsvärdet och kultstatusen är ett faktum. Lägg också till en hel del nakna kvinnokroppar i sadomasochistiska sammanhang och succén måste vara ett faktum.

                     

Fast kultvärde behöver ju inte med nödvändighet innebära kvalité, det räcker, åtminstone i viss mån, att en film är tillräckligt omtalad så måste alla ha den oavsett om det finns några kvalitativa egenskaper eller inte. När det gäller den här får jag ibland lite vibbar av samma smaklöshet som kantade John Waters Pink Flamingos. Det vill säga att den har sin charm men lider av många stora problem. Skådespeleriet är en sak till exempel, det är bedrövligt dåligt, men man vänjer sig faktiskt och även om man skulle kunna önska att alla var lite mer trovärdiga så funkar Torben Bille faktiskt ganska bra i rollen som Olaf. Han ser så där härligt gåtfull och diabolisk ut och man är aldrig helt säker på om han står där framför kameran med glimten i ögat eller inte gestaltar dvärgen med ett gravallvarligt allvar.

Något som jag måste erkänna att jag blev en smula besviken på, var att det faktiskt inte förekommer speciellt mycket sadistiska lekar i filmen. De vindsinspärrade sexslavarna verkar vid flera tillfällen inte heller särskilt motvilliga till att erbjuda kunderna den älskog de är ute efter. Fast det är klart, det är väl knarket som kontrollerar dem förstås. Till absurdisterna måste räknas Olafs barnsliga fascination för leksaker, låt vara att knarket smugglas in i nallebjörnar, men det finns alltid något uppvridbart eller liknande närvarande, nästan hela tiden i alla fall. Om detta ska symbolisera Olafs lekfullhet och han inte riktigt tar de aktiviteter han driver med mamman på fullt allvar vet jag inte, men det är helt klart en möjlig tolkning.

Så vad ska man ge en film av det här slaget för omdöme då? Kasst skådespeleri till trots så har filmen en lockande absurditet. Några av scenerna är väl utförda rent dramaturgiskt även om man naturligtvis förstår att fokus har legat på sexploitationingredienserna. Manuset verkar vara skrivet av en barnunge och är både förutsägbart och långsökt, men är ändå så pass absurt att det är lockande. Det här är en usel film, därom råder det inget tvivel men den tar sig inte på allt för stort allvar och kalkonvärdet är fantastiskt!

Recension: R

R – Att danskarna är bra på att göra film har väl inte undgått någon? Visserligen tycker jag att vi är bra på att göra polisfilmer i Sverige men danskarna lyckas ofta få till mycket tyngre dramer än vad vi klarar av i det här landet. R är inget undantag, det är en ganska tung historia om ett fängelse, om Rune som åker in och ska lära sig att överleva i fängelset. Han lär sig snabbt maktens strukturer och försöker utnyttja situationen till sin egen fördel. Det är inte alltid lika lätt som det verkar och han går också på många smäller, även bokstavligt. Det är inte en actionladdad film men den är onekligen rejält våldsam och faktiskt lite obehaglig emellanåt. Det är inte vidare förutsägbart hur det kommer att gå och jag tror att de flesta faktiskt kommer att få en och annan överraskning av vändningarna filmen tar, det fick definitivt jag i alla fall. Det är bra skådespeleri och ibland känns det nästan som om det vore dokumentärt filmat, det är mycket realistiskt vilket förstås är att föredra i en sådan här film. 

8/10