Recension: The Magic of Belle Isle - 2012

The Magic of Belle Isle

Regi: Rob Reiner

Drama/Komedi

2012

Monte Wildhorn, en bitter gammal författare, flyttar till ett tillfälligt boende på landsorten. Han hyr ett gammalt hus i vilket han har för avsikt att ägna hela sommaren åt att dricka så mycket whiskey som möjligt och för övrigt inte göra något som helst väsen av sig. Men när han träffar sin granne och dennes tre barn är det inte längre lika enkelt att följa sin ursprungliga ambition. Att dränka sorgerna i alkohol eller supa ihjäl sig över sommaren är inte längre ett alternativ. Istället hjälper den nyfunna vänskapen honom att åter skriva historier!

Ibland tänker man att man ska hoppa över filmer eftersom de ingår i en genre eller stil man generellt sett inte gillar. Eller man kanske har förutfattade meningar om vad det egentligen man har framför sig. Det kanske inte alls representerar det man tror. Det enda sättet att ta reda på det är förstås att ta tjuren vid hornen och se. Varför ska man tro när man kan veta? Jag har gjort misstaget förr och kommer säkert att göra det igen men jag försöker att undvika fällan.

I det här fallet är jag glad att jag slutligen bestämde mig för att se filmen för det är onekligen en höjdarrulle som jag fann stort nöje i. Att jag som skräckfilmsfanatiker fattar tycke för romantisk komedi här hänt förr och dessutom ser jag faktiskt ingen motsättning däri heller. Morgan Freeman är helt fantastisk som den bittre författaren. Undan för undan ges vi ledtrådar till bitterheten vilket inte helt oväntat beror till stor den på att hans fru och enda kärlek nyligen gått bort i cancer.

Staden eller byn eller vad man ska säga består av en brokig samling karaktärer. En del fullständigt galna medan andra något mer normala. Hur som helst smälter Monte Wildhorn in i samhället på ett bra sätt. Trots att han visar sig motsträvig blir han snabbt både accepterad och respekterad. När han träffar på grannfruns mellanflicka – Finnegan, är det något som motvilligt vaknar i honom. Hon vill att han ska lära henne hur man gör historier och är beredd att betala för tjänsten. Efter hand växer förstås en stark vänskap och respekt fram mellan dem. Det är något speciellt med gestaltandet av vänskapen mellan gammal och ung. Det är helt enkelt så rörande att det är svårt att hålla tillbaka fukten i ögonvrån. Den typen av vänskapsförhållande har den effekten på mig. Förresten så var det inte många minuter av den här filmen då mina ögonvrån inte var fuktiga!

Grannen spelas av Virginia Madsen som får anses vara det närmaste man kan komma en större roll förutom Morgan Freeman. I jämförelsen kommer hon väl till korta men det är också en orättvis jämförelse och jag måste verkligen betona att samtliga skådespelare verkligen gör kanonbra ifrån sig! Förresten kan det bara inte vara en tillfällighet att det här är ytterligare en film av Rob Reiner som är helt fantastisk och klockren. Härmed fastställer jag att fler av hans filmer skall utforskas i framtiden!

9/10

The Number 23 - 2007 - Jim Carrey utan grimaser

The Number 23

Regi: Joel Schumacher

2007

Thriller

Walter Sparrows (Jim Carrey) liv får sig en plötslig vändning och allting ställs på kant när han får boken “The Number 23” i sin hand. Det är en födelsedagspresent från flickvännen (Virginia Madsen) som till en början inte alls uppskattas av Walter. Han menar att det bara är meningslöst dravel att fylla hjärnan med men fastnar snart i bokens intriger. Han är förbluffad över hur mycket boken påminner om hans eget liv och blir snart alldeles övertygad om att författaren har skrivit boken just om honom. Men det slutar inte med det, i boken blir detektiven Fingerling så småningom besatt av siffran 23 och ser den överallt i alla möjliga sammanhang och Walter börjar göra likadant, han söker svar men är inte säker på var han ska leta. Han är övertygad om att lösningen finns i det mystiska talet och måste till varje pris söka reda på bokens hemlighetsfulla författare – Topsy Kretts. Han om någon borde ju veta hur det hela hänger ihop!

Jag måste erkänna att jag är mycket svag för filmer med konspirationsteoritema och i synnerhet de som framställer de övertygade personerna på ett vanvettigt och ordentligt besatt vis. Just när det gäller numerologi är det väl inte oräkneliga filmer som poppar upp i skallen, det brukar mest handla om politiska mörkläggningar och dylikt. Dock vill jag nämna en film som jag genast tänkte på när jag först hörde talas om den här och som, åtminstone storymässigt har en del likheter, nämligen den smått mästerliga Pi. Upplägget är snarlikt även om filmerna rent stilmässigt inte påminner ett dugg om varandra. Det här är en genuin thriller utan försök till konstnärligt filmade kameravinklar och liknande, eller om Pi’s stil var till för att dölja eventuellt ofulländade tekniska detaljer.

                                                             

Jag måste väl också erkänna att mitt förhållande till Jim Carrey är ganska svalt. Han har visserligen gjort en och annan seriösare roll de senaste åren men jag är ändå så fördomsfull att jag ser den grimaserande Ace Ventura framför mig när jag hör hans namn. Skulle den här filmen bevisa mig fel eller inte? Det var från början den stora frågan som jag våndades över, samtidigt gladdes jag åt att äntligen få se honom i en roll som förhoppningsvis befann sig utanför mina fördomar.

Så här, efter att ha sett filmen kan jag bara konstatera att han är fullständigt övertygande i båda sina roller, för både han och Virginia Madsen gör dubbelroller. Dels spelar han Walter, som filmen kretsar sig kring, dels spelar han också den fiktiva detektiven Fingerling som vi får följa i drömliknande episoder, som nästan har lite Film Noir känsla över sig och där mycket subtil humor är pricken över i, allt eftersom Walter läser kapitel efter kapitel. Virginia Madsen spelar flickvän åt båda dessa karaktärer och gör så med bravur, hon får vara både masochistisk slampa och ordentlig helylle tjej, så det måste ha varit roligt för henne. Jim Carreys karaktärer å andra sidan är väldigt lika varandra och gränsen mellan dem suddas långsamt ut. Det är precis som om fiktion och verklighet blandas för att slutligen helt utplånas.

Det är väl förvisso inget nytt grepp att romanfigurer plötsligt hamnar i verkligheten, till exempel i skräckisen Hard Cover, eller att författare hamnar i sin egen drömvärld av olika anledningar (några exempel är nyliga Re-Cycle och komedin Delerious), här är det dock inte frågan om några övernaturligheter eller ockulta utsvävningar. Detta gör också att Jim Carreys besatthet blir än mer realistisk. Vi vet egentligen inte mer än honom, utom vid några få tillfällen och det är ofta ett bra sätt att bygga upp en film på.

Dock hade jag önskat att jag var kvickare i huvudräkning, för när alla tal runt omkring Walter plötsligt genererar talet 23 tror jag att man skulle få ytterliggare en dimension av filmen om man hade kunnat hänga med lite mer. Visst förklaras vissa tal, åtminstone till en början, men jag har en känsla av att det finns betydligt mer av den varan gömt i filmen. Några saker lägger man naturligtvis märke till ändå, trots bristande matematisk kompetens, mycket på grund av bildspråkstekniker men jag tycker ändå inte om att missa såna detaljer.

Slutligen tycker jag, kort sagt, att Joel Schumacher, som tidigare givit oss kanonrullar som Phonebooth, Falling Down och The Lost Boys, lyckas mycket bra här. Det är spännande och ett gediget arbete, även om själva upplösningen inte kommer som någon total chock. Men det är eftertänksamt och ett strålande porträtt av besatthetens destruktiva ansikte, eller är det kanske rent av en vacker upplösning på historien med ett moraliskt och lyckligt slut, se den och avgör själva.

Helt klart en mycket sevärd film – utan en enda grimas!