Argentos DRACULA – 2012 – aka Dracula 3D

Regi: Dario Argento

Horror

Ska man vara riktigt ärlig så har skräckmästaren Dario Argentos största insatser varit inom thrillergenren. Tittar man tillbaka på hans karriär som regissör finner vi att de flesta av filmerna faktiskt inte innehåller några övernaturligheter utan för det mesta en mördare, som visserligen dödar sina offer på synnerligen bestialiska sätt, men inget som inte går att förklara rationellt. De senaste verken har förstås inte levererat samma mått av mästerlighet som klassikerna som drog igång karriären. Smaken är som baken förstås men det verkar ändå som att majoriteten av de som följt Dario Argentos karriär genom åren har börjat tycka att hans filmer blir sämre och sämre. Själv börjar jag nästan sälla mig till skaran som tycker att han snart borde pensionera sig. Det är helt enkelt inte samma magi som det en gång var längre.

Ändå var det spännande att se vad han skulle kunna hitta på efter fiaskot med Mother of Tears och Giallo nu senast. Det är trots allt en klassisk berättelse med ingredienser som torde vara lätta att utrycka sig med på film. Han är ju långt ifrån den första som berättat en historia om den transylvaniske greven. Jag har sett några stycken av dem och var som vanligt ute efter att dra paralleller. Men faktum är att det här påminde mig istället om ett spel jag spelade för många år sedan – Dracula Unleashed. Det var ett sånt där spel där man skulle besöka olika platser i rätt tid och hämta rätt föremål för att komma vidare. Det som var roligt med spelet var att det vid varje tillfälle visades en filmsnutt. Historien som berättas här påminner mer om det spelet än om någon av de andra Draculafilmer jag har sett.

Det är ganska uselt regisserade skådespelare och själva historien påminner som sagt mer om ett spel än om en film. Det är scener som inte är direkt sammansatta utan tycks vara filmade som ett pussel som sedan inte riktigt passar ihop. Det finns liksom ingen riktigt kontinuitet i det. Man slänger in en skådis bara för att och sen blir det till att fundera över om vederbörande ska överleva eller inte. Det finns lite eller ingen motivation till varför det som sker sker. Det är klart att det finns en ramberättelse och jag är ganska säker på att denna är ganska trogen Bram Stokers roman. Jag har inte läst den så jag kan inte vara helt säker. Däremot vill jag minnas att jag läste en ungdomsversion av den i mina yngre dar, översatt av Beppe Wolgers av alla människor. Det var väl för att ge det en lite yngre prägel kanske. Hur som helst minns jag ett par fragment och de finns också med i den här filmen.

Jag är inte helt säkert på om jag gillar castingen eller inte. Thomas Kretschmann är till exempel inte den typiske Dracula. Varför är Asia Argento ens med i filmen och vad gör Rutger Hauer som Abraham Van Helsing? Ingen av dem är huvudperson i filmen, om det ens finns någon huvudperson. Det är inte nödvändigtvis något dåligt, det innebär bara att det berättas om en större sak än bara en person men det funkar inte riktigt. Vi behöver någon att se händelserna igenom. Till en början har vi Jonathan Harker men det varar inte för evigt. Utgångspunkten ändras och fokus skiftar från en karaktär till en annan. Det känns som att Dario Argento skulle behöva en timme till för att få ihop alla lösa ändar. Det blir lite fragmenterat och det är inte bra när det gäller den här filmen. Det är för mycket som saknas mellan scenerna.

Nu är förvisso filmen ganska lång ändå, nästan två timmar och den är kanske inte episk nog att överleva en timme till i alla fall. Så vad återstår? Att klippa ner den till normallängd och därigenom höja tempot en smula? Det skulle knappast göra historien rättvisa men det kanske skulle bli roligare att titta på filmen? Jag vet faktiskt inte.

Att det rör sig om övernaturliga element – vampyrism, innebär väl på något sätt att den kvalar in som skräckfilm, eller Horror som jag har valt att kalla de filmerna här. Är det dessutom någon form av skrämmande ambition är saken klar. Det är alltså en skräckfilm med ambition att skrämmas. Men riktigt så enkelt är det inte. Det är också men film som vill återupprätta Dario Argentos status som vacker filmskapare. Och det är faktiskt inte så pjåkigt på den fronten. Någonstans påminner det om en gammal Hammer-Horror film. Det finns en särskild mystik som skimrar över den. Dessutom finns det några alldeles utomordentliga dödsfall i filmen. Dödsfall som jag skulle säga bara kunde göras av en italiensk mästare.

Så det är sannerligen inte bortkastad tid att se filmen. Jag älskar den inte men jag skulle inte vilja ha den osedd. Det kanske till och med är så att jag skulle vilja se om den någon gång. Det känns inte så riktigt just nu men det känns ändå som en värdigare film än Dario Argentos senaste. Och om man som jag redan tidigt höll på att stänga av eländet, så gör inte det – det blir faktiskt bättre! Dessutom riskerar man att missa en oförglömlig scen med en jättelik bönsyrsa!

5/10

Two Evil Eyes - 1990 - Romero och Argento gör film ihop!

Two Evil Eyes

Regi: George A. Romero, Dario Argento

1990

Horror

Två berättelser av Edgar Allen Poe återfinns i den här filmatiseringen. Fakta i Fallet Valdemar, där titelpersonen ligger för döden och enbart hålls vid liv genom hypnos av sin läkare. Allt för att Valdemars giriga fru, och tillika läkarens älskarinna ska hinna roffa åt sig så mycket pengar som möjligt innan det är för sent. Den Svarta Katten fokuserar istället kring galenskapen som huvudpersonen utsätts för genom sitt arbete som brottplatsfotograf. Hatet mot sambon nyfunna (svarta) katt blir honom övermäktigt och han begår grövre och grövre gärningar för att få slippa djuret. Slutligen blir det honom övermäktigt då kräket tycks ha nio liv…

Berättelser av Edgar Allen Poe är alltid kul om de görs på rätt sätt och här tycker jag man har lyckats ganska bra faktiskt. Romero, som gör den första av de två episoderna – Fakta i Fallet Valdemar, lyckas fånga både essensen i Poes berättelse och att sätta sin egen prägel på verket. Vem skulle vara mer kapabel att regissera, det som i grund och botten faktiskt är en zombiehistoria, än subgenrens okrönte konung?

Adrienne Barbeau gör ett bra jobb som Valdemars hustru, som äntligen vill ha lite ekonomisk utdelning av sitt giftermål med den rika knösen, och bär upp mycket av episoden med sin närvaro. Men även andra saker funkar utmärkt, miljöerna är till exempel magnifika och synnerligen passade i sammanhanget. De ger en seriös känsla som står lite i kontrast till den, enligt mitt förmenande, uppenbara klichékomiken som nästan får produktionen att kännas som, även om det inte är så, något gjort direkt för TV. Även övrig rollbesättning funkar utmärkt även om det väl främst är läkaren (Ramy Zada) och Valdemar själv (Bingo O’Malley) som får tid framför kameran förutom Barbeau då.

Argentos del i filmen, Den Svarta Katten, är lite annorlunda. Den är mera komplex och inte så inbunden till sin natur som Romeros bidrag. Jag måste också säga att jag tycker det är modigt att filmatisera just Den Svarta Katten som torde vara en av de allra mest uttjatade historierna av Poe. Argento lyckas förstås utmärkt, även om han inte gör något mästerverk av saken.

Harvey Keitel spelar huvudrollen som fotograf och han gör det med bravur. Han är riktigt övertygande i sitt hat mot katten och det är väl något som måste till för att det ska fungera. En poäng just med att han är fotograf är ju också att han har tillgång till brottsplatser och således får se den typen av våldsamheter som vanliga människor, eller människor över huvud taget inte skulle behöva se. Detta ger dock Argento chansen att blanda in andra historia i själva huvudhistorien och det hinner heller inte gå särskilt lång tid innan Brunnen och Pendeln visualiseras för oss. Lite senare refereras till Berenice och vill man så hittar man fler referenser längs vägen, mer eller mindre långsökta.

Men allvarligt talat så tror jag inte man bör se den här filmen för sina historiers skull utan snarare för det sätt de har exekverats på. Det är ett gediget hantverk från de båda herrarna i regissörsstolarna och jag tror de haft väldigt roligt när de knåpat ihop filmen. Det är kul att se referenser och det finns en uppenbar lekfullhet över produktionen. Jag tror de har lattjat runt lite bara för att se vad de kunde åstadkomma men när resultatet blev som de blev är det bara att lyfta på hatten och medge att det faktiskt är mycket lyckat och underhållande att se.

The Card Player - 2004 - En katt och råtta lek signerad Dario Argento

The Card Player

Aka: The Card Dealer

Regi: Dario Argento

2004

Thriller

En seriemördare som vill spela poker om sina offers liv kontaktar polisen. Först vägrar polisen gå med på mannens groteska krav och får motvilligt se hur offret brutalt mördas online via datorskärmen. När nästa offer står på spel ser man inget annat val än att spela mördarens spel med trissar, stegar och fyrtal. Man söker hela tiden efter misstänka bland stadens spelgalna och i det sökandet finner man en annan tursam pokerspelare, som man försöker anlita för att spela mot mördaren. Det är ett spel som inte bara handlar om tur och intuition, det är ett spel där liv står på spel och den tursamme ynglingen accepterar tveksamt polisens erbjudande.

Kanske inte Argentos bästa prestation någonsin, även om det ofta är spännande saknar man de verkliga höjderna han tidigare gett oss. Förutom kanske ett par undantag är det inte några direkt våldsamma scener i filmen och det kanske man kan klaga på. Jag tycker i och för sig inte alltid att det behövs och Argento är mästare på att fånga oss i ett järngrepp ändå och verkligen få oss intresserade. Här har han hittat en synnerligen grotesk historia som verkligen sätter sig hos tittaren. Problemet är att det aldrig blir mer än så.

Mördaren mördar sina offer via en webkamera och inblandningen av poker över nätet anser jag vara ett genidrag som ligger helt rätt i tiden. Det gör att filmen blir mera skrämmande eftersom det ligger väldigt nära verkligheten just nu. Man känner starkt med både offret och den som tvingas spela de ohyggliga duellerna med mördaren. Kan väl inte vara så rolig att ta på sig det ansvaret kan jag tänka mig. Att jag sen personligen är extra intresserad av spänningen som poker ger, gör kanske inte det hela sämre.

Mördaren är inte lika väl dold här som det är brukligt i filmer av det här slaget. Ofta brukar man kunna misstänka allt och alla, här misstänker man istället ingen och det kanske inte var så bra lösning. När man sen väl får reda på vem mördaren egentligen är, presenteras det kanske lite väl övertydligt och det brukar väl inte Mäster Argento göra?

En ganska standardiserad katt och råtta lek trots allt och även om det är ett intressant tillvägagångssätt så måste jag säga att det här bara är Argento på rutin och inget utöver det vanliga – tyvärr!

Tenebre - 1982 - Giallo från mästaren själv!

Tenebre

Aka: Tenebrae, Unsane

Regi: Dario Argento

1982

Thriller

Peter Neal (Anthony Franciosa) har just skrivit en ny bok – Tenebre. I samband med detta befinner han sig i Rom för PR-syften. Knappt har han hunnit till sitt hotellrum förrän polisen vill fråga ut honom. Man har nämligen funnit en mördad kvinna tillsammans med några sidor av hans blodiga bok instoppade i munnen. Snart står det dock klart att detta inte är det sista offret i en komplicerad mordutredning där mördare tycks hämta sin inspiration från boken. Peter bestämmer sig efter viss övervägande att det är bra publicitet om han kan presentera några nya ledtrådar i jakten på mördaren för polisen och inleder en egen utredning.

Fans av giallos lär inte bli besvikna på den här filmen, men den är å andra sidan alldeles för välkänd för att ha gått någon riktig fantast av genren förbi. Man kan dock säga att den här nästan följer det förutbestämda mönster en giallo förväntas ha och därför lämpar sig ypperligt som nybörjargiallo för den som vill bekanta sig med genren utan att gå på djupet.

Skådespeleriet är överlag mycket bra och förutom Anthony Franciosa i huvudrollen får vi också njuta av Dario Argentos dåvarande livskamrat Daria Nicolodi och den karismatiske B-skådisen John Saxon. Tyvärr har inte den senare fått särskilt mycket tid framför kameran och det är lite synd då det är en mycket underhållande aktör att se på.

Men även om skådespeleriet är mycket bra så finns det en del luckor i historien. Den är lika komplicerad som sig bör men då och då anar man ändå en del desperata och krystade försök att hemlighålla mördaren för publiken. Det är naturligtvis inget som sker på bekostnad av våldsamheterna, som filmen har gott om och när stilistiska mord som ledsagas av en tät spänning är filmens största epitet tillsammans med en synnerligen effektiv musik, är det lätt att vara lite extra förlåtande mot en del logiska luckor i handlingen.

Att det finns tillfällen när kameran fladdrar iväg på eget håll och inte tycks göra något som för handlingen framåt får man också leva med. Det kan visserligen vara lite irriterande vid ett par tillfällen men samtidigt fungerar detta trick som stämningshöjare med en ökad spänning som följd och det är ju precis det man vill ha i en film av det här slaget. Transportsträckor mellan de kulminerande scenerna är en vanlig del i genren så det är heller inget att hänga upp sig på. Jag kan också, väldigt ovetenskapligt och mellan tummen och pekfingret konstatera att dessa är färre i den här filmen än i många andra giallos.

Har du inte sett där här filmen så föreslår jag att du gör något åt det genast, för den är alldeles för bra för att gå obemärkt förbi!

Recension: Mother of Tears - 2007

Mother of Tears

Aka: La Terza Madre

Regi: Dario Argento

2007

Horror

Under en utgrävning hittar man en mystisk kista som kedjats samma med en ännu gåtfullare urna. De hemlighetsfulla symboler som pryder urnan skvallrar om dess innehåll, men kräver ockulta kunskaper för att tolkas korrekt. Kistan beordras att åter begravas medan den lilla urnan förseglas och skickas vidare till en expert på mysticism och ockulta legender. Tyvärr hinner den öppnas innan den når rätt händer vilket orsakar att något ondskefullt släpps ut och Roms våldsbrottslighet plötsligt ökar dramatiskt. Det visar sig att den tredje modern – Tårarnas Moder, fått nya krafter och nu sprider sin ondska över Rom. Den enda som står mellan henne och världen är nu konststudenten Sarah Mandy (Asia Argento), ättling till en av de mäktigaste motståndarna av ”de tre mödrarna” och som verkar besitta mycket användbara, och övernaturliga, förmågor.

Jag har sett samtliga av Dario Argentos filmer utom hans enda komedi – The Five Days of Milan från 1973, och hans senaste film – Giallo, före den här. Det var min första favoritregissör som jag upptäckte när mitt filmintresse fortfarande var ungt och oförstört av en massa referens material och de flesta av hans tidiga filmer står sig än idag som favoriter. Tyvärr måste jag säga att det här inte är en av filmerna som han kommer att bli ihågkommen för som stor regissör… Tvärtom är det, tillsammans med Phantom of the Opera, bland det svagaste som har kommit från Mäster Argento – någonsin!

                          

Hade filmens intention varit att hylla sig själv eller sin livsgärning inom filmskapandet genom att driva med sig själv och stapla så mycket klichéer ovanpå varandra som det bara är möjligt hade det här varit en fantastisk film. Men jag tror inte alls att det är meningen att det ska vara en löjeväckande film men värdelösa gore-effekter och intetsägande, för att inte säga uselt, skådespeleri och en handling som är så grund att det knappt skulle duga till en serietidning av enklare modell.

Asia, regissörens egen dotter, som spelar huvudrollen kanske inte är den bästa skådespelerskan genom tiderna men nog brukar hon kunna prestera bättre än så här. Och med tanke på att det verkligen inte bara är hon som är oinspirerad lägger jag hellre skulden på Dario själv som inte verkar ha kunnat motivera sina skådespelare! Våldssekvenserna som brukar vara Argentos stilistiska storhet har hamnat i fällan att vara alldeles för överdrivna och driver filmen ännu närmare löjet. Det är splatter utan finess på ett sätt som gör att det bara blir löjligt och verkar vara där för att försöka tillfredställa dem som trots allt tycker att detta ursäktar de andra problemen som filmen har.

Som tredje filmen i en trilogi, även om filmerna egentligen inte har mycket samband med varandra, har naturligtvis en hel värld av fans sett fram emot den här filmen. Inferno, den andra delen i serien är det väl ingen som tänker på direkt men Suspiria, trilogins första del brukar ju anses vara ett mästerverk och bland det bästa som någonsin skapats i hela skräckfilmsgenren och jag tycker det här inte är något mindre än ett hån mot dem som verkligen sett fram emot filmen.

Recension: Giallo - 2009

Giallo

Regi: Dario Argento

2009

Thriller

I Turin härjar en bestialisk seriemördare, han tycks hata allt som är vackert och skyr inga medel för att förstöra de vackraste ansikten och de vackraste kropparna på de kvinnor han torterar till döds. När den amerikanska modellen Celine försvinner tar hennes syster Linda kontakt med polisen för att anmäla hennes försvinnande. Kriminalinspektör Enzo Avolfi tror att det är värre än så, att Celine har hamnat i händerna på den brutale mördaren. Han skulle bara veta hur rätt han har…

Om sanningen ska fram så var det väl egentligen ganska många år sedan Mäster Argento släppte ifrån sig något värdigt en mästrare. Men gamla vanor sitter i länge och det finns fortfarande att enormt intresse av att se hans filmer för mig. Jag förväntar mig inte längre att de ska vara mästerverk utan nöjer mig om de är sevärda. Några har under årens lopp varit under eller långt under förväntan, som Mother of Tears nu senast eller Phantom of the Opera för några år sedan och några har varit rätt så bra utan att vara i närheten med de tidiga mästerverken. Jag gillade till exempel The Stendahl Syndrome rejält när den kom.

Men det här är alltså Giallo, en titel som åtminstone får mig att tänka på de tidiga filmerna, gjorda i en stil med skitiga, brutala och våldsamma mord och en utredning som sedan ska ta oss med på en hisnande färd bland ledtrådar och villospår för att sedan ge oss den långsökta och krystade sanningen. En giallo helt enkelt, denna form av italiensk thriller som så många av oss verkar älska! Det är bara det att Giallo är ingen riktig giallo, det är möjligen ett försök att efterlikna en, men det är och förblir i så fall en kopia av den verkliga stilen. Det är på tok för mycket klichéer som borde ligga långt under Dario Argentos värdighet att använda. Det är lite trist.

Men filmen tar sig och när den väl har kommit igång och halva har gått eller så kanske så blir det faktiskt bättre. När jag tänker efter så sker det faktiskt en intresseförändring när Adrien Brody stiger in i handlingen. Jag tycker nog att en skådespelare av hans kaliber borde kunna leverera en vassare rolltolkning än så här men så känns det inte som om Dario Argento har personinstruerat sina skådespelare så väldigt mycket heller. Men det finns några bra mordsekvenser som inte är så pjåkiga. Mördaren, som visserligen inte är okänd för oss tittare är ganska karismatisk och till viss del fascinerande. Kanhända är hela storyn lite tunn och lite enkel men det har aldrig hindrat filmskapare från att göra visuellt bländande filmer förr, se bara på Avatar!

Men bländande är det inte. Det är en högst medelmåttig film egentligen men faktiskt sevärd trots allt och det är ju som sagt allt jag kräver av en film från Dario Argento nuförtiden. Det är långt ifrån det bästa han har gjort, men det är långt ifrån det sämsta också. Det är en klart sevärd rulle, och definitivt för en komplettist. En helt ok rulle med andra ord bara man tar den för vad den är och inte förväntar sig att den ska leverera det som titeln anspelar på. Titeln har helt andra förklaringar…

Do You Like Hitchcock? - 2005 - Dario Argento

Do You Like Hitchcock?

Regi: Dario Argento

2005

Thriller

Guilio är en filmnörd med ett fanatiskt intresse för film och de regisserade av Alfred Hitchcock i synnerhet. Han har också andra intressen men förutom att spionera på sin granne Sasha är de inte många. Hon bor mitt emot honom och är inte svår att lägga märke till när hon springer om kring halvnaken med fönstret öppet. Det blir en fix idé för Guilio och den dagen han så när bli vittne till mordet på Sashas mamma tar han det hela ett steg längre. Han blir besatt av tanken av att mordet blivit inspirerat av Hitchcockfilmen Strangers on a Train och att Sasha helt enkelt bytt mord med en annan för att skaffa sig alibi. Han kan helt enkelt inte släppa tanka och startar sin egen undersökning för att komma underfund med hur det verkligen ligger till!

Det här verkar vara en film som inte är särskilt populär hos Argentoanhängarna. Inte för att jag egentligen har något fog för mitt påstående men det verkar som att den här filmen alltid kommer på efterkälken när det gäller omröstningar på olika filmforum. Själv tycker jag att den är en alldeles utmärkt film om än inte lika trollbindande som de bästa som kommit från Mäster Argento genom åren.

Den här filmen har ett lite annorlunda upplägg, spänningen är inte riktigt i centrum och det handlar ofta mera om form än om innehåll. Det finns kopiöst mycket referenser till olika Hitchcockrullar, så många att jag inte kan placera dem alla. Det handlar inte om regelrätta stölder av scener etc. utan snarare om stämningar, ljussättning och övergripande inspiration. Det är aldrig något som är exakt som förlagan men man kan hitta likheter och vid tillfällen säga att där kom Rear Window, där kom Vertigo osv.

Även killen i videobutiken som Guilio besöker verkar vara lite besatt av Hitchcock för nästan alla postrar som syns i butiken är av Hitchcocks filmer. Argentos egen Card Player syns också och jag lade märke till hans dotters film Scarlet Diva i DVD-hyllan. Men vad märkligare är finns det också en poster av den svenska filmen Kopps! Kuriosa kanske men visst är det lite märkligt? Hade denna film verkligen så stor genomslagskraft utomlands?

Jag tror den här filmen lämpar sig bättre för filmnördar än för den som söker en spännande film då jag finner att mycket av poängen ligger i små detaljer som kanske är svåra att lägga märke till om man inte är ganska insatt i filmerna det refereras till. Jag vet inte om man kan säga att den här filmen försöker att utge sig för att vara en giallo men upplägget talar lite för det. Det är i princip samma förutsättningar som många av tumreglerna för vad en giallo är men det saknas ändå något! Jag kan sträcka mig till att rubricera den som kvasigiallo eller pastisch på genren men riktigt äkta är den inte. Jag skulle faktiskt kort och gott nöja mig med att kalla det för en thriller, blodig på sina ställen precis som en giallo och med en utredare som inte är polis. Man har dessutom gjort en poäng av att mördaren bär svarta handskar. Men jag tror att även detta lär tilltala de som verkligen vet vad det representerar historiskt snarare än dem som söker spänning.

Jag tycker det här är en av Argentos starkaste filmer på senare år och jag är glad över att Studio S Entertainment nu har sett till att den finns på en svensk DVD-utgåva!

8/10

Recension: Deep Red - 1975

Deep Red

Aka: Profondo Rosso

Regi: Dario Argento

1975

Thriller

På ett seminarium sitter det en kvinna som påstår sig kunna läsa tankar hos andra människor. Hon bevisar detta genom att berätta vad en man på tredje raden har för nyklar i fickan samt vilket efternamn han har. Detta är naturligtvis häpnadsväckande, men hennes tid i strålkastarskenet blir kortvarig, plötsligt känner hon nämligen kalla destruktiva tankar som kretsar kring död och hon förstår att det finns en mördare i salongen. Någon som redan mördat flera gånger och som kommer att mörda igen, en seriemördare helt enkelt. Eftersom hon behöver tid för att formulera ihop de tankar hon sett till vettiga ord bestämmer hon sig för att dra sig tillbaka och redogöra mer detaljerat för vad hon vet dagen efter. Hon blir sedan nästa offer i denna komplicerade mordgåta.

Det här en av Dario Argentos allra mest kända rullar, tillika en av de mest ansedda filmerna någonsin inom giallon som genre och som inte det vore nog vill jag påstå att det faktiskt är den här som får agera referensverk till alla de andra! Det är kort sagt en stilstudie i hur en film av den här typen ska se ut, den har spänning, grafiska mordsekvenser, komplicerad intrig, en mördare med svarta handskar och en traumatisk barndomsupplevelse. Dessutom utgörs inte utredningen av morden av en polis utan av ett ögonvittne till ett av morden som inte kan släppa en detalj ur minnet. Lägg också till att den är fantastiskt vackert filmad och med färger som nästan får det att rysa långt in i märgen.

                     

Skådespeleriet är bra, men det är inte det som är det mest intressanta här. När det gäller den här typen av film vill jag påstå att yta är betydligt intressantare än innehåll och så länge produktionen är vacker, med alla sina udda vinklar och fantastiska kameraåkningar, räcker det. Allt annat är bara extra bonus kan man säga och det är något som den här filmen har mycket av.

Musiken är också fantastisk, den är verkligen perfekt som stämningshöjare och då pratar jag inte enbart om den barnvisa som kantar filmens mord och är en central del av historien. Extra kul är också att flera av filmens karaktärer har en direkt koppling till musik. Filmens huvudkaraktär – Marcus Daly (David Hemmings) är till exempel jazzpianist och hans kompis, den nästan ständigt berusade Carlo (Gabriele Lavia) arbetar som pianist på en bar. Levande karaktärer handlar det alltså om, inga fantasifoster som inte skulle kunna existera i ett normalt universum.

Så, hur sammanfattar man en film av det här slaget då? Det är onekligen bland det bästa jag sett i gialloväg, vilket är en genre jag älskar. Den har en intressant handling och även om man knäcker vem mördaren är (jag gjorde det inte trots att jag verkligen trodde det) så har det ingen betydelse. Det intressanta är inte alltid vem mördaren är utan snarare varför. Vad är det som driver denna människa till att begå dessa brott. Jag har redan avslöjat att barndomstrauma ingår som en del i filmen, men på vilket sätt? Handlar det om hämnd eller enbart att skydda sin identitet? Inga svar är givna.

Kanske den bästa filmen i sitt slag!

Recension: Four Flies on Grey Velvet

Four Flies on Grey Velvet

Regi: Dario Argento

1971

Thriller

Rocktrummisen Roberto är förföljd av en mystisk man som han till slut väljer att konfrontera. Det uppstår handgemäng som slutar med att mannen dör för hand händer, eller rättare sagt för den kniv som plötsligt finns i hans händer. Långt upp i teatern där händelsen tagit rum finns det någon som tar kort på situationen. Roberto förbereder sig på en utpressningshistoria men inga krav kommer. Det verkar vara någon som är ute efter att plåga honom för att slutligen döda honom. Sanningen är lika hemsk som den är oväntad!

Läser man på baksidan av den här utgåvan från Studio S Entertainment får man reda på att det här är Argentofilmen ”ingen har sett”. Lyckligtvis har man satt det där påståendet inom citationstecken för naturligtvis finns det folk som har sett den här filmen före den här utgåvans existens. Dock är det, eller har varit tills helt nyligen, en mycket svårinförskaffad film som egentligen bara har funnits tillgänglig som bootleg under många år. Själv gjorde jag min bekantskap med den under en TV-sändning (TV4 om jag inte minns fel) för många år sedan. Jag har allt sedan dess idogt hävdat att det här är en av Mäster Argentos absolut bästa filmer! Om jag hade sett om den tidigare hade kanske min uppfattning ändrats, för det är visserligen sevärt men inte så mästerligt som mitt minne antydde.

Historien är ganska krystad, men det är å andra sidan inget ovanligt när det gäller gialli, den italienska form av thrillers som fångat en hel subkulturs intresse. Det är allt som oftast lösningar på mordmysterierna som ingen hade kunnat räkna med, det ingår liksom lite i kontexten. Vidare finns det inga direkt hisnande kameraåkningar a la Tenebre eller Opera men det är inte poängen heller. Det här är inte en överdådig film på något sätt och det är heller inte några direkt stiliserade blodsflöden heller.

Den är å andra sidan välspelad och innehåller kvinnlig fägring i form av Mimsy Farmer, men inga avklädda scener, inga bara bröst eller något annat som distraherar från historien. Och det är väl den slutsatsen man kan dra. Det här är en enkel film, utan några direkt störande element som kameraåkningar eller något annat spekulativt. Det är en uppvisning i minimalistisk filmskapande och det är faktiskt hur vackert som helst utan att behöva ta till sådana enkla publikfriande metoder.

Nu blir kanske inte filmen den mest spännande heller och misstankarna mot mördarens verkliga identitet är helt frånvarande. Det är inte filmens huvudsakliga mål att skapa spänning på det sättet. Målet är att berätta en historia som trovärdigt som möjligt och det tycker jag man lyckas bra med. Självklart är själva upplösningen väl långsökt men jag tror att man hade blivit besviken om det hade varit annorlunda.

Nu ser jag fram emot en utgåva av filmen som ännu färre har sett – The Five Days of Milan!

Nu får dom väl ge sig?

Att Arrows utgåvor var skitfula visste jag ju med det här? Har Helvetet frusit till is?

The Stendahl Syndrome - 1996 - DARIO ARGENTO!

När jag såg den här i samband med att den först släptes på den svenska marknaden i form av en VHS-kassett var jag helt tagen redan innan förtexterna ebbat ut. När jag såg om den några år senare var jag väl inte lika lättflirtad men visst tusan är det här en bra film! Man kan helt enkelt inte komma över de visuella sinnesstämningarna som gestaltar Stendahlssyndromet är hur vackra som helst och det betyder mycket i den här filmen. Det betyder såklart inte att den övriga handlingen är eftersatt på något sätt utan bara att vi, som följt Mäster Argentos karriär vant oss vid en lägstanivå som i sig är mycket hög. Det är en våldsam historia om jakten på en mördare som utspelar, tack vare syndromet, i en verklighet där man inte kan vara helt säker på vad som verkligen händer och vad som är en illusion. – 8/10