Kungliga Patrasket – 1945 – Edvin Adolphson är fantastisk!

Regi: Hasse Ekman

Drama

Det sägs att Hasse Ekman här gör en film om sin far, Gösta Ekman den äldre. Det är ett älskat porträtt fullt av kärlek, men heller inte utan ett visst mått av kritik. Åtminstone i det avseendet att han belyser svårigheterna att växa upp i en skådespelarfamilj och ständigt behöva jämföras med den tidigare generationens aktörer. Det spelar förstås ingen roll om det handlar om skådespeleri eller något annat yrke, att ständigt behöva jämföras med sina föräldrar kan sannerligen inte vara lätt.

Lyckligtvis har jag inga direkta förkunskaper när det gäller Gösta Ekman d.ä. och behöver inte jämföra historien i filmen med några verkliga scenarion. Filmen står på egna ben för mig och hade jag inte vetat hur släktbanden ligger till hade jag inte behövt ta dem med i beaktandet. Det är en film med ett budskap, fantastiska skådespelarprestationer och inget mer egentligen. Så ser jag på saken!

Stefan Anker är teaterdirektör och den givna stjärnan i showen. När han planerar att sätta upp en ny pjäs funderar de andra familjemedlemmarna på att helt sonika lämna teaterlivet. Och inte bara funderar, de gör det också. Han står nu ensam inför publiken och recensenterna som gång på gång skriver att hans föreställningar är fiaskon. Han ger sig inte och inte förrän hans dotter håller på att mista livet i barnsäng går det upp för honom vilka värderingar som är de viktigaste för honom.

Edvin Adolphson spelar huvudrollen som Stefan Anker och som förtexterna så fiffigt anger är alla andra egentligen bifigurer till denna. I förtexterna benämns de andra bara som ”hans son” eller ”hans fru”. Det blir lite teatraliskt över det hela och vad skulle väl passa bättre i en film som denna. Hur som helst är Edvin Adolphson fullständigt fantastisk i rollen, från första början till sista minuten. Inget får honom att för ett ögonblick släppa den rollkaraktär han gestaltar. Det är ett klart imponerande arbete som borde belönas med en utmärkelse tycker jag. Det är sällan man ser sånt totalt fokus och sådan fullständig briljans.

Hans son spelas förstås av Hasse Ekman själv som blir totalt överspelad av Edvin Adolphson. Som sig bör alltså, eftersom fadern ska vara den dominante. Lika lite kommer någon av de andra skådespelarna i närheten av honom, utom möjligen Stig Järrel som jag aldrig har sett bättre tror jag. Nåja, det ska jag låta vara osagt, men riktigt bra är han i alla fall. Synd att han inte har en större roll!

Men det är inte bara skådespelarprestationer som håller upp filmen. Det är också ett bra manus och en mycket intressant historia. Läser man om filmen på IMdB står det att det handlar om en skådespelarfamilj i tre generationer som det går lite upp och ner för. Det är baske mig en alldeles genial beskrivning. Det är precis det som det handlar om – och på ett fantastiskt sätt!

8/10

Med Dig i Mina Armar – 1940 – Hasse Ekmans regidebut!

Regi: Hasse Ekman

Komedi

Jag kan väldigt lite om äldre svensk film och jag kan inte särskilt mycket om Hasse Ekman. Men eftersom livet är en lång läroprocess hoppas jag kunna ändra på det framöver. I och med den här filmen har jag till exempel lärt mig att Hasse Ekman var oerhört produktiv och att han var endast 24 år när har debutregisserade denna. Han har också skrivit manus men medverkar inte. Det gör däremot Edvin Adolphson och Karin Ekelund i de största rollerna. Även Thor Modéen och Stig Järrel har framtrådande roller och man får lov att säga att rollbesättningen är fantastisk tvärs igenom. Det finns ingen som inte passar in i filmen

I korthet handlar filmen om direktör Krister Dahl, som är miljonär. På golfbanan får han en boll i huvudet och tappar efter det minnet. Han har ingen aning om vem han är och alla personlighetsdrag som han vanligtvis har är också borta. Han träffar och blir kär i sin före detta fru, som också är med på noterna alldeles utan minnesförlust. För att göra en lång historia kort förvecklas saker och ting mer och mer efter som Krister inte har någon avsikt att tala om för omvärlden att han har tappat minnet. Inte annat än för sin betjänt – Vårby, som spelas av Thor Modéen och som får hjälpa till att reda upp röran.

Egentligen är upplägget klassiskt. Även om filmen är från 1940 lär det inte vara den första som behandlar en minnesförlust på det visset. Det är farsartat och det är mycket underhållande. Filmen håller ett högt tempo och en del musik. Främst är det förstås ledmotivet som framförs några gånger genom filmen. Hasse Ekman skrev tydligen även texten till denna bit och får jag säga min mening är det en ganska bra text. Hade den skrivits idag hade den lutat åt pekoral men 1940 funkar det fantastiskt bra! Det är bara att inse att man får flytta sig tillbaka i tiden när man gör sina bedömningar. Tidlöshet är mycket ovanligt i sådana här sammanhang.

Dock är filmen som helhet mycket modern, eller i alla fall utan ålderskrämpor. Låt vara att den tekniskt sett inte ligger lika långt fram som moderna filmer, men manuset är piggt och fullt av små lustigheter som man kanske inte lägger märke till direkt. Och får jag säga min mening är jag mer imponerad av att Hasse Ekman knåpat ihop manuset redan vid så ringa ålder än att han regisserar.

Ska vi rubricera kategorier är det helt klart en romantisk komedi. Jag brukar ha svårt för sådana men den här är bra mycket bättre än de flesta jag har sett tidigare. Och då är de flesta jag har sett betydligt modernare än den här! Det är kanske det som är grejen, den här är oförstörd medan man i modernare alster måste krysta till det för mycket. Det här är ett naturligt lustspel och det känns som att alla de inblandade har jäkligt roligt. Dialogen är rapp och det är en sagolik tajming i framförandet.

Historien har också två delar kan man säga. Först har vi minnesförlusten och allt vad det innebär. Sedan har vi återkomsten av minnet men då är alla minnen från under minnesförlusten som bortblåsta. Oavsett hur man vänder sig har man ändan bak skulle man kunna säga. Nåja, som gammal svensk romantisk komedi löser sig allting till slut och alla lever lyckliga i alla sina dagar. Och skulle det inte vara så skulle jag nog bli besviken. Men det är jag inte nu utan tycker att det här är en mycket mycket bra film och en utmärkt regidebut!

8/10

Första divisionen – 1941 – Hasse Ekman

Regi: Hasse Ekman

1941

Drama/Krigsfilm

Jag såg den här för ett bra tag sen och hade egentligen inte tänkt skriva om den alls. Men jag kan inte riktigt få ur den ur mitt system, blodomloppet eller hjärnbarken – kalla det vad ni vill. Under alla förutsättningar borde jag inte tycka om det här men jag finner mig vara oroväckande tillfreds med filmen. Jag växte upp med gamla svenska filmer som visades på TV1 eller TV2 och var väl mer eller mindre fientligt inställd till dem under hela min barndom. Det händer ingenting… men det är det som är charmen med dem har jag insett nu. Det är avsaknaden av styrda händelseförlopp som gör att karaktärsutvecklingen kompenserar för allt annat.  I just den här är det väl frågan om ganska grovhuggna karaktärer men det är det som är roligt.

Jag kan inte tillräckligt mycket om vare sig Hasse Ekmans filmer eller om tiden för filmens inspelning men det är uppenbart att det är en moraliserande film som behövdes under andra världskriget. Dock är karaktärerna som sagt grovhuggna och det är mycket frågan om ära och heder. Det är inte vidare realistiskt från den synvinkeln jag har att man är så förälskad i sitt flygarofficersyrke att man är beredd att offra allt för att få flyga även om det skulle innebära livet. Men är man inte lycklig på marken utan måste flyga så är det väl så.

På det hela taget var det som sagt ett underhållande möte med en gammal film. Det var också en film som innebar att jag känner att jag måste utforska regissören Hasse Ekman bättre. Filmerna är kanske intressantare än vad man först kan tro! Därför är det med glädje jag kan meddela att jag ämnar publicerar ett antal recensioner av hans filmer inom den närmsta tiden.

Jag är inte så bra på skådespelarnamn överhuvudtaget och jag är det definitivt inte när det gäller gamla svenska namn. Det är många man känner igen men jag kan inte utveckla det där så väldigt mycket. Hasse Ekman själv är förstås med och Stig Järrel, det är ungefär dem jag har någon sorts relation till.

Så, ska man se detta som någon sorts propagandafilm? Eller rent av antipropaganda kanske? Ett sätt att höja moralen i den svenska armén under mobiliseringstiden andra världskriget innebar? Strunt samma, det är en underhållande film, i synnerhet om man är ordentligt bakis…

6/10

Recension: Paradiset - 1955

Paradiset

Regi: Arne Ragneborn

1955

Drama

Bertil (Åke Grönberg) får en sista chans på fabriken, han har varit nykter i sex månader och mår hur bra som helst. Men påtryckningar från kompisar och motgångar i hemmet driver honom tillbaka till en öl, sedan två öl och sedan… tja, låt oss säga att hans nyktra stunder från det ögonblicket är väldigt lätträknade. Han får sparken vilket gör att hans alkoholförtäring ökar. Samtidigt blir direktören (Edvin Adolphson) på fabriken ombedd av sin läkare att dra ner på sin alkoholkonsumtion. Han hävdar att han måste för representationens skull men det är uppenbart att han har grava problem. Snart får även han sparken från sin position vilket gör att han går ner sig ännu mer. Hans fru går ifrån honom och snart är kronofogdens utmätning av hemmet ett faktum.

Tack vara Klubb Super 8 får vi chansen att se den här filmen som tydligen har varit försvunnen i många år. Och ska sanningen fram så hade jag min uppfattning om vad det här skulle vara för en film. En halvkomisk pilsnerfilm som skulle vara bortglömd så fort den var slut, men så var det inte! Visst skulle man kunna kalla det för en pilsnerfilm, utan att för den delen syfta på någon ordvits. För det är onekligen en underhållande film trots att den berör mycket allvarsamma ämnen, dessutom på ett allvarsamt sätt. Det är en tragisk film och om det nu finns något budskap handlar det om att det kan gå illa för vem som helst, fattig som rik!

Något som imponerar på mig och som jag verkligen inte hade räknat med är verklighetsförankringen och de filosofiska resonemangen som ursäktar, eller åtminstone försöker förklara, drickandets anledningar. Och det finns flera, det är inte bara en beroendeframkallande dryck, det finns också sociala delar, grupptryck och gemenskap. Problemet är förstås när kontrollen förloras såsom det är med alla typer av missbruk.

Det jag gillar med filmen är att det inte är så där rysligt klämkäckt som det ofta kan vara i äldre svenska filmer. Jag vet att det finns ett agg mot just det här fenomenet där ute, framförallt bland ungdomar. Jag förespråkar som alltid att jag ska ge allt en chans innan man fördömer och i det här fallet får man verkligen sin belöning. Skådespeleriet är visserligen föråldrat men ändå realistiskt och inte överdrivet teatraliskt som det annars kan vara i filmer från den här tiden.

Man sugs in och kan inte slita blicken, det känns som slutet är oundvikligt – det tragiska slutet. Men ändå kan man inte vara riktigt säker på hur det kommer att gå. Man väntar sig trots allt ett lyckligt slut och är nyfiken på hur säcken kommer att knytas ihop. En mycket imponerade film som verkligen väcker nyfikenheten mot Arne Ragneborns andra filmer – fyra till antalet, som tydligen ska behandlas liknande ämnen. Totalt fem filmer som regissör men ändå omtalad som svensk films rötägg nummer ett enligt extramaterialet. Flera av hans filmer lyckades nämligen fastna i censuren och frisläpptes bara efter omfattande klipp och någon av dem lyckades till och med dra på sig ett totalförbud!

Förutom Arne Ragneborn själv och de tidigare nämnda Åke Grönberg och Edvin Adolphson medverkar även Gösta Bernhard, Stig Järrel och Sif Ruud i mindre roller. Det här är en riktigt bra film som verkligen imponerar!