Danger: Diabolik! – 1968 – Mario Bava for president

Det här är ytterligare en film som stått väldigt länge i min hylla innan jag tog av plasten och slutligen tittade på den. Dessutom hade jag fått lite om bakfoten vad det var för en slags film. Jag har fått för mig att det handlade om någon slags superhjältefilm, eller åtminstone en hemlig agent våffla. Men det visade sig istället att Diabolik är ett slags superskurk som med snillrika metoder rånar och bedrar överheten (staten) på alla sätt och vis, möjliga och omöjliga. Tydligen bygger det hela på en serie som var och fortfarande är väldigt populär i Italien. Man lär sig mycket av att titta på film, låt aldrig någon säga annorlunda!

För mig spelar det inte så stor roll om det finns en litterär förlaga på det viset. Det är klart att jag gillar serietidningsfilmer eller vad man ska kalla dem. Men är man inte bekant med förlagan blir det ändå förstahandsinformation så att säga. Man har inget att jämföra med. Däremot kan jag säga att det omvända är sant. Jag blir oerhört sugen av att kolla in serietidningen när jag har sett Mario Bavas serietidningsfilm. Den har väldigt mycket känsla av serietidning över sig. Något som jag oftast finner vara ganska avskalat.

Jag har sett några stycken filmer signerade Mario Bava vid det här laget. Det finns mycket kvar vilket jag ser som en ynnest. Det är alltid en speciell känsla när man ser en kanonrulle för första gången. Och rent statiskt sett kommer jag att hitta flera kanonrullar i hans filmografi. Detta baserat på mina tidigare erfarenheter naturligtvis. Dock är det min föreställning att hans skräckfilmer skulle vara mer representativ för honom. Jag vet inte om det är mina egna förutfattade meningar som talar eller om det faktiskt är så. Onekligen gjorde Mario Bava filmer utanför skräck genren med stor framgång också.

Det speciella med Mario Bava är att han egentligen inte var regissör i vedertagen mening utan fotograf. Det är kanske andra namn som fått uppdraget tillskrivet för sig men i det här fallet är det ändå Bava själv bakom kameran. Mario Bava var fantastisk med kameran. Han behärskade alla möjliga optiska effekter till fulländning. Det finns montage i filmen som inte är av denna världen. Och hade man inte kommenterat det i kommentatorspåret hade jag inte ens haft en aning om att det var trickfilmat. Så bra är det! Det kan man inte säga om dagens trickfilmningar där det allt som oftast är uppenbart.

Men filmen då? Vad handlar den om? Jo, det handlar om Diabolik, en maskbeklädd skurk som tar tillfället i akt att råna och stjäla på spektakulära sätt. Han har inga superkrafter eller nåt sånt men har sådana egenskaper att hag alltid lyckas med det omöjliga i alla fall. Mot sig har han förstås polisväsendet som han inte dras sig för att förnedra. Det finns onekligen en ton av komik där. Och vad vore väl en Italiensk film från slutet av 60-talet utan en hel del insinuerade erotik? Det är låga vinklar, korta kjolar och snygga ben. Inget direkt naket men fortfarande mycket effektivt. Kanske just därför förresten.

Jag håller inte det här som Bavas bästa film och inte näst bästa heller faktiskt. Men den har något speciellt och även om jag råkade somna när jag såg den och fick se om den igen dagen efter har den en grym underhållningsfaktor. Det är en fel jag kan se om igen när som helst. Är man bara upplagt för laidback underhållning, snygga kameraåkningar och charmiga skådespelare är det här en vinnare alla dar i veckan.

7/10

Barbarella – 1968 – Queen of the Galaxy

Regi: Roger Vadim

Sci-Fi/Fantasy/Komedi

Barbarella får i uppdrag att spåra Dr Duran Duran som har lyckats utveckla något så fruktansvärt som ett vapen. Vad nu det skulle vara bra för? Världen är ändå en enda lycklig plats där kärleken regerar. På sin resa, sanktionerad av jordens president, träffar hon på många underliga figurer och hamnar i märkliga situationer och miljöer.

Frågan är om det finns någon annan film som är mera sexualiserad än den här? Inledningsscenen kan knappast beskrivas som något annat än en strippscen i tyngdlöshet och den som blir av med plagg efter plagg är förstås Jane Fonda, som till slut inte har en tråd på kroppen. Det är i sig inte en särskilt sleazig film. Det visas inte upp några obsceniteter utan man får tänka sig det mesta men situationerna som Barbarella hamnar i kan inte ses som något annat är sexuella. Hon byter kläder flera gånger under äventyret och några av hennes outfits är så sexistiska att det hade blivit ramaskri om filmen hade gjorts idag.

Samtidigt får man vara på det klara med att det är frågan om exploatering, av kvinnokroppen inte minst. Hela produktionen är hur ostig som helst och det kräver nog att man har ett brinnande intresse för hur man såg framtiden på sextiotalet. Det är en oerhört futuristisk film men det är också uppenbart vilken era den gjordes i. Det är alltså frågan om en tidstypisk betraktelse av framtiden som idag känns väldigt daterad.

Jag hade önskat att det var frågan om en mer seriös framtoning är vad det visar sig vara. Det är möjligt att man hade en seriös intention en gång i tiden men i så fall har den gått förlorad över tid. Det som återstår är i bästa fall ett spoof över science fiction filmer som genre. Jag tror inte att filmen någonsin har tagit sig själv helt på allvar men det är i alla fall omöjligt att göra det nu. Miljöerna och de fantastiskt fantasifulla apparaterna är en njutning för en sann 60tals-sci-fi-freak.

Men egentigen borde jag inte gilla det här. Det är för tramsigt och för medveten sexualiserat. Jag hade nog gillat om man hade valt att tona ner sensualismen en smula och kört med subtilare antydningar, som det är nu blir det lite för mycket. Det är alltsammans på en gång och det finns lite utrymme för avvikelser. Men det är något som gör att jag trots allt attraheras. Det är på något sätt oerhört stiliserat. Det är helt utan kompromisser och det är faktiskt en mycket vacker film i all sin ostighet.

7/10

Teorema - 1968 - Hädelse enligt Vatikanen!

Teorema

Regi: Pier Paolo Pasolini

1968

Drama

En mystisk främling besöker en rik familj. Han förför hela hushållet: man, fru både dottern och sonen samt hushållerskan. Inget kan längre bli sig likt. Mannen ger bort sin fabrik till sin arbetare, frun hänger sig åt att erbjuda sin kropp åt diverse män, sonen blir spritt språngande galen och dottern hamnar i katatonisk trans. Vem är han? Vad vill han? Har han egentligen någon betydelse för deras moral och sinnesstämningar?

Det råder ingen som helst tvekan om att Pasolini var en utmärkt personinstruktör! Han lyckas göra film som inte har särskilt mycket dialog men som ändå är oerhört intressanta, han lyckas göra filmer som inte har en speciellt uttalad handling till mycket intressanta betraktelser. Små subtila ansiktsrörelser och kameravinklar gör att historien blir väldigt laddad. Och det här är en laddad film, inte minst erotiskt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men det är väl känslostämningarna från de medverkande utan att det finns en tydlig och uttalad berättelse. Jag utgår ifrån att den är väldigt medveten från regissören men jag förstår inte riktigt hur det går till. Pasolini är en sådan regissör som man verkligen skulle vilja förstå men som man har väldigt svårt att göra det med. Det är onekligen en mästare med få jämlikar inom sitt gebit, varken förr eller nu. Tyvärr har hans namn kommit att förknippas med en enda film – Saló or the 120 Days of Sodom, som förvisso är väldigt bra, men det finns mycket mer än så att utforska av Pasolini än så!

                                      

Men inte bara personregi verkar vara Pasolinis styrka, även sättet att berätta historien på är magnifikt. Han är en mästare på att lyckas med bildspråket och utan att man egentligen får reda på något om den där främlingen lyckas han fascinera. Det är egentligen inte förrän han ger sig av som hans närvaro, eller före detta närvaro, blir påtaglig. Är det själva avsaknaden som driver familjen till vansinne? Är det överhuvudtaget vansinne eller är det något annat? Vem kan döma om den högre existensens makt? Signifikansen av metaforismen är sannerligen inte lätt att greppa. Jag tror att man nog kan tolka den här filmen nästan hur man vill och är det sant att Vatikanen fördömde filmen för att den var hädisk går det ju onekligen att tolka den på det sättet. Jag vet själv inte riktigt vad jag ska tycka. Man kan säkert tolka in både Gud och Djävulen i historien om man bara vill.

Kanske beror detta på att filmen inte är särskilt tydlig. Det finns egentligen bara någon minuts monolog som förklarar allting och som Pasolini sedan har vävt en massa bilder runt omkring. Det är klart att ett sådant upplägg ger upphov till en hel del spekulationer och så vitt jag förstår fick Pasolini kritik från alla håll för den här filmen, kristna och ateister, höger såväl som vänstersidan av den politiska skalan. Detta är oerhört intressant, tycker alla att han ger för mycket energi åt den andra sidan?

Miljöerna i filmer är mycket tråkiga, vardagliga, gråa. Trots att det handlar om en mycket rik familj med anställda och som lever på ett stort gods. Lyckan kan icke köpas för penningar? Karaktärerna är på samma sätt väldigt dystra och melankoliska, kanske framförallt efter att främlingen har försvunnit. Det finns en hel del depression där.

För min personliga del vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Jag vill inte påstå att det handlar om varken något religiöst eller antireligiöst, fascism eller kommunism, Gud eller Djävulen. Jag ser det mera som en betraktelse av några levnadsöden, gjort på ett intressant sätt men mycket djupare än så vet jag inte om jag vill analysera. Det finns möjligheter, så mycket står helt klart men för min personliga del känner jag inte att jag behöver metaforisera den ytterligare. Den är briljant utförd med mycket mycket bra skådespelarinsatser men för ovanlighetens skull tycker jag att den lämnar lite för mycket tolkningsmöjligheter åt åskådaren.

Strange World of Coffin Joe - 1968 - en cynisk antologi!

Strange World of Coffin Joe

Aka: O Estranho Mundo de Zé do Caixão

Regi: José Mojica Marins

1968

Horror

Tre historier endast sammanbundna med den cynism, eller de protester mot religionen som sådan, som genomsyrar filmen som helhet. Först ut är historien om dockmakaren som har ord om sig att vara en mästare på att tillverka hur verklighetstrogna ögon som helst med hjälp av sina döttrar. Ett gäng busar hör historierna om hur mycket pengar han sägs ha undanstoppade hemma och ger sig ut för att råna honom. De passar också på att våldta hans döttrar, men sanningen kryper snart ikapp dem. Sedan är den dag för en fängslande berättelse om fysisk attraktion. Om mannen som förföljer en vacker kvinna och som inte slutar vara besatt av skönheten ens vid hennes död. Han bryter sig därför in i hennes gravkammare för att visa sin kärlek. Slutligen får vi träffa professorn som påstår sig kunna bevisa att instinkten är klart mycket starkare än förnuftet och kommer att segra i alla lägen. En journalist och dennes fru bjuds in till hans hem för att ta del av bevisen, men räknar inte med att de själva ska falla bli försökskaniner i professorns dödliga beviskedja.

Strange World = Märklig Värld, är nog bland den bästa beskrivning som finns att få för den här filmen. Den pendlar mellan sinnessjukdom och vacker betraktelse av kärleken, kryddat med lite lättsam humor längs vägen. De tre berättelserna har helt olika inriktning och påminner egentligen inte alls om varandra. Jag tänkte gå igenom dem en i taget för att försöka åskådliggöra mina tankar om filmen.

Dockmakaren – Denna del har väl egentligen inte så mycket att komma med i dag, när åskådarna är vana vid betydligt märkligare historier än den här i och med att Twilight Zone, Tales From the Crypt etc. letat sig in i var mans referensram. Det är ganska självklart redan från början var dockmakaren får sina ögon ifrån och jag tror det beror till stor del på att tiden helt enkelt börjat komma ifatt denna historia. När den först gjordes 1968 skulle jag tro att den föreföll betydligt bisarrare än vad den gör idag och jag tror knappast någon höjer på ögonbrynen för dess upplösning numera. Trots detta finner jag den vara en värdig inledning på kortfilmerna.

Besatthet – Jag gillade denna skarpt, inte för att den insinuerar nekrofili, utan snarare därför att den är vackert filmad och med en musik som gör det seriösa temat ganska lättsamt egentligen. Med annan musik skulle man ha kunnat ställa den åtrå som den fattiga ballongförsäljaren känner för den vackra flickan, även om hon är död, bortom allt tvivel, men så sker alltså inte. Tonen av lättsamhet behålls istället och det är inte helt självklart vilka känslor tittaren egentligen bör konfronteras med. En avsky för vedervärdiga handlingar (nekrofili) eller empati för den omöjliga kärleken som aldrig kommer att spira. Nämnas bör också att det inte förekommer någon dialog i denna del vilket jag tycker förhöjer upplevelsen. Det är som en stilstudie av intelligent gjort stumfilm, utan överdriven mimik och utan stereotypiska rörelsemönster. Bilderna i kombination med musiken få berätta historien helt enkelt.

Ideologi – Kanske den mest bisarra berättelsen av de tre och den som är mest väntad också. Den är liksom udda på ett förutsägbart sätt där man ändå inte kan räkna ut alla detaljer i historien. Grymma experiment som kostar försökskaninerna både liv och lem. Alla slags udda böjelser verkar finnas med här, från alla möjliga former av konstig tortyr med eller utan sexuella undertoner till kannibalism. Poängen verkar vara att samla allt detta under samma tak för att inte ge tittaren något andrum alls. Själv poängen som professorn vill bevisa för sina gäster är egentligen inte särskilt intressant, det man vill veta är vilka märkligt beteenden han lyckas få fram genom att få sina försökskaniner att frångå förnuftet och leva endast efter den naturliga instinkten.

Som jag nämnde inledningsvis så kopplas berättelserna samman av cynism och genom någon form av protest mot det religiösa samhället, eller kanske snarare det normala samhälle som de flesta av oss väljer att leva i. Detta avståndstagande är på många sätt ganska spännande om man tar det på rätt sätt och inte som en automatiserad protest mot etablissemanget för protestens egen skull. Fast det kräver å andra sidan att man klarar av en abstrakt tankeprocess för att inte alldeles gå vilse bland absurditeterna.

                                                   

Jag – en kvinna II: Äktenskapet - 1968

Jag – en kvinna II: Äktenskapet

Regi: Mac Ahlberg

1968

Drama/Erotik

Siv är nu gift med antikvitetshandlaren Holm. Han är ett riktigt svin som slösar bort deras pengar och som tvingar Siv att ligga med hans affärskontakter. Hon känner sig som en hora och han känner att han har makt över henne. För att ha råd att betala räkningarna, som samlats på hög av Holms frikostiga leverne, tar Siv åter anställning som sjuksköterska för att klara av den ekonomiska situationen. Erotiken kommer på nytt in i Sivs liv när hon upplever gamla bekantskaper på nytt. En dag kommer en självmordspatient in på avdelningen där Siv arbetar, det är antikvitetshandlare Holms förra fru…

Sadistisk voyeur, smaka på orden – sadistisk voyeur… Så beskriver man antikhandlare Holm på baksidan av DVD-fodralet. Det är en fantastiskt bra beskrivning på vad man upplever redan i mycket tidigt i filmen. Det är väl inte uttalat redan från början men med Lars Lunøes fantastiska skådespeleri råder det snart ingen tvekan!

Det här är en lite annorlunda film jämfört med den första. Det handlar inte så mycket om sexuell frigörelse som äktenskapets bojor och jag får tidigt i filmen vibbar av Nattportiern och drar stora jämförelser till den. Det är någon sorts sadomasochistiskt förhållande mellan Siv och antikvitetshandlaren. Det kanske inte alltid sker på ömsesidiga premisser men ett udda förhållande finns det allt. Jag tycker att man fokuserar mer på karaktären Holm än på Siv i den här filmen, eller är det så att det är det intressantaste av de två. Det verkar hela tiden som att han döljer något och det är väl upp till Siv att avslöja vad det är kan man tänka.

Siv gestaltas den här gången av Gio Petré och jag upplever inte att hon är lika fängslade som Essy Persson var i föregångaren Jag - en Kvinna. Det kan förstås också bero på att de nakna scenerna inte är lika närgångna i den här filmen men jag tror nog att jag kan se förbi sånt. Det är helt enkelt inte en lika intressant historia att centrera det hela kring. Det finns inga religiösa undertoner och själva kraften av den kvinnliga frigjordheten är inte närvarande. Det är dock fortfarande en vacker film, och rent tekniskt sett mycket tilltalande.

Men en sak har jag svårt för när det gäller de här danska-svenska filmerna. Det är naturligtvis jag som överanalyserar men jag får inte riktigt ihop släktbanden när en del talar svenska och andra danska. Jag tänker främst på Hjördis Petterson, som gör rollen som Holms mamma. Hon är svensk medan han är dansk. Å andra sidan kan han ju han en dansk pappa förstås… Nåja, det verkar som att mamma är den som sitter inne med alla hemligheter och det är också den karaktären som gör att man inte riktigt får fullt grepp på hur det slutar. Vad som ligger bakom hela problematiken så att säga.

Avslutningsvis tål det att upprepas att det inte är en film som påminner om den första. Det finns klara sadomasochistiska tendenser och Lars Lunøe är helt fantastisk. Det är något i hans känslokalla blick som gör honom mystisk och intressant. Vad är det för hemlighet han bär på?

7/10

Recension: Jean Rollins - RAPE OF THE VAMPIRE - 1968

I recensionen benämner jag det här som min andra film av Jean Rollin. Det är förstås fortfarande sant men min erfarenhet av honom som filmskapare har sedan recensionen skrevs utökats till många fler filmer!

Rape of the Vampire

Regi: Jean Rollin

1968

Drama

En tvådelad sammanhängande historia som börjar med fyra systrar som är övertygade om att de är tvåhundra år gamla vampyrer och psykoanalytiker som försöker övertyga dem om så inte är fallet. Det fortsätter sedan med vampyrernas drottning, som har förmågan att återuppväcka de döda, galna vetenskapsmän och seanser.

Egentligen skulle man kunna nöja sig med att tillskriva den här filmen tre epitet: magnifikt vackert svart-vitt foto, strålande musikval och enastående berättarteknik. Det skulle kunna räcka för det är precis vad den här filmen handlar om. Det är ingen speciellt utpräglad handling, faktum är att det knappast finns någon handling alls under stora delar av filmen, det finna bara ett utsökt kameraarbete som förvisso gör filmen särdeles fascinerande och intressant. Detta förstärks av den briljanta musiken, som både kan vara fasansfullt irriterande och följsamt vacker. Det viktiga är att den följer bilderna till punkt och pricka och förstärker således synintrycken!

                                            

Från början var filmen tydligen bara ca trettio minuter lång och bestod endast av det som numera är först akten av historien. Dock blev uppdragsgivarna så imponerade av Rollins visioner att han fick i uppdrag att förlänga filmen från den ursprungliga kortfilmen till en riktig långfilm. Man kan förstås se skillnader mellan den första och den andra akten, i synnerhet vad gäller handling efter som den är mer eller mindre frånvarande från den andra akten, men båda delarna är väldigt vackra betraktelser. Visst kan man tycka att den första halvtimmen överglänser vad som komma skall, för ska sanningen fram är det i denna del som nackdelarna med filmen kommer fram. Den blir något för lång och det blir lite väl obegripligt framåt slutet.

Men vad det handlar om är som sagt var inte det viktigaste här, utan snarare hur det handlar om det. Man får känslan av att man befinner sig i en mycket äldre film än vad det faktiskt är frågan om och man är heller inte helt säker på vad som verkligen händer eller inte många gånger. Filmen har en drömsk aura över sig och den är heller inte sedan att ta ut svängarna med lite hederlig surrealism. Det finns några erotiska undertoner här och var, men jag är inte en tillräckligt god kännare av Rollin för att kunna göra en adekvat bedömning om de är representativa eller inte. Det här är bara min andra film av Jean Rollin, men jag kan lova er att det kommer att bli många många fler vad det lider!

Men även om jag inte kan göra en adekvat bedömning av huruvida den här filmen är representativ för Jean Rollins filmskapande eller inte, kan jag använda min ytterst begränsade erfarenhet (Fascination) som referensram och konstatera att jag älskar det här. Erotiska undertoner blandat med sadistiska scener, drömska landskapspanoreringar och karaktärer som kanske inte hör hemma i den verkliga världen är verkligen något som tilltalar mig!

Recension: 2001 - A Space Odyssey - 1968

2001 - A Space Odyssey

Regi: Stanley Kubrick

1968

Sci-Fi

Skriven av: Roger Persson

Tidigt i den mänskliga utvecklingen, på gränsen mellan apa och människa, dyker mystiska, svarta monoliter upp som verkar ha någon form av inverkan på människans evolution. Tusentals år senare hittar människan åter en av de mystiska monoliterna, denna gång på månen. Dess ursprung och funktion är höljd i dunkel, men det visar sig senare att det verkar finnas någon form av koppling till Jupiter. En expedition skickas 18 månader senare iväg mot Jupiter. Ombord finns tre nersövda forskare, astronauterna Bowman och Poole samt den senaste superdatorn med artificiell intelligens, H.A.L. När de närmar sig expeditionens mål börjar dock H.A.L. att uppföra sig märkligt…

          

Låt mig konstatera en sak direkt, detta är en fantastisk film. Stanley Kubrick var en i många avseende fantastisk regissör, men enligt mitt förmenande är detta det bästa som han har åstadkommit. Han lyckades med mycket små medel skapa en smygande, isande spänning med hjälp av ett suveränt bildspråk, där människan och dess maskiner ofta ställs i relief mot det väldiga, svarta och tysta universum som de är på väg att utforska. Dialogen i filmen är väldigt återhållen och det finns långa passager som inte innehåller någon dialog alls, men detta är ett helt medvetet drag från Kubrick som använder det till sin fördel. Detta stärker nämligen bara känslan av den enorma utsatthet som astronauterna Bowman och Poole och dess följslagare, superdatorn H.A.L., har att tackla.

                                                                   

Manuset av Kubrick och Arthur C. Clarke väcker även oerhört intressanta frågor ur en rent filosofisk synvinkel. Det verkar som om mystiska krafter (i form av de svarta monoliterna) på något sätt är delaktiga i människans evolution, allt emedan människan själv så småningom utvecklar sin egen överman i form av artificiell intelligens, superdatorn H.A.L. Denne börjar dock efterhand bete sig mer märkligt, vilket kulminerar i en tvekamp mellan Bowman och H.A.L. Det visar sig dock paradoxalt nog strax innan filmens slut att H.A.L. nästan framstår som mer mänsklig och empatisk, än vad människorna själva gör, när den förmodat ofelbara H.A.L. inser att Bowman är på väg att stänga av honom. I ett närmast desperat försök att rädda sig själv från undergång försöker en mycket ödmjuk H.A.L. att övertyga Bowman om att han är medveten om att han har gjort fel och ber om förlåtelse, dock utan att hörsammas

från en tillsynes mycket hämndlysten Bowman.

Det avslutande mötet mellan Bowman och den mystiska kraften där livets cykel sluts på en plats där tid och rum verkar ha förlorat sin traditionella mening är briljant och lämnar dörren öppen för många alternativa tolkningar av dess innebörd. Är det slutet på människans evolution som vi bevittnar, eller kanske början på evolutionen av en ny form av intelligens? Eller är det kanske rent av en varning från den mystiska kraften till människan att det är detta väsens uppgift av skapa intelligens i universum, inte människans? Och om så är fallet, så är det kanske också en påminnelse om att evolution är något oundvikligt och att människan för eller senare kommer att konkurreras ut av någon ny form av överlägsen intelligens. Detta lämnar naturligtvis även fältet öppen för en intressant tolkning av människans förhållande till H.A.L. och A.I. överhuvudtaget, nämligen att människan har fullgjort sin evolutionära utveckling i och med skapandet av H.A.L. Detta skulle i så fall inte ha skett i trots mot monolitkrafterna utan det skulle i så fall innebära att H.A.L. hela tiden har varit det mål som vår evolution oundvikligen för eller senare skulle ha resulterat i. I filmens början ledde monoliternas påverkan till att apan utvecklades till människa, i slutet leder de människan till A.I. genom utvecklandet av H.A.L. i sitt sökande efter monoliternas innebörd.

Svaret kan förstås mycket väl vara en kombination av alla, men personligen tror jag att Kubrick och Clarke hade för avsikt att låta slutet vara just tvetydigt och öppet för tolkningar. Clarke själv har faktiskt påstått just detta, att varken han själv eller Kubrick under arbetet med manuset hade någon egen klar idé om vad den "sanna innebörden" i historien faktiskt är, annat än att det ska återknyta till idén om ständig evolution i universum.

Nå, alldeles oavsett vilken tolkning man vill göra, så kan i alla fall jag till slut bara konstatera att denna film är ett genuint mästerverk, utan tvekan en av de absolut bästa som någonsin gjorts, alla kategorier!

Recension: Histories Extraordinaires - 1968

Histories Extraordinaires

Aka: Sagor från de Döda, Spirits of the Dead

Regi: Federico Fellini, Louis Malle, Roger Vadim

1968

Horror

Tre historier ur Edgar Allan Poes rika arkiv berättas. Först är det Metzengerstein i en medeltida miljö som handlar om den exentriska grevinnan som blir så kär i sin egen kusin att hon blir helt besatt. William Wilson tar sedan över med en berättelse om grymhet och dubbelgångare för att slutligen avslutas med Toby Dammit som kommer till Rom för att spela in en katolsk västern men mest tycks vara intresserad av sin ersättning för rollen.

Jag har läst samtliga av Edgar Allan Poes Sällsamma Historier och är väl bekant med två av de här historierna sedan tidigare. Den tredje, den som sista historien i filmen – Toby Dammit, bygger på känner jag inte alls igen. Antingen har jag mer eller mindre sovit mig igenom den historien eller så finns den inte alls med i Sällsamma Historier. Ett tredje alternativ är förstås att den är så omgjord att jag inte längre känner igen den. Hur som helst kan det inte vara en av de mest kända historierna vilket jag dock anser de två första vara.

Därmed inte sagt att de tillhör det absoluta toppskiktet av fantasi eller fasansfullhet. Och det är självklart svårt att slå den spridning som exempelvis Den Svarta Katten har fått genom åren. Men nog om det! Det här är tre historier som utspelar sig i olika tid och rum och formmässigt inte heller påminner särskilt mycket om varandra. Den första - Metzengestein, är onekligen den mest erotiskt laddade av de tre. Jane Fonda är oerhört vacker och gör en utomordentlig tolkning av den lössläppta grevinnan. Hennes galenskap är påträngande och hennes makt är total verkar det som. Det är bara en sak hon inte rår över och det råkar vara den hon mest av allt vill ha. Inget konstigt egentligen kanske men det blir en mycket trevlig tolkning av berättelsen som jag tycker är rejält omgjord, vilket är bra. Det är roligare när historierna har gjorts personliga av regissörerna än när de bara berättas efter Poes manus.

William Wilson känns inte riktigt lika personlig i mina ögon. Jag kan inte heller säga att den är lika tacksam att göra till något eget. Det finns en inneboende moralisering i själva berättelsen som är svår att ignorera och det är också precis vad som berättas. William Wilson som är allt annat än trevlig råkar ut för sin dubbelgångare som är den enda som sätter sig upp mot honom och tillrättavisar honom. Denna dubbelgångare avslöjar honom när han fuskar och sätter honom på plats. Det är en effektivt berättad historia men jag hade önskat att det fanns en lite vassare sluttwist på historien. Det tar liksom bara slut…

Det gör också den tredje berättelsen – Toby Dammit, som jag inte känner igen alls. Jag tycker också att det är den klenaste historien av dem alla även om den framåt slutet blir relativt gruvlig. Jag tycker dock inte att genomförandet är riktigt i klass med de två första berättelserna och det blir en ganska klen avslutning på antologin.

Det som är roligt är att det faktiskt inte är helt uttjatade historier som berättas. Den Svarta Katten, som jag nämnde tidigare har till exempel filmatiserats till leda och det har vissa andra av Edgar Allan Poes berättelser gjorts också. Detta gör att den här antologin faktiskt känns lite fräsch trots allt – även om den är gjort i slutet av sextiotalet!