Tales of Ordinary Madness - 1981 - Det saknas inte cynism

Tales of Ordinary Madness

Regi: Marco Ferreri

1981

Drama

Charles Serking (Ben Gazza) är en poet på samhällets botten. Han har en klar talang och blir också erbjuden lukrativa kontrakt men finner kanske lite för stor inspiration i sprit och kvinnokroppar för att lyckas. Han träffar på Cass (Ornella Muti) som han förälskar sig i, men det är inget vanligt förhållande de lever i. Det skulle lika gärna kunna vara hämtat från en av hans cyniska dikter eller för den delen en dryckenskapsfantasi från hans sida. Det är ingalunda någon monogamt förhållande, då Cass är prostituerad och Charles sätter på allt han kommer i närheten av. Ung som gammal, fet som bening, snygg som ful. Undan för undan kommer dock insikten att de inte kan leva utan varandra, även om de utåt sett verkligen har ett udda förhållande, både till varandra och till omvärlden.

Det är svårt att beskriva en film såsom denna. Det är en mycket mörk betraktelse av samhällets undersida och det saknas heller inte cynism i det sätt den framställer verkligheten. Filmen titel är helt perfekt, för det som gestaltas kan mycket väl samlas under begreppet galenskap, men det är inte säkert. Det finns en ton av tvivel hela tiden och det är inte konstaterat bortom varje tvivel att det faktiskt är på riktigt allvar. Ibland känns det lite som om filmen, inte riktigt driver med sig själv, men åtminstone inte tar sig på absolut allvar vilket gör att intrycket blir aningen komplicerat. En fördel med detta, som jag alltid brukar nämna när det handlar om filmer av det slaget, är att man har något att fundera på även långt efter att eftertexterna har rullat färdig. Det är kanske den bästa egenskap en film kan ha, så det är bara att bocka och ta emot vad som erbjuds.

                                                    

Självklar återfinns det en hel del sex i filmen också, det framställs aldrig som pornografiskt och heller inte som något fult även om det inte är särskilt vackert heller. Det speglar samma ton som den övriga filmen – vardagsrealismen – med den där extra twisten som jag nämnde nyss. Det finns en dimension till helt enkelt, allt är inte vad man först trodde och jag tror heller inte att filmens huvudperson, som för övrigt beskrivs som storslusk på Dvd-omslagets baksida (en perfekt beskrivning faktiskt), har full koll på vad som verkligen händer i hans liv.

Man kan naturligtvis utan vidare översätta filmen till nästan valfri metafor för ett liv som går överstyr, en kamp för att komma tillbaka till de värderingar man håller allra kärast och uppnåendet av någon sorts katharsis och det är kanske det som gör filmen till en sådan fantastisk rulle. Sedan gör det förstås heller inget att skådespelarinsatserna verkligen är fabulösa. Man lever sig helt in i vad som händer för man lägger knappt märke till att det är roller som spelas, det känns bara så naturligt att man får uppfattningar att det verkligen är Cass och Charles man tittar på och inte Ornella och Ben.

Dialogen, eller för den delen den monolog Charles tycks ha med sig själv i sin kamp med sina inre demoner, är knivskarp och jag rekommenderar alla, nästan helt oavsett vilka preferenser man har, att se filmen. Det finns betydelser värda att filosofera i kring för alla och envar. Det enda kriteriet man bör uppfylla som tittare skulle väl i så falla vara att man verkligen är intresserad av tolka film efter eget huvud!

Recension: Seeking Asylum - 1979

Seeking Asylum

Regi: Marco Ferreri

1979

Komedi/Drama

Roberto (Roberto Benigni) har ett nytt jobb som förskollärare där han verkligen få leva ut sina drömmar om att förbli ett barn för alltid. Hans okonventionella metoder är redan från början en betydande del av hans personlighet och det dröjer inte länge förrän han tar med en åsna till skola. Livet är sång och musik och en massa upptåg och han lever verkligen som han lär. Men bakom fasade lurar något, polisen kommer en dag och ställer frågor om hans radikala förflutna och när han får veta att mamman till ett av barnen i klassen, väntar hans barn blir han livrädd.

Det här är den typ av film som tar ett stycke ur verkligheten och berättar den, utan att för den delen poängtera någon speciell början eller något speciellt slut på historien. Det är helt enkelt en betraktelse av vad som händer i livet hos dem som filmen handlar om. Det är också en film där skådespeleriet är ovanligt viktigt eftersom det är i dessa värden mycket av behållningen ligger.

                                               

Roberto Benigni är mycket underhållande att se på och han har en väldigt stor karisma. Vad han egentligen håller på med eller vad hans galna upptåg egentligen har för betydelse är, enligt mitt sätt att se det, mindre viktigt. Visst skulle man kunna ägna sig åt att analysera subtila betydelser i historien, om den finns gömda politiska budskap etc. men jag finner det inte nödvändigt att göra det. Att låta diskbänksrealismen göra sitt jobb på egen hand räcker alldeles utmärkt.

Fast det är klart, i och med att man överhuvudtaget blandar in någon form av ifrågasättande av Robertos radikala förflutna så måste det ju vara av vikt för tanken bakom filmen. Kanske vill Ferreri belysa ett politiskt ställningstagande eller så vill han bara betona att de barnsliga instinkterna inte nödvändigtvis behöver förtryckas bara för att man blir fysiskt äldre. Man är väl inte äldre än man känner sig, brukar jag säga.

Visuellt sett är det en mycket vacker film med fantastiska miljöer som trots detta fortfarande är realistiska. Skickligt genomförd mise-en-scène som fungerar i symbios med både skådespeleriet och handlingen skulle man kunna säga. Dragspelet som är en, om inte ständigt så åtminstone frekvent, följeslagare till vår huvudperson är ytterliggare ett sätt för honom att distansera sig från verkligheten, eller åtminstone från den verklighet vuxenvärlden försöker påtvinga honom.

Det finns också några skruvade karaktärer inbakande i historien och om det inte redan vore ställt bortom allt tvivel vilken inverkan dialogen har, skulle jag ta upp det här. Men det säger nästan sig själv att en film av den här typen, utan början och utan slut, där skådespeleriet står i ständigt fokus, är beroende av en välskriven och vass i dialog. Inte för att den alltid är satirisk eller drar åt någon särskilt håll, förutom det uppsluppna, egentligen. Den är bara knivskarp och en av sakerna som är mest fascinerande med filmen.

Recension: Brakfesten - 1973

Brakfesten

Aka: La Grande Bouffe

Regi: Marco Ferreri

1973

Komedi/Drama

Fyra välbärgade vänner tar sin tillflykt till en gammal herrgård som tillhör den enes släkt. Väl där tar de emot grandiosa mängder av specialbeställda delikatesser. Det är till exempel höns som endast föds upp på specifika foder för att få fram just den rätta smaken och det handlar inte om små mängder heller. De fyra männen plan nämligen lika galen som den är bisarr, de har samlats med ett enda mål i sikte – de ska äta ihjäl sig! Men denna enahanda sysselsättning blir snabbt lite långtråkig och de fyra vännerna kommer gemensam överens om att lite kvinnlig fägring vore på sin plats. Snart utökas sällskapet med en skolfröken och tre prostituerade – orgien kan sätta igång på allvar!

Till att börja med kan väl bara instämma i det citat som pryder Dvd-omslagets framsida ”Hur kan man bara göra en sån film?”. Det här är sannerligen ingenting man ser varje dag och även om det naturligtvis är en komedi finns det även allvarliga undertoner, dialogen mellan männen är emellanåt knivskarp men man glömmer aldrig bort den svarta komiken som är filmens främsta epitet.

Redan under själva presentationen av karaktärerna upptäcker man vilket persongalleri man kommer att bjudas på, det finns allehanda lustigheter att hitta men också rena perversioner som incestuösa förhållanden mellan mor och son. När sedan handlingen förflyttas till herrgården och de stora orgierna i mat sätter igång förändrar filmen karaktär något, det klockrena dialogerna kommer till sin rätt och man sitter med ett fånigt leende på läpparna och vill bara ha mer, eller åtminstone veta vad som kommer att hända härnäst. De fyras ambition med frosseriet är inte säkerställt ännu men man anar ju varthän det barkar.

Men bara mat är inte tillräckligt kommer man snart på, eller åtminstone en av karaktärerna gör det. Han menar att han klarar sig inte på enbart mat, han måste faktiskt knulla också! En invitation skapas, även om alla fyra kanske inte tycker att det är en toppenidé att bjuda in prostituerade för att förlusta sig med, och kvinnlig fägring anländer. I samma veva bjuds också en skolfröken in som råkar ha varit och tittat på det berömda träd som finns innanför grindarna till godset med skolklassen. Detta faller den mest motstridige av de fyra på läppen och han blir genast kär i henne.

Man skulle ju kunna tycka att denna skolfröken skulle bli generad av de mer lättfotade damernas uppsluppna sätt, men det visar sig snart att hon inte säger nej till lite hålligång i sänghalmen heller. Hon blir en välkommen tillgång för vännerna och deltar friskt i deras matorgier när hon inte ställer upp med sina mest intima kroppsdelar för att tillfredställa männens sexuella behov.

Jag vet inte riktigt vad det är som initialt fångade mitt intresse, men att de absurda och bisarra situationer som filmen erbjuder inte är till någon nackdel är helt klart. Dock vill jag mena att det blir lite tröttsamt i längden, det är roligt första gången en riktig högljudd brakare lämnar TV:ns högtalare, eller när det bjuds på sleaze ihop med matorgierna men det blir lite tjatigt i längden och de förväntade superlativen uteblir. Istället hamnar det i slutändan någonstans strax över medel.

Boxen!

Recension: Bye Bye Monkey - 1978

Bye Bye Monkey

Aka: Ciao Maschio

Regi: Marco Ferreri

1978

Komedi/Drama

Gerard Lafayette (Gérard Depardieu) befinner sig i en märklig tillvaro. Han blir våldtagen av den ultrafeministiska teatergrupp han arbetar för, uttrycker sina känslor genom att blåsa i en visselpipa och får dessutom en nyfödd apa att ta hand om efter att hans excentriske vän Luigi (Marcello Mastroianni) hittat den i någon form av skulptur i form av ett gigantiskt apkadaver på stranden. Denna apa behandlas i mångt och mycket som ett mänskligt barn, även om Lafayette hela tiden har möjligheten att välja bort den, och vid ett flertal tillfällen även försöker att göra det. Luigi vill ge apan en egen identitet, något som är möjligt med hjälp av förfalskade papper och att Lafayettes flickvän Angelica (Abigail Clayton) ställer upp och anmäler sig som vårdnadshavare tillsammans med Lafayette för apan. Dessutom finns ytterliggare en excentrisk vän till Lafayette i kulisserna, nämligen Andreas Flaxman (James Coco) som driver ett vaxmuseum dedikerat till det romerska imperiets ära. Lafayette slits mellan omgivningens olika värderingar medan han egentligen helst av allt vill hitta sig själv.

Det här är inte en film där handlingen tar sin början, en historia berättas och ett tydligt slut äger rum. Nä, det här är snarare en bit lösryckt vardag i Gerard Lafayette liv, även om den uppenbarligen innehåller mycket märkliga och en del händelser som knappast kan betraktas som realistiska. Å andra sidan har filmen en sådan ton att det inte är helt uppenbart i vilken tid den utspelar sig, bara att den, i mångt och mycket, liknar vårt eget samhälle på många plan och alltså varken är överdrivet futuristisk eller för den delen inte det omvända heller. Miljöerna är däremot uppenbart spartanska och kanske ska stå i kontrast till det vaxmuseum där Roms storhetsdagar ska visualiseras.

                                                                                    

Men det är som sagt Gerald Lafayette som står i centrum, omgärdad av sina excentriska vänner. Luigi, som får stå för det filosofiska, moraliserande, medmänskliga och kanske rent av det nostalgiska. Marcello Mastroianni gör en strålande rollprestation här och stjäler många scener för den unge Depardieu. Han blir helt enkelt en intressant personlighet som kan hänföra publiken, åtminstone undertecknad, med enbart en blick av medömkan. Det är en svår konst, och få har bemästrat den, så det är en fröjd att få uppleva en sådan strålande yrkesskicklighet.

Andreas Flaxman får däremot representera själva samhället och civilisationen som sådan. Hans syn på omvärlden är betydligt barskare än Luigis och håller helt klart civilisationen överlevnad som viktigare än individens välbefinnande. Även James Coco är mycket bra i sin roll och ger en karismatisk rolltolkning. Så har vi ju den ultrafeministiska teatergruppen, om de egentligen har en gemensam vilja eller ej kan man kanske spekulera kring. Ofta verka de kollektiva besluten accepteras rakt av även om man anar små meningsskiljaktigheter i kulisserna också.

Slutligen har vi den lilla apan, som tyr sig till Lafayette, och som kanske ska representera det oskyldiga. Det är kanske denna varelse som är nyckeln till hela mysteriet, för det är inte helt uppenbart vad Ferreri egentligen vill ha sagt med sin film. Stundom känns det som om det är ett inlägg i könsrollsdebatten och ibland får man uppfattningen av att det är meningen med livet som eftersöks. Kanske skulle man också kunna hävda att det helt enkelt är fråga om en uppmaning till publiken att se sig om kring och faktiskt ta del av det som händer i världen. Är vi på väg att utplånas? Kommer mänskligheten att tyna bort rent moraliskt? Hur som helst är det här en mycket attraktiv film som ställer en massa frågor till tittaren, som sedan måste lösa dem efter eget huvud om man vill ha fullt utbyte av filmen.

En fantastisk film!