Worm - 2009 - G.O.D.

Worm

Regi: Richard Powell

2009

Komedi

Geoffrey Oswald Dodd är en helt vanlig lärare som undervisar sin klass med tillfredställelse. Han sätter betyg på sina elevers uppsatser och är allmänt tillfreds med livet. Det är åtminstone den yttre bilden omgivningen har av honom, verkligheten är något helt annat. Han har mörka tankar om sina trögtänkta elever och vill inget hellre än att sätta på den enda befrielsen från mörkret – Lillian, skjuta skallen av sina elever så att hjärnsubstansen skvätter i klassrummet och slutligen skjuta sig själv i ögat och grisa ner svarta tavlan med sin egen hjärnsubstans.

Ovan har jag skrivit komedi, men med det menar jag inte att det handlar om någon slapstickfilm, eller att man ligger dubbelvikt av skratt hela tiden. Det är snarare en subtil humor och en mycket svart sådan. Huvudpersonens hela livssituation är så pass skruvad att man inte kan låta bli att underhållas av dess absurditet. Dialogen, eller snarare monologen som vår huvudperson hör i sitt eget huvud är helt fantastiskt skriven och man kan inte låta bli att förundras över uppfinningsrikedomen. Eller kanske rättare sagt paradoxen mellan den yttre framställningen av läraren och den inre rösten. En mycket underhållande kontrast!

Själva skådespelandet är kanske inte av yppersta klass, men tillräckligt bra för att leverera historien på ett övertygande sätt. Detta även om det är helt uppenbart att det rör sig om en produktion med mindre budget, och man kan också konstatera att alla våldsamheter som kunde ha inträffat, istället tar sin form i betraktarens hjärna. Det är alltså inte en film speciellt med speciellt mycket effekter utan snarare en som drar nytta av sin skruvande handling och illustrerar sinnesstämningar med passade musik. Och så den där inre monologen förstås!

Jag ser onekligen fram emot vad Richard Powell kan hitta på nästa gång! Vi har tidigare recenserat hans kortfilm Consumption här på sajten och med dessa båda filmer i bagaget ligger vägen öppen för fler projekt!

8/10

Recension: Eyes Beyond - 2010

Eyes Beyond

Regi: Daniel Reininghaus

2010

Horror

Två bröder som delar hus med varandra bjuder över sina närmaste grannar på en trevlig middag. Vad grannarna inte anar är att allt inte står rätt till och att de kommer att bli föremål för en ultimat förnedring! Snart är de maktlösa i brödernas våld och det enda som kan få mardrömmen att sluta är döden – eller?

Jag har sett min beskärda del av lågbudgeterad skräpfilm och kan konstatera att även om den här filmen inte kan stoltsera med någon högre budget är det ingalunda en skräpfilm. Faktum är att jag blev lite överrumplad av den och inte hade förväntat mig en riktigt så motbjudande terror som filmen levererar. Det säger jag i ordets mest positiva bemärkelse och jag gör gärna jämförelser med Funny Games. Inte för att den här filmen kommer i närheten, långt ifrån, men för att upplägget är snarlikt. Våldet är inte visuellt explicit men är ändå närvarande på ett sätt som lär chockera även de mest hårdhudade filmtittare. Vi bjuds både på lemlästningar och sadistiskt sexuellt våld i en form som jag sällan har sett förr. Det är inte utan att man får säga att jag blev lite imponerad.

Men filmen är inte en enda lång våldsorige och tur är väl det kanske. Nej, filmen är egentligen uppbyggd i tre delar där den första ungefär går ut på vad jag har beskrivit ovan. I andra delen ges istället någon form av förklaring till varför det första hände och i den tredje ställs allting på ända. Man är inte längre säker på vad som hände och den allra sista avslutande scenen är vad som verkligen gör filmen till vad den är. Den gör att filmen får en poäng bortom det uppenbara och blir ett seriöst inlägg i någon sorts samhällsdebatt. Den visar att filmen är genomtänkt och inte bara hopklippt med ambition att chockera sin omgivning. Den här filmen, även om den är kort (knappt 30 minuter), har något att säga också!

Skådespelarmässigt är filmen ingen fullträff för även om jag gillade Robert Nolans insats i Worm hur mycket som helst tycker jag inte att det fungerar lika klockrent här. Överspeleriet är ett problem som gör att trovärdigheten påverkas negativt och det är väl filmens största problem. Detta gäller framförallt den första delen som är den mest chockerande. Att se grannens dotter brutalt våldtagen framför ögonen på sina föräldrar är en mycket stark scen, men eftersom föräldrarna (Robert Nolan och Kelly Marie-Murtha) spelar över lite för mycket tappar det lite. Dottern – Abigail, själv (Danielle Barker) är däremot hur bra och trovärdig som helst! Daniel Reininghaus – filmens regissör, gör kanske den viktigaste rollen av alla. Han lyckas vara diabolisk, missförstådd, skör, och sadistisk på en och samma gång. Jag tror inte filmen hade fungerat lika väl utan honom.

Filmen verkar ha blivit överöst med festivalpriser och det är, som jag inledningsvis var inne på, en stor skillnad mellan den här och den genomsnittliga lågbudget skräckisen. Och även om omdömet i slutändan blir lite ambivalent vill jag rekommendera filmen till både dem som tycker om starka våldskildringar i subgenren Terror och de som vill ha en underliggande och mer allvarsam poäng eller rent av inlägg i samhällsdebatten.