Maid in Sweden – 1971 – En sexuellt orienterad handling

När man tittar på extramaterialet, och intervjun med Christina Lindberg, menar hon själv på att hon i princip spelade samma roll i de 15-20 eller om det var 25 filmer hon gjorde i raskt takt vid den här tiden. Som åskådare och autodidakt filmkritiker kan man inte annat än att hålla med. Jag har inte sett alla, långt därifrån, men tillräckligt många för att kunna hålla med om hennes egen slutsats.

Således handlas filmen om Inga, som spelas av Christina Lindberg. Hon åker iväg från det trygga föräldrahemmet för att hälsa på sin syster Greta (Monica Ekman). Där upptäcker hon vad hon är för hämmad att kunna upptäcka hemma kring sina föräldrar, ett sexuellt uppvaknande. Hon träffar en kille och på den vägen är det.

Samtlig dialog är på engelska och det ser verkligen dubbat ut, alltså pålagt eller påbättrat i efterhand. Det stör visserligen upplevelsen något men går att ignorera. Det engelska uttalet är allt som oftast bedrövligt men detta kan ses som en bidragande orsak till underhållningsvärdet. Musiken är klart tidstypisk och framhäver den sexuellt orienterade handlingen. En bra kombo med andra ord.

Det går ju heller inte att komma runt att kommentera den kvinnliga fägringen, tuttar alltså. Det finns några scener då de visas upp i all sin prakt och jag vore väl galen om jag påstod att det inte såg bra ut. Jag gillar det skarpt! Det ger filmen en tillbakalutad erotisk ton. Och för att inte bli missförstådd måste jag poängtera att det ingalunda finns några pornografiska scener i filmen. Den gökas här och där men det hela hålls klart rumsrent. Ok, man får väl se en buske här och där i ”full frontal nudity” shots. Detta är ju trots allt en film som gjordes i en tid när det rådde ett annat skönhetsideal och när porrtofsen, eller den helrakade musen ännu inte var uppfunnen.

Ska vi prata om teknisk kvalitet på själva filmen är den förhållandevis god, med tanke på hur lite material det finns att tillgång för själva överföringen till DVD. Jag måste åter igen lyfta på hatten för Klubb Super 8 som ger oss den ena kulturklenoden efter den andra!

7/10

Johnny Got his Gun – 1971 – Vidrigaste livsödet någonsin!

Hade det inte varit för att Metallica baserade sin låt One på den här historien och inkluderat delar av filmen i videon till låten hade nog inte filmen varit lika känd idag. För min egen del hade jag sett filmen tidigare även om det var länge sen. Och visst var det så även för min del, att jag blev sugen att se om den i och med den där låten och videon.

Filmen centrerar sig kring Joe, vem Johnny är har jag ingen aning om, som efter att ha förolyckats i första världskrigets fasor ligger lemlästad på en sjukhusbrits. Han har inte längre några armar, inga ben, kan inte tala, hör inte och ser inte. Det han kan göra är att göra på huvudet och känna vibrationen i marken. Åtminstone till dess att en sjuksköterska kommunicerar med honom genom att rita bokstäver på hans bröst med fingret, en efter en.

Det finns två sidor av berättelsen. Dels den där Joe ligger på britsen och har diverse sjukhuspersonal omkring sig och dels den där han minns vad som hänt honom före kriget. Hur han i sin barndom frågar sin pappa vad demokrati egentigen är och om hans pappa är beredd att offra honom för den. Repliken For democracy, any man would give his only begotten son. Är för mig klassisk och sätter lite tonen på vad filmen egentligen handlar om. För det är inte bara en djupt tragisk berättelse om den arm- och benlöse Joe som inte kan kommunicera med omvärlden. Det är också en film om värderingar. Med det sagt vill jag hävda att en hel del av replikerna i första halvan är snudd på pinsamma. De är så överdramaturgiskt återgivna att det nästan blir tramsigt. Snacka om att köra ner filmens sensmoral i halsen på åskådaren.

Då fungerar den andra halvan av filmen mycket bättre. Joe får efter ett tag en ny sjuksköterska som ska ta hand om honom. Hon gör det med bravur och är en av de få som faktiskt visar någon form av empati i filmen. Det är hon som får Joe att känna sig hel igen. Eller ja, hel är väl fel ord i sammanhanget. Han får i alla fall någon form av närhet i och med att just den där sjuksköterskan tar hand om honom.

Allt eftersom filmen går och vi får veta mer och mer om hans bakgrund ökar också hans frustration. Att han överhuvudtaget existerar är en pinsamhet för militären som inte ens vill veta av hans existens. Att man har hållit honom vid liv under så många år och trott att han var utan medvetande är något chockande för de inblandande. Joe bönfaller dem om att de ska låta honom dö, något som skulle vara det mest humana i sammanhanget. Det är i alla fall min åsikt. Det vidrigaste livsödet någonsin måste vara att vara fånge i sin egen kropp och inte kunna nå ut.

Som Joe, före amputationerna förstås, ser vi Timothy Bottoms och som hans far Jason Robards, även Donald Sutherland medverkar som en Jesusliknande figur och Diane Varsi som ”den där” sjuksöterskan. När filmen är slut är inte ett öga torrt, åtminstone inte hos den här recensenten!

8/10

Kirk Douglas och Johnny Cash i västernfilmen GUNFIGHT - 1971

A Gunfight

Regi: Lemont Johnson

1971

Western

Will Tenneray (Kirk Douglas) är en gammal revolverman som slagit sig ner i en liten stad. Han njuter numera av livet och vill inte återvända till sitt gamla liv. Han får betalt för att gå på saloonen eftersom man menar att hans närvaro ökar de övrigas benägenhet att köpa sprit. Folk runt omkring känner sig helt enkelt trygga när han är i närheten; hans rykte är obefläckat. Men så kommer en annan ökänd revolverman – Abe Cross (Johnny Cash) till stan och allt är inte lika fridfullt längre. Det finns en rivalitet mellan den trots att de inte finns erkänna det för varandra (eller sig själva). Ingen av dem har särskilt stor lust att utmana och döda den andre men tillsammans kommer de på en plan för att tjäna pengar. De ska ta inträde till duellen och den som lever får ta med sig pengarna därifrån…

Till en början tycker jag egentligen att filmen är ganska trälig. Den utmanar mig inte och livet i en västernstad har väl beskrivits med mer värdighet än så här. Det är inte som en en gammal film med John Wayne och det är verkligen inte som i en gammal spaghettiwestern heller. Det är helt enkelt ganska tråkigt. Kirk Douglas imponerar inte utan bara går runt och ”är” tycker jag. Det är väl förvisso det han ska göra kanske men det griper inte tag i mig. Faktum är att när Johnny Cash dyker in i handlingen efter några minuter spelar han skjortan av Kirk Douglas! Åtminstone när det gäller karisma. Kanske spelar han inte utan bara är som han är, men det bryr jag mig inte om. Den mest karismatiske av de två är utan vidare Johnny Cash!

Båda två har de ett förflutet i bagaget. Ingen av dem vill utmana den andre och de verkar till och med bli ganska bra vänner under den tid de vistas i staden, och planerar tillsammans. Det är detta förflutna, som till mångt och mycket förblir dolt för oss tittare, som är mycket av filmens behållning. Man får liksom tränga in under skalet på dem och gissa sig till vad de egentligen känner inför situationen. Inget sägs rakt ut utan det blir till att läsa mellan raderna. Naturligtvis innebär detta att historien kommer att se helt annorlunda ut för dig än för mig. Man får själv dra sina egna slutsatser helt enkelt.

Kirk Douglas och Johnny Cash poserar framför kameran.

Jag gillar det men samtidigt så berättas filmen i en lite väl långsamt tempo. Den kommer liksom aldrig till skott [ursäkta ordvitsen]. Den maler och maler på men kommer inte någon vart. Jag fascineras av Johnny Cash och jag fascineras av det sätt som hans rollkaraktär är skriven. Tänk er själva, en hårdbarkad revolverman som skulle kunna utmana vem som helst som samtidigt är så ärlig att han aldrig skulle lura någon på pengar, inte i kortspel och inte vid hästaffärer och inte när det gäller ammunition heller. Det blir något av en paradox om man jämför med den gamla stereotypen där det är hjälten som är den gode och skurken som är den onde. Här har vi istället en film med två duellanter där ingen av dem egentligen kan ta den onda sidan. Det finns möjligen en kvasihjälte – Kirk Douglas, men skärskådarman det hela är det kanske han som är mer korrupt än ”skurken”.

En trevlig och lite annorlunda western där utfallet av mandomsprovet är oklart in i det sista.

6/10

Recension: Web of the Spider - 1971

Web of the Spider

Regi: Antonio Marghriti

1971

Horror

Journalisten Alan Foster slår vad om att han kan stanna en hel natt ensam i ett slott som sägs vara hemsökt. Det dröjer inte länge innan han upptäcker att han ingalunda är ensam. En efter en dyker människor upp, däribland den sköna Elisabeth som han snabbt förälskar sig i. Att stanna en hel natt borde inte vara något problem om det inte vore för att alla i slottet tycks vara döda och dessutom vara ute efter hans blod för att kunna fortsätta sin existens som levande döda.

Det här är en film som jag har haft stående i mina hyllor väldigt länge. Jag vet inte varför jag inte har tagit mig för att se den egentligen. Det är väl bara så det är ibland, man tar sig inte för… Ursprungligen köpte jag den, inte för att jag visste att det var en spökhistoria, utan för att jag med titeln som bakgrund hade fått för mig att det var en djurskräckfilm. Det är väl därför den har stått så länge antagligen.

Inte var den värd väntan heller. Det här är i princip dynga om man frågar mig. Kanske gör det sitt till att utgåvan är riktigt bedrövlig. Det är svårt att höra vad som sägs och det är inte den bästa bilden heller. Men jag har sällan varit med om en spökfilm som har varit så oengagerade. Nu är det förstås så att stora delar filmen ägnas åt en kärlekshistoria också, men så fort det står klart för Alan Foster att det handlar om levande döda borde man väl ha lagt inte en extra växel? Förresten så fattar ju vi – publiken, att det är frågan om något mystiskt från början och borde ha fått några kalla kårar längs vägen.

Det finns några snygga åkningar/klipp i filmen men för det mesta är det slöseri med tid att se den. Jag kommer aldrig någonsin att se om den, inte ens med tanke på att Klaus Kinski spelar en lite roll som Edgar Allan Poe. Han gör det bra men det finns helt enkelt inte tillräckligt många timmar på dygnet för att se den här fler gånger. Det utlovas på omslaget ett det ska vara en klassisk skräckberättelse och jag håller med! Premisserna blir knappast mer klassiska är så här det är bara det att det är uselt…

3/10

Recension: VILL SÅ GÄRNA TRO - 1971

Vill Så Gärna Tro

Regi: Gunnar Höglund

1971

Drama

Lillemor följer med sin väninna till en dansklass. Där träffar hon på den mörkhyade Robert och påbörjar en förälskelse med honom. Omgivningen är inte särskilt förlåtande mot romansen som de allra flesta tycker är ”olämplig”. Några tycker inte att man kan lite på en svartman medan någon faktiskt har en alldeles egen förälskelse i Robert att ta hänsyn till. I vilket fall som helst är det inte allmänhetens intresse att deras relation avslutas fortast möjligt!

Som vanligt när det gäller filmer utgivna av Klubb Super 8 finns det en erotisk ton över det hela. Inte något anmärkningsvärt med dagens mått mätt kanske men anno 1971 var det kanske mer ögonbrynshöjande med bröstvisualiserande duschscener än idag. Det är egentligen inget märkvärdigt men Christina Schollin visar upp sina behag i en snabb scen tillsammans med Helena Mäkelä som insinuerar lesbianism. Det ska väl vara en konstrast mot den, av Christina Schollin accepterade, romansen med en svart man antar jag. Det ena ska enligt filmens budskap vara helt ok medan det andra (lesbianismen) fortfarande är tabu.

Får man tro extramaterialet, som för en gångs skull är ganska klent, är inte Christina Schollin särskilt förtjust i filmen själv. Hon säger det väl inte rent ut men om man läser lite mellan raderna är det åtminstone vad jag får fram. Hon menar också att hon inte behövde speciellt mycket regi medan hon fick dra fram Johnny Nashs talanger. I så fall har hon gjort ett bra jobb för jag tycker att han överglänser henne mest hela tiden. Kanske beror det på att hon får fuska sig fram på bruten engelska medan han har et naturligt försprång på grund av sitt modersmål. Jag tycker också att han är mera naturlig än vad de flesta av de svenska aktriserna och aktörerna lyckats med och det beror inte på språkproblemen. Snarare på att dialogen är så tydligt daterad och att teaterskådespeleri inte riktigt funkar på film alla gånger.

Men bara genom sin närvaro förhöjer ändå Christina Schollin filmen. Jag har tyvärr inte lyckats hitta någon lämplig bild från filmen att använda i samband med recensionen på denna milf men hon är fruktansvärt vacker och attraktiv tvärs igenom alltihop! Jag räknar på mina fingrar ut att hon bör vara i trettioårsåldern när filmen gjordes och jag finner den märkligt att det är så ont om bilder på nätet från denna tid. Även Niclas Wahlgren medverkar men jag kan inte säga att jag har lagt manken till för att hitta någon lämplig bild på honom som barn. Han är sig lik och jag måste sig att han är otroligt charmig som barn. Självklart spelar han Lillemors son – Claus.

Eftersom jag hittills nästan bara kommenterat hur fantastiskt het Christina Schollin ser ut i filmen antar jag att jag får leva med att bli betraktad som en kåt gubbe men det bryr jag mig inte om. Själva handlingen är tämligen enkel och det är en skön film att titta på. Själva rasdebatten som den möjligen en gång var en del av känns ganska lam nuförtiden även om det förstås fortfarande är ett viktigt ämne. Det är inte ett lika laddat tabubelagt ämne med blandäktenskap som det var på 70-talet, det är bara att inse. Man får väl säga att vi har kommit en bit på väg! Kanske var filmen en viktig del av resan, kanske inte. Helt klart är i alla fall att filmens soundtrack har blivit något av det mest förknippade med filmen och i Klubb Super 8’s utgåva finns det också med som bonusdisk. Det är musik av Johnny Nash själv samt av en ännu inte världsberömd Bob Marley!

7/10

Recension: The Shiver of the Vampires - 1971

The Shiver of the Vampires

Regi: Jean Rollin

1971

Erotik/Horror

Jag vet inte om jag kan tillägga något nytt som jag inte redan skrivit när jag har recenserat alla andra filmer regisserade av Jean Rollin. Men faktum är att de alla verkar vara ganska lika. Åter igen avslutas filmen på samma strand som jag lagt märke till i flera andra filmer och filmen ör förstås fylld med lättklädda eller halvnakna vampyrer. Faktiskt till och med mer här än vad som verkar vara fallet i de andra filmerna. Jag kan inte säga att jag klagar, det är en stark erotisk ton över alltihop som gör att det är en klart sevärd film.

Säga vad man vill om Jean Rollins filmer, man kan vara för eller emot de sleaziga scenerna, men ett sinne för estetik hade han onekligen. Det kan komma till korta när det gäller skådespeleri och handling men aldrig när det kommer till estetik och mise-en-scène. Är det något som är i toppklass så är det miljöer och helhetsintryck. Och faktum är att den här filmen är ett utmärkt exempel på något som egentligen har en alldeles för undermålig handling för att vara underhållande men genom sin estetik istället blir så vacker att den bör räknas som ett av Jean Rollins allra mäktigaste verk!

7/10

Recension: Gestapos Last Orgy - 1977

Gestapos Last Orgy

Aka: L’ultima Orgie del III Reich

Regi: Cesare Canevari

1977

Drama

Kommendant Conrad von Starker (Adriano Micantoni) är nyligen friad från alla misstankar om krigsförbrytelser under sin tid som befälhavare på ett mycket speciellt koncentrationsläger. Lise (Daniela Poggi) vet bättre eftersom hon var en av alla kvinnor som hölls fången i nyss nämnda läger och är fast besluten att hämnas alla de grymheter hon personligen har upplevt. Hon stämmer möte med honom och genom att ta med honom runt på de platser där vidrigheterna ägt rum tvingar hon honom att minnas den sadistiska tortyr fångarna tvingades genomlida, allt för att stärka den tyska rasens stridsmoral vid fronten. Den sexuella förnedring de alla tvingades genomlida för att vara den ariska rasen till behag.

Filmen berättas alltså på sätt och vis genom tillbakablickar, men det egentligen inte särskilt intressant i sammanhanget. Skillnaden skulle inte vara särskilt stor om filmens händelser berättades i nutid eller på det här viset, kanske blir det en lite extra poäng när hämndgrejen kommer in i bilden, men det har så lite med saken att göra att det nästan är försumbart.

                     

Viktigare är de förhållanden, under vilka de kvinnliga fångarna tvingas leva. Jämför man den här med andra nazisploitaionrullar upptäcker man rätt snart att den här faktiskt har en mycket grymmare och allvarligare framtoning. Visst finns det ställen i filmen där man passar på att förlöjliga nazisternas sexuella läggningar med undergivenhet och så vidare, men inte till den mildra grad som det enligt min erfarenhet är brukligt. Istället ges en allvarlig bild av historien och faktum är att många av de bestraffningsmetoder som används i filmen är rent motbjudande att titta på.

Detta anser jag vara en tillgång för filmen, att visa motbjudande bilder i avskräckande syfte i motsats till löjeväckande som annars är vanligt. Det en bild av att man faktiskt velat berätta en historia av upplysningsskäl istället för att bara gotta sig åt allt det makabra som hände i lägren. Om det sedan verkligen fanns rena bordelläger av den typen som framställs i filmen, när judiska flickor endast existerar för att behaga de tyska soldaterna och har ett levnadsvärde långt under alla andra levande ting, under andra världskriget är väl tveksamt. Det är dock inte det viktiga, att belysa denna möjliga verklighet är vad som filmen går ut på.

Detta gör också att tortyren och bestraffningarna framstår som hemskare än vad de skulle ha varit om de ingått i någon mer nöjesexploaterande film. Att se hur en ung flicka ges som föda till några hundar bara för att hon råkar ha menstruation, och således lockande för hundarna att äta, är faktiskt ganska motbjudande. Likaså en bankett där det under filosofiska, eller kanske snarare ideologiska former framkommer vilken nytta det stortyska riket kan ha av judarna. Man kan använda dem till att sköta mycket störa jordbruk och man räknar med att det endast behövs tio beväpnande vakter för att kontrollera tusen arbetande judar. När de sedan är uttjänta som arbetare ska de skickas till stora fabriker där man kan förbereda dem för köttindustrin. Med detta i åtanke sätter sedan måltiden i gång och oavsett om det inte vore uttalat så vore denna insinuation tillräcklig för att få vem som helst att förstå vad som egentligen konsumeras vid denna tillställning. Att det senare berättas att det är ofödd jude gör heller inte saken mera revolterande.

Kanske den bästa och råaste nazisploitaionskildringen av alla!

Recension: Eaten Alive - 1977

Eaten Alive

Regi: Tobe Hooper

1977

Horror

Starlight Hotel ligger långt ute I träskmarkerna och ägaren, Judd (Neville Brand) är en minst sagt excentrisk man som dessutom är husse till en hungrig krokodil. Det är mycket praktiskt när man vill göra sig av med gästernas lik och Judd sparar inte på tillfällena att göra sig av med kunderna heller. Till hotellet irrar sig en, från bordellen utslängd hora. Hennes far och syster som letar efter henne och en familj med en del problem. Judd känner att han måste skipa rättvisa och stävja omoralen och går till verket med både lie och högaffel.

Det är kul att se både Robert Englund, som senare skulle bli närmast en ikon i horrorgenren med framförallt A nightmare on Elm street filmerna i bagaget, och den undersköna Carolyn Jones några år äldre (och skrynkligare) än vad man är van vid från The Addams Family. Ingen av dem gör i och för sig idiotstora roller men tillräckligt för att man ska ha ett nostalgiskt utbyte av deras medverkan i alla fall.

Det här är en rätt kul film på andra sätt och vis också. Man kan säga har en lite hybrid genre då den innehåller en hungrig krokodil men absolut inte kan räknas till djurskräckfilmerna. Det är heller ingen regelrätt slasher trots att Judd, hotellägaren dödar folk med både högaffel och lie. Rätt kul vapen förresten – lie!

Nej, det här är snarare en betraktelse av galenskap blandat med moraliska betänkligheter. Judd bär tydliga spår av schizofreni och eventuellt antydds också att han är krigsveteran. Det känns på nåt sätt logiskt och när han ballar ur får man uppfattningen av att han återupplever en gammal händelse eller ett trauma. Det kan väl i och för sig vara ett barndomstrauma, eller så betyder det ingenting och jag överanalyserar som jag har en tendens att göra ibland. I vilket fall som helst så har Judd en fallenhet för att ta livet av sina hyresgäster och sedan mata sin krokodil med dem.

Han påtalar också ständigt att det inte är en vanlig alligator utan en krokodil från Afrika. Lyckligtvis får man inte se den speciellt ofta och när man medges en skymt av den är det oftast just en skymt som inte förstör så mycket av illusionen. Man kommer dock inte ifrån en del dåligt fejkade bilder där krokodilen anfaller med öppet gap etc. I de scenerna märker man verkligen att filmen trots allt har nästan trettio år på nacken.

Men förutom krokodilen innehåller filmen en del rätt sköna killz (som ungdomarna säger nu för tiden). Blodet sprutar ganska tidigt i filmen och det är egentligen ointressant hur bra de olika parallellhandlingarna går ihop i varandra. Det är vi vill se är intressanta mord. Man skulle förresten kunna jämföra den här filmen med en annan betydligt mer känd och ansedd film – Psycho! Ett ensligt hotell/motell men en galen ägare som tar livet av sina gäster. Eaten alive är naturligtvis chanslös i jämförelsen men innehåller betydligt explicitare, om än mindre rysliga mordscener.

End of Man - 1971 - Finis Hominis

End of Man

Aka: Finis Hominis

Regi: José Mojica Marins

1971

Komedi

En naken man utan ursprung kliver upp ur havet och börjar genast utföra olika typer av mirakel. Mannen, som inte behöver gå omkring naken särskilt länge innan man ger honom kläder, får snabbt ett rykte omkring sig och kallas för Finis Hominis – den sista människan! Ingen vet hans egentliga motiv, men det står helt klart att hans läror snart betraktas som farliga och att hans makt över folket övergår den som staten lyckats upprätthålla. Vem är han och vart kommer han ifrån?

Att dra paralleller mellan Finis Hominis och den kristna skriften är inte särskilt svårt. Många av de mirakel som sker är direkta handlingar som beskrivs i bibeln och det Marins gjort här är helt enkelt att flytta Jesus till en modern tid i Sao Paolo. Samtidigt ironiserar han religionens makt över människan och som vanligt finns det också filosofiska frågeställningar att luta hela filmen emot. Att ingenting existerar eller händer utan att det finns någon mening bakom den specifika händelsen är filmens andemening och det är även uttalat flera gånger både i skrift och i det inledande talet som föregår förtexterna.

Vidare har Marins helt klart vävt in flera olika historier där bara själva stommen är gemensam, dock vill jag mena att inget, liksom filmens föresats förespråkar, finns där på slump, det finns en mening bakom alla händelser som sker. Samhällssatiren är uppenbar och det är intressant att han tycks ge alla en känga egentligen. I filmen behandlas han som en Messias, åtminstone för vissa grupper i samhället, med det hindrar honom inte att tillrättavisa även de som, åtminstone ytligt, verkar ägna sig åt tro hopp och kärlek, fritt leverne och kanske en syndig tillvaro.

Men även om det inte sker något på slump i filmen, så är jag lika övertygad om att det inte finns något rätt eller fel. Det är upp till den enskilde tittaren att skapa de svar man anser vara befogade i sammanhanget. Då menar jag kanske inte de uppenbara jämförelser med kristendomen som görs i filmen, där Finis Hominis, mer eller mindre ordagrant menar att den som är utan skuld kan kasta första stenen, utan mer själva essensen av det Marins vill ha sagt.

Men även om filmen är intressant, är den inte lika fängslade som en del andra, minst lika surrealistiska, filmer som berört samma tema. Utforskar man nätet en smula så kan man se jämförelser med Jodorowskys The Holy Mountian och El Topo lite varstans och jag kan helt klart se likheter. Men där Jodorowsky tar steget fullt ut blir Marins bara surrealist på låtsas. Med det menar jag inte att den här filmen inte är en mycket märklig betraktelse, för det skulle naturligtvis vara att ljuga, för det här är synnerligen märkligt. Det är inte bara den övergripande historien. Marins använder sig också av olika tekniker för att belysa olika, mer eller mindre, verkliga förhållande i filmen. De mer lågmälda och mindre surrealistiska partierna beskrivs till exempel med framgång med ett svartvitare foto än de fantasifullare episoderna med Finis Hominis.

Nåja, tycker ni den här recensionen blev obegriplig och fragmenterad, så beskriver den faktiskt filmen väldigt bra!

Recension: Earthquake - 1974

Earthquake

Regi: Mark Robson

1974

Action/Drama

Vad skulle hända om en av världens största städer plötsligt drabbades av en våldsam jordbävning? Det är precis vad som händer LA i denna film. Hus rasar samman, vägar spärras av och gasledningar exploderar. Dessutom står stadens stora damm i centrum, hur allvarliga skador har den egentligen fått? Hur länge till kommer den att hålla? Livet för invånarna i LA blir aldrig mer sig likt. Byggnadsingenjören Stuart Graff (Charlon Heston) som vänstrar med Denise Marshall (Geneviève Bujold), som är hans före detta kollegas änka. Hans fru Remy (Ava Gardner) som samtidigt försöker att övertala sin far, Sam Royce (Lorne Green), som är Stuarts arbetsgivare att använda sitt inflytande för att stoppa Stuart från att träffa Denise. Lew Slade (George Kennedy) som är polisman och just har blivit suspenderad och är bitter över rättvisans långsamma kvarnar och överväger att sluta i poliskåren. Jody (Majore Gortner) som är en perverterad butiksföreståndare som trånar efter Rosa Amici (Victoria Principal) som är syster till Sal (Gabriel Dell) som i sin tur är assistent till Miles Quade (Richard Roundtree), en motorcyklist som drömmer om att lyckas stort med sina våghalsiga stunts. Alla påverkas de av den stora katastrofen som en jordbävning innebär.

Det som skiljer den här och modernare katastroffilmer som t.ex. Volcano, Dantes Peak, Daylight och Deep Impact, är delvis den stjärnspäckade rollbesättningen. Många av namnen som räknas upp ovan i resumén var riktigt stora stjärnor när filmen gjordes, dessutom ser vi Walter Matthau riktigt kanonpackad i en bar. På grund av olika omstruktureringar är i princip den typen av stjärnsamlingar omöjliga att uppnå idag, inte minst av ekonomiska skäl.

Delvis är det också den genomarbetade historien och vilket fokus som ägnas åt själva katastrofen. Man skulle kunna säga att filmen skulle fungera utmärkt enbart på sitt dramaturgiska innehåll och att jordbävningen bara är ytterliggare en krydda i historien. Man lägger alltså inte speciellt stor tyngdpunkt på själva katastrofen utan berättar en historia om människorna som råkar befinna sig i den.

Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på här, och det vore väl skam om man skulle behöva det med såna namn i rollistan. Mest imponerar nästan George Kennedy som faktiskt känns helt perfekt i rollen som suspenderad och melankolisk polis. Självklart är filmens stora stjärna (Charlton Heston) också superb i sin roll men man hade liksom bara väntat sig att han skulle vara det. Dessutom tillåter jag mig att anse att han faktiskt ofta spelat i princip samma roll.

Något som också är kul är att man, trots att filmen har ett antal år på nacken vågat experimentera lite men vem som ska överleva katastrofen. Den mäktige företagsledaren som faktiskt inte är så självisk som man brukar framställa honom i den här typen av filmer? Den sköna älskarinnan? Frun? Eller rent av huvudrollsinnehavaren själv?

Se filmen och ta reda på hur det ligger till.

Recension: Don’t Deliver Us From Evil - 1971

Don’t Deliver Us From Evil

Regi: Joël Séria

1971

Drama

Två unga katolska skolflickor spenderar sommaren tillsammans men deras till synes oskyldiga cykelturer och fridfulla promenader döljer en mycket mörkare sida hos dem än vad någon kunnat ana. De hungrar efter livet och vill inte begränsa sig till den katolska världens inskränkningar. Istället går de sina egna vägar och finner stor lust i att upptäcka de små syndernas tillfredställelse och ju mer de bryter mot normerna ju starkare växer sig deras vänskap. Snart upptäcker de att de inte kan leva utan varandra och känner sig tomma och innehållslösa utan sin motpart. Små synder blir dock snart stora och ännu större synder och snart har äventyren växt dem över huvudet. De bestämmer sig, ingen ska få dela på dem, de ska för alltid vara tillsammans.

1954 inträffade ett mycket uppmärksammat mordfall på Nya Zeeland, Pauline Parker och Juliet Hulme konspirerade och mördade brutalt Paulines mamma Honora Rieper. Peter Jacksons film Heavenly Creatures berättar den historien i detalj och franska Don’t Deliver Us From Evil baseras alltså på samma fall. Detta gör att jämförelser filmerna emellan är oundvikliga.

Mycket av början på filmen speglar en begynnande sexualitet från flickorna, en intressant kontrast mellan sex och den katolska kyrkan. Erotiken är uppenbar och en nunnas kropp behandlas som vilken kvinnokropp som helt när den klär av sig bakom ett skynke och konturerna visualiseras för både oss – publiken och de två småfnittrande flickorna. Likaledes finns där en ton av lesbianism närvarande genom hela filmen även om denna aldrig blir helt uttalad. Givetvis tar man också tillfället i akt att insinuera nunnornas sexuella dragning till det egna könet, men det blir aldrig mer än så, detta är ingen sann nunsploitationrulle och jag tycker det är bra att man nöjer sig med denna subtilitet. Det var nog tillräckligt för att skapa moralpanik i det konservativa Frankrike under det tidiga sjuttiotalet ändå och faktum är att filmen omedelbart blev bannlyst från marknaden. Blasfemi utan dess like!

Men kontroverserna med den katolska kyrkan slutar inte där. Det finns en underliggande ton av förakt mot de gällande troslärorna tvärs igenom hela filmen och det vore väl märkligt om den inte konfronterades med sex? Flickorna tycks inget hellre vilja än att hetsa männen med sina unga kroppar för att sedan göra dem till åtlöje när de drar sig undan. Det finns en erotisk ton som fungerar i symbios med flickornas sexuella upptäckarglädje. Att ta konsekvenserna av sitt handlande är dock inget som lockar flickorna och går en sådan förförelse-lek överstyr hämnas de hårt och skoningslöst. De små hyssen förvandlas från oskyldiga saker som att röka en cigarett på rummet eller spegla sig endast iförd behå och trosor, till mordbrand eller att i ren ondska plåga en stackars man genom att systematisk döda en av hans älskade fåglar i taget så han ska få lida längre.

Musiken är mycket passande och samma tema förekommer på flera olika sätt i filmen, man ändrar instrumenteringen eller tempot en smula och får en helt annan känsla. Den kan symbolisera allt från kyrkomusik till erotik beroende på hur den läggs fram. Mycket bra är också skådespeleriet från flickorna som bär upp en stor del av filmen med sin karisma. Framförallt är jag mycket imponerad av den blonda flickans gestaltning av Lore – Catherine Wagener!

Ett mycket intressant verk!

Cold Eyes of Fear - 1971 - Inte en giallo i vanlig mening

Cold Eyes of Fear

Regi: Enzo G. Castellari

1971

Thriller

Peter (Gianni Garko), som just raggat upp den lättfotade Anna (Giovanna Ralli), är på väg till sin farbrors villa för lite rajtan-tajtan. Han anar inte ett välkomnande av den beväpnade Quill (Julián Mateos) som brutit sig in i huset och håller dem i ett järngrepp. Snart står det dock klart att Quill bara är en hantlangare åt den verkligen skurken – Welt (Frank Wolff) som till varje pris vill hämnas på Peters farbror, som är domare, för en gammal oförrätt. Peter och Anna måste nu ta till alla tillgängliga medel för att överlista och framförallt överleva kvällen…

Det här är väl egentligen ingen giallo i vanlig mening. Den innehåller inget komplicerat mordmysterium och det finns således ingen direkt utredning och en okänd mördare saknas också. Däremot så saknas inte estetiken och faktum är att den här är helt klart en av de snyggaste filmerna jag har sett på länge. Vinklarna och kameraarbetet är innovativt och mycket intressant att titta på.

Det där låter som en bra början eller hur? Som om inte det vore nog är det faktiskt ganska spännande utan att man egentligen behöver undra någon gång hur saker och ting hänger ihop. Giovanna Ralli har ögon som få andra och varenda kvinna borde egentligen vara abnormt avundsjuk på henne. Jag vet inte om titeln syftar på hennes ögon eller inte, men de är i vart fall de enda som är värda att nämnas. Hon funkar också mycket bra som skådespelerska i sin roll som ska vara ganska sexig. Givetvis är det inget explicit för henne då hela skådespelarensemblen är riktigt trovärdig.

En berättarteknik som inte är helt ovanlig i genren används, nämligen nyttjandet av tillbaka blicka för att visa ett tidigare händelseförlopp. Dock är det inte frågan om att avslöja själva grunden till Welts hämnd begär utan snarare för att åskådliggöra vad som hänt innan han kom till huset för att hålla gisslan. Att han är ute efter papper som finns någonstans i huset och som, enligt hans plan, ska kunna användas till att visa att Peters farbror – domaren, är korrumperad är från början uppenbart. Detta skapar också en intressant relation till medhjälparen Quill, som bara är ute efter pengar.

Så vill du se en nervkittlande thriller, som jag inte riktigt tycker faller under epitetet giallo, där själva mysteriet inte handlar om en mordgåta utan snarare om en tidigare rättsprocess där någon anser sig ha blivit orättvist behandlad, ska du definitivt se denna. När det kommer omkring tycker jag nog förresten att etiketten ”terror” passar bättre in på filmen. Det är personer som hålls som gisslan och även om den inte är lika starkt stilistisk som några av de mest kända filmerna i genren (Rabid Dogs eller House on the Edge of the Park) eller att personerna inte tvingas till förnedring, vilket är brukligt, är det en av de bästa filmer jag har sett på ett bra tag nu!

Blazing Saddles – 1974 - Mer galenskap får man leta efter!

Visst är det lite tröttsamt att nästan alla Mel Brooks filmer fick prefixet ”det våras för” i Sverige? Så även denna, Det Våras för Sheriffen kan man läsa på omslaget. Nåja, det är väl ett mindre problem egentligen. Filmen är precis så galen som man kan förvänta sig av en film där Mel Brooks står för manus och regi. Eller vänta… den är faktiskt rejält mycket galnare! Faktum är att jag knappt kan tänka mig en film som tar ut svängarna mer, åtminstone inte i slutsekvensen som är det mest utflippade jag någonsin sett tror jag. Jag använde den som referens i recensionen av MontyPython and the Holy Grail och de är faktiskt ganska lika. Det är bara det att Mel Brooks tar ut svängarna ännu mer än vad de galna britterna gjorde året efter.

Skådespelarprestationerna, utom möjligen av Mel själv är alla fantastiska och det är ett oerhört starka birollsinnehavare: Gene Wilder, Madeleine Kahn och Harvey Korman är alla magnifika! Precis lagom överspelande när det behövs. Mel Brooks själv har väl mer en roll för att han ska synas än för något annat. Det är min egen åsikt förstås! Huvudrollen som den svarte sheriffen (bara det är ju helt och hållet absurt i den amerikanska västern) Bart, gör med bravur av Cleavon Little.

Nu har jag inte sett varenda film som kommit från Mel Brooks penna eller så men den här har en speciell plats i mitt hjärta. Kanske inte den bästa filmen av Mel Brooks, men i alla fall bra nära och faktum är att trots att den är nästan 40 år gammal känns den inte ett dugg daterad! Det är få förunnat att kunna leverera en så pass tidslös film! Bara det skulle egentligen ge extra pluspoäng!

9/10

Recension: Four Flies on Grey Velvet

Four Flies on Grey Velvet

Regi: Dario Argento

1971

Thriller

Rocktrummisen Roberto är förföljd av en mystisk man som han till slut väljer att konfrontera. Det uppstår handgemäng som slutar med att mannen dör för hand händer, eller rättare sagt för den kniv som plötsligt finns i hans händer. Långt upp i teatern där händelsen tagit rum finns det någon som tar kort på situationen. Roberto förbereder sig på en utpressningshistoria men inga krav kommer. Det verkar vara någon som är ute efter att plåga honom för att slutligen döda honom. Sanningen är lika hemsk som den är oväntad!

Läser man på baksidan av den här utgåvan från Studio S Entertainment får man reda på att det här är Argentofilmen ”ingen har sett”. Lyckligtvis har man satt det där påståendet inom citationstecken för naturligtvis finns det folk som har sett den här filmen före den här utgåvans existens. Dock är det, eller har varit tills helt nyligen, en mycket svårinförskaffad film som egentligen bara har funnits tillgänglig som bootleg under många år. Själv gjorde jag min bekantskap med den under en TV-sändning (TV4 om jag inte minns fel) för många år sedan. Jag har allt sedan dess idogt hävdat att det här är en av Mäster Argentos absolut bästa filmer! Om jag hade sett om den tidigare hade kanske min uppfattning ändrats, för det är visserligen sevärt men inte så mästerligt som mitt minne antydde.

Historien är ganska krystad, men det är å andra sidan inget ovanligt när det gäller gialli, den italienska form av thrillers som fångat en hel subkulturs intresse. Det är allt som oftast lösningar på mordmysterierna som ingen hade kunnat räkna med, det ingår liksom lite i kontexten. Vidare finns det inga direkt hisnande kameraåkningar a la Tenebre eller Opera men det är inte poängen heller. Det här är inte en överdådig film på något sätt och det är heller inte några direkt stiliserade blodsflöden heller.

Den är å andra sidan välspelad och innehåller kvinnlig fägring i form av Mimsy Farmer, men inga avklädda scener, inga bara bröst eller något annat som distraherar från historien. Och det är väl den slutsatsen man kan dra. Det här är en enkel film, utan några direkt störande element som kameraåkningar eller något annat spekulativt. Det är en uppvisning i minimalistisk filmskapande och det är faktiskt hur vackert som helst utan att behöva ta till sådana enkla publikfriande metoder.

Nu blir kanske inte filmen den mest spännande heller och misstankarna mot mördarens verkliga identitet är helt frånvarande. Det är inte filmens huvudsakliga mål att skapa spänning på det sättet. Målet är att berätta en historia som trovärdigt som möjligt och det tycker jag man lyckas bra med. Självklart är själva upplösningen väl långsökt men jag tror att man hade blivit besviken om det hade varit annorlunda.

Nu ser jag fram emot en utgåva av filmen som ännu färre har sett – The Five Days of Milan!

Recension: Frogs - 1972

Frogs

Regi: George McCowan

1972

Horror

Historien utspelar sig på den stenrike, rullstolsbundne Jason Crocketts (Ray Milland) ö. Dit kommer den frilansande fotografen Pickett Smith (Sam Elliott) efter att ha varit med om en båtolycka med en av Crocketts anställda. När han tagits in under Crocketts tak går fotografen och tillika djurexperten på upptäcktsfärd runt ön. Vad han hittar är ingen vacker syn, i träsket hittar han nämligen ett lik och en väldig massa grodor. Crockett försöker dölja vad som hänt och tänker inte låta nånting förstöra de festligheter han har planerat till 4:e juli och till sin födelsedag. Men när fler och fler i omgivningen först försvinner och senare hittas döda försöker Pickett att förmå miljardären att lämna ön, något som verkar vara lättare sagt än gjort.

Åter igen måste jag påtala den glädje man känner när man hittar en stor eller åtminstone känd skådespelare i en roll man inte alls hade förväntat sig. I den här filmen är det Sam Elliott som gömmer sig, dock utan mustasch. Han spelar den fotograf som kommer till ön där hela historien utspelar sig och som får gestalta rollen som expert på grodor och skadedjur.

Filmen belyser annars varför vi människor inte står på toppen av evolutionen eller kanske snarare hur känsliga vi skulle vara om något så simpelt som grodor skulle överproduceras. Självklart finns det andra bättre filmer i genren, Hitchcocks the Birds inte minst, men mest konfronteras man faktiskt med sämre varianter av temat och man kan tacka sin lyckliga stjärna för att filmens djur inte har några larvigt stora proportioner, utan faktiskt håller sig inom rimlighetens gränser. Numera verkar det ju nästan vara mer regel än undantag att man överdriver storlekar för att skrämmas, tyvärr har det oftast motsatt effekt.

Den här filmen är helt klart ett kompetent hantverk utan att för den sakens skull bli någon riktig höjdare. Delarna var för sig, som de flesta skådespelarna, musiken och fotot är bra och sammansättningen är väl bra på sitt sätt men det räcker ändå inte hela vägen fram. Bilderna på djuren, som består av grodor, ödlor, spindlar och annat smått och gott är tagna i Eden Park - Florida, där förresten hela filmen är inspelad. Man kan väl säga vad man vill om filmen och man kan väl ha olika åsikter om den och dess budskap är skrämmande eller inte, men att filmen innehåller många vackra bilder på djuren råder det ingen som helst tvekan om.

För övrigt så har grodorna en förvånansvärd liten del i dödsfallen som inträffar, det är i stort sett alltid något annat djur som varit framme när någon dör. Detta trots filmens namn och trots enorma mängder av bilder på grodor, både i närbild och i stora kvantiteter. Troligtvis ville man att sinnet skulle påverkas av de här, av många ansedda, äckliga djurens närvaro och framkalla någon form avsky mot de andra, sötare djuren.

Vacker natur men inte särskilt skrämmande.

Recension: The Canterbury tales - 1972

The Canterbury Tales

Pier Paolo Pasolini

1972

Drama/Komedi

En filmatisering av Geoffrey Chaucer’s Canterbury Tales som skrev någon gång på 1300-talet. Pasolini gör sin tolkning av historierna på sitt sätt med mycket naket och med en stor portion ironi.

Filmen börjar med stilrena sköna förtexter mot vit bakgrund, lovande förutsättningar. Tyvärr märker man ganska snart att filmen är ganska uselt dubbad till italienska för att sedan vara textad på engelska, åtminstone var den versionen jag såg det. Något som jag störde mig på var att där väl karaktärerna stämmer upp i sång, och det gör de ganska ofta, blir det på engelska. Jag menar varför tala italienska och sjunga på engelska, jag får inte riktigt ihop det. Hoppas verkligen det finns andra versioner. Musiken är oftast bra och passande, likaså kostymer och miljöer.

Vidare tycker jag att filmen var en smula ostrukturerad och osammanhängande och ganska svår att få ett sammanhang i. Kanske beroende på att det faktiskt handlar om flera olika berättelser som ska vävas samman i samma film. En bättre kringhistoria kanske hade varit på sin plats. Men en bra kringhistoria kunde jag alltså inte hitta. Vad som däremot finns är mycket sexuell humor och naturligtvis mycket naket. Filmen var förmodligen mycket starkare när den kom i början på 70-talet eftersom det ofta handlar om religion och sex blandat, något som kanske inte är lika tabubelagt idag.

Man känner igen Pasolini stil ganska snabbt, även om jag faktiskt inte har sett så många av hand filmer. Hans sätt att använda naturligt ljus ger en speciell framtoning och hans stela iakttagande kamera blir nästan voyeurismisk på sina ställen.

Det finns några scener som lämnar avtryck förstås. Nästan slapstick komedi som för tankarna till Mäster Chaplin. Även om jag faktiskt tycker att det var opassande här så vore scenerna bra om man hade tagit ur dem ur sitt sammanhang. Den senare halvan av filmen blir mer och mer ointressant och nästan fjantig i sin framställning. Den sista scenen, när helvetet besöks, räddar mycket av det man trots allt tvingas lida igenom. En grotesk och stilistisk scen som jag skrattade mycket och länge åt.

Avslutningsvis då: Jag tror man tjänar ganska mycket på att vara familjär med de riktiga sägnerna. Det hade säkerligen gett filmen ett annat djup. Med det i åtanke måste jag tillstå att filmen är åtminstone ett halvt misslyckande.

Recension: Case of the Scorpions Tail - 1971

Case of the Scorpions Tail

Regi: Sergio Martino

1971

Thriller

Lisa Baumer (Ida Gali) älskar med sin älskare och väcks senare på natten av att telefonen ringer. Rösten i andra änden säger att hennes make Kurt omkommit i en flygplansolycka. Då det bara är gifta på pappret och inte längre delar sitt liv med varandra blir hon lite förvånad över att bli informerad om att hon är förmånstagare till makens livförsäkring på 1 miljon dollar och att hon måste åka till Aten för att fixa till formaliteterna angående detta. När hon väl hämtat ut pengarna kontaktas hon av Kurts älskarinna Lara Florakis (Jaine Reynaud) som kräver en del av summan då hon påstår att Kurt tänkt ändra livförsäkringen med henne som förmånstagare men inte hunnit innan han dog. Lisa vägrar naturligtvis och mördas senare av en mördare med svarta handskar. Försäkringsbolagets utredare Peter Lynch (George Hilton) och brottplatsfotografen Cleo Dupont (Anita Strindberg) slår sig sedan ihop för att försöka utreda det mystiska mordet.

Det här är en ganska typisk giallorulle egentligen. Den är signerad Sergio Martino som var en mycket framstående italienskt filmskapare på 70-talet och är fortfarande egentligen. Hans namn har väl fått stå lite i skymundan för sådana storheter som Mario Bava Och Dario Argento men hans talang ligger inte långt efter dessa stora mästare.

Alla ingredienser finns med, allt från den, i princip, obligatoriska mördaren i svarta handskar till utredaren som är något annat än polis, i det här fallet försäkringsutredare. Den typiska musiken som här är skapad av Bruno Nicolai och som skapade mycket musik till de här filmerna under den här tiden. Bildspråket är tämligen italienskt och man känner helt klart igen den fokusering på ögon som kan anses vara speciellt tydlig i italiensk film. Närbilder och udda kameravinklar bidrar till att förhöja den spänning som kanske hade gått förlorad under filmens transportsträckor, dessutom innehåller ju titeln ett djur och detta har, kanske mer än något, kommit att förknippas med giallofilmen.

Något som är viktigt, förutom det som nämnts här ovan är hur själva dödsscenerna ser ut. Det är ofta det som hjälper eller stjälper en sån här film och här blir man sannerligen inte besviken. Det kanske inte är den mest kvantitativa filmen i det här avseendet men kvalitén är faktiskt svårslagen. Det är poetiskt vackra scener med härligt rött stilistiskt blod som rinner på rätt sätt.

Det är också viktigt att man verkligen rör till det för tittaren och inte låter denne räkna ut för mycket i förtid. Här lyckas man väl med detta och misstankar riktas mot än den ene än den andra och först i slutet när allt får sin förklaring trillar alla pusselbitarna på plats. Det kan kanske tyckas lite krystat men vi får inte glömma bort giallons ursprung, det var faktiskt ganska grafiska, gula (=Giallo på italienska) kioskdeckare och kioskdeckare har väl inte den allra bästa litterära statusen precis.

Gillar du giallorullar? Då gillar du även den här

Oasis of Fear -1971 - En kultrulle, men är den bra?

Det här var en ganska tråkig film på många sätt och vis faktiskt. Inte en giallo i konventionell mening och det är väl det som gör att jag inte gillar den lika mycket som jag kanske borde heller. Historien är lite smårörig och om man är lite trött när man ser filmen så är det inte helt självklart att man sätter ihop storyn på det sätt som det är meningen att den ska vara. Det är kanske en fördel också i och för sig, att filmen inte är helt enkel och presenterar sin handling på silverfat. Åskådaren ges tid att tänka lite själv och det är något som jag allt som oftast ha förespråkat i mina recensioner och omdömen! Lite kvinnobröst finns med men överlag är den inte överdrivet sleazy, vilket innebär, som jag ser det, att man antingen tagit i för lite eller för mycket. Handlingen i sig är väldigt sexanspelande men jag vet inte riktigt om filmen skulle tjäna på att bli mer sexuellt explicit eller inte. Hur som helst så fann jag filmen i slutändan vara godkänd men inte så mycket mer och jag ser inget direkt värde i att se om den igen, den typen av underhållningsvärde är nästan helt från varandra. Det skulle i och för sig vara en poäng om man inte förstod handlingen första gången, men inte annars. 

6/10