Spider Baby - 1969 - Galenskaperna har aldrig varit mer rysliga!

Spider Baby

Regi: Jack Hill

1969

Horror/Komedi

En mycket sällsynt sjukdom som gör de drabbade till ruttnande kannibaler är filmens grundidé. Detta är nämligen just den sjukdom som filmens huvudpersoner: Elizabeth, Virginia och Ralph lider av. Det är en ärftlig sjukdom orsakad av inavel och deras föräldrar och övrig släkt har redan dukat under för den. De tas nu omhand av familjens trogna chaufför som gör allt för dem. Nu får de dock besök av några avlägsna släktingar, så avlägsna att de inte har drabbats av den genetiska sjukdomen och bara är ute efter ett saftigt arv! Snart inser de att de inte borde ha kommit då syskonens nät kastas över dem och en efter en faller offer för ond bråd död!

Det finns ett par skådisar i den här filmen som får en att höja på ögonbrynen! En för att han redan var ett stort kultnamn vid filmens tillkomst, en föredetting nästan. Och en för att han senare skulle bli synonym med Rob Zombies House of 1000 Corpses och The Devils Rejects. Det handlar förstås om Lon Chaney Jr. och Sid Haig! Båda gör mycket bra ifrån sig och så gör även de flesta av de andra i skådespelarensemblen, framför allt systrarna som är de galnaste av alla!

För det är onekligen en film som fokuserar på galenskap. Det är en film med en väldigt knepig atmosfär och det är en skräckkomedi som inte är speciellt rolig. Det säger jag inte som något negativt, snarare tvärtom, det finns alldeles för många skräckkomedier som inte vet när de ska sluta tramsa och det här är verkligen inte en av dem! Den är synnerligen genomtänkt och det känns som om varenda scen tillför något till helheten. Både systrarna och Ralph är klart intressanta personligheter. Vid en första anblick kanske Ralph känns som den mest utflippade av dem, den där sjukdomen har gått längst, och det kanske är så men det är definitivt systrarna som är de mest skrämmande. Man vet aldrig riktigt var man har dem och det känns som om de kan vända på en femöring och skifta humör på ett ögonblick.

Trots detta känns det som om de hela tiden manipulerar sin omvärld, det vill säga middagsgästerna och till och med deras beskyddare. Om de förstår sambandet mellan orsak och verkan är osäkert men att de, trots sin ålder, leker och inte riktigt förstår verklighetens problem är helt uppenbart.

Jag nämnde tidigare att det är en skräckkomedi som inte är speciellt rolig. Vad består då humorn i? Ja, det är faktiskt svårt att säga. Det är en makalös stämning som minner om mer traditionella skräckkomedier och det är väl egentligen det som är komedielementen. Kanske kan man hävda att det finns mindre klichékomik inbakad också men jag vet faktiskt inte om jag kan sätta ord på det. Det är lite matinékänsla över den men vi måste samtidigt komma ihåg att det är en film från 1969. Den är tämligen blodsfattig men innehåller ganska rejäla spindlar som kan få vilken arachnofob som helst att rysa längs hela ryggraden!

Det är definitivt en film som är gjord med kärlek och det är kanske en av de främsta sensmoraliska behållningarna också. Fotot är svart/vitt och mycket vackert. Jag tror inte att filmen skulle ha fungerat om det hade varit gjord i färg, Lon Chaney Jr. är fullständigt nödvändig för resultatet och totalt sett är det en mycket underhållande film. Sinnessjuk skulle man skämtsamt kunna säga…

Tommy Söderberg

Recension: Satans Sadists - 1969 - en äkta skräpig bikerfilm!

Satans Sadists

Regi: Al Adamson

1969

Drama

Anchor (Russ Tamblyn) leder ett motorcykelgäng vid namn Satans. De är ovanligt brutala och skyr inga som helst medel för att roa sig oavsett hur många oskyldiga som kommer i kläm i processen. På ett litet kafé i Kalifornien går allt överstyr och gänget dödar ett semesterfirande par bara för att visa sin makt över dem som trots allt vågat sätta sig upp mot dem. Kaféets servitris (Jacqueline Cole) och en liftare vid namn Johnny (Gary Kent) flyr hals över huvud men får snart gänget efter sig. De är vittnen som måste tystas, men är det egentligen den verkliga anledningen till att Anchor bestämmer att de ska fångas och dödas, bryr han sig tillräckligt mycket om vad som händer eller är han bara ute efter att roa sig själv med sina sadistiska lekar?

Redan i inledningsscenerna står det helt klart att det här är usel film, skådespelarinsatserna är så bedrövliga att man nästan blir mörkrädd. Efter den inledande teasern bättrar det sig dock något. Om det beror på en verklig förbättring eller om man helt enkelt sänker sina förväntningar och tar filmen för vad den är istället är en annan fråga för jag tycker faktiskt att det blir rejält mycket bättre ganska snart. Det är fortfarande en riktig skräpfilm, men sådana kan ju också ha sin charm och de som är vana vid att läsa mina recensioner vet också att jag uppskattar den typen av film.

                                             

Historien är ganska stereotypisk egentligen och karaktärerna beter sig precis som man förväntar sig. Det finns såklart ett galleri av personligheter i motorcykelgänget som alla har sina egenheter men de är mycket grovt hugna och saknar någon form av djup. Antingen tänker de bara på droger eller så tänker de bara på sex eller så tänker de bara… Ja, ni förstår vart jag vill komma. Det är ganska grunda karaktärer helt enkelt.

Den sadism som titeln antyder är heller inte särskilt grov, åtminstone in fysiskt och i bild. Det handlar snarare om mindcontrol där Anchor utnyttjar sina gängmedlemmar till att följa hans minsta vink medan han egentligen bara tänker på sig själv. Lite grand som Mansonfamiljen kan man säga vilket är intressant om man läser lite trivia om filmen, som tydligen spelades in på samma plats som Manson bodde och under samma tid. Blir det då en bikerfilm i mängden eller en reflektion över sin samtid och då Manson i synnerhet?

Som jag nämnde så bättrar sig skådespeleriet efter hand men det är inte det enda problem filmen brottas med. Den lider också av en hel del vinkelproblem, det vill säga att vinklarna inte riktigt stämmer med de händelser som inträffar. Petitesser när det handlar om äkta skräpfilm kanske, men i alla fall något som jag tycker är viktigt nog att ta upp.

Det sista jag kommer att nämna här är dialogen. Jag vet ärligt talat inte om jag ska älska eller hat den!? Den är, å ena sidan, groteskt klichéartad att man många gånger bara vill gömma huvudet i händerna och skala på huvudet. Men å andra sidan kan jag inte komma ifrån att jag fascineras av den, den är precis lagom usel för att bli omåttligt underhållande och det är väl kanske det som blir det slutgiltiga omdömet om hela filmen – många gånger riktigt uselt, men klart underhållande!

Recension: Porcile - 1969

Porcile

Aka: Pigsty

Regi: Pier Paolo Pasolini

1969

Drama

Det här är berättelsen om en kannibal i en icke specificerbar dåtid mitt ute i öknen. Samtidigt berättas också historien om sonen till en tyck industrialist, tillika före detta nazist, i det moderna Tyskland. Denne son tillbringar heller sin tid med grisarna i svinstian än med sin fästmö medan den unge kannibalen blir tillfångatagen och dömd för sina brott. Han har dödat sin far, ätit människokött och varit alldeles utom sig av glädje.

Det här är absolut inte en film för alla och envar och jag tror man måste vara ganska envis för att se den. Med det menar jag att den inte bjuder på några enkla lösningar och att den är ytterst svårtydd. Att det är en intellektuell regissör som ligger bakom den här råder det inget som helst tvivel om och jag är helt säker på att Pier Paolo Pasolini hade haft svar på alla frågor man får i skallen efter att ha sett den här filmen.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men det känns som om man var närvarande i filmen när man ser den. Kanske är det Pasolinis mycket raka vinklar och stadiga bildspråk som gör det, eller kanske det beror på de poetiskt vackra dialogerna som tycks påverka utan att man egentligen förstår varför. Detta gäller förresten resten av filmen också. Innan man ens börjar försöka förstå vad som egentligen menas infinner sig en känsla av olust, avsmak och förakt!

Skådespeleriet är kanske inte filmens och Pasolinis starkaste sida och trovärdighetsproblemen beroende på detta är emellanåt tydliga. Samtidigt tycks det finnas en tanke bakom de distanserade karaktärerna som om Pasolini vill berätta något för oss på detta sätt. Ett samhällskritiskt inlägg om omöjligheten att någonsin känna till någon annans allra innersta?

Som jag började skriva är den här filmen inte för alla, men om man vill se en film som verkligen utmanar ens intellekt ska man söka reda på den här. Jag tror inte det finns något sätt att tolka den här rätt eller fel och det är kanske just däri dess styrka sitter, de många möjliga lösningar  som erbjuds i den egna skallen.

En svår film!

Den Ståndaktiga Kyrkoherden - 1969 - Gladporr med Jarl Borssén

Den Ståndaktiga Kyrkoherden

Regi: Torgny Wickman

1969

Komedi/Erotik

Kyrkoherden (Jarl Borssén) råkar ut för en förbannelse. Han blir helt enkelt alldeles för upphetsad av den kvinnliga fägring som omger honom och får ett stånd som verkligen inte vill gå ner. Lyckligtvis är han omgiven av villiga kvinnor som gör allt för att hjälpa honom med problemet.

Det här är en riktigt dålig film! Till och med om man tar sig friheten att mäta kvaliteten med gladporrmått. Det är i och för sig ingen genre jag är särskilt förtjust ifrån första början då jag ofta finner dem oerhört krystade. Ska vi tala om hur mycket kvinnlig färgring som egentligen visas upp är det knappast frågan om den sleazigaste filmen i världshistorien. Några bröst och någon buske dyker väl upp men de sexuella situationerna är mer insinuerade än vad jag någonsin har varit med om tidigare.

Jag kan inte säga att jag känner till skådespelarna eller skådespelerskorna heller för den delen men så vitt jag förstår tillhör de det rumsrena gardet. Kim Anderzon, som medverkar, är väl en av de få jag verkligen känner till och hon har väl gjort en och annan utmanande roll i sin karriär. Dock utan att någon gång gå över gränsen till vad som är smaklöst. Ingen utmärker sig överhuvudtaget, inte ens Jarl Borssén som är oerhört tråkig i sin roll. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är han håller på med. Det känns inte som om han vågar leva ut rollen helt och hållet kanske.

Att filmen kom 69-70 har förstås viss betydelse. Man kunde inte göra vad som helst och icke rumsrena filmer som den här måste ha varit gränsfall för det tillåtna för seriösa skådespelare. Kort sagt är samtliga skådespelare bedrövliga faktiskt och det enda sex, om man undantar de tuttar jag tidigare nämnde, som förekommer är oerhört lamt.

Dock finns det en enda befrielse med filmen, något att se fram emot och som faktiskt nästan gör den sevärd. I rollen som trubaduren ser vi nämligen självaste Cornelis Vreeswijk. Det enda han gör är i princip att framföra små trudelutter, ofta nya texter till gamla låtar. Eller ja… Texter är det väl egentligen inte frågan om heller. Det är mera lösa fragment som för tillfället passar in tillsammans med filmens handling. Han är helt och hållet trovärdig med dessa fräckheter som egentligen är rena bagateller.

För en Vreeswijk-komplettist är filmen således av intresse, annars finns det inte mycket anledning att se den. I alla fall inte om man inte ämnar skriva en uppsats om den svenska syndens efterdyningar eller liknande. Nä, det här är faktiskt rent skräp!

Recension: Beatrice Cenci aka Conspiracy of Torture

Beatrice Cenci

Aka: Conspiracy of Torture

Regi: Lucio Fulci

1969

Francesco Cenci är en grym och hänsynslös adelsman som tar vad han vill ha och inte tar hänsyn till någon annan än sig själv och sina egna behov.  Hur osmakliga och perversa de än må vara. Till och med hans egen dotter Beatrice är föremål för hans incestuösa perversioner, när hon inte sitter inläst i den mörka källaren, allt enligt hennes fars nycker. Hon får slutligen nog och planerar i samråd med sin styvmor och tjänare, samt en lokal buse, att mörda sin far. Handlingar som leder fram till deras arrestering och kyrkans grymma straff för brottet.

Det här är en av de makabraste filmer jag har sett på mycket länge. Det är mycket tortyr och realistisk sådan också! Det är brännmärkning och sträckbänkar och Lucio Fulci har verkligen haft fantasi när han har tänkt ut de olika metoderna som använts i filmen. Inget är over-the-top på något sätt och fällan att publikfria med våldet fastnas aldrig i, det är inga effekter för effekternas egen skull så att säga. Självklart finns det en stilistisk skönhet i hur det framställs, åtminstone för ett gammalt skräckfilms- och Fulci fan som undertecknad, men det är på en helt annan nivå än i mer publikfriande filmer.

Miljöerna, som ska föreställa medeltid fungerar utmärkt och manuset är också fint anpassat till den tidsperioden. Jag gillar atmosfären och skådespeleriet och jag gillar italienska filmer från den här tidsperioden. Den här är visserligen något äldre än var jag är van vid, men visst känner man igen stilen. Agerandet följer ett speciellt mönster och färgerna ser ut på ett speciellt sätt. Och jag ser ingen anledning till att inte tycka om det här om man är intresserad av: antingen Fulcis filmer, eller filmer som centrerar sig kring att exploatera sexuella perversioner eller tortyr. Är man dessutom intresserad av kyrklig rädsla för heresi och bestraffning därav, torde saken vara helt klar! Jag kan själv inte låta bli att fascineras av hur mycket ont människan kan hitta på att göra i Guds namn.

Filmen berättas inte helt linjärt utan hoppar lite fram och tillbaka i tiden. Det blir lite förvirrande ibland eftersom karaktärerna inte är de starkaste, men följer man bara med ordentligt ska det inte vara något problem. Ett bekymmer är dock att man inte känner vare sig någon sympati för de inblandade eller avsky för de grymma handlingar som framställs och det är väl inte så bra kanske. Jag kan inte sätta fingret på vad det beror på för allt är utfört enligt alla konstens regler och borde helt enkelt påverka på ett emotionellt plan.

Hur som helst håller jag det här för att vara en mycket mer seriös film än mycket av det som Fulci gjorde på 80-talet, vilket ju är det mesta kända bland de allra flesta skräckfilmstittare, lättillgängliga filmer såsom Zombie Flesheaters, House by the Cemetary och New York Ripper har inget att sätta emot den här klenoden från Lucio Fulcis skattkammare!

99 Women - 1969 - WIP a la Jess Franco

99 Women

Regi: Jess Franco

1969

Drama

På en liten ö bedrivs ett sadistiskt kvinnofängelse. Det finn 99 kvinnor där och alla har fråntagits sina namn och identifierar sig själv numera bara med ett nummer. Minsta lilla felsteg eller brott mot reglerna bestraffas hårt och det finns ingen nåd att få. Efter ett mystiskt dödsfall kommer det en inspektör till fängelset för att se över deras metoder, hon upptäcker de sadistiska bestraffningsmetoderna och ser genast till att lätta på reglementet, något som inte uppskattas av fängelsechefen. Hon försöker fånga fångarnas förtroende genom att prata med dem och visa vänlighet och medmänsklighet, men frågan är om inte kvinnorna redan mist förtroendet för rättvisan till den milda grad att de är bortom räddning.

Jag har ingen aning om hur många versioner av den här filmen det finns, ett helt gäng olika omslag och utgåvor finns det i alla fall. Njutafilms utgåva innehåller två versioner av filmen, en engelskspråkig softcoreversion och en fransk hardcorevariant. Jag har tittat på båda versionerna för att kunna få en uppfattning om hur de skiljer sig och det finns egentligen ingenting av värde i den oklippta och ”hårdare” versionen. Det enda som skiljer är att man har klippt in lite närbilder på penetrering etc. Tyvärr är det alltför uppenbart att det rör sig om helt andra skådespelare (och skådespelerskor) än de som egentligen besitter roller. Det är till och med ganska klumpiga peruker emellanåt. En rödhårig tjej är plötsligt inte korthårig och inte ens rödhårig längre när hon sätts på inför kamerorna. Ganska meningslöst enligt min bok, jag föredrar den snällare varianten!

                                                

Det påstås att det här är kungen bland Women in Prison filmerna och det finns väl lite som talar för det kanske. Det är vackert filmat och miljöerna är magnifika! Det känns som en blandning mellan ett fängelse och en bestraffningsanstalt (om ni förstår vad jag menar). Det är lite fångläger över det hela och inte så mycket fängelse kanske. Det är svårt att beskriva.

Brudarna är snygga och man skulle önska att de visade lite mer av sina kroppar. Jag inser hur sexistiskt det där låter men en del av poängen med den här typen av film är ju att få se lite fagra kvinnokroppar i olika miljöer. Gärna omotiverade duschscener och sådant. Tyvärr förkommer inget sådant överhuvudtaget och inte ens några tuttar får man se. Jag tror att jag räknade till två eller tre bröstvårtor i hela filmen och det är på tok för lite. Nu menar jag inte att det måste vara råpornografiskt för att vara bra och sevärd men lite känsla för sadism skulle jag ha velat ha. Det finns ingen direkt maktkamp mellan fångarna och den lilla interaktion som sker mellan fångvaktare och fångar är inte särskilt explicit – möjligen om man hänvisar till hardcoreversionen.

Till slut får vi oss lite djungelfilm också när några av kvinnorna till slut rymmer. Det är ingen spoiler att säga detta eftersom det varken tillför eller avlägsnar någon vital handling. Här hade funnits tillfälle att bjuda på lite sleaze kanske men detta undviks effektivt, lite trist men så är det. Alla Jess Francos filmer är uppenbarligen inte fyllda med nakna kvinnokroppar, det har jag lärt mig av filmen. Underhållande på sätt och vis och helt klart en film som bör finnas i referensramen för en WIP-intresserad filmtittare, men lite mer tuttar hade jag nog velat se.