Med Dig i Mina Armar – 1940 – Hasse Ekmans regidebut!

Regi: Hasse Ekman

Komedi

Jag kan väldigt lite om äldre svensk film och jag kan inte särskilt mycket om Hasse Ekman. Men eftersom livet är en lång läroprocess hoppas jag kunna ändra på det framöver. I och med den här filmen har jag till exempel lärt mig att Hasse Ekman var oerhört produktiv och att han var endast 24 år när har debutregisserade denna. Han har också skrivit manus men medverkar inte. Det gör däremot Edvin Adolphson och Karin Ekelund i de största rollerna. Även Thor Modéen och Stig Järrel har framtrådande roller och man får lov att säga att rollbesättningen är fantastisk tvärs igenom. Det finns ingen som inte passar in i filmen

I korthet handlar filmen om direktör Krister Dahl, som är miljonär. På golfbanan får han en boll i huvudet och tappar efter det minnet. Han har ingen aning om vem han är och alla personlighetsdrag som han vanligtvis har är också borta. Han träffar och blir kär i sin före detta fru, som också är med på noterna alldeles utan minnesförlust. För att göra en lång historia kort förvecklas saker och ting mer och mer efter som Krister inte har någon avsikt att tala om för omvärlden att han har tappat minnet. Inte annat än för sin betjänt – Vårby, som spelas av Thor Modéen och som får hjälpa till att reda upp röran.

Egentligen är upplägget klassiskt. Även om filmen är från 1940 lär det inte vara den första som behandlar en minnesförlust på det visset. Det är farsartat och det är mycket underhållande. Filmen håller ett högt tempo och en del musik. Främst är det förstås ledmotivet som framförs några gånger genom filmen. Hasse Ekman skrev tydligen även texten till denna bit och får jag säga min mening är det en ganska bra text. Hade den skrivits idag hade den lutat åt pekoral men 1940 funkar det fantastiskt bra! Det är bara att inse att man får flytta sig tillbaka i tiden när man gör sina bedömningar. Tidlöshet är mycket ovanligt i sådana här sammanhang.

Dock är filmen som helhet mycket modern, eller i alla fall utan ålderskrämpor. Låt vara att den tekniskt sett inte ligger lika långt fram som moderna filmer, men manuset är piggt och fullt av små lustigheter som man kanske inte lägger märke till direkt. Och får jag säga min mening är jag mer imponerad av att Hasse Ekman knåpat ihop manuset redan vid så ringa ålder än att han regisserar.

Ska vi rubricera kategorier är det helt klart en romantisk komedi. Jag brukar ha svårt för sådana men den här är bra mycket bättre än de flesta jag har sett tidigare. Och då är de flesta jag har sett betydligt modernare än den här! Det är kanske det som är grejen, den här är oförstörd medan man i modernare alster måste krysta till det för mycket. Det här är ett naturligt lustspel och det känns som att alla de inblandade har jäkligt roligt. Dialogen är rapp och det är en sagolik tajming i framförandet.

Historien har också två delar kan man säga. Först har vi minnesförlusten och allt vad det innebär. Sedan har vi återkomsten av minnet men då är alla minnen från under minnesförlusten som bortblåsta. Oavsett hur man vänder sig har man ändan bak skulle man kunna säga. Nåja, som gammal svensk romantisk komedi löser sig allting till slut och alla lever lyckliga i alla sina dagar. Och skulle det inte vara så skulle jag nog bli besviken. Men det är jag inte nu utan tycker att det här är en mycket mycket bra film och en utmärkt regidebut!

8/10

Recension: Pinocchio - 1940

Pinocchio

Regi: Hamilton Luske, Ben Sharpsteen

1940

Animerad

Leksaksmakaren Gepetto tillverkar en ny marionettdocka som han själv blir mycket förtjust i. Så förtjust att han tar tillfället i akt att önska att dockan var en riktig pojke när en önskestjärna uppenbarar sig på himmeln. Han tror väl inte riktigt på det innerst inne och tappar därför hakan när han morgonen efter upptäcker at dockan både kan tala och gå utan att vara försedd med några trådar. Pinocchio, som dockan heter, är dock ingen riktig pojke än utan måste uppfylla vissa krav innan drömmen blir till verklighet. Han måste visa att han är osjälvisk, modig och att han kan skilja på rätt och fel. Till sin hjälp får han Benjamin Syrsa som ska agera som hans samvete, en uppgift som visar sig vara lättare sagd än gjord.

Det är väl ingen hemlighet att filmer från Disney ibland lider av lite för mycket sentimentalitet, men det är å andra sidan något man också räknar med redan innan man börjar titta. Här är det förvisso inget problem då nivån på sentimentalitet ligger precis i linje med det som passar in i historien. Som tittare får man nytta av hela sitt känsloregister när man ser filmen. Allt från rörande tårar till gapskratt tillbaka sorg, men oavsett vilka känsloanstormningar filmen lockar till så är det hela tiden mycket underhållande.

                                           

Tecknarstilen tillhör den gamla skolan, vilket naturligtvis är helt naturligt med tanke på filmens ålder. Personligen anser jag att det är den enda rätta stilen, men man måste ju vara beredd på att följa med i utvecklingen också. Här är det dock inte frågan om något som behandlats illa av tidens tand och själva animationerna är påhittiga och helt klart bland det mest underhållande jag någonsin sett. Det kan handla om små små detaljer egentligen, men det är ju å andra sidan de små detaljerna som skiljer agnarna från vetet.

Men det finns som sagt också mycket behållning i historien också. Den är väl egentligen ganska klassik – en osjälvisk man blir av med det allra käraste han känner och ägnar sedan all sin tid och att finna detta, allt medan onda krafter gör allt för att sätta käppar i hjulet för detta. Här är det mycket smakfullt framställt och man lider verkligen med den gamle mannen som älskar Pinocchio över allt annat. Det är också mycket intressant att ta del av de lektioner Pinocchio tvingas ta av sitt liv när han råkar hamna i det ena trubblet efter det andra. Att han har Benjamin Syrsa som samvete är kanske till viss hjälp, men syrsan är å andra sida rejält ego kan jag tycka, vilket ger ett lite förvirrat intryck. Och jag skulle snarare vilja säga att Benjamin har ett samvete trots sin egoism, än att han är ett lyckat samvete åt Pinocchio!

Det här är en film som gjordes för snart sjuttio år sedan och som jag inte sett förrän inför den här recensionen. Givetvis hade jag viss koll på grundhandlingen, men den tog mig ändå med storm. Det här är sannolikt det bästa jag någonsin sett från Disney och kanske det bästa animerade överhuvudtaget. Det finns helt enkelt bara ett sätt av att avsluta den här recensionen och sammanfatta mitt omdöme med några få ord…

Creme de la Creme!

Bilder © Disney

Fantasia - 1940 - kombination av bild och ljud

Fantasia

1940

Animerad

En antologi där bild och musik existerar i symbios med varandra. Klassiska tongångar ackompanjerade av tecknade bilder med eller utan handling.

Det finns klassiker, Disneys klassiker och så finns det Fantasia. Det var åtminstone det jag trodde innan jag tog del av den här filmen från 1940. Det är ingen film som är lik någon av de andra tecknande klassikerna från Disney, i alla fall ingen av de som jag har sett och det börjar bli ganska många vid det här laget.

Istället för en rolig film där humorn flödar och där handlingen intresserar, roar och underhållning är det istället frågan om en experimentell arthouse film skulle man nästa kunna säga. Man känner förstås igen Disneystuket över den, men det är ändå något annorlunda över den. För det första finns nästan ingen av de klassiska figurerna med, det är bara Musse Pigg som hälsar på i en episod, och det är väl just denna episod som är mest förknippad med Fantasia tror jag. Det handlar om trollkarlens lärling som är så lat att han istället för att hämta vatten själv fortrollad en sopkvast att göra det åt honom. Problemet är bara att han sedan inte riktigt vet hur man ska få den att sluta, vilket resulterar i en översvämning. En klassisk del av filmen som sedan refererades till i Disneys egen Trollkarlens Lärling som jag skrev om för ett tag sedan.

Det finns också andra delar av filmen som har en handling, till exempel där jordens skapelse redogörs för, åtminstone fram tills att dinosaurierna utrotades. Men det finns också mer abstrakta segment där man helt enkelt ska njuta och förbluffas över de bilder som skapats för att ackompanjera musiken. En introduktion till varje episod ges och det är nog tur det för en del av dem är så pass flummiga att man knappast skulle ha en aning annars.

På det hela taget var jag inte så förtjust i den här, det är inte riktigt vad jag är ute efter när det gäller Disney helt enkelt. Man kan förstås inte förneka att det är ett imponerande hantverk och att filmen, när den hade premiär, måste varit långt mer framgångsrik än vad den är idag. Den har inte åldrats särskilt väl och lite av filmens poäng är ju att utforska ljud/bild kombinationer under en tid när ljudfilmen fortfarande var ett relativt nytt begrepp. Det funkar inte riktigt längre men det är onekligen ett verk som har en fantastisk kulturhistorisk betydelse och det är kanske så man ska sen den numera, som en essentiell del av filmhistorien!

Bilder: © Disney 

3/10