Outbreak - 1995 - Jakten på botemedlet

Outbreak

Regi: Wolfgang Petersen

1995

Action

Skriven av Linda Snöberg

När en sjukdom i afrikanska regnskogen upptäcks, skickar man dit militärläkaren Sam Daniels (Dustin Hoffman) för att undersöka vad det är för sjukdom. Djupt inne i djungeln finner han till sin fasa att en hel by har utplånats av en sjukdom som är mycket smittsam och leder till en plågsam död. Han återvänder till USA för att rapportera tillbaka till sin chef, General Ford (Morgan Freeman) och berättar för honom att de behöver sätta högsta prioritet på sjukdomen. Generalen tror inte att det är någon risk att den kan komma dit, för det ligger ju så långt borta. Daniels kopplas oförklarligt bort från undersökningen. Kort därefter drabbas en amerikansk småstad av en mystisk sjukdom…

Detta är en alldeles underbar film med en delikat rollista, helt otroligt att så många har samlats i en och samma film. Morgan Freeman är ju strålande, han får högsta betyg av mig i nästan alla filmer han medverkar i. Dustin Hoffman var enastående bra och passade perfekt i rollen.  Även Donald Sutherland och här kan man snacka om en superbra och skön skådis, var utomordentlig. Rene Russo var utmärkt bra hon också. Patrick Dempsey har en liten roll, men han verkligen skiner. Kevin Spacey är prima som alltid. Cuba Gooding Jr alltid lika underhållande.

Filmen är kanske en aning förutsägelsebar men det gör inte så mycket, för man gottar sig ändå. Helikopterjakten var oerhört underhållande, den var otroligt bra filmad och väldigt intensiv. Musiken av James Newton Howard är väldigt schyst och passar bra in på sina ställen. Wolfgang Petersen gör ett utmärkt jobb med denna film.

Dustin Hoffmans roll som Sam Daniels var ursprungligen gjord för Harrison Ford och ironiskt så var Harrison Fords roll i Blade Runner gjord för Dustin Hoffman. De kanske rent utav bytte he he.

Det är inte vanligt att man hittar en film som tvingar oss att bita på naglarna genom större delen av filmen. Det som är så rysligt med denna film är att den skulle kunna hända i verkligenheten, fast inte med just detta virus och inte heller i denna utsträckning kanske, men man vet ju aldrig vad som händer i framtiden och tur är väl det.

Recension: Perfume: The Story of a Murderer - 2006

Perfume: The Story of a Murderer

Regi: Tom Tykwer

2006

Drama

Jean-Baptiste Grenouille (Ben Whishaw) föds i rännstenen under sin mors fiskbord under de vidrigaste förhållanden. Stanken är vedervärdig, fattigdomen enorm och alla odds talar emot hans överlevnad. Mirakulöst nog klarar han sig dock och växer upp under svåra förhållanden. Men inte nog av att hans liv kantas av idoga missöden och misär, alla som han skiljs ifrån tycks också gå en oundviklig död till mötes. Mitt i allt detta frodas hans passion och sällsynta talang – dofter. Han har ett enormt luktsinne och det är enbart detta som skänker honom sinnesfrid i den tunga vardagen. Men det är också hans förbannelse, han blir besatt av, att till varje pris, fånga en specifik doft och bevara den. Detta kräver djupt ambition från både hans egen sida och uppoffringar från de unga kvinnor som måste offra sina liv för att fullända parfymen.

Filmen inleder med en mycket stark prolog där straffet mot, den för publiken ännu icke kända Jean-Baptiste Grenouille tillkännages till pöbeln. Hur historiskt förankrat hans straff är vet jag inte, men jag har då i alla fall aldrig haft fantasi nog att tänka ut en så utstuderad grymhet vid ett verkställande av dödstraffet och då räknar jag mig ändå till dem med en generöst tilltagen inbillningsförmåga i dessa fall, samt ett gediget intresse för medeltidens tortyrmetoder. Intresset vaknar naturligtvis för vad denna, till synes sympatiska, yngling kan ha gjort för att förtjäna ett sånt raseri från rättsväsendet.

Så börjar historien från början, och vi får följa Jean-Baptistes uppväxtår i förtryck och fattigdom, hur hans mor avrättas då folket ansett att hon försökt döda honom redan vid födseln och hur han sedan tas om hand under de första levnadsåren. Allt för att sedan säljas vidare med en nätt vinst som arbetskraft till en brutal garvare. Under denna tid får vi också göra oss bekantskap med hans unika talang – ett exceptionellt luktsinne! Så småningom hamnar han dock hos en parfymör vilket leder honom en bit på väg mot det som hela tiden driver honom, en specifik doft som är så underbar att alla bara älskar den, ger sig hän för den och fullständigt tappar besinningen. Hans mästare Giuseppe Baldini (Dustin Hoffman) berättar legenden för honom…

Filmen hade, vid det här laget, redan hunnit fängsla mig, fått mig att förundras över dess svarta komik (alla som Jean-Baptiste skiljs ifrån går en oundviklig död till mötes) och dessutom fått mig att inse att berättartempot var lite väl lågt emellanåt. Trots detta tyckte om den och även om skådespelarprestationerna kanske inte får någon att flämta efter andan, är det helt klart stabilt i den avdelningen. Även kostymdramat funkar väl och när så även Alan Rickman ger sig in i handlingen förstår man att man faktiskt inte snålat på talang på den fronten.

Det finns dock problem som man helt enkelt inte kan blunda för. Trots utmärkta kostymer känns det aldrig riktigt som om man befinner sig i sjuttonhundratalets frankrike, dels eftersom alla talar engelska, men vad värre är, accenterna skiljer sig så mycket att man inte får någon helhetsuppfattning som skulle kunna binda ihop illusionen. Det är för propert, det är för storslaget, det är för mycket helt enkelt. Man har tagit i alldeles för mycket i att skapa autentiska miljöer att det blir… ja, för mycket helt enkelt.

Filmen börjar nu förändra sig en smula också. Visserligen fortsätter man att bygga på den inslagna linjen gällande den perfekta parfymen, men det blir också ett mer standardiserat mordmysterium, där det naturligtvis inte är särskilt svårt för oss – publiken, att räkna ut både vem som är mördaren, och vilket hans motiv är. Den svarta komiken är nu borta även om man naturligtvis kan se den inställning som kyrkans ställning har, som ett slags sarkasm för dess historia. Allt löser sig med Guds hjälp om man bara exkommunicerar den okända mördaren…

Nåja, jag var så här långt beredd på att ge filmen ett relativt högt betyg, trots de invändningar jag här tagit upp. Det finns trots allt ganska gott om möjligheter till tolkningar och ganska mycket symbolism om man vill sätta sig in i den. Den är välgjord och välspelad, historien är tämligen komplex etc. Men så vet jag inte vad som händer… Ett västgötaklimax utan dess like infinner sig, något jag aldrig tror jag varit med om maken tidigare. Filmen föll pladask från de höga höjderna till en, i bästa fall, högst medioker rulle, och då har jag ändå använt mig all min diplomati den här månanden…

Totalt sett en enorm besvikelse!

Recension: Lemony Snicket’s: A series of Unfortunate Events - 2004

Lemony Snicket’s: A series of Unfortunate Events

Regi: Brad Silberling

2004

Komedi

Syskonen Baudelaire blir, genom en brand av deras föräldrars enorma gods, föräldralösa vid en tidig ålder. Enligt lagen ska de tas omhand av sin närmaste släkting – Greve Olaf (Jim Carrey), som är barnbarnsbarnbarn till deras föräldrars brylling eller syssling eller liknande. Greven visar sig vara en mycket excentrisk skådespelare som inte skyr några medel för att komma över det gigantiska arv som Syskonen Baudelaire föräldrar har efterlämnat till dem. Rent ut sagt behandlar han dem som avskräde och låter dem, i det närmaste, utföra slavarbete åt honom. Han dras sig heller inte för mordförsök på de små barnen och tycks alltid ha en ursäkt för sitt beteende när någon börjar komma honom på spåren. Detta är emellertid bara det första av en serie otursamma händelser i syskonen Baudelaires liv…

Filmen utspelar sig alltjämt medan författaren Lemony Snicket sitter vid sin skrivmaskin och nedtecknar de olycksaliga barnens historia. Ibland fäller han små kommentarer över händelserna och ibland luras han med att berätta händelserna på ett lyckligt sätt för att genast dementera och hänvisa till vad som egentligen hände. Detta är ett lyckats drag och med tanke på att det här egentligen är en barnfilm, finns det också utrymme att bryta när de hemskaste scenerna dyker upp och låta tittaren skapa sin egen bild av händelserna.

Bilden har hela tiden något sagolik över sig, men får uppfattningen om att man befinner sig i en fantasivärld och det känns helt rätt när det gäller en fantasifilm som denna. Jag har inte läst någon av Daniel Handlers böcker (Skrivna under pseudonymen Lemony Snicket) och vet inte hur överdrivna karaktärerna är i dessa, men talar man i filmtermer ligger de på gränsen av vad man som vuxen klarar av att titta på. Framförallt är det Jim Carrey som på vanligt sätt spelar över och helt enkelt är för mycket, han kommer dock delvis undan med det enbart för att filmen är ämnad för barn.

Men det finns fler överdrivna karaktärer i filmen. Både deras farbror Monty (Brian Connolly), som påminner remarkabelt mycket om John Cleese och Tant Josephine (Meryl Streep) som tycks vara maniskt livrädd för det mesta, men framför allt mäklare! Dessa lyckas dock hålla sig innanför ramarna och, liksom barnen, istället enbart vara underhållande. Förresten syns också Dustin Hoffman i några korta ögonblick, som teaterkritiker.

Barnen är som sagt mycket underhållande, om än karikatyrer. Både att Violet får fram uppfinnarandan när hon sätter upp håret med hårbandet används flitigt och Klaus, som tycks minnas allt han läst i föräldrarnas stora bibliotek, framställs ofta med gulliga klichéer. Minstingen Sunny, som älskar att bita i allt och som kommenterar och faktiskt kommunicerar med hjälp av sitt joller är helt enkelt för söt. Hon spelas av tvillingarna Kara och Shelby Hoffman och vem vet, de kanske kan konkurrera med tvillingarna Olsen i popularitet om några år.

Det skulle inte förvåna mig om filmen snart får en uppföljare, dels för att den faktiskt, trots sina brister, är ganska bra och att det trots allt finns ytterliggare 9 böcker i serien att fortsätta med.

Last Chance Harvey - 2008 - Blir du lika imponerad som jag?

Last Chance Harvey

Regi: Joel Hopkins

2008

Drama

Dustin Hoffman spelar den åldrade Harvey Shine som livnär sig på att skriva reklamjinglar. Det kan vara en mycket lukrativ sysselsättning men nu verkar det som om Harvey mist lite av sin känsla och hans arbetsgivare tvekar på om de ska behålla honom som anställd eller inte. Mitt i allt detta ska hans dotter gifta sig, fast i London och Harvey ska förstås närvara. Detta råkar sammanfalla med att en av hans viktigaste klienter ska bestämma sig för vilken musik de ska använda och Harvey behöver vara där också. För att göra en lång historia kort så är relationen mellan honom och dottern inte den bästa, för att inte tal om den med ex-frun. Och Dotterns styvpappa har en bättre relation med dottern än honom. Spiken i kistan blir när hon avslöjar att hon hellre vill att styvpappan ska föra henne till altaret, samtidigt får Harvey veta att han blivit av med sitt jobb henna i staterna. Han har nu inget kvar och söker sig till en bar för att dränka sina sorger. Detta visar sig vara en lyckoträff eftersom han då stöter på Kate Walker (Emma Thompson) som han snabbt utvecklar en vänskapsrelation med. De kommer från liknande erfarenhet och de är båda ensamma själar. Mot alla odds växer de allt närmare varandra på bara någon dag. Slutligen inser Harvey att hans arbetsgivare faktiskt haft helt rätt, det här är hans sista chans, fast inte riktigt på det yrkesmässiga sätt som den ursprungliga meningen var, utan på ett mer personligt och romantiskt plan. Harvey lever upp och börjar plötsligt känna sig mer levande igen!

Jag har inte sett min gamle favorit Dustin Hoffman göra något vettigt de senaste åren, eller rättare sagt jag har inte sett honom göra någonting de senaste åren som intresserat mig tillräckligt mycket för att se. Han är han dock fantastisk! Det är de små medlens skådespeleri och även om det kan tyckas vara rutin för en skådespelare med hans begåvning blir jag ändå mycket imponerad! Även Emma Thompson lever ut rollen på ett mycket trovärdigt sätt och jag har inget att klaga på där heller! Dessutom är manuset fullt av roliga och/eller tragikomiska situationer och händelser som gör att man sitter med det lilla fåniga leendet, som jag alltid brukar ta upp, på läpparna.

På pappret är det kanske inte mycket att komma med och filmen är kanske egentligen en romantisk bagatell som man redan sett många många gånger förut men jag tycker den är charmig. Det spelar ingen roll om man känner igen sig och kan räkna ut slutet långt i förväg. Det är själva resan dit som är det intressanta och jag tror filmen hade kunnat hålla på hur länge som helst utan att bli dryg eller seg. Det vill sig om man bara hade hållit samma tempo som man gör i största delen av filmen. Lite karaktärsutveckling i början hade väl kanske kunnat göras lite annorlunda och roligare men man kan ju inte få allt.

Sålunda är det ingen överraskning att Harvey och dottern slutligen kommer närmare varandra och att respekten för honom ökar från alla håll i sällskapet. Det verkar till och med som om ex-frun mjuknar lite på slutet men det är ju egentligen inte det filmen handlar om. Min tolkning är i alla fall att det är den egna inre freden som är det intressanta. Är man bara till freds med sig själv och vad man vill eller tycker är viktigt i livet spelar det ingen roll vad andra tycker.

Hur som helst så hade jag inte väntat mig en så bra film när jag läste handlingen och det visar bara ytterliggare en gång att man inte alltid ska döma boken (eller filmen i det här fallet) enbart på dess omslag, utan faktiskt skapa sig en egen uppfattning med innehållet i beaktande. Så se filmen, du kanske kommer att bli lika imponerad som jag?