The Hobbit 2 – 2013 – The Desolation of Smaug

När den här filmen hade biopremiär gick åsikterna om att den vara mycket bättre än ettan som en löpeld. Det var åtminstone det jag snappade upp. Min reaktion på det var att det inte sa särskilt mycket eftersom det inte kunde vara någon större bedrift att vara bättre än An Unexpected Journey. Men eftersom jag inte går särskilt ofta på bio fick jag vackert vänta till andra alternativ dök upp. Det är bara att bida sin tid, förr eller senare kommer releasen. Och eftersom jag i nuläget inte har något större intresse av en förlängd version är det nu dags att skriva om den. Var den bättre än första filmen eller inte?

Tveklöst var den det men jag är ändå besviken. Peter Jackson kan ju bättre än så här! Är det jag som börjar bli kräsen eller kan man inte begära att karaktärerna inte ser utklädda ut när det gäller en mångmiljon budgeterad fantasyfilm? Det är nämligen precis vad det känns som. Karaktärerna är utklädda, de finns inte i en realistisk verklighet inom filmens universum. Så var aldrig fallet med filmseriens storebror – Sagan om Ringen.

För det är fortfarande så att de här filmerna inte kan räknas som något annat än småsyskon till den första trilogin. Jag har förstått att den här berättelsen i sig inte är lika avancerad som Sagan om Ringen (jag har inte läst någon av dem) och jag antar att de inte har fått en riktigt lika hög budget som sina storebröder heller. Det ser fortfarande riktigt bra ut, det går inte att klaga på storslagenheten men så var det ju det där med utklädda karaktärer… Att filmen och historien inte är lika mörk som den föregående trilogin kan jag leva med men jag hade önskat lite mer av den.

Skådespelarna känner vi igen, det finns ingen mening att gå igenom dem igen. Det är i princip samma skara om igen men jag kan inte minnas att Orlando Bloom var med som Legolas i den förra filmen, eller att Evangeline Lilly medverkade som älva även hon. Båda sköter sig bra och ser ut som de borde. Det gör förresten hela älv-rasen om man ska vara ärlig, det är mer dvärgarna jag har problem med. I en mindre roll ser vi också den brittiske skådespelaren Stephen Fry och jag gillar honom men jag vet inte om jag ska ta hans rollkaraktär på allvar eller inte. Dessutom gömmer sig vår svenske Mikael Persbrandt under så mycket smink att det är omöjligt att känna igen honom.

Som en ”mellanfilm” funkar den trots allt hyfsat. Den tar oss från den punkt där första filmen slutade till var nästa film lär börja. Den är inte oförutsägbar men det är trots allt en äventyrs- och fantasyfilm som i grund och botten behandlar kampen mellan det goda och det onda. Den är bättre än första filmen, men som jag inledningsvis sa, det är inte så svårt!

6/10

Hamilton 2 - Men inte om det gäller din dotter - 2012

Hamilton 2: Men inte om det gäller din dotter

Regi: Tobias Falk

2012

Action

Hamiltons guddotter blir kidnappad av islamistiska terrorister och en fritagningsoperation blir nödvändig. Det hela börjar enkelt nog men blir mer och mer komplicerat av att de stora politiska makterna i väst inte vill att terroristledaren ska gripas. Det ligger mycket bakom och är så komplicerat att samarbete med andra länders underrättelsetjänst inte är ett alternativ. Ingen vet vem som egentligen går att lita på! Men för Hamilton är det enkelt, han söker hjälp av sin vän Mouna som redan finns i mellanöstern där guddottern också ska finnas. Tillsammans med henne och flickans far tar de sig in i borgen där hon hålls fången för att frita henne. De hade dock inte räknat med att stöta på mer än bara terrorister, någon högt upp i västvärldens underrättelsetjänst är beredd att göra vad som helst för att operationen skall misslyckas!

Liksom den första filmen i den här rebooten, som det så populärt kallas nuförtiden, är det här en riktigt bra actionfilm! Persbrandt passar utmärkt i rollen som Hamilton och rör rollen lite hårdare och tuffare än de som gjort den före honom. Jag ser verkligen fram emot en Hamilton 3!

Historien som utspelas är kanske inte unik. Vi har sett fritagningar av kidnappade barn förr och vi har sett personliga vendettor för också för den delen. Men konspirationerna är så pass omfattande i den här att det ger en lite extra boost till storyn. Ju längre filmen går desto mer oklart är det hur involverade västvärldens underrättelsetjänster egentligen är i terroristernas verksamhet. Det hela verkar faktiskt mycket realistiskt eftersom vi alla vet att det är pengarna som styr. Vad skulle vi göra utan oljemiljonerna från mellanöstern?

Det är inte bara Mikael Persbrandt som gör filmen full rättvisa heller! Det är överlag realistiskt skådespeleri från alla håll. Det som också förstärker filmen är att den utspelar sig på en internationell spelplan. Det är inte bara i lilla Sverige saker och ting händer som det tenderar att vara i vanliga polisfilmer. Fast å andra sidan är det här ju ingen polisfilm utan snarare en agentfilm! Ska vi jämföra så ligger väl James Bond närmast till hands. Åtminstone den James Bond som numera verkar vara den som gäller, det vill säga actionfilmer utan den initiala humor som förr gjorde filmserie speciell. Det här är nämligen humorlös action, det finns inte några kvicka oneliners och det tackar jag för!

Jag tycker det här definitivt är en värdig uppföljare och kanske till och med nästan bättre än den första filmen. Det är helt enkelt ett nytt äventyr och med ett sådant fungerar det väl kanske lite mer som ny film än som en traditionell uppföljare. Enda brasklappen jag vill slänga in är att man har lagt till saker och ting i Hamiltons förflutna som i alla fall mig veterligen inte har funnits med innan. Jag har aldrig hört talas om att Hamilton en gång skulle ha haft en familj till exempel. Fast vad vet jag, minnet kanske sviker… Hur som helst känns det inte som att det passar in med hans karaktär! Det är förvisso förhållandevis oviktig information som egentligen bara nämns i förbifarten men det lägger ändå till något om Hamiltons bakgrund oms jag inte tycker passar riktigt in där! Överlag dock en höjdarrulle!

8/10

Bilder: © Pampas Produktion AB

Recension: Någon Annanstans i Sverige – 2011

Det här är en av de där filmerna där det känns rätt meningslöst att försöka sammanfatta handlingen till några få rader. Det händer egentligen inte särskilt mycket, ändå händer allt i den dystopiska byn filmen utspelar sig i. Det finns en centralhandling men den berättas fragmenterat och med en hel del utspel som egentligen inte krävs för att berätta historien. Det är helt enkelt ett porträtt av bygden, en ögonblickbild av vad som sker om man så vill.

Karaktärerna är ganska skruvade och definitivt egocentriska. Jag tror inte det finns någon i hela historien som egentligen är lycklig men det är underhållande att se på hur saker och ting snurrar till sig och hur den tryckta stämningen tillsammans med alkohol får allt att brisera. Skådespelarinsatserna är mycket bra från alla håll och det är en hel del kända ansikten också! Mikael Persbrandt, Sussie Eriksson, Björn Gustavsson, Helena Bergström och en hel massa kända ansikten som jag inte riktigt kan sätta namn på medverkar.

Man sitter förundrad över hur märkliga människor filmen porträtterar, nästan med lite gapande och förvånad min på munnen och det är ofta omåttligt underhållande. Någonstans fastnar kanske skrattet i halsen och sensmoralen i filmen är allt annat än lustig även om man inte kan låta bli att roas. Tyvärr håller det inte riktigt ända fram och när filmen börjar närma sig sitt slut känns det som att det inte riktigt håller ihop längre. Det är helt enkelt en film som egentligen är bättre under tiden som den varar snarare än när den har nått sin upplösning, det finns ju sådana filmer.

6/10

Recension: Beck: Levande Begravd

Jag har sett den här senaste filmen om Martin Beck och hans medarbetare jämföras med regelrätt gialli vid några tillfällen och det är kanske inte en så dum jämförelse egentligen. Vi har en, även för oss – publiken, maskerad mördare, ett ganska långsökt hämndmotiv och relativt bestialiska metoder. Polisen står lamslagen och förstår inte vad det rör sig om även om vi åskådare förstår att vi förs bakom ljuset av de diverse villospår som planteras för oss. Tyvärr lyckas inte Peter Haber, Mikael Persbrandt och de andra, eller kanske snarare Harald Hamrell, som står för regin som vanligt, att upprätthålla den spänning som skulle vara historien värdig. Det blir väl ungefär så bra som man kan förvänta sig, varken bättre eller sämre och så bjuds man på lite granne och lite ”oväntade” förändringar lite här och där jämfört med tidigare mallar. Helt ok, men inte så mycket mer alltså. 

6/10

Recension: Hamilton: I Nationens Intresse - 2012

Hamilton: I Nationens Intresse

Regi: Kathrine Windfeld

2012

Action/Thriller

Carl Hamilton arbetar som underrättelseofficer och har i uppdrag att infiltrera ryska vapensmugglare som säljer svenska vapen. Under operationen attackeras de av en okänd grupp som dödar alla på platsen utom Hamilton som lyckas överleva. Vapnen som just skulle byta ägare stjäls och det blir Hamiltons nästa uppdrag att ta reda på vem, var och varför? Allt pekar på en internationellt välkänd organisation som trots sitt renommé i själva verket utbildar terrorister att använda toppmoderna vapen.

Jag har tidigare sett varenda film om Hamilton, från TV-filmen Förhöret till Fiendens Fiende och Vendetta. Jag tycker att de allra flesta av filmerna är mycket stabil underhållning och emellanåt lite av en svensk James Bond. Samtidigt bär de också alla spår av det som utmärker svenska polisfilmer (som jag också gillar skarpt). Vem som är min favoritskådespelare när det gäller att gestalta kommendörkaptenen Hamilton vet jag inte om jag riktigt kan svara på men Mikael Persbrandt gör ett mycket bra jobb och passar verkligen för rollen. Det känns som att han har gjort den till sin egen och lyckas med hjälp av väldigt små medel gestalta de känslosvängningar som Hamilton råkar ut för i den här filmen.

Det handlar nämligen inte bara om en agent-film i traditionell mening, eller gör det förresten inte det? Hamilton lider av svåra mardrömmar och råkar som ren reflex döda någon som står honom mycket nära. Detta plågar honom sedan i resten av filmen och Mikael Persbrandt ser till att det blir trovärdigt! Det jag menar är att det kanske inte är helt ovanligt att underrättelseagenter och poliser i svenska polisfilmer brottas med någon form av inre demoner. Något som ibland stärker deras yrkesutövning men som ibland lika väl kan försvaga den och få dem att tvivla på sig själv och sin existens.

I filmens inledande skede påstås att Sverige inte har agenter med rätta att döda. Sedan förtydligar man att det finns vissa omständigheter som inte riktigt räknas. Självförsvar är en sak och en annan sak är om det ligger i nationens intresse! I mina ögon betyder det i alla fall en licens att döda. Om inte för sin egen personliga del så i alla fall för rikets säkerhet och det är väl underförstått att det är detta som åsyftas även för till exempel James Bond – 007, när det talas om saken i den värld där han hör hemma. Men det är klart att såsom Jan Guillou själv påpekade i introt till Fiendes Fiende så är det andra länder som har spioner, det har inte vi! Istället har vi underrättelsetjänst, vilket egentligen är en annan benämning för precis samma sak.

Filmen är i alla fall tät och till och med spännande på sina ställen. I mångt och mycket påminner den om de filmer som tidigare gjorts om Hamilton men det ligget lite i sakens natur. Karaktären måste ju följa vissa riktlinjer för att vara trogen det man redan vet om honom. Han får inte avslöja riktigt vem han är för sina nära och kära och han försvinner veckor i sträck. Actionscenerna är ovanligt bra i denna och det känns som om man har lagt lite extra krut på dem. Och även om det är en svensk film är det ovanligt mycket engelska, ryska och till och med arabiska i den. Men det är å andra sidan inget konstigt när det handlar om internationella organisationer och uppdrag som sträcker sig från Ryssland till Jordanien och Somalia. Som internationell agenthistoria tycker jag faktiskt att den står sig väl i konkurrensen!

Bilder: © Pampas Produktion AB

Tävla om ett ex av filmen på Blu-ray HÄR